Nationalistiska övertagande-dagen

I flera år – från en artikel jag fick införd i  Invandrare och Minoriteter (-04) och framåt – bloggade jag återkommande om nationaldagsfirandet och hur det kom sig att denna dag gjordes till helgdag. Det verkar som om jag är den enda som ännu kommer ihåg den triviala smörja till utredning som det nationalistiska projektet vilade på.

Här några citat från Politik och poesi i detta ämne:

”Krampartade påbud om identitet och stolthet hör hemma i helt andra ideologier än dem som de stora partierna säger sig företräda.” (-09) Det här var innan partierna stod för sin nationalism, vilket framkommer också i detta citat: ”De som försvarar nationaldagen gör det med det bakvända motivet att den inte alls behöver vara nationalistisk! Men den heter som den heter, och det tog knappt en kvart efter beslutet att göra den till helg innan extremisterna marscherade, med all rätt stolta! Det var de som drev opinionen så långt att de fick sin egen dag tillslut.”(-10) Sverigedemokraterna var ett försumbart parti på den tiden nationalhelgdagen trummades igenom, och ändå..: ”Partiet som påstår sig vara tystade och utstötta fick sin egen helgdag innan de ens var i närheten av en maktposition, fick den därför att de maktbärande partierna tyckte att svenskhet och stolthet var en bra kombination.” (-11) Året därpå återgav jag ett samtal jag överhörde mellan några gymnasister som kom ihåg hur dagen varit förr: ”- Det var så roligt på skolan den dagen, vi fick en massa priser och sluta till lunch.  - Vi samlade in pengar som skulle skickas till Röda Korset på nationaldagen! - Nu blir det ju inget festligt. Det är ju bara som en tråkig söndag. - Dom enda som firar är väl dom som tycker det är überstort att vara svensk... - Jag fattar inte varför vi inte kunde fira som vanligt. Nu har det blivit typ creepy!” Firat hade man alltså gjort! ”Vad vi hade var en trevlig flaggdag när vi stod på idrottsplatser och skolor och sjöng för Sverige. Vad vi fick var en nationell helg istället för en kristen, eftersom riksdagens majoritet ville att vi skulle vara lika stolta över vårt land som alla andra. Alltså, en dag då man skulle vara stolt över att Sverige gör som alla andra, eller stolt över att nationalisterna fick avgöra vad som var viktigt?” (-21) ”När nationaldagen inrättades som helg var ett av skälen till det att svenskarna behövde en särskild dag att vara stolta över sig själva och landet. Märk väl – inte glada och tacksamma. Stolta. Men vilken anledning finns att vara stolt över var föräldrarna födde en, eller över en natur som skapades ur istiden och klimatväxlingarna?” (-13) ”Enligt utredaren hade vi inte ’fått’ vara stolta över svenskheten (oklart vilket hindret var) fast vi hade så mycket att stoltsera med (här fanns en liten uppräkning). Detta var en socialdemokrats ord. Nationalism finns inom alla partier.” (-20)

Det var nationalism rakt igenom. Endast V och MP röstade emot, och det var inte självklart. För Vänsterpartiets del var det mest väsentliga den arbetstidsförlängning som förslaget innebar. Nationalismen tog ingen riktigt på allvar på den tiden. Denna giftiga men förförande ideologi har lett till mer omotiverat mördande och godtyckligt avhumaniserande än de flesta andra emotioner-förklädda-till-tanke. Ändå tog man den inte på allvar, och jag skrev om den i över tjugo år och togs heller inte på allvar.

Kriget som gjort slut på alla krig, trodde man 1918. Aldrig mer! utropade man 1945. Och i början på 2000-talet trodde att det gällde något kosmetiskt, bara en röd dag i almanackan… Inte förrän idag, när SD (nästan) regerar, ser jag för första gången på 20 år reaktioner och ifrågasättanden. Det är bra.

Det är bra sent.

I stolthet och gemenskap

På 1 Maj gick många demonstrationer i stolthet och gemenskap på olika platser i Sverige, dock inte i Hedemora. Men dagen efter firar vår lilla stad Sotarens dag med internationella gäster ur sotarskrået!

Tyskland, Estland, Danmark med flera medverkar med sotare, utöver de svenska. Till fioltonerna av Gärdebylåten paraderar de i stolthet och gemenskap längs Åsgatan, proffsigt svartklädda och med branschens fanor. Godis delas ut till barnen, och regnbågsfärgade rökfacklor får oss att hosta.

Varför nu detta? Dels för att det är roligt. Dels för att betona skorstensfejarmästarnas viktiga insats. Ett svårt och riskfyllt arbete utför de ”för att folk ska kunna helt enkelt bo i trygghet” som någon sa. Men varför i just vår lilla stad? Därför att här finns Sveriges enda sotarmuseum!

I småstäder händer inte så mycket, så det var många människor som kantade gatorna för att titta. En sotarparad är en stor grej. Den sprider lite av det vi så väl behöver i dessa otrygga tider – stolthet och gemenskap.

En dag känns det lite bättre...

1 Maj, arbetarrörelsens internationella helgdag, är viktig. Det har framgått inte minst av en del avundsjuka högertokar i soc-medier. Även vanlig borgarmedia (som man numera inte får säga?) gillar också att påpeka att det minsann inte är så många gamla socialdemokrater ute och går.

