Vetenskapen och vinsterna - när vänstern läser Washington Post

Nu är väl inte en debattartikel i Washington Post ett sanningsvittne. Men intressant ändå:

     PISA-testerna och rankningen av skolsystem har stora brister. Men bör ändå finnas kvar, eftersom problemen med vinstintressen inom utbildningen därigenom avslöjas!

Det menar forskarna som skrivit artikeln. De konstaterar att PISA-rankningen har negativa konsekvenser för skolsystem världen över, eftersom den leder till att man i alltför hög grad stöder sig på standardiserade tester och lärande som låter sig mätas. Men om vi aldrig gjort några PISA-tester skulle ett stort antal länder fortsatt att tro att deras utbildningssystem var de bästa i världen – säger skribenterna – och företagarnas press på flera marknadsandelar skulle bara ha fortsatt. (Min anmärkning: Vilket den ju har, i Sverige. Kanske inte i Förenta Staterna?)  

Sverige lyfts särskilt upp som exempel i artikeln i Washington Post. I Sverige har den katastrofala sänkningen av skolresultaten ägt rum efter privatskolornas genombrott. Sverige har lämnat Nordens höga prestationer och närmat sig England och Förenta Staterna, länder där den bristande  likvärdigheten redan tidigare lett till stagnation i resultat och måluppfyllelse. Insikten i detta faktum har till och med fällt en regering i Sverige!

     Ja, det är vad två forskare säger, och det är roligt att höra.

     De tolkar det som att PISA, trots sina brister, har fått politiker världen över att förstå att en likvärdig utbildning är en av de faktorer som ger bättre resultat.

Men:

     Nu är själva PISA privatiserat. Stora utbildningsföretag har tagit över administration och tester, och ett av dem har fått kontrakt på att avgöra vad som ska mätas i PISA 2018. Därmed håller PISA på att gå över den gräns som ska sära på kommersiella intressen och trovärdiga, oberoende mätinstrument.

     Forskarna påpekar också att det finns fler indikatorer; exempelvis barns välmående eller mänskliga rättigheter.

    

Men:

     Har någon i utbildnings-Sverige, Björklund eller Fridolin eller Skolverket – har någon i sin PISA-panik funnit det mödan värt att tala om för oss i branschen eller andra intressenter att PISA numera håller på att privatiseras?

     Nej. För att få reda på det måste vi läsa Washington Post. Trots att PISA-resultaten pekar på vinstintressenas styrda snävhet.

Så:

     Kanske är det därför PISA måste privatiseras. Kanske vetenskapen störde vinstintresset?

Läxfritt i repris

Läxfritt - minns någon den valrörelsen? Vänsterpartiet avhånades för ett utbildningspolitiskt förslag som gick ut på att arbete ska göras på arbetsplatsen med handledare på plats. Inte sent på kvällen med en utarbetad mamma som inte kommer ihåg vad aggregationstillstånd betyder och aldrig böjde verbet pouvoir.
Men det gick aldrig hem. Kunskapsfientliga fick vi heta.
Kritiken inom vänstern var nästan lika stark som den utifrån. "Folket" ville ju ha läxor, och folket har rätt även när de har fel eller?

Så läs fem år senare i Sydsvenskan om hur man arbetar i skolan utan läxor. Med målinriktning och omdöme går det mesta att klara av. Barnen lyckas väl och skolan är eftersökt.
Detta hade kunnat ske i en kommunal skola i en vänsterstyrd kommun. Men det gjorde det inte.

De som vill att allting ska vara som det alltid har varit får aldrig något gjort.
Nyhetsfientlighet lär man sig inte mycket på.

- - -
Läs också Stockholmsvänstern: Rädda barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka. Ett led i borgarnas privatiseringsmani som drivs med den sortens envishet som står dumheten så nära.

Utbildning, bildning, användning

Plötsligt hamnade jag mitt i ett nyhetsprogram där värdet av akademisk utbildning i politiken diskuterades. Orsaken tycks vara Juholts och Waidelichs brist på meriter, och de få doktorshattarna i regeringen.
Två programdeltagare var förbluffade över att personer utan universitetsutbildning kan tro på sin förmåga att uträtta något: "Var kom det självförtroendet ifrån?"

