Läsefrukter från det gångna året

Under år 2024 var det nästan enbart facklitteratur som utgjorde de stora och viktiga läsupplevelserna – om man bortser från min egen bok förstås, romanen Så gick ett 1900-tal som utkom tidigt på året. Jag tycker också mycket om Grossmans trilogi om the Magician, ett stort fantastikbygge som utspelas både i vår egen värld och i det fiktiva Fillory, med många blinkningar till såväl Narnia som H Potter. 

Ett annat storbygge är Svensk barn- och ungdomslitteratur, dess historia från 1500-talet till nutid. Två tjocka volymer redigerade av Westin & Warnqvist. Här ryms det mesta, och även om man kan ha invändningar mot urval och tyngdpunkt är det ett oerhört fint arbete, nödvändigt för alla som är intresserade av barns läsning. Ett särskilt plus för att bilderböckerna och de illustrerande konstnärerna uppmärksammas efter förtjänst.

Under året har två historiska verk berett mig särskild glädje. Den förträfflige Dick Harrison har i Englands historia (två delar) klarat ut betydelsen av alla de namn och företeelser som vi svenskar hört så många gånger men ofta har vaga begrepp om: Guy Fawkes, Anne Boleyn, London blitz osv. För att inte tala om min favorit kung Arthur – existerade han eller ej? När kapitlen blir för överlastade med torrfakta är det bara att hoppa till något intressantare; Shakespeare t ex. Den andra historieboken var Harald Jähners Hisnande tider, Tyskland åren 1918-1933 där vi fördjupar oss i Weimar-republikens styrkor och svagheter och kampen om demokratin, allt med inblickar i såväl vardags- som kulturliv. Jähners Vargatider som behandlar efterkrigstiden utkom tidigare och är lika viktig.

Biografi är nästan alltid intressant. Johan Hilton har skrivit om Benny Fredriksson, Den siste teaterdirektören. Trots att jag knappast visste vem Fredriksson var är boken mycket fängslande för den som är intresserad av teatervärlden, ledarskapsproblem och ryktesspridning. Den som vill veta mer om en oförbätterlig nazist kan läsa om Vera Oredsson i Veras resa, författad av hennes bror Folke Schimanski. Någon bättre förklaring till hennes inbitna nazism än att ungdomen i Tyskland var hennes bästa tid ges inte – eller finns inte.

Det mest udda, läsvärda och nördiga under året är Susan Orleans Biblioteket, som ingående skildrar Los Angeles centralbibliotek. Dess uppförande, dess utveckling, branden som nästan förstörde det, dess renovering, och människorna i och kring biblioteket. Det är detaljerat, kärleksfullt, närgånget, bisarrt och ger känslan av allkonstverk fastän det bara är en bok. Ofta frågar jag mig som läsare: Varför läser jag det här? och svarar: För att det är roligt! En mötesplats för bibliofiler.

Tre nobelpristagare avverkade jag under året. Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitjs liv var alldeles utmärkt, Ernaux  Une femme trevlig men lite platt, Modianos Dansösen tämligen trist och meningslös. Så inte ens de stora lyckas jämt. Läs Så gick ett 1900-tal istället!

Läsefrukter från året som gick

År 2023 läste jag 124 böcker, men väldigt få gjorde varaktigt intryck. Och de som gjorde det var i stort sett samtliga skrivna av män, något förvånande. Låt oss börja med två tungviktare: Mikael Löfgrens Kulturstrider och statskonst, Richard Pettersson Kulturell turism. Böckerna liknar inte varandra, men beröringspunkter finns i hur kulturbruket utvecklas och kulturpolitiken bedrivs. Löfgren skildrar kulturstrider genom tiderna, hur kultur används av såväl konservativa nationalister som ikonoklastiska identitetspolitiker och hur statsmakten reagerat på detta. Pettersson skildrar kulturarvet genom tiderna, kulturarvet som nostalgi eller näringsgren, hur man vårdar eller uppfinner ett kulturarv. Det låter sig sägas att "allt” är kulturarv – men blir det då meningslöst? En metaeffekt skapas också: det är kulturarv hur man i olika tider hanterat kulturarv och hur det påverkas av den rådande... kulturen!

Peter Walther skrev Feber, en historisk skildring av tillståndet i Berlin 1931-33, alltså de många små och stora händelserna åren innan demokratin slutgiltigt föll. En tät och detaljrik bok både på politisk nivå och när det gäller personliga önskningar och tillkortakommanden.