Därför är det bra att Vänstern finns, och visar att det är dags att byta regering. Det lär ska ha varit 30 000 i Stockholm. Så många kan vi inte ståta med i denna landsända, men cirka 50 pers i Sandviken syns och hörs rätt bra när vi tågar nedför Hyttgatan och sjunger Internationalen.

Rakt igenom det Erskine-ritade bostadsområdet går vi, och i det härliga vädret är det många barnfamiljer ute och tittar och vinkar. En hel del ungar passar på att följa med, när det nu händer något hemma på deras gård.

Vi har levande musik på trumma, sax och fiol. Vi har tal både om situationen i Palestina och om kollektivtrafiken i Österfärnebo och Ockelbo. Det blir diktläsning av brukets författare Karin Nilsson. Och naturligtvis får vi ett utmärkt tal av riksdagsledamoten från länet, Samuel Gonzales Westling, om det aktuella kritiska läget och behovet av maktskifte för ett rättvisare Sverige. 

Varje år känns det lite bättre en dag. Den dagen är Första Maj.

 

LÅT DEM STANNA!

 

Vänsterpartiets kongress stannar upp när vi får besök av en rad unga människor som ångestfullt går och väntar på utvisningsbeslut. Ett par har redan fått det; ”ska skickas iväg till Bangladesh där jag aldrig varit”. Andra ska avsluta sina gymnasiestudier innan det människofientliga beslutet kommer. Dessa unga känner bara till Sverige. ”Örebro är mitt liv, Vivalla och Brickebacken, det är min skola, mina gator, mina vänner. Men hur länge till?” De har bildat ett nätverk med hjälp av Vs Leo Ahmed som stöd. Samtliga partier har kontaktats men endast Miljöpartiet vill hjälpa till. De övriga kallar dem för aktivister, säger att de driver propaganda när de ber för sin existens.

- Paragrafen eller ryggraden? Kristersson, det gäller mitt liv! Vad ska avgöra - paragrafen eller ryggraden? har en ung man diktat.

Vs migrationspolitiska talesperson Tony Haddou har så långt det bara går försökt hjälpa alla de unga människor det gäller. 

Som du säkert sett i media har frågan aktualiserats i riksdagen vid flera tillfällen. Men regeringen kommer med halva löften och förhalningar som drar ut på tiden. Avsikten är inte att rädda ungdomarna, utan att få tyst på opinionen. Och medan tiden går skickas flera unga människor bort från vårt land, sitt land. 

Det är ett starkt och berörande ögonblick. Kongressen stannar upp. Några gråter. Vad finns det mer för oss att göra? 

Bara ropa så det ekar: LÅT DEM STANNA! LÅT DEM STANNA! LÅT DEM STANNA!

PÅ DIN SIDA, tredje dagen

Idag diskuterar kongressen frågor som på olika sätt har beröring med risken för korruption, t ex sänkt partiskatt eller karenstid för att övergå till arbete som lobbyist. I riksdagen verkar partiet både för lägre arvoden och regler för att skilja ”klägget” och politiken åt. Ombuden röstar för att partiskatten ska vara oförändrad, en stor del av vår trovärdighet vilar i den. Partistyrelsen påpekar att det är deras uppgift att se till att förslagen också går att genomföra och att detta är ännu viktigare nu när vi vill regera. Det är riktigt, men riskerar också en anpassning till befintliga system!

Vi får en hälsning från Vänsterns studentförbund som påpekar det orimliga i tt regeringen satsar ungefär hälften på humaniora som på natur och teknik, ämnen som anses ge direkt utdelning för företagen. Men vad blir det av oss som folk om vi rustar ner bildning, språk, historia och kultur? ”Vi är studenter, men också socialister” säger de, och lovar solidaritet med studenter världen över som drabbas av krig eller diktatur. ”Låt motståndet gro i varje lärosal, för maktskifte 2026!”

Hälsningar via film inkommer också från PRO som varnar för ålderismen i samhället, och från ROKS som varnar för konsekvensen av att skyddade boenden och kvinnojourer läggs ned.

Vänstern ska verka för att lagen om förolämpning av tjänsteman ska rivas upp. Det är en lag som slår mot de svaga och maktlösa i samhället. Att kränka och hota folk är olagligt i alla händelser.

Vår ordförande Nooshi Dadgostar uppmanar oss i sitt slutord att hjälpas åt att byta ut den mest illa omtyckta regeringen i Sveriges historia och tillsammans bygga ett Sverige som håller ihop. Hon drar de viktigaste sakfrågorna igen:

- miljardärskatt

- kortare arbetstid

- frysa hyrorna

- högkostnadsskydd i tandvården

”För den privilegierade känns jämlikhet alltid som förtryck. Men kamp lönar sig, det har arbetarrörelsen lärt oss!”

Sedan är det dags att sjunga Internationalen.

På din sida, idag med

Från kongresshallen

Nooshi Dadgostar väljs om till partiledare under starka applådåskor. Inga medtävlare om posten fanns!

