Det snabba maktövertagandet

Första gången jag läste Timothy Snyders Om tyranni, tjugo lärdomar från tjugonde århundradet var jag måttligt imponerad. Den var så usansk, handlade mest om Trump och hur han illfänas med media. Andra gången jag läste den var det chockartat att se hur aktuell den blivit. Det konsekventa ljugandet, att sätta fakta ur spel, liksom angreppen på media – svensk politisk verklighet. En stor del av den tunna skriften ägnar Snyder åt respekten för fakta. Att vi måste samla fakta, tala fakta, argumentera med fakta. Men det otäcka i politiken idag är att det inte verkar spela någon roll. Fakta når inte fram till dem som redan har bestämt sig. Statsministern har redan sagt att vi inte ska lita på experter. 

Det gick så obehagligt fort. Den som föreställer sig att ett maktövertagande idag skulle gå till som för 90 år sedan, med marscher och fackeltåg, har inte fattat någonting. Maktövertagandet pågår nu. Maktövertagandet är det som sker när fakta sätts ur spel, när människor gör sig oberoende av dem.

Jurister förklarar vad som inte går att genomföra inom grund- eller EU-lagstiftning. Regeringen rycker på axlarna och säger, vi får titta på det. Olika yrkesgrupper förklarar att deras yrkesetik och lagar som t ex Barnkonventionen hindrar dem från att ange människor. Regeringen hotar dem med straff.

Flyktingmottagandet ska minska från redan låg nivå och de som redan är här fruktar att få sina uppehållstillstånd indragna. Och just i den vevan tycker oppositionen, dvs Socialdemokraterna, att det är rätt läge att gå ut och hävda att detta i själva verket är deras flyktingpolitik; de hittade på den först. Nog för att S svek i migrationsfrågan redan 2015, men nu drar de sig inte ens från att konkurrera om vem som är värst!

Det gick så obehagligt fort. Fascistiska SD har fått stark draghjälp från media som helt fokuserat på deras problemställningar, och nu tillslut är hårdhet, oförsonlighet, misstänksamhet, fientlighet, motvilja en politisk inställning i huvudfåran.

Kulturpolitiken, som är SDs hjärtefråga, skulle inte ingå i samarbetet. Just idag fick vi veta att den ingår i samarbetet! Att kulturens oberoende ska stärkas, som det står i Tidö, betyder att regeringens makt över den ska stärkas genom bidragssystem och uppdragsbeskrivningar. Och bara som en självfallen bisak: Kulturinstitutionerna ska inte längre anställa nyanlända som praktikanter.

Ofta förefaller regeringen vara okunnig och osmidig och bära sig åt som ett fån. Men vi ska inte förlita oss på det och hoppas att den faller på sin egen klumpighet. Det är med en sällsynt effektivitet och kallsinnighet som regeringen tryckt ut nationalkonservativa åtgärder, och ministrarna kan inte ställas till svars i media – ty de talar helst inte med media.

Läs Timothy Snyder. Engagera dig i politiken och samla på fakta. Vi befinner oss i en helt ny situation, och det gick så obehagligt fort.

Socialdemokratin saboterar samhällsklimatet - svek samt signalpolitik! - solidaritetens slut

Hur har det blivit rumsrent, allmänt accepterat? är det många som frågar sig. Hur kommer det sig att rasistiska känslor inte bara yttras, utan ska tas hänsyn till? Hur kommer det sig att folk kan begära ”svensk läkare” och att vissa regioner bemödar sig om att erbjuda det? Är det så att rasismen växer, eller har den alltid funnits och kan nu bli synlig? – ibland utan att folk ens förstår att det är rasism.

Det finns flera förklaringar. En av dem, kanske inte den största, men en viktig därför att den förefaller så svår att tro, är socialdemokratins svek.

År 2015 då massor av människor sökte sig till tryggheten i Sverige svängde regeringen helt om och beslöt att det måste bli ett stopp. Miljöpartiet gick med på det under tårar, och har därefter inte gjort något väsen av sig. Socialdemokraterna däremot har vuxit in i sin nya roll av flyktingbekämpare, och idag faktiskt stoltserar Morgan Johansson (på twitter) med den låga prognosen för asylsökande; Sverige "har tagit sig igenom flyktingkrisen" (och då är det inte ens Sverige som har flyktingkris utan krigsdrabbad befolkning!) Inlägget adresserades till M och SD, som trodde att antalet asylsökande skulle öka. Han ville visa att de hade fel. Ingenting i det han sa tyder på något intresse för flyktingarna. Det är enbart potentiella regeringsinnehavare han tänker på.

