Visar inlägg med etikett klassamhälle. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett klassamhälle. Visa alla inlägg

torsdag, juni 25, 2015

Klassamhället avslöjat i Förenta Staterna

När jag arbetade på Södertörns högskola hade jag förmånen att få höra en gästföreläsning av Robert Putnam, den store statsvetaren från USA. Han talade då om hur det moderna samhället slits sönder av bristande tillit mellan människor; det sociala kapitalet minskar, vilket på sikt undergräver demokratin.
     Det var oerhört imponerande att höra en forskarstjärna tala fritt, kunnigt och humoristiskt. Något stördes jag av att det usa:nska småstadslivet beskrevs som stereotyp idyll, men i allt väsentligt var jag med.

Nu har Putnam publicerat en boken Our kids, recenserad här. Den usa:nska drömmen har blivit falsk! Forskaren har sett verkligheten: alla kan inte lyckas i livet. 
     Hindren för att komma sig upp socialt heter – som alltid – kön, ”ras” och klass. Idag framför allt klass, det vill säga ekonomiska och bildningsmässiga tillgångar. Familjen som tillgång eller hot.
     Skolan lyckas inte kompensera för föräldrarnas brister, och valet av skola förstärker skillnaden som finns redan i bostadsområde.
     
Det visste vi kanske? Ja, men det har aldrig skadat att få vetenskaplig underbyggnad. Valet 2010 kunde vi inom vänstern luta oss mot Jämlikhetsanden. Om Putnam kan spela samma roll är kanske ändå tveksamt, med den betoning av konservativa familjenormer som jag anar i recensionen.
     Recensenten för sin del väljer att utnämna boken till ”berättelse”, just den som socialdemokratin behöver för att få kraft till sin avsomnade rörelse. 

måndag, april 25, 2011

Kriget mot förorten

Den som bor i förort och den som inte gör det har all anledning att läsa Per Wirténs alldeles förträffliga bok Där jag kommer från – kriget mot förorten.


Under en sexton timmar lång fotvandring från Kungens kurva till Gullmarsplan kartlägger Wirtén områdena med punkthus, torghandel, radhusgator, köpcentra och parkeringsplatser som han passerar. Liksom de fornminnen från vikingatid till 1920-tal som ligger insprängda mellan dem. Finns det en typisk förort? Är allting i själva verket en förort till någonting annat?
”Hela mitt vuxna liv har jag undrat vad en förort egentligen är och varför det ser ut som det gör där jag kommer från” är Wirténs programförklaring.

Att bebyggelsen ser olika ut under olika epoker är inte konstigare än vilken modeutveckling som helst. Men den självutnämnda kultureliten som alltid utgår från sig själva som centrum har ständigt hånat och förolämpat inte bara förorten utan också dem som bor där. Den stora medieslakten av Skärholmen år 1968 var inte början, utan gjorde föraktet synligt. Föraktet mot arbetare, kvinnor, ungar och utlänningar som genom historien karaktäriserat stadens på malmarna förhållande till sin omgivning.

Förorterna ansågs så fula att människorna som bodde i dem ansågs sakna själ. Blandningen av förakt och kladdigt medlidande blir tydligt i mängden pressklipp som Wirtén har samlat, bara det en kulturgärning i genren grävande journalistik.
Varför den svenska förorten betraktas som alltigenom föraktlig har Wirtén inget svar på, och det vore med bokens ringa omfång mycket begärt. Att det handlar om klassförakt och cementering av makten kan vi se, men varför just i Sverige och med denna oerhörda konsekvens?

Vi som är uppvuxna i förort tycker de är vackra. Och framför allt omväxlande. Med en optimal kombination av hembygd och frihet.
Men då menar jag förstås en bra förort.

Wirtén och jag är inte överens om allt. Hans förtroende för att något miljömässigt acceptabelt skulle gå att utvinna ur radhusmattor uppbyggda på biltrafik kan jag inte dela, lika lite som hans uppskattning av nässlebevuxna ödetomter, överblivna mellan industriområden och gallerior.

Mycket finns kvar att diskutera när det gäller förorten, och Wirténs bok är en given ingång. Jag tror inte ens att alla ger samma svar på frågan vad en förort är..?