Vänsterkongressen fortsätter med debatt om valplattformen. Troligen är det först här på plats som det går upp för oss alla att partistyrelsen och de ombud som skrivit motioner nästan alltid delar politisk ståndpunkt! – det som skiljer åt är tyngdpunkt och fokus, prioritering av valfrågor, formuleringar och konkretionsnivå. Därför förs diskussionerna i konstruktiv anda, rentav respektfullt. De som väntat sig interna strider blev besvikna.

Frågan om regeringsmedverkan har blåsts upp i media, som om det vore en fråga om vilka som vill regera och vilka som inte vill. Men givetvis vill alla som håller på med politik få makt att förändra. Vad diskussionen handlar om är hur hårt V ska binda upp sig för det i valplattformen eller – och det är huvudfrågan: Var finns den starkaste förhandlingspositionen? Kan man uppnå mer om man står utanför? Nej, partistyrelsens Daniel Bernmar är tydlig med att vi inte ska ”upprepa 2018!” Det var det året det skapades ett januariavtal som uteslöt Vänstern, som ändå skulle vara med och backa upp, eller ”vara dörrmatta” som uttrycket lyder idag. Han medger att det visserligen ofta gått uselt för vänsterpartier internationellt som varit med och regerat – men det har gått helt uruselt för partier som aldrig regerat.

Det ena ombudet efter det andra går upp och stöder partistyrelsens tydliga linje om regeringsmedverkan. Oavsett riskerna är detta ett parti vars aktiva brinner för att gå ut och valkampanja med självförtroende för detta uttalade mål.

Kirsti Bergstö, ordförande i norska SV, håller ett fint tal. Bland annat säger hon: Jag förstår inte varför Socialdemokraterna i Sverige är så sura? I Norge säger sossarna, ni gör oss bedre!

Senare på dagen är det debatt om partiskatten; ska den sänkas eller inte? Det påpekas att partiskatten är något av det finaste vi har för vår trovärdighet. Även med en rimlig sänkning kommer Vänsterns politiker att ha de lägsta politikerlönerna av alla partier. Något beslut i frågan kommer inte, förrän det är dags att packa ihop för kongressfest i Frimurarlokalen!

På din sida

 

(foto från storbild)

"På din sida” är temat för Vänsterpartiets 46e kongress som drar igång i kongresshallen i Örebro. Partiledaren Nooshi Dadgostar nämner i sitt inledningstal några viktiga punkter ur valbudskapet: 

- frys hyrorna

- sätt stopp för bankernas miljardvinster

- sänk matpriserna

Hon påpekar att ”att jobba hårt räcker inte idag för att köpa mat, för att bo, eller till en semester eller barnen fritidsaktiviteter” och inskärper att vår uppgift är denna: ”gör HOPPET normalt igen!”

Sedan debatteras det som ska bli vår valplattform inför valet 13 sept. Media har haft höga förväntningar på att det ska bli strid om hur vårt krav på regeringsmedverkan ska formuleras (nota bene – ingen är emot att regera; det gäller hur hårt det ska drivas) men än så länge handlar det om annat. Hur ska klimatfrågan drivas och betonas? Kan vi lyfta enprocentsmålet för biståndet? Kan vi driva Nej till Nato och DCA?

Ett lyft kommer när ABF-chefen Eneroth håller ett brandtal om folkbildning, den som Tidö-regeringen försöker ta död på. Det är också gripande när Fristadsfonden presenteras. Det är Vänsterpartiets fond för att ge juridisk hjälp åt flyktingar, och dit går kongressinsamlingen för i år – som ”en motståndshandling mot asylpolitiken”. Slutligen får vi veta att en miljon underskrifter har samlats in till medborgarinitiativet inom EU, Justice for Palestine. Målet med namnuppropet är att få EU att upphäva associationsavtalet med Israel. Övrigt på den internationella sidan är hälsningar från gäster från bland annat Norge, Polisario och New York.

Kvällen kommer att bli lång. Fortsatt debatt om valplattformen står på programmet. För att göra HOPPET normalt igen. 

Viceordf Ida Gabrielsson

För en human migrationspolitik - början till antifascistisk motkraft

I helgen anordnades demonstrationer för en human migrationspolitik i mellan 30 och 40 städer runt om i Sverige. Arrangör var Skiftet, en frivilligorganisation som mobiliserar människor som försvarar ett rättvist, hållbart och demokratiskt Sverige.

Du vet själv hur det ser ut: Ungdomar och unga vuxna utvisas just som livet börjar. Familjer trasas samman. Ännu fler kommer att få se sin tillvaro slås i stycken om regeringen rycker undan deras permanenta uppehållstillstånd.

I Borlänge var vi ca 150 pers som gick från Sveatorget till Kupolen. Unga och gamla, infödda och hitflyttade. En av dem som talade var en 17-årig pojke som tillsammans med två yngre syskon ska skickas till ett land han lämnade vid fyra års ålder och där han inte behärskar språket. Han vill gärna bo kvar hemma, gå ut skolan och skaffa ett jobb. Tack.

Äntligen påbörjas något av det Politik och poesi drömt om sedan 2022. Äntligen genomför vanligt folk någonstans i Sverige enkla manifestationer för sina medmänniskor. Äntligen ser vi solidaritet och humanitet på torgen.