Tja, från självförtroende kanske. Inte från poäng.


Det finns en risk för förakt för utbildning, oroar sig deltagarna. Vadå risk - läs på istället! I Barrlings undersökning visade det sig att det inom S och C tyvärr kan finnas visst förakt för utbildning, medan M har en övertro på den. Ta reda på hur det är istället för att sitta och voja i teve.

Den ende deltagaren som vågar säga att studier inte är allt, är Özz Nujen. "De är ju valda av folket!" säger han.

Vald av folket, det är faktiskt det finaste man kan bli, det bästa bevis på förtroende du kan få.
Det är nämligen en demokrati vi lever i, inte en meritokrati.

Utbildning är bra, bildning är bättre. Och en utbildningsminister som pratar om kunskap han inte begriper sig på att använda är förskräckande.

Vilket var ämnet för dagen?

En dåre kan fråga mer än sju visa kan svara... står det i skriften, oklart vilken.
Radiobrus har en hel bloggpost full med frågor om vårt skolsystem. Här är två av dem: ”Varför prioriteras djupa ämneskunskaper hos en lärare framför djupa didaktiska kunskaper? Varför är det inte lika självklart att lärare behöver genuspedagogisk vägledning lika väl som specialpedagogisk vägledning?”

Jag tror att Radiobrus har en del av svaren också. Eftersom hon bland annat talar om möjligheterna att omsätta didaktisk forskning i klassrummet.
Vad den didaktiska forskningen säger är att ämneskunskap minsann inte är att förakta, men att förmågan att föra ut den på ett varierat sätt är lika eller mer betydelsefull.
För det första; vilka ämnen? Varför undervisar skolan i biologi och inte i psykologi? Varför i religion och inte i filosofi? Varför i geografi och inte i astronomi? Varför i konsumentkunskap och inte i sociologi? Varför i musik och inte i dans?

Ämneskunskap är bra. Kunskap är fantastiskt bra. Men ämnen är ett val. Ett tämligen traditionellt val. Att rota ut och rycka upp i dagens ämnesflora tror jag vore ett alltför smärtsamt val av förändring för grunskolan, så behåll för all del våra kära gamla ämnen, men betona åtminstone inte de snävt disciplinerade kunskaperna!
Så skulle jag säga, om inte motsatsen just är under genomförande. Ett exempel är att samlingsbegreppen samhällsorienterande och naturorienterande ämnen (SO och NO) enligt nya kursplanerna endast ska gälla de yngsta barnen. Alla över tio år ska undervisas och bedömas ämnesvis.

Det är majoren, han som står över allt vad kunskap heter, som har sett till att de traderade Ämnena har återfått sin plats på dagordningen. Men såvitt jag vet har han biståtts av samtliga partier inklusive mitt eget.
Ämnen tycks uppväcka ett begär som ter sig tämligen orationellt.

Sålunda hörde jag helt nyligen en förskollärare som beklagade sin brist på ämneskunskap i biologi. Varför nu detta? Jo, hon kunde inte besvara barnens alla frågor om skelettet.
Men det är nu så – och detta är i högsta grad traderad kunskap – att en dåre kan fråga mer än sju visa kan svara.

Vi vill att barnen ska fråga, att de är intresserade! och åtminstone förskollärare borde vara vana vid det. Är det viktigaste verkligen att barnen får det korrekta svaret? Tids nog kommer någon att hänga över axeln på dem och veta allting om allting – utom om Allting som ligger utanför Ämnet!

Om ämnet för dagen är jämlikhet, läs Emma W på Uppsalavänstern

En vill inte bli sedd, och de andra ser vi inte

Slutligen kom DO fram till ett beslut: förbud mot niqab inom en utbildning strider mot diskrimineringslagen. Märkligt att kvinnan i fråga hann genomgå hela kursen innan DO kom till den slutsatsen.
Möjligen har det att göra med det hätska tonläget i debatten och med alla hänvisningar till vad det inte handlar om. DO uttrycker det själva: de har inte tagit ställning till om niqab är ett trevligt plagg eller om man måste visa ansiktet inom barnomsorgen. De har tagit ställning till hur människors möjlighet att genomföra en utbildning ska regleras. Med tanke på sin klädsel är det möjligt att kvinnan aldrig får en anställning.