Peter Kadhammars fotobok om Stockholm, En förvandlad stad, är väl värd att försjunka i för att jämföra arkitektur, trafik, mode, hygien. Tydligen började boken som Instagram-konto, så något gott kom också därifrån.

Alex Fuentes Den vita sparven befinner sig mitt emellan fakta och fiktion. Den skildrar en ung man ”Alex” under juntans i Chile skräckvälde. Boken är otäck att läsa, tortyrscenerna outhärdliga. Men det är viktigt att vi inte glömmer! Chile-frågan var oerhört viktig för oss från kuppen 1973 och när de första flyktingarna kom med sina vittnesmål. Fascismen är ett jävla mördande. Så är det bara.

Nu till skönlitteraturen. Lundells Vardagar har jag läst delarna 6-9 och blivit allt mer förtjust i. Nåja, inte i hans islamofobi, men skriva kan karln! Alla de många småförargliga detaljerna i ett vardagsliv blir till slut närmast humor, och iakttagelsen att ”det var i det här huset jag blev gammal” är djupt betydelsefull för oss alla i det stadiet på livsvägen.

Bästa omläsning var Lawrence Durrells Alexandriakvartetten. Visst är den pretentiös och mångordig och onödigt detaljerad men vilken miljö, vilka människor! Den snåriga intrigen betyder mindre än den mångkulturella förkrigsvärld som Durrell bygger upp som en myrstack av skönhet. 

Årets bästa idé var att se om filmen Nyckeln till Provence. Den bygger på Marcel Pagnols Le gloire de mon père, så jag beställde boken till biblioteket. Pagnols franska är enkel (bortsett från mängden naturobservationer!) och att läsa boken med filmbilderna kvar i huvudet var underbart. Dels för att förståelsen underlättades enormt, dels för att alla ansikten och röster ur filmen fyllde ut läsningen till en fullödig upplevelse av hyggliga människor i ett förtrollande landskap. Nästa år ska jag ta itu med bok två.

Någon katalog av läsefrukter utan kvinnor blir det bara inte. Så var så god, en bok för nördar: Den flytande världen av Ulla Wagner (red). Konst, teater, musik och mode i främst Edo-tidens Japan, dvs 16-1800-tal i Tokyo. Fascinerande skildring av nöjeskulturens utveckling och dess spridning mellan adel, borgare och andra stadsbor, illustrerad med fantastiska gamla bilder.

Kerstin Ekmans Löpa varg ska inte heller lämnas utanför. Jag brukar tycka Ekman är ganska tråkig, men med denna lilla roman har hon skapat det perfekta.

Dags igen: Läsupplevelser under gångna året

 Den största litterära händelsen under förra året var förstås att Helena Duroj gav ut sin första roman, Hundra år av hemlängtan. Publicering är en stor, känslig och kostsam process under vilken författaren är fullständigt ensam med sina hundratals sidor av väl övervägda ord och skiljetecken. Blir det en hållbar helhet? Ja, Hundra år av hemlängtan är underbar läsning och det är sorgligt att den inte uppmärksammats alls. Ett ord läsarna har gemensamt är ”närhet”; den som läser boken tycker sig vara där, i byn och huset, i de människornas värld.  

     En vän och kamrat som också publicerat under året är Ali Esbati. Man kan fly ifrån en galning… är en sann, otäck och sorglig berättelse om massmorden på Utöya och vad som sedan hände. Samhället valde att bortse från det reella fascistiska hotet, att transformera det till formlös, galen ondska. Kan vi inte se politik ens när den skjuter ihjäl oss har vi mycket att oroa oss för.

     Katastrof och politik som dödar finns också känsligt beskrivet i Jasim Selimovics Sarajevo. I självupplevd romanform får vi en smärtsam inblick i hur psyket fungerar under belägring, hunger och konstant hot. Tungt men klargörande.  

Vi går över till udda böcker. En av dem var Joakim Landahls Stad på låtsas, en bok om Norra Latins berömda eller beryktade sommarhem, pojkstaden, där ”kamratuppfostran” och tuffa lekar ansågs dana manliga karaktärer. Det är inte fascism, inte riktigt. Det är inte pedofili , faktiskt inte. Det är bara väldigt, väldigt besynnerligt. När jag själv gick i Norra Latin var pojkstaden sedan länge omgjord till vanligt seglarläger, och den evige kurator Bruce bemödade sig med karaktäristisk frenesi att locka dit vid dethär laget ointresserade ungdomar.