Ändå påstår han att Sverige ”tar ansvar för människor som flyr”, eftersom vi ju fortfarande tar emot kvotflyktingar! Johansson föreställer sig att lågt mottagande ger bättre förutsättningar för integration - men de få som tas emot får tillfälliga uppehållstillstånd, något som uppskjuter och försvårar varje människas försök att känna sig tillhörig och delaktig. 

När socialdemokratin, som trots allt många människor fortfarande tänkt rösta på, intar en flyktingfientlig position, då är det fritt fram för alla! Även om man inte uppskattar allt regeringen gör, är den ändå Regeringen. Det inger respekt, en respekt som ministrarna kan och bör använda för att påverka opinionen. Det är vad Johansson gör; han påverkar. Och inte i humanistisk riktning! Men själv tror han att han snor tillbaka röster från SD.

Detta har pågått länge. Redan med det så kallade Luciabeslutet om asylpolitiken år 1989 förändrades stämningen. Mottagandet hade problem med för låg kapacitet, och på vissa orter förekom protester. Socialdemokraterna i regeringen räknade med att en stramare politik skulle hejda dessa reaktioner – men det blev tvärtom! De som inte ville ha något flyktingmottagande överhuvudtaget kände att de fått en godkäntstämpel. Fritt fram!  Samtidigt förändrades den politiska debatten, fick en ny gemensam utgångspunkt: det var nu flyktingarna som var det största problemet. (Tack till Ali Esbatis bok Utöya för resonemanget!)

Så som 1989, så idag.

Signalvärdet i regeringsbeslut får inte underskattas. S tror att de drar röster från SD, när de i själva verket visat att det är helt okej att tycka som SD. Människor som är i stånd att hysa deltagande med sina medmänniskor på flykt riskerar att invaggas i tron att de nog klarar sig lika bra någon annanstans. Dessa inhumana signaler är Socialdemokraternas bidrag till vad de kallar för ”integrationen”!

Ett integrerat samhälle kan inte och kommer inte att bygga på en politik där orättvisor och otrygghet ökar medan människor söndras, sorteras, delas, splittras, körs ut, hålls tillbaka, sugs ut och föraktas. Låt oss återgå till solidariteten! Märkligt nog finns en och annan klok person kvar inom socialdemokratin, så försök få ministrarna att lyssna på dem. Det är visst kongress i det stora partiet i höst. 

Rättsuppfattningen möter nazisternas utseende

Av den senaste veckans medialjus på nazister är det ettpar saker som behöver lyftas än en gång.

Enligt Nord, polisområdeschef i Göteborg, kan en demonstration möjligen utgöra hets mot folkgrupp om den ”ser ut som Nürnbergdagarna ungefär”. Polisen i Göteborg kan alltså strunta i vad en terrororganisation säger och vill göra eftersom de inte ser ut som nazister.

     Märk väl: Polisen i Göteborg har valt ut nazismens bäst iscensatta estetiska spektakel för att karaktärisera rörelsen och bortser från ölkällarbuller och SAs gatuslagsmål. Det spontana valet av måttstock antyder en högst betänklig fascination inför nazismen och dess kännetecken.  

     En måttstock som oftare förekommer är den som tillåter varenda nutida fascist och nazist och rasist att kalla sig för något annat än de är, är koncentrationslägren. ”Auschwitz la ribban” har en tänkare sagt. Ett obehagligt uttryck, men det pekar på fenomenet att om någon säger att det är fel att gasa ihjäl folk i industriell skala (”om det ens har ägt rum”) så kan hen inte vara fascist! vilket då skulle bevisa sig självt: Att gasa folk = rasism. Allt annat  = oskyldigt, enligt denna (brist på) logik.

     Den värsta synd de tyska nazisterna på 30-40-talen begick, förutom folkmordet, var att de genom folkmordets natur gjorde alla andra brott osynliga. Det blev bara litet vardagsdiskriminering kvar. Och det är någonting liknande som de svenska nazisterna på 10-talet håller på med. Genom att uttryckligen gapa om mord på folkförrädare gör de Sverigedemokraternas rasism osynlig, SD som ser allmänt hyggliga ut och bara vill yrkesberöva större delen av kultur- och mediautövarna och utvisa alla de inte gillar ur landet.

     När Nord säger att nazister inte begår brott eftersom de inte ser ut som nazister (vare sig under deras största högtid eller deras mörkaste helvete) kanske han tror på vad han säger, eller kanske vet att han har fel, och hans bevekelsegrund är inte så viktig eftersom han faktiskt kommer undan med att säga det. Han förlöjligas, men har någon bett honom förklara sig?

