Mejla regeringen om höjt högkostnadsskydd!

Det är tid för regioner och organisationer att skicka remissvar till regeringen om vad de anser om förslaget till höjt högkostnadsskydd för läkemedel. Du vet väl att också enskilda kan svara?

Mejla regeringen före 17 feb. Ämnesraden ska vara: Yttrande över promemoria: Uppdaterat högkostnadsskydd för läkemedel, diarienummer S2024/02135

Adresserna är s.remissvar@regeringskansliet.se, s.sl@regeringskansliet.se samt kopia till mimmi.lovbom@regeringskansliet.se

Du kan också skriva till din region och påminna dem om att de ska skriva ett negativt remissvar. Vår text var denna: 

YTTRANDE ÖVER PROMEMORIA: Uppdaterat högkostnadsskydd för läkemedel, dnr S2024/02135

Läkemedel är redan idag en dryg kostnad för sjuka och många gamla. Även barnfamiljer som haft oturen att få svårt allergiska barn eller barn med npf-diagnos drabbas. Det vill säga:

Dyrare mediciner slår helt och hållet mot dem som har det svårast i samhället.

Att vara sjuk är ingen njutning, och att bli av med sin sjukdom är ingen lyx som vi kan välja eller välja bort. Reumatism, njursvikt, hjärtflimmer, högt blodtryck, bipolaritet – listan är lång över kroniska tillstånd som vi inte själva valt, men som regeringen anser att vi själva till stor del ska bekosta.

Varför? Vilket är regeringens skäl till att klämma åt de redan drabbade? Det enda vi fått höra är att läkemedel är dyra. JA! Alla priser har gått upp, så även medicin. Det är därför ett högkostnadsskydd är så nödvändigt.

Efter att ha genomfört sina frikostiga bidrag i form av skattesänkningar för dem som redan har det gott ställt, efter att ha låtit våra inbetalade skattemedel rinna in hos utbildningsföretag (några inte ens Sverige-baserade), efter att ha skämt bort de välbeställda med hushållstjänster och efter att passivt ha sett elpriserna stiga skyhögt utan någon som helst åtgärd – efter det säger regeringen: Nu ska vi se till att det blir dyrare att vara sjuk!

Detta är inte längre rimlig borgerlig politik. Detta är ren elakhet, en bestraffning av oturen. Detta är folkförakt.

BEHÅLL HÖGKOSTNADSSKYDDET FÖR LÄKEMEDEL!

Eller tvärtom, sänk det.

 

Rädda Invandrare och Minoriteter!

Ett nödrop från etnologen Åke Daun: Tidskriften Invandrare och Minoriteter ska läggas ned, vilket är en katastrof.

Invandrare och minoriteter har i närmare fyrtio år varit en nödvändig kunskapskälla för oss som arbetar med migrationsfrågor. Här finns forskarrapporter, här finns intervjuer med immigranter, här finns utblickarna och samhällskritiken.
Men nu drar Statens kulturråd in utgivningsstödet, eftersom de inte anser att I&M är en kulturtidskrift.

Kulturbegreppet är som bekant tänjbart. Det kan stå för konstnärligt skapande, för idrott och hobbyer, för uppfostran och sedvänjor, för människors försök att leva tillsammans. I&M skriver uteslutande om mänsklig sammanlevnad, och om andra kulturformer när de är av betydelse för eller belyser just detta. Alltså kan den mycket väl sägas vara en kulturtidskrift - men när den borgerliga regeringen snävade in ramarna för Kulturrådets verksamheter var det faktiskt med avsikten tysta just de tidskrifter som kommer med vederhäftig kritik eller som ökar vår kunskap.
Det är inte bara I&M som drabbas

Regeringen är kunskapsfientlig. Vuxna människors självbildning och professionella utveckling intresserar dem inte. De enda forskningsresultat regeringen vill sprida är de som handlar om sänkta löner.
Regeringen är kulturfientlig. För dem är kulturen idealistisk och oföränderlig. Den saknar innehåll och aktion.
Regeringen motverkar integration. Beslutsfattare i kommuner och myndigheter som använt I&M har skaffat sig bättre underbyggda ståndpunkter. Utan den inspirationen och tillgången till extern kunskap ökar risken för att känslobetonade rykten tar över.
Och känslobetonade rykten, det är Sverigedemokraternas allra bästa gren, det.

Privatliv eller privata vinster?

Att avreglera apoteken var en i raden av borgerliga skräpreformer som ska krångla till det för medborgarna, förslösa vår tid och riskera vår hälsa. Allt för att öka vinsterna hos läkemedelsföretag, drogbutiker och handeln i övrigt.
I dagarna har SvD granskat försäljningen av värktabletter till ungdomar, vilket kan medföra leverskador och underlätta självmordsförsök. Det är väl bra med en granskning, men vinkeln är egendomlig. Mycket kan vi beskylla pillertrillarna för, men inte för att åsamka suicidalt beteende hos unga människor. Och tidningens syfte är inte att få till stånd en återreglering av apoteken, utan de är så helt inriktade på att kritisera ett speciellt receptfritt märke så att de själva förefaller vara en del av den för borgarnas Sverige så nödvändiga konkurrensen mellan tablettfabrikaten.

Fotolasse skriver mer om apotekets avreglering. Exempelvis om idiotin med två pillerbutiker vägg i vägg i samma köpcentrum. (Obs: gäller ej glesbygd!)
Mjäkiga kd:are som gnäller om politikernas ”klåfingrighet” borde ha ett litet fynd i apoteksreformen. Men det är enbart när röda politiker fattar beslut som sådana nedsättande och förbarnsligande uttryck används.