DO skriver: ”Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt - - /och/ kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället. Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.”

En mer subtil form av diskriminering är osynliggörande. Erfarenheterna hos barn med utländsk bakgrund tas inte tillvara inom förskola och grundskola. Personalen vet i allmänhet bara vilket språk barnet talar, men saknar annan insikt i deras bakgrund. Då blir det svårt att erbjuda ett lärande där barnet ser sammanhang och bygger upp en förståelse. Modersmålsundervisningen lever ofta sitt eget liv, utan krav på kunskaper, och svenska som andraspråk ges som ren färdighetsträning utan samband med skolarbetet i övrigt.
Tack och lov är det inte såhär på alla skolor. Men på alldeles för många. Kom sen inte och undra varför barn som flyttat in från utlandet har svårt att nå målen!
Det finns mycket att göra i fråga om interkulturell undervisning. En undervisning som på sikt gör att fler flickor och kvinnor kan ta itu med frågor om traditionens makt och sin ställning på arbetsmarknaden.

Skolinspektionens rapport finns här!
Lång diskussion i frågan hos Alltid rött, alltid rätt

Ny skollag

Kunskap valfrihet trygghet, det är mottot för den nya skollagen. Till dess fördelar hör att den ökar rättssäkerheten för barn och föräldrar och förbättrat möjligheterna att överklaga. En annan fördel är att de fristående skolorna blir en integrerad del av grundskolesystemet och att allting i lagen därmed gäller dem så att det inte längre går att krångla sig förbi lite billigare. Tyvärr är detta också ett sätt att permanenta den så kallade friskolereformen genom att kunskapsföretagens verksamhet görs till en del av det nationella skolväsendet.

Mer bra: skolans kompensatoriska uppdrag betonas, att uppväga skillnader i barns förutsättningar. Undervisningen ska drivas enligt vetenskapliga metoder och/eller beprövad erfarenhet. Barnkonventionen och ”barnets bästa” är inskrivet i lag och barnets åsikt ska alltid höras i frågor som rör henom. Vidare ska barnen ska ha tillgång till bild, hälsovård och SYO, och specialpedagogiken finns inskriven som en del av elevhälsan. Formuleringen ”tillgång till” är medvetet vag, eftersom varje glesbygdsskola inte kan anställa en sjuksköterska eller bibliotekarie utan tillgången måste säkras över kommunen - som förstås är bra att ha på landet, där privatskolorna inte självsår sig.

Mindre bra i nya skollagen: Trygghet och studiero har fått ett eget kapitel. Men det är en felaktig markering. Ttrygghet och studiero är så viktiga att de gott kan skrivas in i alla andra kapitel som förutsättningar för att verksamheten håller hög kvalitet. De ska inte ha ett eget kapitel som lyfter dem till mål och inriktning! Ty det som är nytt i kapitlet är en pinsamt konkret åtgärdstrappa – vad pedagogen och skolan ska göra när barnet gör fel.
Att tala med barnet eller utröna hens motiv finns inte med i trappan, endast fyrkantiga korrigeringsinsatser som barnet faktiskt kan tänkas skita i, och vad gör vi med trappan då?
Jo, vi har några steg kvar efter tillsägelse och utvisning, nämligen skriftlig varning och avstängning.
Skriftlig varning är ett sätt att formalisera de evinnerliga föräldrabrev som pedagoger och skolledning naturligtvis både förr och nu begagnar sig av. Skillnaden är dels rubriceringen enligt gammal läroverkssed, dels att varningen verkligen ska innehålla en sådan: ”Om din son-dotter inte... så kommer ... att hända.”
Men med tanke på att skolans mål (fortfarande) är att alla barn ska nå målen finns det väldigt lite hot att ta till. Det enda hotet är just avstängning, att inte få vara i skolan, och det ska absolut inte förekomma i en obligatorisk skolform.
Men gör det nu, när liberalerna genomdrivit sin vilja.
Nu när modern betyder att göra som på farfars tid.

