Läsefrukter under 2025

Det gångna året läste jag 141 böcker. Ett nytt försök att läsa deckare gav ingen som helst utdelning, och då valde jag ändå Börjlinds, ett par som jag uppskattat som manusskribenter. Men böckerna är krångliga, konstlade, osannolika och bemannade med stereotyper. Hellre läser jag då autentisk krim – Jon Jordås Sista boken om mordet på Olof Palme var högst läsvärd och förefaller lösa gåtan.

 Starka politiska böcker var Hermeles Inte som lamm till slakt, som beskriver judiskt motstånd under 2VK och Förintelsen, och Den vilda rättvisan, som tar upp överlevarnas behov inte endast av rättvisa utan av hämnd. Båda böckerna är otäcka, den senare rentav obehaglig, och belyser väl vår otäcka värld.

Ta-Nehisi Coates Vi hade makten i åtta år behandlar hopp och motgångar under Obama-åren och hur den ingrodda rasismen i USA präglar historien och förstör människors liv. Här görs historien närgången och närmast fysiskt påtaglig.

 Mer uppsluppen, utan att vara ytlig, är Åsa Linderborgs Tjabo. Här är en fullödig biografi över Carl Gustaf Bernadotte med kloka insikter i hur monarkin styr oss utan att det märks. Linderborg låter fakta tala för sig själva så att humoristiska effekter uppnås, samtidigt som det blir svårt också för en rojalist att fortsätta tro att kungen är såväl underbar som betydelselös. Ännu en välskriven och riktigt rolig fackbok är Paul Tenngarts Det litterära Nobelpriset som går igenom pristagare och -bedömningar genom tiderna, varför priset hamnat där det gjort och vilka som inte fått det. Oerhört kunnigt och intresseväckande!

Men skönlitteratur? Ja där är det svårt att hitta något riktigt bra. Men årets komet var Caitlin Rozakis och hennes Grimmoir Grammar school PTA. En ironisk skildring av medelklassföräldrar, en detaljerad och rolig fantastik-roman om den lilla varulvsungen i magiska skolans förskoleklass.

Annars läser jag gärna om böcker. Hela Kulla-Gulla-serien av Martha Sandwall Bergström drog jag igenom i somras. Utmärkt miljöskildring, medmänsklighet och socialistisk tendens.

Ett öga rött av Jonas Hassen Khemiri var ett lyckat återseende, jag hade nästan glömt boken och upptäckte att den gör starkt intryck också sedan åren gått. Khemiris konstruerade förortsspråk är en prestation med poetiska dimensioner!

Låt oss inte glömma Helena Durojs Så gick ett 1900-tal, en orättvist förbigången roman där förra seklet skildras med ett år i taget och de historiska händelserna ses genom individernas ögon. En tunn volym fylld av människor och deras plats i tiden. Skaffa den, yngre personer kommer att behöva den.

Läsefrukter från året som gick

År 2023 läste jag 124 böcker, men väldigt få gjorde varaktigt intryck. Och de som gjorde det var i stort sett samtliga skrivna av män, något förvånande. Låt oss börja med två tungviktare: Mikael Löfgrens Kulturstrider och statskonst, Richard Pettersson Kulturell turism. Böckerna liknar inte varandra, men beröringspunkter finns i hur kulturbruket utvecklas och kulturpolitiken bedrivs. Löfgren skildrar kulturstrider genom tiderna, hur kultur används av såväl konservativa nationalister som ikonoklastiska identitetspolitiker och hur statsmakten reagerat på detta. Pettersson skildrar kulturarvet genom tiderna, kulturarvet som nostalgi eller näringsgren, hur man vårdar eller uppfinner ett kulturarv. Det låter sig sägas att "allt” är kulturarv – men blir det då meningslöst? En metaeffekt skapas också: det är kulturarv hur man i olika tider hanterat kulturarv och hur det påverkas av den rådande... kulturen!

Peter Walther skrev Feber, en historisk skildring av tillståndet i Berlin 1931-33, alltså de många små och stora händelserna åren innan demokratin slutgiltigt föll. En tät och detaljrik bok både på politisk nivå och när det gäller personliga önskningar och tillkortakommanden.

Peter Kadhammars fotobok om Stockholm, En förvandlad stad, är väl värd att försjunka i för att jämföra arkitektur, trafik, mode, hygien. Tydligen började boken som Instagram-konto, så något gott kom också därifrån.