Kan det vara ett myrsteg mot den antifascistiska motkraft som var nödvändig redan för fyra år sedan?

Läsefrukter under 2025

Det gångna året läste jag 141 böcker. Ett nytt försök att läsa deckare gav ingen som helst utdelning, och då valde jag ändå Börjlinds, ett par som jag uppskattat som manusskribenter. Men böckerna är krångliga, konstlade, osannolika och bemannade med stereotyper. Hellre läser jag då autentisk krim – Jon Jordås Sista boken om mordet på Olof Palme var högst läsvärd och förefaller lösa gåtan.

 Starka politiska böcker var Hermeles Inte som lamm till slakt, som beskriver judiskt motstånd under 2VK och Förintelsen, och Den vilda rättvisan, som tar upp överlevarnas behov inte endast av rättvisa utan av hämnd. Båda böckerna är otäcka, den senare rentav obehaglig, och belyser väl vår otäcka värld.

Ta-Nehisi Coates Vi hade makten i åtta år behandlar hopp och motgångar under Obama-åren och hur den ingrodda rasismen i USA präglar historien och förstör människors liv. Här görs historien närgången och närmast fysiskt påtaglig.

 Mer uppsluppen, utan att vara ytlig, är Åsa Linderborgs Tjabo. Här är en fullödig biografi över Carl Gustaf Bernadotte med kloka insikter i hur monarkin styr oss utan att det märks. Linderborg låter fakta tala för sig själva så att humoristiska effekter uppnås, samtidigt som det blir svårt också för en rojalist att fortsätta tro att kungen är såväl underbar som betydelselös. Ännu en välskriven och riktigt rolig fackbok är Paul Tenngarts Det litterära Nobelpriset som går igenom pristagare och -bedömningar genom tiderna, varför priset hamnat där det gjort och vilka som inte fått det. Oerhört kunnigt och intresseväckande!

Men skönlitteratur? Ja där är det svårt att hitta något riktigt bra. Men årets komet var Caitlin Rozakis och hennes Grimmoir Grammar school PTA. En ironisk skildring av medelklassföräldrar, en detaljerad och rolig fantastik-roman om den lilla varulvsungen i magiska skolans förskoleklass.

Annars läser jag gärna om böcker. Hela Kulla-Gulla-serien av Martha Sandwall Bergström drog jag igenom i somras. Utmärkt miljöskildring, medmänsklighet och socialistisk tendens.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri var ett lyckat återseende, jag hade nästan glömt boken och upptäckte att den gör starkt intryck också sedan åren gått. Khemiris konstruerade förortsspråk är en prestation med poetiska dimensioner!

Låt oss inte glömma Helena Durojs Så gick ett 1900-tal, en orättvist förbigången roman där förra seklet skildras med ett år i taget och de historiska händelserna ses genom individernas ögon. En tunn volym fylld av människor och deras plats i tiden. Skaffa den, yngre personer kommer att behöva den.

1 Maj, en antifascistisk motkraft (nr 23) i sig själv

 Samling i bostadsområde i Borlänge. Ett 70-tal personer lyssnar till utmärkt tal av regionoppositionsrådet och till kommunistisk punkmusik som är riktigt bra. Medelåldern är över medelåldern. Det är mulet och lugnt, folk går ut på sina balkonger och hör på. Kanske lite för lugnt för att vara riktigt roligt - men om någon fått för sig att demonstrationer är olaglig aktivism av asociala terrorister borde de ändra sig. 

Vi fortsätter i Falun. Omkring 200 stycken är vi som tågar längs affärsgatorna. En oavsiktlig poäng med att affärerna inte längre är helgstängda är att fler människor ser och hör oss. Och nog får de höra! Slagorden ropas ut nästan oavbrutet: 

"Migration är inget brott / låt dem stanna här för gott!" 

"Sluta snylta på den som är minst / ingen skola ska gå med vinst"

"Granska Pehrsons aktiehandel / typexempel på bristande vandel!"

"Alla ska ha råd / med mat och hyra och vård!"

"Israel är högerextremt / mördar folk som inte gjort fel!"

och så den gamla, alltid välbehövliga "Internationell solidaritet / Arbetarklassens kampenhet"

och den omtyckta "Vi vill ha sex", förstås. (Sex timmars arbetsdag, om du inte varit med.)

Det är inte många som bryr sig. Utom en arg förbipasserande som tycker vi varit dörrmatta åt S för länge. Men dethär är vad vi har. Det är här vi är, det här är vad vi gör. 

Vi är för demokrati, solidaritet och rättvisa. Vi är mot fascism. 

Vi kunde säkert göra mer. Men ingen borde faktiskt göra mindre. 

Yttrandefriheten hotas av regeringen. (Antifascistisk motkraft 22)

Känner du till Vandelsutredningen? Det är en utredning beställd av regeringen för att göra det lättare att utvisa människor för att de uttryckt sin åsikt.

Informationen som följer är från Civil Rights Defenders, som är starkt kritiska. Om utredningen antas och blir till lag skulle helt rimliga åsiktsyttringar kunna leda till utvisning. Vissa människor skulle bli straffade för yttranden som är helt lagliga för andra. Det vill säga, yttrandefriheten begränsas för De Andra. 