Stövlarna i öronen

Bekymmersamt men inte oväntat: folket litar inte på forskarna, iallafall inte när det handlar om immigration. Dödläge inträder...
- då det är lågutbildade som (ofta) visar sig öppet främlingsfientliga
- och det av den orsakern cirkulerar en (inte helt grundlös) uppfattning att kunskap är verksamt mot rasism
- men kunskap inte efterfrågas

Stövlarna i öronen. Men om utbildningsministern kan säga att han struntar i forskning eftersom alla ändå vet hur det är, måste väl en före detta varvsarbetare eller arbetslös bergsprängare få säga samma sak. Vi har vare sig en regering eller ett mediaklimat som uppmuntrar till att fundera två gånger.

Artikeln utmynnar i en förhoppning att forskarna ska ta sig tid att i dialog med politiker och medborgare ska föra ut sin kunskap på ett begripligt vis. Det är bra - men det är, strängt taget, inte forskarens främsta uppgift och många av dem har inte heller satsat på att utveckla sin kommunikativa sida.

Det finns två andra samhällsinstanser som faktiskt har detta folkbildaruppdrag. Jag nämnde dem nyss. Det är utbildningssystemet och media.

- - -
Mindre alarmerande men dock oroande är skribenten som menar att Svenska kyrkan fortfarande är eller fungerar som en statskyrka. Kan någon reda ut begreppen här? Har det offentliga Sverige klarat av sekulariseringen eller inte?

Marknaden i förorten

Om du är intresserad av skolor, valfrihet, marknad, demokrati och integration kan du läsa Nihad Bunars bok När marknaden kom till förorten.
Bunar är bekant i sociologikretsar för ett gediget forskningsarbete om, i första hand, flerspråkiga förorter skolorna i dem. I denna tämligen lättillgängliga volym redovisar han hur de liberala reformer som underlättat skolbyten samtidigt har spelat på statustrappan mellan rika och fattiga områden, mellan så kallad svenskhet och så kallad mångkultur.

Det viktigaste som framkommer ur Bunars intervjuer är att skolbyten bort från skolor i exempelvis Rosengård och Rinkeby inte beror på att pedagogiken är dålig eller ens att lokalerna är illa utrustade. Barnen och deras föräldrar trivs med kamrater och personal, men de vet att skolan har dåligt rykte och att det går att komma närmare den svenska medelklassen i skolor som inte är utpekade.
För att tala med Bourdieu handlar det om ett ”symboliskt kapital”. Inte om den bästa undervisningen, utan om den undervisning som ”alla vet” (eller ”diskursivt”) är den bästa.

I de utpekade skolorna finns en uppgivenhet som Bunar varnar för. Samtidigt som han varnar för kortsiktiga profileringsprojekt enbart i syfte att ragga kunder. Vad kan man då göra? – Mer resurser och (rätt) kommunikation med föräldrarna, föreslår Bunar. I nästa steg, skolsamarbete mellan enheter med olika status.
Det första beslutar inte skolan om. Det andra måste skolan klara, och många skolor försöker, med varierande framgång. Det tredje, samarbetet – vill jag inte uppgivet påstå är omöjligt, men det förutsätter en annan metapolitik. Alltså, inte att belöna varje skola för sig, utan att medge existensen av kooperativ eller konsortier. Då är vi redan på väg bort från marknaden, den som Bunar träffande kallar en kvasimarknad.