Här är boken.
Här ett recensionsklipp

tisdag, april 05, 2011

Visa, dölja eller göra skillnad

Zarembas andra artikel om skolan i DN innehåller en del träffsäkra iakttagelser, men det är nödvändigt att bemöta honom ifråga om det så kallade SALSA-värdet*.
Statistiken säger oss att klass- och utbildningsbakgrund spelar en stor roll för barns studieresultat, liksom hur många år man vistats i Sverige och vilket kön man tillhör. Dessa variabler sammantagna ger ett ”salsavärde” för en skola eller ett bostadsområde.

Zarembas tolkning av Skolverket lyder: ”Eftersom andelen barn till utlandsfödda och lågutbildade var så hög, var det i sin ordning med undermåliga kunskaper. Denna värdering är numera svensk skoldoktrin. - - Skolverket anser att den som låter sig födas utomlands (eller av en konduktör) ådrar sig ett obotligt socialt handikapp.” Det är mig obekant ur vilka av verkets dokument han hämtat dessa slutsatser.

Medvetenhet om skolans och områdets status kan begagnas som en ursäkt för illa utfört arbete. Det är bedrövligt att cirka hälften av de inspekterade skolorna i en rapport från Skolinspektionen skyller ifrån sig på barnen och talar om ett svagt material. Verktyget ska istället vara en påminnelse om hur viktigt skolans förhållningssätt är: att möta barnen med höga förväntningar och insikt i deras livsvillkor och språk.

Det är när en skolas samlade prestation (inte det enskilda barnets betyg) avviker från SALSA-värdet som det blir intressant. Vad får barnen på den ena skolan att ta alla chanser till utbildning? Vad är det som gör att barnen på den andra skolan sätter eld på den?
Möten. Pedagogik. Undervisning. Allt det som gör skillnad.

Med en liberal samhällssyn är det ointressant att människor växer upp under olika villkor, ty allt hänger ändå på individens egen kraft. Det är då man kan få för sig att vi ska hålla det hemligt att barnen har olika klassbakgrund (eller att kvinnor tjänar mindre än män), med den bakvända logiken att nackdelarna uppstår genom att redovisas.


*(Skolverkets arbetsverktyg för lokala sambandsanalyser)

måndag, september 13, 2010

Bidragsmyten och de fattigas kamp mot sig själva

Delat Sverige - förstasidan på DN visar hur det är.
Kvinnor och lågavlönade mot högavlönade män, glesbygd mot storstad, offentligt mot privat. Tydligt ser vi i papperstidningen att de rödgröna är för de fattiga, alliansen för de rika.

Finns det nu så många rika i Sverige att de kan vinna ett val? Nej. Men de borgerliga partierna har genom sina media lyckats göra det till en skam att vara fattig. Redan att inte vara rik får de att framstå som något självvalt eller klantigt.

Olle Svenning skriver i en alltigenom politisk artikel att valrörelsen har drypt av opinionsmätningar och nonsens, och visar hur ”Moderaterna driver en i ordets sämre mening populistisk kampanj: De ’samhällsbärande’ mot ’bidragstagarna’.”
Så sent som i gårdagkvällens debatt tjatade Reinfeldt om ”bidrag” igen. Detdär favoritargumentet mot något som vare sig Sahlin eller någon annan vill ha!

Bidragstjatet är en fruktansvärt effektiv metod att få människor att tro att det finns en Annan därute som skor sig på min bekostnad. VI som arbetar luras av DOM som går på bidrag - alla sjuka, lata, inkompetenta, föråldrade, omogna, sköra, tillkortakomna, halvspråkiga, vanföra, utanförskapade som nu ska få sitt straff av rättskaffens borgare.

Myten om bidragstagarna lyckas med att fullständigt dölja två faktum. Det första är att det är kapitalisterna som tjänar på vårt arbete. Det andra är att alla kommer att bli gamla eller sjuka och behöva hjälp någon gång.
Myten kittlar också våra allra värst småsinta sidor. Det finns alltid nån fattig fan som har det sämre än jag - den ska vi klämma åt!

Så när de fina människorna med vita händer i Täby och på Östermalm ger sina barn det bästa av allt inklusive en lysande framtid kan de samtidigt med ett spefullt leende se ner på den tjåsiga underklass som inte ens beter sig hyfsat mot varandra utan småaktigt som sparvar fajtas om de kvarblivna kaksmulorna.

Det är där de vill ha oss.
Den som tar en människas värdighet, tar allt.

Mer Svenning. Läs noga:
”Den med möda erövrade föreställningen om individens rätt till ett anständigt arbete eller kvalificerad yrkesutbildning ersätts av hårdför disciplinering av medborgarna och av marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft.”