Martin Nyman som är biträdande chefsjurist på Civil Rights Defenders sa när han intervjuades av DN : ”Det finns en uppenbar risk för självcensur, där personer med uppehållstillstånd inte vågar delta i samhällsdebatten även i situationer där man kanske vill framföra en rent legitim kritik.”

På Civil Rights Defenders hemsida kan du lära dig mer: https://crd.org/sv/backademokratin/#53774

Vandelsutredningen är bara ett av många tecken på att vår demokrati är hotad av dem som är satta att förvalta den. Nuvarande Tidö-regering är inte att lita på! Om yttrandefriheten inskränks för personer med uppehållstillstånd imorgon – vilken grupp tystas i övermorgon? En annan lag som är på gång, är att det kan bli förbjudet att förolämpa tjänsteutförare. Visst, man ska inte förolämpa någon. Men vad som utgör en förolämpning är högst godtyckligt. Förslaget är alltså ännu ett steg på vägen mot minskad yttrandefrihet. 

Varning för autokratisering - antifascistisk motkraft 21

Vi hör det ibland sägas att demokratin är hotad. Många skrattar då till lite och tycker det låter otroligt – vi har det ju inte som i DDR! Men det finns faktiskt kriterier för hur en demokrati monteras ned och skadas. Detta tillvägagångssätt beskriver Civil rights defenders i ett mejl vars text jag till större delen förmedlar här.

1. En grupp demoniseras

Populistiska ledare lovar att rädda landet eller återge makten till folket. En eller flera grupper utpekas som hot mot landet. Folket splittras genom idén vi mot dem, där de andra ofta är en utsatt grupp som av humaniseras och används som syndabock för landets problem.

 2. Kritiska röster tystas

Sanningen förvrängs genom desinformation och smutskastning. De som säger ifrån tystas genom hat och hot, i värsta fall våld eller fängelse.

 3. Makten konsolideras

Demokratiska institutioner undermineras (bl a genom att deras kunskap och oberoende ifrågasätts). Opartiska domare ersätts med lojala. Oberoende medier får minskade anslag eller indragna licenser. Nya lagar stiftas för att legalisera förtrycket, och för att behålla makten så länge som möjligt.

Denna process kallas autokratisering. Även stabila demokratier som vår egen påverkas - eller hur? Nog känner du igen flera av stegen från vårt eget land. 

Det är är Civil rights defenders kommer in. De arbetar för att stärka modiga röster, t ex journalister som avslöjar maktmissbruk, jurister som utkräver ansvar och aktivister som kämpar för att demokratiska principer och mänskliga rättigheter ska respekteras.

Du kan gå med i Backa demokratin 

Eller stöd Civil rights defenders ekonomiskt, swishlänk finns på hemsidan: https://crd.org/sv/

Läsefrukter från det gångna året

Under år 2024 var det nästan enbart facklitteratur som utgjorde de stora och viktiga läsupplevelserna – om man bortser från min egen bok förstås, romanen Så gick ett 1900-tal som utkom tidigt på året. Jag tycker också mycket om Grossmans trilogi om the Magician, ett stort fantastikbygge som utspelas både i vår egen värld och i det fiktiva Fillory, med många blinkningar till såväl Narnia som H Potter. 

Ett annat storbygge är Svensk barn- och ungdomslitteratur, dess historia från 1500-talet till nutid. Två tjocka volymer redigerade av Westin & Warnqvist. Här ryms det mesta, och även om man kan ha invändningar mot urval och tyngdpunkt är det ett oerhört fint arbete, nödvändigt för alla som är intresserade av barns läsning. Ett särskilt plus för att bilderböckerna och de illustrerande konstnärerna uppmärksammas efter förtjänst.

Under året har två historiska verk berett mig särskild glädje. Den förträfflige Dick Harrison har i Englands historia (två delar) klarat ut betydelsen av alla de namn och företeelser som vi svenskar hört så många gånger men ofta har vaga begrepp om: Guy Fawkes, Anne Boleyn, London blitz osv. För att inte tala om min favorit kung Arthur – existerade han eller ej? När kapitlen blir för överlastade med torrfakta är det bara att hoppa till något intressantare; Shakespeare t ex. Den andra historieboken var Harald Jähners Hisnande tider, Tyskland åren 1918-1933 där vi fördjupar oss i Weimar-republikens styrkor och svagheter och kampen om demokratin, allt med inblickar i såväl vardags- som kulturliv. Jähners Vargatider som behandlar efterkrigstiden utkom tidigare och är lika viktig.

Biografi är nästan alltid intressant. Johan Hilton har skrivit om Benny Fredriksson, Den siste teaterdirektören. Trots att jag knappast visste vem Fredriksson var är boken mycket fängslande för den som är intresserad av teatervärlden, ledarskapsproblem och ryktesspridning. Den som vill veta mer om en oförbätterlig nazist kan läsa om Vera Oredsson i Veras resa, författad av hennes bror Folke Schimanski. Någon bättre förklaring till hennes inbitna nazism än att ungdomen i Tyskland var hennes bästa tid ges inte – eller finns inte.

