Nationalistiska övertagande-dagen

I flera år – från en artikel jag fick införd i  Invandrare och Minoriteter (-04) och framåt – bloggade jag återkommande om nationaldagsfirandet och hur det kom sig att denna dag gjordes till helgdag. Det verkar som om jag är den enda som ännu kommer ihåg den triviala smörja till utredning som det nationalistiska projektet vilade på.

Här några citat från Politik och poesi i detta ämne:

”Krampartade påbud om identitet och stolthet hör hemma i helt andra ideologier än dem som de stora partierna säger sig företräda.” (-09) Det här var innan partierna stod för sin nationalism, vilket framkommer också i detta citat: ”De som försvarar nationaldagen gör det med det bakvända motivet att den inte alls behöver vara nationalistisk! Men den heter som den heter, och det tog knappt en kvart efter beslutet att göra den till helg innan extremisterna marscherade, med all rätt stolta! Det var de som drev opinionen så långt att de fick sin egen dag tillslut.”(-10) Sverigedemokraterna var ett försumbart parti på den tiden nationalhelgdagen trummades igenom, och ändå..: ”Partiet som påstår sig vara tystade och utstötta fick sin egen helgdag innan de ens var i närheten av en maktposition, fick den därför att de maktbärande partierna tyckte att svenskhet och stolthet var en bra kombination.” (-11) Året därpå återgav jag ett samtal jag överhörde mellan några gymnasister som kom ihåg hur dagen varit förr: ”- Det var så roligt på skolan den dagen, vi fick en massa priser och sluta till lunch.  - Vi samlade in pengar som skulle skickas till Röda Korset på nationaldagen! - Nu blir det ju inget festligt. Det är ju bara som en tråkig söndag. - Dom enda som firar är väl dom som tycker det är überstort att vara svensk... - Jag fattar inte varför vi inte kunde fira som vanligt. Nu har det blivit typ creepy!” Firat hade man alltså gjort! ”Vad vi hade var en trevlig flaggdag när vi stod på idrottsplatser och skolor och sjöng för Sverige. Vad vi fick var en nationell helg istället för en kristen, eftersom riksdagens majoritet ville att vi skulle vara lika stolta över vårt land som alla andra. Alltså, en dag då man skulle vara stolt över att Sverige gör som alla andra, eller stolt över att nationalisterna fick avgöra vad som var viktigt?” (-21) ”När nationaldagen inrättades som helg var ett av skälen till det att svenskarna behövde en särskild dag att vara stolta över sig själva och landet. Märk väl – inte glada och tacksamma. Stolta. Men vilken anledning finns att vara stolt över var föräldrarna födde en, eller över en natur som skapades ur istiden och klimatväxlingarna?” (-13) ”Enligt utredaren hade vi inte ’fått’ vara stolta över svenskheten (oklart vilket hindret var) fast vi hade så mycket att stoltsera med (här fanns en liten uppräkning). Detta var en socialdemokrats ord. Nationalism finns inom alla partier.” (-20)

Det var nationalism rakt igenom. Endast V och MP röstade emot, och det var inte självklart. För Vänsterpartiets del var det mest väsentliga den arbetstidsförlängning som förslaget innebar. Nationalismen tog ingen riktigt på allvar på den tiden. Denna giftiga men förförande ideologi har lett till mer omotiverat mördande och godtyckligt avhumaniserande än de flesta andra emotioner-förklädda-till-tanke. Ändå tog man den inte på allvar, och jag skrev om den i över tjugo år och togs heller inte på allvar.

Kriget som gjort slut på alla krig, trodde man 1918. Aldrig mer! utropade man 1945. Och i början på 2000-talet trodde att det gällde något kosmetiskt, bara en röd dag i almanackan… Inte förrän idag, när SD (nästan) regerar, ser jag för första gången på 20 år reaktioner och ifrågasättanden. Det är bra.

Det är bra sent.

Nationalistisk SOU för åratal sedan - återanvänd blogg

Ur blogg på nationaldagen 2015:

Sedan år 2005 har nationaldagen 6 juni varit helgdag. Innan dess firades nationaldagen på Skansen, i skolor, av idrottsföreningar och andra. Men det räckte inte till för konservativa borgare som länge velat göra dagen till helg. På 90-talet fick de med sig Socialdemokraterna på detta, och även Vänsterpartiet ställde sig positiva eftersom man såg möjligheten att sekularisera en av kyrkans helger. När reformen var färdig för beslut år 2004 röstade dock V nej, tillsammans med Miljöpartiet, efter viss intern diskussion. 