     Två udda böcker som hör hemma i fantastik-genren är Erin Morgensterns Night circus och Starless sea. Också vana besökare i fantastiska världar häpnar och hänförs av Morgensterns tätt sammanhållna atmosfär av estetik och melodram.  

Något som intresserar mig ofantligt förutom litteratur är hus. Helt enkelt: hus. Varför de står där de står och ser ut som de gör, hur de påverkar sina boende. (Ja, hela Hundra år av hemlängtan har ett hus som huvudperson!) Henrik Berggren har skrivit New York, om stadens historia. Även om man som jag bara varit där en vecka för tjugo år sedan är det lätt och fascinerande att följa med i megastadens utveckling, vad som byggdes och varför och vad som sas och skrevs om det.

     Stockholm är en stad om vilken mycket sägs på ren slentrian. Som att det skulle vara ”världens vackraste huvudstad” eller tvärtom fult för att ”allting är rivet”. Att inget av detta stämmer kan man förvissa sig om genom Fredric Bedoires Stockholms byggnader. Foto för foto går Bedoire igenom stadsdel för stadsdel, gata för gata, hus för hus. Här berättas om arkitektens syfte (många byggdetaljer att hoppa över), hur syftet genomförts och vad som är värt att se närmare på. Plötsligt fick jag lust att åka till Stockholm för att gå och titta på hus som jag sett hundra gånger, men aldrig riktigt sett.

Nå, läser jag aldrig vanliga romaner? Inte så gärna, men visst nämnde jag väl Hundra år av hemlängtan!

     Vidare har vi Delia Owens Crawdads. Detta var mitt första försök med ljudbok, i översättning. Fina naturskildringar, men platt. Det gav bara precis så mycket att jag ville läsa boken i original, och upptäckte då att den är nästan lika bra som reklamen sagt. Naturskildringen är enastående, personskildringen hygglig.

     Sen under året, inspirerad av netflix-serien Borgen, upptäckte jag Hanne Vibeke Holsts  magttrilogien. Kronprinsessen och Kongemordet är avklarade, nu väntar jag på att få Dronningeofret som fjärrlån så jag kan fortsätta fördjupa mig i kvinnoöden inom fiktiv men autentisk dansk politik.

     Gott nytt år!

Litterär återblick

Som förr inleder vi bloggåret med en återblick på läsupplevelserna under året innan. År 2017 innehöll mycket läsning av skiftande slag. Här en översikt:

Skönlitteratur: Del 1-2 i Ferrantes beundrade romansvit från Neapel gör inte så starkt intryck. Visst är det skickligt – men iskallt. Pia Hintzes Tokyo blues är en må-bra-roman om en svensk kvinnas anpassningssvårigheter i den japanska huvudstaden och samtidigt en provkarta över allt du kan träffa på från pappersvikning till sexhotell. Den som varit i Tokyo finner något att njuta av på varje sida. 

Biografi: Laura Ingalls Wilder skrev en självbiografi, Pioneer girl, innan hon med dotterns hjälp gjorde Lilla huset-serien till välförtjänt succé. Nu finns Pioneer girl utgiven med foton och kommentarer så att barnböckerna får relief. Frågan vad som är sant eller osant är inte den viktiga, utan hur en författare behandlar sin upplevda verklighet för att göra litteratur. Samtidigt ett porträtt av en stark personlighet under en brytningstid i Förenta Staterna. (Varning för libertarianism.) George Adamson levde nästan hela sitt liv i östra Afrika och har skrivit boken My Pride and Joy. Titeln är en sällsynt lyckad ordlek: hustrun hette Joy och pride betyder också lejonflock, och livsberättelsen genomsyras av stolthet, glädje, Joy och de lejon som Adamson socialiserade till ett naturligt liv. Kueglers Djungelbarn skildrar en unik barndom i Papua-Nya Guinea, där en missionärsfamilj så sent som på 80-talet samspelar med byborna med djup humanitet och humor. 

Historia: Marte Michelet skildrar i Det största brottet hur Förintelsen utspelades också i Norge. Denna vedervärdiga historia har inte berättats förr, eftersom man i Norge inte gärna vill tänka på att det inte endast var tyskar som var förbrytare. Wendy Holtons Överlevarna följer tre unga kvinnor under Förintelsen, tre kvinnor som har det gemensamt att de var och en föder ett barn som överlever befrielsen. En ohygglig bok om det fullständigt otroliga.