Har Bunar i något avseende fel? Ja - han kallar fristående skolor för friskolor.
- - -

Detta inlägg var nummer 1100 på Politik och poesi. Jag började i valrörelsen till förra valet. Ack ja - som det kan bli, som det kan gå

Allas rätt till kunskap

Vänsterpartiets förslag till nytt utbildningspolitisk program är nu ute på remiss.
Den enda mediakommentaren hittills är från en som benämner rätten till kunskap med den gamla schablonen ”flum” och som förolämpar vänsterns ledande utbildningspolitiker genom att slänga ur sig att de skulle gå på skåpmat från sosse-byråkrater fyrtio år tillbaka i tiden. Bara tanken..! Men en bra glosa från 60-talet är ”saklig och allsidig”. Den som vill lyfta sig över borgarkverulansen och skriva trovärdig kritik bör begagna sig av de dygderna.

Från kritiken av kritiken till en nyckelmening ur programmet: ”I dagens skola finns bara rätten att genomgå en utbildning. Vänsterpartiets vision är att alla ska ha rätt till kunskap.”
Detta är en av de viktigaste skillnaderna på vår skolpolitik och borgarnas. Mest väsentligt är innehållet, barnens kunskap. Inte kringarrangemangen ifråga om mätmetoder, straffskalor, mutlöner eller pr-knep.

Några punkter ur programförslaget:
- Alla barn har förutsättningar att lära sig, så skolan ska kompensera för omständigheter som hindrar lärandet
- Alla barn ska mötas i en gemensam skola; den sammanhållna utbildning som är tillgänglig för alla
- Skolan ska vara offentligt finansierad och demokratiskt styrd, samt avgiftsfri
- Tillräckliga resurser ska fördelas likvärdigt efter behov
- Lärarna är välutbildade och kompetenta och bemöter barnen med positiva förväntningar
- All bedömning är framåtsyftande och ska visa hur barnen kan utveckla sina kunskaper
- Rätt till modersmålsstöd i förskolan
- Högst 20 barn i fritidsgrupperna
- Inga graderade betyg
- Avgiftsfri gymnasieskola

Programmet finns att ladda ned här. Sist ett förtydligande - programmet heter förstås inte De rödaste fanornas utbildningspolitik, som den förvirrade stackars ledarskribenten vill ha det till. Det heter Allas rätt till kunskap. Blir lite tydligare så.

"Education at a glance"

Jag kommer vid tillfälle att berätta mer om det som Skolverket fått fram som orsaker till sämre skolresultat; den undersökning som jag tog upp igår. Men först lite statistik från OECD-undersökningen ”Education at a glance 2009”.

Utbildningsväsendet inom OECD expanderar och många fler skaffar sig en högskoleutbildning. År 2007 var de högskoleexaminerade i snitt 39 procent, vilket var nästan dubbelt så många som år 1995. I bland annat Finland och Nya Zeeland inträffade ökningen mellan åren 1995 och 2000, medan ökningen i Sverige och Japan har infallit under senare år.

Att Sverige ger ut mest pengar i världen på skola (”utan resultat”) brukar vara ett borgerligt slagord. Men här visar det sig att den genomsnittliga klasstorleken i grundskolans tidigare år i OECD-länderna är drygt 21 barn per klass, och endast i tre länder överstiger klasstorleken 25. Turkiet som tidigare haft väldigt stora klasser har minskat dem kraftigt. Den svenska siffran nämns inte, men jag har svårt att tro att man efter det senaste decenniets nedskärningar kan komma under 25 barn i klassen i tätorterna - även om glesbygdsskolorna kan dra ned snittet.

Undervisningstimmarna per år ligger lågt i Danmark och Ungern och sannolikt även Sverige. I USA undervisas de små barnen nästan dubbelt så många timmar om året, något som dock inte brukar märkas i internationella tester. Och hur används tiden? I de flesta länderna ägnades omkring 80 procent av lektionstiden åt undervisning. Resten gick bort till avbrott eller administration.

Den förtalade flumskolan ser man inte mycket av i undersökningen. I samtliga länder fäste lärarna större vikt vid strukturerade inlärningsmetoder med klart angivna mål, än vid mer elevinriktade metoder.

Mest intressant är samvariationen mellan utbildning och demokrati och hälsa, det som undersökningen kallar sociala resultat och har mätt genom självbedömd hälsa, politiskt intresse och tillit. Alla dessa sociala resultat har ett positivt samband med utbildningsnivån! Ungdomar med gymnasieexamen upplever sin hälsa som bättre än de som saknar denna utbildning. Det politiska intresset och tilltron till människors goda avsikter hänger mer samman med att man genomgått högskoleutbildning.