Här följer information om bakgrunden till nationaldagsreformen, hämtad ur debattartiklar som jag skrev i Flamman och Invandrare & minoriteter år 2004.

6-juni-utredningen

När 6 juni-utredningen tillsattes var uppdraget att lösa genomförandet av ett redan fattat beslut. En helgdag skulle införas – men hur skulle det ske utan att näringslivet skadades? Eftersom resultatet var givet bestod utredningen (SOU 2004:45) mest av ekonomi och jämförelser av hur olika datum skulle slå inom arbetslivet.

Enligt SOUn var ingen av de företrädda remissorganisationerna ”särskilt intresserade eller entusiastiska” över riksdagens beslut att göra 6juni till helgdag. Men det fanns ett beslut som prompt måste genomföras. Därför krävdes en motiverande brödtext. Men istället för normal utredningsprosa presenterades en serie antaganden om vad vi svenskar kanhända tänkte och kände. Det främsta motivet till helgdagsfirandet var ”en nationell identitet”. Visserligen erkände utredarna att detta fenomen är svårt att definiera, men de påstod ändå att en nationell identitet ”blir allt viktigare” för oss, svenskarna som de talade för. Och på grund av identitetens föreställda betydelse borde vi ”hitta tillfällen att fira det vi är stolta över i Sverige”.

Som exempel på gemensam källa till stolthet föreslogs idrotten, föräldraförsäkringen eller mångkulturen. Också språk, historia, kulturarv och samhällssystem räknades upp som delar av den ”nationella identitet” som antas skänka oss denna ”stolthet”. Utredningen gav inga förklaringar till vad som gör dessa företeelser svenska, eller vad vi svenskar, enskilt eller kollektivt, har utfört för att åstadkomma dem. Att de är svenska och att "vi" är stolta var underförstått. Detta är samma sorts rent intuitiva resonemang som man kan finna i Sverigedemokraternas program.

Utredningen menade också att den nya helgen rentav kan vara ett led i integrationspolitiken, eftersom människor med rötter i andra länder ”behöver stärka den nationella identiteten för att forma sin framtid i Sverige”. Man ansåg att  nationaldagsfirandet var ett sätt att verka för ”stoltheten över att leva i Sverige”. Där fanns också med en mening om att Sverige behövde en festdag eftersom alla andra länder har det. På ett ställe beklagade utredningen att det under en tid skulle ha varit ”fult” att använda den svenska flaggan. Några belägg för påståendet fanns inte.

Arbetstid och religion

Den arbetsfria dagen gavs till svenska folket i utbyte mot annandag pingst. Det var aldrig en fråga om att belöna det svenska folket med åtta lediga timmar! Den viktigaste, och svåraste, uppgiften för utredningen var att beräkna hur den nödvändiga helgdagen skulle göra minst skada för näringslivet. Den nationalistiska aspekten av det hela beaktades överhuvudtaget inte utom i den korta motivtexten, som ju var positivt nationalistisk.

Innan beslutet fattades om att instifta en ny helgdag (som det kallades, fast det var fråga om att byta ut en helgdag) fanns en oro för att ledigheten på 1Maj skulle ifrågasättas. Dock vågade sig utredarna inte på den dagen. De skrev defensivt att det blivit något av en folklig tradition att fira våren denna dag. Inte ett ord skrevs om att 1Maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Märk väl; huvudutredare var en socialdemokrat, Anita Gradin. 

När flera tänkbara dagar värderats stannade utredarna för att annandag pingst var den som kunde bytas ut, eftersom aktiva kristna remissgrupper, däribland katolikerna, angav synpunkten att trettondagen för deras del var en mer omistlig dag för kyrkligt firande.

Eftersom annandag pingst var en fast dag (måndag) och nationaldagen är rörlig, innebär det att den då och då kommer att infalla på lördag-söndag. Vilket i sin tur innebär att vi måste arbeta mer, inte mindre. Kärnan i V:s argumentation mot, var att vi aldrig kommer att ställa upp på en arbetstidsförlängning; två dagar på sju år.

- - - 

Nu har denna dag firats i snart tjugo år och börjar bli tradition. Fina ceremonier för medborgarskap firas, kulturskolan uppträder på många platser. Visst behöver folk en dag att fira och ha roligt tillsammans! Kom bara ihåg en sak: det är nationalism det handlar om. 

Stolthet och nationalism

I år blev det inget inlägg om nationaldagen. Vilket berodde på datorstrul. Inte på minsta vis har min motvilja mot denna påtvingade helg mildrats. I korthet: vad vi hade var en trevlig flaggdag när vi stod på skolor och idrottsplatser och sjöng för Sverige, vad vi fick var en nationell helg istället för en kristen, eftersom utredaren ville att vi, liksom alla andra, skulle vara stolta över vårt land.