Claeson är en ledarskribent som i alla sammanhang försvarar ”det privata”, nu senast att kvinnor ska slippa jobba. Det räcker inte med rut-avdrag för att få kvinnor att göra karriär, menar hon, och det kan hon ju ha rätt i. Rut räcker inte till för att någon kvinna ska ta sig upp här i världen, allraminst för Rut själv. Men nu är det slutklämmen jag är ute efter; att makthavarna inte ”har i våra hem och livsval att göra”.
Varför, säg varför tvingar de oss då att välja pilleraffär, att diskutera vår elförbrukning i telefon med vilt främmande människor, att ligga vakna om nätterna i oro för våra stackars pensioner? Klåfingriga politiker - ointresserade av människor, galna efter vinster.

Vem ska vi vara solidariska med? frågar sig Sjöstedt i en artikel han lyckats få in i Aftonbladet. Här handlar det inte endast om apotek utan om hela den borgerliga ekonomiska politiken; om ”principen att vinsterna är privata medan riskerna är offentliga.”

En annan som är på bettet är Olssonbetalar, om den rojalistiska dumteven. I Bernadotternas fall kan vi verkligen tala om en familj som borde få leva helt privat, värna sitt lilla liv och testa sina pensionsavtal mot verkligheten. Claeson borde göra något för dem!

Vinsten mot samhället

Rosenberg är min favoritborgare – om han ens är borgerlig längre, han som idag försöker förklara för DN:s läsare att vinst kan vara en olämplig drivkraft för att erbjuda hög kvalitet på vissa tjänster. Med sedvanlig god smak undviker han att skriva skola-vård-omsorg, men det är bland annat dem han menar med att det finns ett ämne till konflikt mellan vinstintresset och samhällsintresset:
”Mot detta har hävdats att företag som alltför uppenbart låter vinstintresset gå ut över samhällsintresset med tiden förlorar sina offentliga uppdragsgivare och/eller sina offentligfinansierade kunder/patienter/klienter, och att ’marknaden’ därmed korrigerar sig själv. Ett sådant resonemang utgår från att verksamheter som barnomsorg och sjukvård i grunden är produkter på en marknad, vilket de i grunden inte är. Verksamheter som ytterst har till uppgift att upprätthålla grundläggande samhällsfunktioner måste ytterst kunna upprätthållas med andra incitament än ekonomisk vinst.” (min kurs.)

Rosenberg säger visserligen att ekonomiska incitament i många fall är nyckeln till utveckling och förnyelse. Men han räknar inte upp vilka de fallen är. Hans argumentation för alla de andra fallen är alldeles utmärkt. Han kommer också in på vad motreaktionen blir när de privatföretagarna inte sköter sig: mer kontroll...

Som ett rent apropå följer på nästa sida en debattartikel från SEKO:
Naivt att tro att marknaden kan ge alla full postservice.
De tar upp förslaget till ny postlag som lägger alla lösningar hos ”marknaden” och skriver:
”Seko anser att en postlags huvudsakliga funktion bör vara att säkra samhällsservicen. Regeringens förslag verkar i stället ha som huvudmål att öka konkurrensen, vilket framstår som i huvudsak ideologiskt motiverat.”

Den som till äventyrs tänkte avfärda artikeln med att facket talar i eget intresse, kan läsa om sista meningen. De som talar för snäva särintressen är de som skulle vara hela landets regering. De som inte ens kan se till att hela landet får post.

Lätta att trötta ut, minsann

Jämställdhet blir aldrig en moderat valfråga, spår Alliansfritt Sverige.
Det skulle iallafall vara mycket svårt.
På ledarplats i SvD varnas Moderaterna för att de senaste dagarnas jämställdhetsutspel är oförsiktiga. De måste tänka på sina borgerliga väljare – som helt enkelt kan ”få nog”.

Det är inte jag som säger det, utan deras egen tidning:
borgarna tröttnar på jämställdhetstjatet innan det ens börjat!

Förvirring om förvandling

Moderaternas värderingskontroll missar målet, konstateras på ledarplats. Målet om det integrerade samhället, kantänka. Nu har kanske moderaterna ett helt annat mål: att öka sin marknadsandel hos väljarna. Men det är ändå inte säkert att utspelet gagnar dem. Erfarenheter från Frankrike visar att folket föredrar originalet framför kopian. Så brukade man kalla slutsatsen som drogs av Front Nationals fortsatta framgångar trots ett antal andra partier som påhäng i nationalistspåret.

Men nyss citerade ledare håller på sina högergubbar trots deras små missar, och utgår från att de menar väl. Det är omgivningen som är orättvis:
”Det som var tänkt som en snabbare väg till arbete och assimilering förvandlades (min kurs) av de politiska motståndarna till ett utslag av ren rasism. Ropen om ’rasism’ vinner lättköpta poänger - trots att ett bortviftande av nya förslag för att lösa integrationsproblemen knappast hjälper de invandrare som är fast i utanförskapet.”

Vifta bort motstånd är det som synes fler som ägnar sig åt! Kritikerna knuffas ned från argument-nivå, vi bara ”ropar” för att få billig uppskattning. Och när ledarskribenten väl avslöjat det verkliga målet - assimilering, anpassning, lagen om likhet - uppfinns en transsubstantiationslära enligt vilken det är motståndet som förvandlar politiska förslag till rasistiska. Simsalabim! som Pred* brukade säga.

Minns du reaktionerna på Kamalis diskrimineringsutredning? Förnekande, förlöjligande, misskrediterande av hans professionalitet och anspelningar på hans bakgrund. Se det var ett massivt borgerligt stöd för de människor som befinner sig utanför och inte får komma in och putsa överklassens skor!

* Allan Pred: Even in Sweden