Det mest udda, läsvärda och nördiga under året är Susan Orleans Biblioteket, som ingående skildrar Los Angeles centralbibliotek. Dess uppförande, dess utveckling, branden som nästan förstörde det, dess renovering, och människorna i och kring biblioteket. Det är detaljerat, kärleksfullt, närgånget, bisarrt och ger känslan av allkonstverk fastän det bara är en bok. Ofta frågar jag mig som läsare: Varför läser jag det här? och svarar: För att det är roligt! En mötesplats för bibliofiler.

Tre nobelpristagare avverkade jag under året. Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv var alldeles utmärkt, Ernaux  Une femme trevlig men lite platt, Modianos Dansösen tämligen trist och meningslös. Så inte ens de stora lyckas jämt. Läs Så gick ett 1900-tal istället!

Mejla regeringen om höjt högkostnadsskydd!

Det är tid för regioner och organisationer att skicka remissvar till regeringen om vad de anser om förslaget till höjt högkostnadsskydd för läkemedel. Du vet väl att också enskilda kan svara?

Mejla regeringen före 17 feb. Ämnesraden ska vara: Yttrande över promemoria: Uppdaterat högkostnadsskydd för läkemedel, diarienummer S2024/02135

Adresserna är s.remissvar@regeringskansliet.se, s.sl@regeringskansliet.se samt kopia till mimmi.lovbom@regeringskansliet.se

Du kan också skriva till din region och påminna dem om att de ska skriva ett negativt remissvar. Vår text var denna: 

YTTRANDE ÖVER PROMEMORIA: Uppdaterat högkostnadsskydd för läkemedel, dnr S2024/02135

Läkemedel är redan idag en dryg kostnad för sjuka och många gamla. Även barnfamiljer som haft oturen att få svårt allergiska barn eller barn med npf-diagnos drabbas. Det vill säga:

Dyrare mediciner slår helt och hållet mot dem som har det svårast i samhället.

Att vara sjuk är ingen njutning, och att bli av med sin sjukdom är ingen lyx som vi kan välja eller välja bort. Reumatism, njursvikt, hjärtflimmer, högt blodtryck, bipolaritet – listan är lång över kroniska tillstånd som vi inte själva valt, men som regeringen anser att vi själva till stor del ska bekosta.

Varför? Vilket är regeringens skäl till att klämma åt de redan drabbade? Det enda vi fått höra är att läkemedel är dyra. JA! Alla priser har gått upp, så även medicin. Det är därför ett högkostnadsskydd är så nödvändigt.

Efter att ha genomfört sina frikostiga bidrag i form av skattesänkningar för dem som redan har det gott ställt, efter att ha låtit våra inbetalade skattemedel rinna in hos utbildningsföretag (några inte ens Sverige-baserade), efter att ha skämt bort de välbeställda med hushållstjänster och efter att passivt ha sett elpriserna stiga skyhögt utan någon som helst åtgärd – efter det säger regeringen: Nu ska vi se till att det blir dyrare att vara sjuk!

Detta är inte längre rimlig borgerlig politik. Detta är ren elakhet, en bestraffning av oturen. Detta är folkförakt.

BEHÅLL HÖGKOSTNADSSKYDDET FÖR LÄKEMEDEL!

Eller tvärtom, sänk det.

 

Angiverilagen krympte i protesternas torktumlare - antifascistisk motkraft 20

Som du vet var det ett något nedbantat förslag till angiverilag som presenterades av regeringen. Nu är ingen sådan lag av godo i en human demokrati, och frågan är hur mycket skillnaden kommer att betyda i praktiken, när människorna som hotas redan har skrämts. Men ändå: förslaget undantar vissa personalgrupper, t ex inom skola och vård, och detta undantag hade ALDRIG kommit på pränt om det inte varit för den opinionsstorm mot lagen som bl a facken drev, då tusentals privatpersoner och en mängd organisationer skrev på upprop, demonstrerade, markerade i lokalpress och till sina politiker.

Det är en vinst – om inte annat, så för folkrörelseandan. Sverige har varit alldeles för tyst alldeles för länge. Men nu fick vi än en gång se det klassiska mönstret: när många går samman och engagerar sig byggs en kraft som påverkar makten.

Det är vad jag i över ett år har menat med att bygga en antifascistisk motkraft. Gör något! Och när du gjort det, låt andra veta. Om vi inte solidariskt håller ihop mot fascismen, är det slut.

Rasistregeringen slår till - antifascistisk motkraft 18

Att betala människor för att bli av med dem kan aldrig sägas vara humant eller värdigt. Vår rasistregering är beredd att skänka bort 350 000 kronor till den som ska återvända till annat land.

Många har skojat om att de gärna skulle flytta, de har hittat en dansk morfar eller italiensk mormor och alla behöver väl pengar? Men det är inte humor alls. För det gäller inte er. Det är i själva verket starkt begränsat vilka människor som det till och med är värt att offra pengar för att bli av med.

Enligt Migrationsverket gäller återetableringsstödet länderna: Afghanistan, Centralafrikanska republiken, Demokratiska republiken Kongo, El Salvador, Eritrea, Irak, Jemen, Libyen, Nigeria, Pakistan, Somalia, Palestina, Sudan, Sydsudan, Etiopien.