Lite svårt det, just den dagen. Stolt över att Sverige vill göra som alla andra länder? Stolt över ett Sverige där man låter nationalisterna avgöra vad som är viktigt?

 Stolthet är för mig en känsla förknippad med något jag åstadkommit. Detta kan diskuteras, det är möjligt att en abstrakt känslomässig stolthet ryms inom begreppet, men med min definition av stolthet är det en orimlighet att vara stolt över AIK, Sverige, månlandningen eller föräldraledigheten. Jag har inte på minsta vis bidragit till dem. Med den definitionen blir orsakerna till stolthet inte så omfattande. Mina böcker är jag stolt över, och för vissa arbetsplatser har det varit bra att ha mig på plats. Barn har jag inga, annars måste de vara den djupast tänkbara källan till stolthet.

Detta kan vara ett skäl till nationalismens lockelse. Den som inte åstadkommit så mycket kan ändå unna sig den behagliga duktighetskänslan bara för att hen kommer från Sverige! Den inte så lilla haken är att så kan ju alla känna det, från Nordkorea till Narnia. Ska det bli någon substans i den stoltheten måste man hitta på något som enbart det egna landet kan skryta med. Och då är vi genast inne på nationalism.

 Jag tycker om Sverige. Huvudsakligen för att jag är van vid det. De flesta tycker nog bäst om det land där de är födda och/eller har vuxit upp, och också de som tvingas fly är fästade vid det land de är vana vid. Den känslan unnar jag var och en överallt i vår värld. Att ha ett hemma, en plats att tycka om, i värsta fall bara en saknad.

Men jag är ytterst skeptisk till en abstrakt stolthet över platsen, eftersom den antingen förorsakas av eller ofrånkomligen drar med sig nationalism.

Och vad nationalism drar med sig vet vi. Man dör av den.

Sedan ska jag bekänna: jag är inte konsekvent, ty jag är stolt över att härstamma från gammal bondestam. Ja minsann! Inte är det nåt märkvärdigt, och inte har jag gjort nåt för det, men känslan finns där ändå. Därför kan jag förstå de Sverige-stolta, trots allt. Men det finns två sätt att förhålla sig till det:

Antingen kräva att alla andra ska respektera mitt sentiment (bondska förföräldrar, AIK eller landområdet Sverige) och vifta med flaggor över något som antas vara bäst. Eller att med en dos självironi avnjuta känslan utan att tillmäta den någon som helst praktisk eller politisk betydelse.

Det andra alternativet var vad den gamla flaggdagen var bra till.

Den nya helgdagen är inte bra till någonting.

När utredaren blir känslosam är fan lös

I senaste numret av Expo finns en gedigen artikel om de så kallade ghettolagarna* i Danmark, och om proteströrelsen mot dem. Lagarna ingår i något som kallas ghettoplanen vilken syftar till att beröva människor deras hem, om området uppvisar vissa kritiska karaktäristika. 

     I ghettoplanen fastslås att Danmark måste förbli Danmark, eller bli Danmark igen.

Mer om det kan du läsa i Expo. Utöver den numera tillvanda vreden mot rasism och orättvisa väckte artikeln beklämdhet över hur nationalismen genomgående stöder sig på känslobetingade signaler.

     ”Danmark måste förbli Danmark” – ja vad i helsefyr skulle det annars vara? Om inte danskarna röstar för att gå upp i Grönland. I en demokrati är ju allt möjligt.

     Svammel är ursäktligt från politikeraspiranter. Men ”Danmark måste förbli Danmark” är den högsta myndighetens utredningsprosa.

Första gången jag såg något liknande trodde jag det var en olyckshändelse. Det var i SOUn om att göra nationaldagen till helgdag. Visst ingick hårddata, expertmässiga beräkningar av hur arbetstiden skulle förlängas vid olika alternativ, men själva motivtexten var alltigenom känsloframkallande. Motiveringarna gick ut på att vi inte ”fått” vara stolta över svenskheten (oklart vilket hindret var) fast vi hade så mycket att stoltsera med (här fanns en liten uppräkning).

     Texten var välsmorda mackor rakt i gapet på Sverigedemokraterna, det var bara det att knappast fanns då. Det var en socialdemokratisk text, och den var ingen olyckshändelse. Nationalism finns inom alla partier.