Nio-till-tolv-årig utbildning

Röda raketer har avfyrat några häftiga sådana mot utbildningsmajoren. Mannen som säger att "Det är en 'felsyn' att alla måste bli akademiker” eller som tror att det är "'verklighetsfrämmande' att tvinga alla unga att plugga ytterligare tre år" efter grundskolan - trots att verkligheten är den att 98% av alla ungdomar gör just det.
De två procenten som inte går gymnasiet föreställer man sig gärna som hopplösa avhoppare, men faktum är att en hel del av dem har annat att göra. Åka till hemlandet ett år eller jobba i pappas företag.
Raketerna påpekar att Björklund knappast tar några initiativ för att höja utbildningsnivån i Sverige, utan att det mestadels handlar om straff och kontroll av barnen.

Med allt detta sagt är det inte så att jag anser att Vänsterpartiets förslag om obligatorisk gymnasieskola är vår viktigaste utbildningsfråga just nu. Eftersom gymnasiet i praktiken är obligatoriskt. Ytterligare ett formellt tvång tillför ingenting, varken till dem som har kommit på något annat att göra eller till dem som inte vill göra någonting alls, allra minst under tvång. Men förr eller senare måste de allra flesta läsa in gymnasiet iallafall, och då ska dörren vara öppen.
Inte för att de ska bli akademiker allihop. Utan för att en gymnasieutbildning är det minsta som krävs för de flesta yrken idag.

Grundskolan måste göras så välkomnande, intresseväckande och utmanande att kunskapstörsten bibehålls och arbetslusten varar till att börja med i nio år, så att de studerande sedan vill och klarar av att fortsätta.
En okunnig arbetarklass bidrar inte till ett lands utveckling. Det insåg den tidiga arbetarrörelsen, som på den tiden hade stöd av en och annan liberal också.

Mätning granskad, eller Att använda kunskap

Internationella kunskapsundersökningar används som slagträn för att diskvalificera en förd skolpolitik, påpekar Daniel Pettersson i en ny avhandling.

Enligt Pettersson hamnar fokus efter en undersökning alltför lätt på hur man som nation ska rankas högt, istället för på förbättringar för barnen, och bland administratörer och politiker pågår en tyst tävlan om hur mätningen ska läggas upp för att gynna just deras länder.

Kunskapsmätningarna startar inga nya diskussioner. I varje land lyfter man det som just då är på gång. Pettersson exemplifierar med ”ordning och reda”, där både Sverige och Danmark har låga resultat. I Sverige gjordes detta till ett huvudproblem - medan man i Danmark upptogs av frågan om modersmålets vara eller icke vara.
Ett annat exempel är hur socialdemokraterna tog fasta på Sveriges bredd i utbildningen som något bra, medan moderaterna istället pekade på områden där Sverige halkar efter. Samma undersökning kan alltså användas både för att stöda och kritisera en förd politik.

Pettersson menar att undersökningarna missbrukas när politikerna får tolkningsrätten, och vågar ta upp utbildningsmajorens ovana att med fyndiga enradingar hamra in ett budskap.
Ett något mer respektfyllt förhållningssätt vore att granska andra länders framgångsfaktorer för att se om de går att använda också i Sverige.

Källa Skolporten

Kvalitetsutbildning kostar

En utredning om dansarutbildningen har tillsatts av utbildningsdepartementet. Kvaliteten på Riddarfjärdsskolan är för låg, dansarna håller inte internationell standard. Chefen för baletten på Operan, Madeleine Onne, vill vanligen inte anställa avgångseleverna.
En förklaring till detta är att alla som studerar på skolan faktiskt inte har den talang eller tekniska skicklighet som krävs. När det inte finns tillräckligt många kvalificerade sökande måste fyller man på i leden med mindre kvalificerade.