Där är det svårt att etablera sig pga säkerhetsläget, påpekar Mig-verket. Men hur är det tänkt att några hundratusen ska hjälpa dig om du blir utbombad i Palestina eller slängs i sudanskt fängelse?

En utredning har redan konstaterat – inte att åtgärden är inhuman och ovärdig, nej – att åtgärden inte förmodas leda till någonting som helst, att risken är stor att det är pengar kastade i sjön. Regeringen har svarat att de är beredda att pröva vad som helst.

 

Vår rasistregering är beredd att pröva vad som helst för att göra sig av med medmänniskor från en rad utsatta länder. 

Det är en skam. Vi måste bygga en antifascistisk motkraft innan tillståndet i landet fullständigt normaliserats och svenskarna tror att det är så här det ska vara. För vad som helst kan vara väldigt mycket och leda väldigt långt. 

Demonstrationer emotses! - antifascistisk motkraft 18

Läste någonstans att franska le Mondes Norden-korrespondent är något chockad över utvecklingen i Sverige. Hon har bott här i över 22 år och är överraskad av hur radikal förändringen varit – och hur svaga reaktioner det har gett.

Ja, det är i sanning förbluffande. Människor borde protestera över hela landet! Tystnaden som lagt sig över Tidö-Sverige är det mest skrämmande av allt.

Men inför valet till EU-parlamentet händer det en del, åtminstone i Stockholm:

2 juni anordnar Tillsammans mot rasism en demonstration på Norra Bantorget kl 13 för gång mot Gustav Adolfs torg där det är avslut kl 15. Parollerna är:

- Nej till angiveri och visitationszoner

- Återinför rätten till asyl

- Bekämpa rasism, militarism och hetsen mot muslimer

- Kamp mot fascistiskt våld och terror

5 juni anordnar Demokratiuppropet möte på Mynttorget mot regeringens politik (däribland angiverilagen, flyktnigpolitiken, nedskärningarna till folkbildning och civilsamhälle) och för klimat, rättvisa och demokrati.

Säkert sker det saker också på andra ställen i Sverige. Uppmuntra press och teve att berätta om det!

 

Mejla riksdagen om biståndet! - antifascistisk motkraft 17

Sveriges bistånd har rötter i kyrkornas och arbetarrörelsens solidaritetsarbete. Men regeringen vill ha en statlig styrning av biståndet, vilket betyder att en rad organisationer blir av med sina resurser och inte längre kan ge det direkta stöd som de gör idag. Det handlar om organisationer som Diakonia, Rädda barnen, Naturskyddsföreningen, ACT Svenska kyrkan, Kvinna till kvinna, Olof Palmes internationella center, Afrikagrupperna, RFSU, Världsnaturfonden, Civil rights defenders… För frivilligorganisationer utomlands betyder det att de inte kan lita på svenskt bistånd. Deras arbete för jämställdhet, demokrati och mänskliga rättigheter kanske inte kan fortsätta.

Vilket samhälle och vilken värld vill den svenska regeringen ha? Ska vi vara solidariska och hjälpas åt? Ska vi ge folkrörelserna möjlighet att bygga en hållbar framtid?

Biståndet och är en del av civilsamhället. Solidaritet och tillit är folkrörelsernas fundament. Risken för fascism ökar alltid när det frivilliga solidaritetsarbetet minskar. 

Du kan mejla dessa politiker:

joar.forssell@riksdagen.se (L)

gudrun.brunegard@riksdagen.se (KD)

katarina.tolgfors@riksdagen.se (M)

Ett förslag på mejltext har skickats ut av Diakonia:

Vad vill ni med biståndet?

Om Sida ska ta över folkrörelsebiståndet klipper ni viktiga band mellan det svenska civilsamhället och civilsamhället i biståndsländerna. Detta trots att regeringen i sin reformagenda pratar om att prioritera ett starkt civilsamhälle. Det som händer nu går i motsatt riktning.

Jag hoppas att du verkar för att regeringen snarast visar att ni menar allvar med det som står i reformagendan. Att civilsamhället ska stärkas.

Hälsningar…

Anmäl skiten ur dem! - antifascistisk motkraft 16

 om första region lever nu Blekinge upp till Tidöavtalet genom att införa patientavgift för tolk vid vårdbesök. Avgiften ska betalas av patienten själv, om hen haft uppehållstillstånd två år eller mer.

190 läkare i Blekinge har samlats i ett upprop där de säger att bristande information läkare-patient kan utgöra ett hot mot liv och hälsa. Jurister som granskat beslutet finner att det strider eller riskerar strid mot en rad lagar: förvaltningslagen, kommunallagen, hälso- & sjukvårdslagen, patientlagen, samt mot Europakonventionen och Europeiska sociala stadgan. Vidare är förslaget diskriminerande, då det begränsar och villkorar rätten till vård och liv. Det minskar också patientsäkerheten eftersom viktig information från läkaren eller från patienten riskerar att gå förlorad under bedömning och behandling.  

Syftet med avgiften är att det ska påskynda svenskinlärningen. Men vi som ibland hör SD- och övriga regeringspartier tala tycker mest det låter som ett straff för dem som inte lärt sig svenska på den tid som regeringen anser ska vara tillräcklig.