Idag är vi bekanta med känslosignalerna från alla fascismens schatteringar. Läser du en fackbok om nazismens tidiga framgångar är ett av huvudnumren just detta: hur man omvände människor i hjärtat genom att spela känslosträngarna, istället för att övertyga med sakargument. Nazisterna föraktade fakta lika mycket som alternativhögern idag gör det – och ett av våra demokratiska grannländer utformar sin ”ghettopolitik” med stöd i känslomässiga signaler.

     Nationalismen kan inte leva utan känsla. Nationalismen kan inte hantera fakta.

     Också demokrater har svalt betet. De rapar inte ens.      

* Alla politiker tycker inte att ghetto är ett bra ord. Detta är de måna om att framhålla. Att ordet kan uppfattas som olämpligt.

Det är kulturpolitik, dummer!

I en utmärkt artikel om vikten av kulturpolitik skriver Jenny Lindahl om att vi måste kunna se verkligheten som den är: ”Sluta upp med bortförklaringarna, om att väljarna tycker något annat än vad de tycker”. Med bortförklaringar menar hon till exempel att tanken att det skulle bero på hur dåliga Socialdemokraterna är (vilket de är, och vilket spelar in). Man kan också räkna dit tanken att media skulle ha underblåst fascistiska strömningar (vilket de har, och vilket spelar in). Men den underliggande förklaringen är, skriver Lindahl: ”en gigantisk internationell trend som ser ungefär likadan ut i hela västvärlden”.

     Eller, som jag brukar citera en filmtitel: Motståndaren är välorganiserad.

     Eller, som jag citerar mig själv: Folk vill inte ha demokrati och socialism just nu.

Nationalismen har kopplat greppet.

Från 1980talet och framåt gick borgarna och näringslivet i offensiv mot den så kallade 68-vänstern – den korta tid då vänstern besatt privilegiet att formulera problemen. Genom den offensiven satte de sig i stånd att genomdriva nyliberal politik och splittra arbetarrörelse och fack. Strategier som satsa-på-dig-själv och fucka-facket nötte ner solidariteten, och i dess ställe fyllde nationalismen människors behov av samhörighet.

     Folk ser naturligtvis klassklyftan, orättvisorna. Men när kategorin klass gjorts osynlig framträder annat: Hudfärg. Kultur. Religion. Språk.

    

På 90-talet var jag inne på att vi måste förstå och påverka det som rör sig inuti folks huvuden. Socialdemokraterna hade för längesedan lagt ner det projektet (även om de fortfarande var inne på att fixa grejer åt ett alltmer passivt folk). Samtidigt förändrades formulerandet av problem, värdeord och signaler, till en början i takt med nyliberala framgångsdrömmar. När dessa visade sig ohållbara fanns ett tomrum öppet för underliggande nationalistiska eller rasistiska tankemönster.

Lindahl konkretiserar: ”Det krävs att vi börjar förstå kulturpolitik. Makten över mediepolitik, den fria konstens villkor och folkbildningen inrymmer makten över tanken, och det är kring detta 2020-talets stora politiska strider kommer stå.”

     Språket styr tanken. Att arbeta med det som rör sig inuti folks huvuden genom media, konst, bildning och så vidare, är en av dagens viktigaste uppgifter. Och den kan inte längre viftas bort som osaklig idealism.  

Julbetraktelse om okristliga socialdemokraterna

Någon julbetraktelse blir det inte, om vi med detta menar något positivt och allmänt välvilligt.Inga som helst välvilliga ord har jag att säga om socialdemokratin, enkannerligen Magdalena Andersson som tycker att de asylsökande ska söka sig till andra länder.

     Andersson försöker få detta att låta som något som är bra för de asylsökande. Hon tror att det finns större möjlighet att få bostad och utbildning i ”andra länder”. Hon preciserar inte vilka andra länder är eller var de ligger, ty hon kan inte veta detta. Hon dillar, med andra ord. 

       ”Vi kan inte ha ett större asylmottagande än vi klarar av att integrera”, säger Andersson för att få sin människofientlighet att låta rimlig. Men nu är det inte alls frågan om att vi ska integrera dem.

     I ett integrerat samhälle kan varje människa försörja sig själv, hen har möjlighet att påverka sin situation, har en berättigad tilltro till myndigheter och känner framtidshopp för sig själv och sina barn.

     Om Andersson någon gång som socialdemokratisk politiker funderade lite mer på hur vi skapar ett integrerat samhälle och lite mindre på vi och dem skulle regeringen kanske kunna göra något vettigt. De väljare hon är ute efter att ta tillbaka, de missgynnade och missnöjda som i trötthet och olust har vänt sig till nationalisterna i Sd, de skulle nämligen också må mycket bättre i ett integrerat samhälle.