Jag upprepar:
- hårdför disciplinering av medborgarna
- marknadens utsortering av icke fullgod arbetskraft

Är du säker på att du är lyckad och alltigenom framgångsrik?
Är du säker på att de som är det bryr sig om hur du har det?

Se dig omkring. Fatta mod. Håll ihop.

- - -
Ett exempel på hetsjakten ur Västerbottens folkblad

fredag, mars 05, 2010

Det privata är inte alltid politiskt

Tänk vad kritiken i Politik och poesi kan uträtta! Idag hade faktiskt båda morgontidningarna tämligen rättvisande texter om rut-avdraget. SvD granskar sakligt argumenten för och emot. DN har en ledare som kommenterar den något märkliga moralfrågan - alltså om socialdemokrater kan få tillåtelse att följa regler som de själva inte instiftat.

Det får de, skriver tidningen, ty kraven på politiker ska vara rimliga. Tidningens jämförelse: ”Ingen kräver att den som var emot avskaffandet av arvs- och gåvoskatten ska gå i väg till Skatteverket med en pengabunt så fort någon dött eller gett bort något värdefullt” är helt relevant.
Likaså kan jag gott trava runt i förorterna på jakt efter ett offentligt apotek (finns inte!) eller tandläkare (finns i grannstan), men jag skickar inte in ettpar tusingar i extra skatt när jag fått flyttstädat. Jag skulle bara få tillbaka pengarna igen, plus det som jag ändå får tillbaka för att jag har hyfsat god inkomst och överkonsumerar bostadsyta. Så har regeringen bestämt det.

DN vänder sig dock emot dem som ”föraktfullt talat om pigor”, och det med all rätt. Det är inte pigorna som ska föraktas. Jag hade stor respekt och sympati för Rut som hushållade åt granngubben och hans höns. Oftast åt hon stående vid arbetsbänken, men när vi barn var med fick hon sitta hos oss vid bordet. Hennes pepparrotssås var utomordentlig. Regniga dagar ropade vi upp henne från köksregionen till kammaren för att tända den kamin som barnen inte fick röra. Visst låter det mer Jane Austen än välfärdssamhälle?

DN säger också att det blir ”moraliskt och politiskt svårt att vara en del av det påstådda klassamhälle man kämpat för att komma ifrån”. Ordvalet ”påstådda” visar att DN gissar sig fram. Skribenten vet ingenting alls om hur svårt det faktiskt är.
Vi är en del av klassamhället, lever i dess verklighet, äter av det, får våra idéer förvrängda av det - och misslyckas med att förändra det. Det är en ideologisk kamp med sig själv som en liten murvel med rubriknoja inte kan föreställa sig.

Under den politiska kampen, när vi arbetar för något så abstrakt och långsiktigt som att få möjlighet att genomföra sådana lagändringar och jämlikhetsreformer som strategiskt förskjuter makten i klassamhället, då vill verklighetsfanatikerna i Kd ha det till att vi ”pratar om hur människor ska leva sina liv”. DN är inte sena att föra missuppfattningen vidare.
Som om politik vore en fråga om uppfostran.
Eller en redan privatiserad tjänst.

Esbati är inne på förhållandet politik och moral i ett lysande inlägg: ”En journalistisk och politisk diskurs som för bort samhällsdebatten till ett privatmoraliserande dimlandskap fungerar konserverande och reaktionärt”
Sjöstedt tillfogar att rut-avdraget till allt annat också är en regional omfördelare
Lite statistik finns hos Fagerlund

söndag, december 28, 2008

Röj upp bland de fattiga

Tack Röda raketer för att ni svarade kristdemokraten i SvD. Han som vill riva och bygga om miljonprogramsförorterna därför att barnen har för dåliga betyg. Han som tror att våld och stenkastning upphör om man gräver upp människors hembygd och släpper fram trafiken. Han som tror att fattigdom och diskriminering löses med fler företagsetableringar.
Underklassen får helt enkelt ge fan i att trivas på sina vindblåsta gärden mellan sina klossiga huskroppar och dygnsöppna butiker!

Men ända sedan Storstadssatsningen vet man att strukturella orättvisor inte löses med isolerade åtgärder för de fattiga – även om det mesta inom Storstadssatsningen var betydligt mer konstruktivt än att riva ner och öka trafikströmmen.

Tack särskilt, Röda raketer, för era vackra och instruktiva bilder från norra Stor-Stockholm. Vi väntar alla med spänning på att få se den stillsamma parkstaden Djursholm anpassa sig till samtiden och börja samverka med övriga länet.