Det andra som måste lyftas är synen på juridik. När en sida säger: det finns ingen juridisk möjlighet att hindra nazister från att hota judar – och en annan sida säger: det finns juridisk praxis att sådant inte får ske – då är det väl dags att inse att man väljer tolkning. Det gör också jurister. Det finns ingen objektiv vetenskapsgud som sätter pekfingret på det objektivt rätta. Det finns grupper av erfarna jurister som gemensamt kan mejsla ut den textmässigt korrekta tolkningen som rimmar med tidigare domar och nutida rättsuppfattning, men ungefär två motsägande debattartiklar är tillräckligt för att begripa att det handlar om valbara tolkningar.

     Med ledning av sådana artiklar har jag fått uppfattningen att lagen på 90-talet i större utsträckning tolkades till rasisternas nackdel. Alltså samma lag som idag används för att ge nazister rätt att hota judar. Säger det något om nutida rättsuppfattning – eller om föreställningen om nutida rättsuppfattning?

     En god gissning är att så kallat vanligt folk inte alls vill se nazister på gatorna. Där har rättsuppfattningen inte förändrats. Men martyriska nationalister har lyckats få darrålar till liberaler att tro att yttrandefriheten hänger på att varenda jävel får säga vad fan som helst var som helst, och det är den lilla skälvande kompassnålen som fått vissa bedömare att tro att rättsuppfattningen har ändrats så lagtolkningen ska vara:

NAZISTER FÅR HOTA JUDAR

Efter 1945 är den meningen så makaber att den inte går att tro på.

Då är det lättare att få oss att tro, att de inte är nazister.

En gammal invandringspolitisk fråga

I Värmlands urskogar finns Finnmarka, en del av vårt land historia av immigration. Från och med 1500-talet sökte sig fattiga finska familjer hit för att fylla ut skogarna, röja mark och odla upp landet. Gläntor och grödor öppnade granskogen. Små grå stugor beboddes av kvinnor, män och barn beredda att slita hårt.

     De slet verkligen hårt. Men barnadödligheten var mindre hos dem tack vare den hygieniska bastukulturen.

     

Ritamäki är en finngård på höjden, senast bebodd år 1964, därefter bevarad av hängivna frivilliga. Idag en stilla atmosfär – en gång i tiden koskit och snövallar och fjorton timmars arbetsdag. 

Finnmarkas historia berättas på ett välskött litet museum i Lekvattnet. Men inte en enda skylt, inte en enda informationsruta, knappast en bok i hyllorna är på finska.

Det är en sida av svensk kultur som har en lång historia. 

Ett antal biblar på finska mer eller mindre smugglades in till församlingarna i Finnmarka. Livet var hårt, så man ville åtminstone höra Guds ord så som det en gång lät; på det språk som gick in i hjärtat.  

Långt senare uppvaktade finnbönderna Karl XIV Johan. Han lyssnade med uppmärksamhet och sympati på deras svårigheter. Hans förslag till lösning var att de skulle lära sig svenska. Märk väl; till skillnad från honom själv.

Språk och kultur är en klassfråga.

Immigration är en av flera livsmöjligheter för ett land. 

Jag tror säkert att Sd håller med om att kungen borde ha lärt sig svenska. Men vad säger de om bastubaden? 

Skulle Svea rike ha sagt nej till dem för att behålla sin rena barnadödlighetskultur?

Socialdemokraternas kant - hur ser den ut?

Dalademokraten är en utmärkt tidning. Ofta. Den bevakar såväl globala som regionala nyheter och har en hyfsad kultursida. Den har också Göran Greider, och lever högt på det. Kanske för högt. Han har inte skrivit den ledare som förstörde valborgsmässoaftonen.

I ledartexten redogörs utförligt och hövligt för två partiers budgetförslag. Det ena partiet är demokratiskt och kan tänkas ingå i ett blivande socialdemokratiskt regeringsunderlag. Det andra partiet är fascistiskt och kan för närvarande inte tänkas ingå i någonting, utom EU-parlamentets bruna grupp. 

Rubriken på ledaren lyder: Utmanare på var sin kant. Grundläggande är tanken är att två udda småpartier utmanar de stora, seriösa regeringsalternativen. Vänsterpartiet är kritiska mot socialdemokratin, och Sverigedemokraterna är allmänt kritiska, i synnerhet mot immigration.

Detta skrivsätt hakar fint i traditionen som borgarklassen skapat under snart hundra år. Socialister och fascister ska utplaceras på varsin kant i en politisk sfär där två stora partier, ett kapital-konservativt och ett mer folkligt konservativt, har hegemonin och formar det som är normalt.

Utanför det normala finns bara utmanare. "Kanten" är det som drar upp normalitetens gräns. 