Politik: Ovanligt nog är det politiska böcker som varit kanske de största upplevelserna. Vänsterpartiet gav till sitt hundraårsjubileum ut antologin Ett kollektiv av röster, en rik och vacker bok om arbetarrörelsehistoria med feministiskt fokus. Intervjuer, dikter, korta biografier, politiska krav – allt vävs av skickliga redaktörer samman till en storslagen duk, och det skulle jag säga även om jag inte själv medverkade. Orrenius är en utmärkt journalist som med Skotten i Köpenhamn har lyckats med ett enormt område: högerextremism, islamism och – konst! Konstnären Lars Vilks rör sig genom hela boken, missförstådd och obegriplig, utmanande och feg, Vad är konst, var går gränserna? Och vem är extremist, i vilken miljö föds hen, vilka är likheterna mellan extrema miljöer? Orrenius följer upp varje tråd, har inte alla svar men tecknar en viktig samtidsbild med konstnärlig touch.

För att vara lite praktisk ska jag tillägga att Österbergs Resultatanalys i skolan också var bra. Har haft användning för den i jobbet åtminstone.

Läsekrönika från år 2016

Med viss beklämning ser jag att det gångna årets läsning inte gav så mycket. Som om det mesta skulle vara läst. Envist försöker jag med svenska romaner som fått beröm men nej, det går inte hem hos mig. Weithz’ Vintersystrarna var bara en såndär bok som man undrar varför någon ansträngt sig att skriva; ointressanta människor som författaren själv verkar ha svårt att förstå sig på. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande var tråkigt pretentiös och påståelig, och att kalla den kärleksroman är vilseledande varubeteckning eftersom ingen egentligen älskar någon. Hassen Khemiris Allt jag inte minns började engagerande på ett direkt och berörande språk, men tappade bort sig själv i synvinkelvindlingarna.

     Då läser jag hellre om John Irving! Hans senaste, Avenue of Mysteries, var faktiskt inget vidare eftersom författaren återanvände sina egna teman igen och igen, tuggade och tröskade dem så att läsaren slutligen tror att det är ett medvetet skämt, en nyckelroman av Irvingska romanfigurer. Den vacklande handlingens platta fall bekräftar denna tro – men risken finns också att Irving börjar bli senil. Då läste jag om Son of the Circus, Until I find you och In one person; alla tre stora Irving-verk

     Lika gärna läser jag om de gamla flickböcker som jag har ett försvarligt antikvariat av. I somras blev det mycket Sandwall-Bergström eftersom jag äntligen fick Kulla-Gulla-serien komplett.

     Men den krävande och stimulerande läsningen dröjde. Hittade studier om både Jane Austen och ”Claque” Wärnlöf, och de var bra men kom inte med något nytt. Det gjorde inte JK Rowling heller, även om jag självklart njöt av att återförenas med magiker i The Cursed Child.

Men en välkommen ny röst är Antje Jackelén i sin utmärkta bok Samlas kring hoppet. Hon är en intellektuell kristen som utöver hoppingivande dialog skriver teologiska artiklar som man får anstränga sig för att hänga med i. Också Caroline Krooks Tankar om Herrens hus var läsvärd, även om hon kunde ha uppehållit sig ännu närmare Storkyrkans interiör. Det är Jackelén som sagt – angående stöd till utsatta kristna i världen – ”Vi hjälper dem inte för att de är kristna. Vi hjälper dem för att vi är kristna.” Mer behöver egentligen inte sägas om biståndet som imperativ.  

Först i slutet av året läste jag Jonssons & Willéns antologi Austere histories. Bitvis svår, bitvis angelägen postkolonialism: hur migrationen påverkas av koloniala mönster, hur fast vi är i kapitalets världsbild.

     Ännu starkare intryck gjorde Tamas’ Det svenska hatet. Han skriver nästan alltför journalistiskt skickligt, eftersom också motbjudande skeden i nutidshistorien får något av thrillerspänning. Det är iallafall alldeles nödvändigt att vi försöker förstå att fascismen är på ingående, så att vi kan göra något åt det.

     Men nästa år, eller åtminstone en gång till i livet, hoppas jag få upptäcka ett författarskap som för mig känns nytt! Så som jag under alla år av läsande upptäckt (i någon sorts kronologisk ordning) CS Lewis, Dan Andersson, Salinger, Heinrich Böll, Anais Nin, GG Marquez, Selma Lagerlöf, Austen Brontë Gaskell, Irving, Sir Terry…

     De böcker jag själv skrivit är också väldigt bra. Kontakta mig för info.