Björklunds kommentar är att man måste gallra fler. Så urbota symptomatiskt.
Briljansen hos dem som går kvar förstärks inte av att några måste sluta! Det handlar rimligen om att in färre. Driva en liten skola med ett fåtal platser för dem som har en så god underbyggnad att de kan tänkas platsa i eliten. Men en gymnasiebudget går inte ihop med så små klasser och många pedagoger.

Å ena sidan kanske en internationellt högklassig dansarutbildning inte behövs? Kungliga baletten kan rekrytera utomlands och avgångseleverna kan söka jobb i mindre kompanier världen över. Å andra sidan ligger en stor del av ett balettkompanis karaktär i att man har en bra lokalt förankrad utbildning. Därför kan en utredning vara på sin plats - om den granskar det pengsystem som leder till industritänkande och massproduktion.

Stort lyft, eller tungt

Betygsliknande tester stort lyft för nioåringar – så lyder rubriken på en S- & M-gemensam artikel om fördelarna med att testa barn. Innehållet är sedan inte lika ruskigt barnafrämmande som det låter, utan går i stort sett ut på att pedagogerna i Haninge inte kunde vare sig bedöma barnens kunskaper eller göra något åt dem utan skriftliga prov, varför ledningen såg till att skaffa sådana.

Det är ett betyg på hur undervisningen bedrivits, om inte annat. Proven är ett sätt att mäta skolans och lärarnas insatser, säger artikeln, och det ligger mycket i det. Så varför inte göra något åt det. Testa personalen!

Rubrik: Regelbunden yrkesprövning stort lyft för fyrtiosjuåringar!

Nu orkar jag inte med er mer. Har jobbat med att implementera allians-reformen med betygsliknande omdömen på små barn. Häpp!

Bildning som borgerligt eller behövligt begrepp?

Är begreppet bildning meningsfullt? Så inleds en intressant SvD-artikel. Artikelförfattaren Burman recenserar en antologi som fördjupat sig i ämnet, och på frågan svarfar han helst ja. Men han gör det mycket tydligt att begreppet är starkt beroende av sin definition.

Den borgerliga skolpolitiken är, såvitt jag vet, pro bildning. Men vilken? Som jag uppfattar dem utgår de från ett på förhand bestämt stoff som effektivt ska förmedlas. Det liknar det klassiska humboldtska bildningsbegreppet. Med skillnaden att i början av 1800-talet saknades kravet på effektivitet, denna borgerlighetens eftergift åt moderniteten. Idag har överliggarsyndromet en pinsamhetens prägel. Även de burgna klasserna måste jobba ibland.

Vänsterns skolpolitik inbegriper att uppväcka bildningstanken. Vi syftar då på arbetarrörelsens bildningsgång, självbildningen. Förståelse som något som måste erövras. Den sortens bildning nämns inte i artikeln. Vi har inte heller själva artikulerat vad den går ut på.

Bildning som en ren konvention, det är de välsituerade vita männens överenskommelse om vad som är viktigt. Kvinnor, fattiga och icke-européer är obildade, för allt det som vi vet och kan är inte bildning. Och om vi skaffar oss det, då flyttar sig idealet.
Detta är en betydelsefull skillnad mellan de borgerligas och vänsterns ståndpunkt. För de borgerliga sjunker värdet på sådant som är tillgängligt för alla. För arbetarrörelsen är drivkraften att göra det värdefulla tillgängligt för alla.

I artikeln nämns också det postkoloniala bildningsideal som inte handlar om ordning och försakelse, utan om att lära genom att överskrida varje ordning*. Detta tilltalar mig djupt. Men kanske leder det närmare poesin, än politiken.
Burman efterlyser alternativ till bildningsbegreppet. Det är en fråga för kunskapsteoretiker. För politiker ligger utmaningen i att göra begreppet meningsfullt och eftersträvansvärt. Till att börja med genom att tala om vad vi avser och hur vi ska genomföra det.

* ”Ett nyskapande, ett självskapande, ett pågående skapande av sin egen person så att man kan hävda sig mot den andre eller gå henne till mötes och på så sätt skapa kopplingar mellan världens väsen”, Stefan Jonsson