Anderssons julutspel är inte ett enstaka misstag inom socialdemokratin. De har de sista två åren lagt ned möda på en orättfärdig utestängande asylpolitik (och lyckades närmast i förbifarten göra pensionsvillkoren ännu sämre, så att ännu fler människor överväger att rösta Sd!) och så sent som i förra veckan var Morgan Johansson ute och kackade på muslimer. Vad vi har att göra med är aktiv, överenskommen socialdemokratisk attityd.

     Ge upp om det stora partiet! Där finns ingen anständighet kvar!  

     En julbetraktelse kan annars låta som detta, om familjen som utvisas på julafton.

Kanske kan jag göra blogginlägget till en julbetraktelse om vi tänker oss tillbaka till flyktingbarnet för tvåtusen år sedan. Han som, tack vare främlingars välvilja i ett annat, främmande land, fick möjligheten att växa upp och bli Gud och människa.

     Han som lärde oss att allt det vi vill att andra ska göra för oss, det ska vi också göra för dem. Han lärde oss att när vi är i nöd och ber om hjälp, då ska vi inte behöva höra: Gå till någon annan!

     Honom kan vi alltid vända oss till, för att stå ut. Men vill vi ha en beboelig värld, vill vi ha ett integrerat samhälle, då måste vi hjälpa till själva.   

Nationalismens förfärliga sommar

Politik och poesi har varit tyst under sommaren. Orsaken är inte brist på ämnen, utan en förlamande motvilja mot att ens debattera de ämnen som står till buds.

         Det går hela tiden utför. Europa är på väg rakt in i fascismen. Samtidigt debatterar media hur nazister lämpligen ska inkluderas i den demokratiska dialogen.

         Det är när ingen vill komma ihåg som nazism blir ett skällsord i allmänhet.

De franska polisernas övergrepp mot en kvinnas klädsel ingav den största fasa.
De svenska partiledarnas nationalistiska sommartal ingav det djupaste äckel.

         Var gång Politik och poesi fick en krönika halvfärdig slog fasa eller äckel till på nytt. Motvilja mot debatten ingav ovilja att skriva.

Idag tycks det vara en angelägen fråga om Sverigedemokraterna är rasistiska eller inte. Eller om de ska ”kallas” så, som det heter på mediesvenska. (Minns du den tid när vi inom vänstern inte fick ”kalla oss” kommunister? Ens om vi var det, alltså? Nu är det tvärtom: ett parti som är rasister får inte kallas så av andra! Iallafall inte i P1. För övrigt är ett av dagens debattämnen vad Sd kallas av olika politiska personer. Vad Politik och poesi hellre vill veta är vad man ska kalla motsatsen till metafråga; subbafråga?)

Det går inte att bortse från att Sverigedemokraterna idag är både viktiga och stora – och jag avstår från att skriva ”vi har låtit dem bli stora”, för det är inte sant. När en populistisk rörelse med skickliga ledare börjar växa finns inte mycket som kan hejda dem, inte förrän de nått någon sorts gräns på mellan en femte- och fjärdedel av rösterna.

         Hitlers NSDAP är undantaget De uppnådde en dryg tredjedel och först då var katastrofen ett faktum.

Men det är inte Sverigedemokraterna som är rasismen. Det är knappast heller de som är fascismen idag, även om de är dess synliga verktyg och maktbas med farligt utrymme i parlamentet.

         Anledningen till deras styrka är att folk håller med dem. 

         Detta är det som är rasismen, också om somliga vill kalla den något annat. Detta är den rasism som funnits hela tiden, den som vi fick lära oss med global utvecklingstro när vi gick i skolan med en oä-bok där kolonialherrarna besegrade vildarna.

Om rasismen finner sitt uttryck endast i ett fascistiskt parti, då växer det partiet. Men under denna vår och sommar har övriga partier med plågsam tydlighet övertagit rasistiska krav och nationalistiska övertoner, och de beskylls då för ett simpelt pragmatiskt röstfiske.

         Kan man vara så säker på att det bara är allmän låghet? Vad får media att tro att rasismen skulle vara dem så främmande Den finns inom oss alla, den har funnits hela tiden.

         Med plågsam tydlighet har denna sommar visat hur rasismens föreställningar lever inom oss och förmår påverka media, politik och samhälle.

Antirasismen innebär framför allt inte att vara någon sorts godhetsapostel, så som borgarna försöker beskriva oss. Tvärtom.

         Antirasism innebär att vi ser rasismen där den finns, om det så är inom oss själva, att vi ger den dess rätta namn, att vi avslöjar dess förställningar och föreställningar och inte låter dem göra skillnad på människor -  och att vi avskyr orättvisa.