På den ofräscha kålsuparteorin produceras valmaterial som om den vore ett utslag av kreativt nytänkande.

Märk väl: för skribenten gäller det inte gränsen mellan demokrati och fascism. Hen är fastklamrad vid en ytterst lokal gräns, den som går mellan stora och små partier i en avkrok av Europa, gränsen mellan det som normala européer ska känna igen som normala partier, alltså både S och M, och så resten. 
Längre än så ser ser inte den socialdemokrati som har så mycket att ångra... och det kommer säkert mera.  
En socialdemokratisk tidning med kulturambitioner förmår inte skilja på demokratiska partier och deras motsats. En socialdemokratisk tidnings ledartext föredrar att placera sig i ”mitten” tillsammans med högern.

Det är inte bara historiefientligt, det är smaklöst också.

De kallar det ”utmanare på var sin kant” – men var går kanten? 

Om en socialdemokratisk tidning inte ens kan svara på det, eller än värre svarar fel, vad har vi då att hoppas på?

Imorgon på 1 Maj hoppas vi demokrater och socialister i Sverige, vi som väntar på och kommer att stödja ett regeringsskifte, att Socialdemokratiska Arbetarpartiet kommer att avstå från att sitta i knä på de kapitalkonservativa, och istället placera sig i motsatsställning till fascister.                
Det är där vänstern är. 

Mera moteld

Bra debattartikel här! Ett motinlägg mot Neuding och Lundberg som trodde sig bryta tabun i integrationsdebatten genom att lyfta på locket och tala om att immigranter begår brott...
Jag bemötte artikeln i fredags, här: Det är ojämlikheten som tigits ihjäl

En kul passus hos Neuding och Lundberg var att de efterlyste intelligenta argument. Trots att de själva använde argumentet att ”även invandrare är beredda att rösta på Sd” - som om det därför skulle bli bättre och klokare!
Men vi talar inte om en massa, utan om människor. Och människor tänker fel ibland, även om de råkar ha migrerat.

Borde inte tjafsa mer om den självutnämnda intelligentsian inom högern. Men denna eleganta pastisch , återgiven av Esbati, är underbar läsning!
(Pastisch innebär att kunskap om originalet är nödvändig för att förstå det roliga.)

Nation, litteratur, president och andra storheter

Att en roman feltolkas för att användas som slagträ i en valkampanj kan bara hända i Frankrike – är vad jag skulle vilja säga om jag trodde på nationella egenheter. Min beundran för det franskt rationella och litterära existerar i sig, oberoende av om dess föremål existerar. Ja tyärr, på precis samma sätt som de svenska nationalisterna hyser en uppriktig kärlek till ett diskutabelt och möjligen imaginärt objekt.

Det var Jeana Jarlsbo som i fredagens SvD skrev om hur Rouauds roman Ärans fält av den franske presidentkandidaten Sarkozy utnämndes till en illlustration av fosterlandskärleken.
Rouaud själv betackade sig förnärmat. Enligt honom är det ”betydelsefullt för varje människa att känna till sina egna rötter, men idag finns inte längre någon nationell identitet utan flera - - vi måste få ett slut på dessa identitetsavgränsningar.”
Jag har inte läst Rouaud, men får lust att göra det. Jarlsbo sätter in romanen i ett intressant dagspolitiskt sammanhang, även om hon inte kan avhålla sig från att dra in den europeiska identiteten också; om nationell identitet kan diskuteras den europeiska förutan?
Naturligtvis ”kan” den det, om man finner det meningsfullt. Liksom man ”kan” diskutera europeisk identitet. Och diskutera dem var för sig eller tillsammans. Ty man kan diskutera absolut allting!
Sen återstår att se om frågeställningen var meningsfull.

En fråga jag tror är meningsfull är varför franska presidentkandidater år 2007 gör sig mödan att omtolka litterära mästerverk i nationalistiska anda. Liksom den europeiska unionens kulturministrar för cirka femton år sedan valde att omtolka stackars Beethoven i ”europeisk” anda.
En sån diskussion skulle visa att nationalism och unionsskap inte står i motsättning till varandra utan är exempel på samma jävla anda.

Åter till presidentvalet i världens mest rationella land. Sarkozy säger (enl Jarlsbo) att en nationell identitet mest är en fråga om ”ett ideal, ett sätt att vara och tänka”. Alltså ungefär så som Sverigedemokraterna avsvär sig frågan så fort den blir komplicerad och påstår att svenskhet är något som alla vet vad det är och känner igen.
Bara så pinsamt irrationellt. Varmed min frankofili ligger ute i regnet.