Civil Rights Defenders kommer att överklaga beslutet – förutsatt att någon i Blekinge tar på sig att göra själva överklagan, då det behövs en regional koppling för detta.

Detta är viktigt för alla antifascister. Det går att göra något!

I flera städer och regioner motionerar bland annat Vänsterpartiet i fullmäktige om att staden inte ska kräva att de anställda följer angiverilagen. Det går att göra något!

Vi behöver inte sitta tysta och vänta på de nationalkonservativas slutliga maktövertagande. Vi måste göra något!

Demonstrera, skriv insändare, håll möten, ta upp det i föreningslivet, kontakta lokaltidningen, prata med folk, delta i språk- och stickkaféer, anmäl skiten ur diskriminerande lagförslag.

Denhär gången har vi turen att ha en del av den bildade övre medelklassen på vår sida. Läkare, advokater, professorer, psykologer… från respektive yrkesgrupp hörs protesterande röster. Det är folk som är vana att man lyssnar på dem. Ta deras röster tillvara!

Socialister, socialliberaler, demokrater, socialdemokrater, miljöpartister, progressiva, fackliga, kristna, frihetliga – det är dags att forma en antifascistisk motkraft.

Läsefrukter från året som gick

År 2023 läste jag 124 böcker, men väldigt få gjorde varaktigt intryck. Och de som gjorde det var i stort sett samtliga skrivna av män, något förvånande. Låt oss börja med två tungviktare: Mikael Löfgrens Kulturstrider och statskonst, Richard Pettersson Kulturell turism. Böckerna liknar inte varandra, men beröringspunkter finns i hur kulturbruket utvecklas och kulturpolitiken bedrivs. Löfgren skildrar kulturstrider genom tiderna, hur kultur används av såväl konservativa nationalister som ikonoklastiska identitetspolitiker och hur statsmakten reagerat på detta. Pettersson skildrar kulturarvet genom tiderna, kulturarvet som nostalgi eller näringsgren, hur man vårdar eller uppfinner ett kulturarv. Det låter sig sägas att "allt” är kulturarv – men blir det då meningslöst? En metaeffekt skapas också: det är kulturarv hur man i olika tider hanterat kulturarv och hur det påverkas av den rådande... kulturen!

Peter Walther skrev Feber, en historisk skildring av tillståndet i Berlin 1931-33, alltså de många små och stora händelserna åren innan demokratin slutgiltigt föll. En tät och detaljrik bok både på politisk nivå och när det gäller personliga önskningar och tillkortakommanden.

Peter Kadhammars fotobok om Stockholm, En förvandlad stad, är väl värd att försjunka i för att jämföra arkitektur, trafik, mode, hygien. Tydligen började boken som Instagram-konto, så något gott kom också därifrån.

Alex Fuentes Den vita sparven befinner sig mitt emellan fakta och fiktion. Den skildrar en ung man ”Alex” under juntans i Chile skräckvälde. Boken är otäck att läsa, tortyrscenerna outhärdliga. Men det är viktigt att vi inte glömmer! Chile-frågan var oerhört viktig för oss från kuppen 1973 och när de första flyktingarna kom med sina vittnesmål. Fascismen är ett jävla mördande. Så är det bara.

Nu till skönlitteraturen. Lundells Vardagar har jag läst delarna 6-9 och blivit allt mer förtjust i. Nåja, inte i hans islamofobi, men skriva kan karln! Alla de många småförargliga detaljerna i ett vardagsliv blir till slut närmast humor, och iakttagelsen att ”det var i det här huset jag blev gammal” är djupt betydelsefull för oss alla i det stadiet på livsvägen.

Bästa omläsning var Lawrence Durrells Alexandriakvartetten. Visst är den pretentiös och mångordig och onödigt detaljerad men vilken miljö, vilka människor! Den snåriga intrigen betyder mindre än den mångkulturella förkrigsvärld som Durrell bygger upp som en myrstack av skönhet. 

Årets bästa idé var att se om filmen Nyckeln till Provence. Den bygger på Marcel Pagnols Le gloire de mon père, så jag beställde boken till biblioteket. Pagnols franska är enkel (bortsett från mängden naturobservationer!) och att läsa boken med filmbilderna kvar i huvudet var underbart. Dels för att förståelsen underlättades enormt, dels för att alla ansikten och röster ur filmen fyllde ut läsningen till en fullödig upplevelse av hyggliga människor i ett förtrollande landskap. Nästa år ska jag ta itu med bok två.

Någon katalog av läsefrukter utan kvinnor blir det bara inte. Så var så god, en bok för nördar: Den flytande världen av Ulla Wagner (red). Konst, teater, musik och mode i främst Edo-tidens Japan, dvs 16-1800-tal i Tokyo. Fascinerande skildring av nöjeskulturens utveckling och dess spridning mellan adel, borgare och andra stadsbor, illustrerad med fantastiska gamla bilder.

Kerstin Ekmans Löpa varg ska inte heller lämnas utanför. Jag brukar tycka Ekman är ganska tråkig, men med denna lilla roman har hon skapat det perfekta.