Alex Fuentes Den vita sparven befinner sig mitt emellan fakta och fiktion. Den skildrar en ung man ”Alex” under juntans i Chile skräckvälde. Boken är otäck att läsa, tortyrscenerna outhärdliga. Men det är viktigt att vi inte glömmer! Chile-frågan var oerhört viktig för oss från kuppen 1973 och när de första flyktingarna kom med sina vittnesmål. Fascismen är ett jävla mördande. Så är det bara.

Nu till skönlitteraturen. Lundells Vardagar har jag läst delarna 6-9 och blivit allt mer förtjust i. Nåja, inte i hans islamofobi, men skriva kan karln! Alla de många småförargliga detaljerna i ett vardagsliv blir till slut närmast humor, och iakttagelsen att ”det var i det här huset jag blev gammal” är djupt betydelsefull för oss alla i det stadiet på livsvägen.

Bästa omläsning var Lawrence Durrells Alexandriakvartetten. Visst är den pretentiös och mångordig och onödigt detaljerad men vilken miljö, vilka människor! Den snåriga intrigen betyder mindre än den mångkulturella förkrigsvärld som Durrell bygger upp som en myrstack av skönhet. 

Årets bästa idé var att se om filmen Nyckeln till Provence. Den bygger på Marcel Pagnols Le gloire de mon père, så jag beställde boken till biblioteket. Pagnols franska är enkel (bortsett från mängden naturobservationer!) och att läsa boken med filmbilderna kvar i huvudet var underbart. Dels för att förståelsen underlättades enormt, dels för att alla ansikten och röster ur filmen fyllde ut läsningen till en fullödig upplevelse av hyggliga människor i ett förtrollande landskap. Nästa år ska jag ta itu med bok två.

Någon katalog av läsefrukter utan kvinnor blir det bara inte. Så var så god, en bok för nördar: Den flytande världen av Ulla Wagner (red). Konst, teater, musik och mode i främst Edo-tidens Japan, dvs 16-1800-tal i Tokyo. Fascinerande skildring av nöjeskulturens utveckling och dess spridning mellan adel, borgare och andra stadsbor, illustrerad med fantastiska gamla bilder.

Kerstin Ekmans Löpa varg ska inte heller lämnas utanför. Jag brukar tycka Ekman är ganska tråkig, men med denna lilla roman har hon skapat det perfekta.

Några nedslag bland 146 titlar

Under år 2022 läste jag 146 böcker. Det tråkiga är att nästan hälften av dem fått beteckningen d för dålig. Vilket delvis men inte helt är ett subjektivt omdöme. Det blir svårare allt eftersom åren går att hitta intressant och rolig läsning – så mycket är ju läst. Även om jag gärna läsere om gammalt som jag har glädje av. Till exempel Strandberg Bergmark Elfgrens Cirkel-trilogi som är suverän. Men under året fann jag en för mig ny fantastiktrilogi, Grossmans om The Magician. Tänk dig själv om du som vuxen upptäckt att barndomens längtan till Narnia skulle besannas! Det, och en hel del därtill, är vad Magicians handlar om.

Årets bästa roman? Omläsning av Jane Austen. Eller Kirsten Thorup på danska. Jag läste hennes Jonna-tetralogi i översättning när den var ny, nu är det som att få lite av 70-talet tillbaka. Thorup skriver så rasande bra så det gör liksom ingenting att vi i böckerna möter ganska tråkiga och delvis osympatiska personer. Gång på gång frågade jag mig hur hon lyckas skriva intressant om så ointressanta människor? En mer udda roman var Leila Slimanis Ett annat land, om ett en familj i 1950-talets Marocko. Inte heller här har vi att göra med särskilt trevliga människor, men de lever också under rätt otrevliga villkor.

Bästa facklitteratur? Peter Englunds Onda nätters drömmar, där vi följer ett antal människors dokumenterade upplevelser under november 1942. Under den perioden kom krigets vändpunkt – men det visste ju inte de! De kommer nära, om än geografiskt spridda över världen, de väcker rädsla och hopp och inte minst förståelse. Boken kommer att bli en klassiker. Mindre omtalad men lika stark är Harald Jähners Vargatider, om Tyskland från fredsslutet och tio år framåt. Vardagsliv, ekonomi, underhållning. Ett långsamt hopp om framåtskridande och ett mödosamt förträngande eller hanterande av det som varit.

Det finns flera böcker utgivna som ur olika vinklar behandlar dramat inom Knutbysekten, inte endast mordet på Fossmos hustru(r) utan den följande tiden av upptrappad misshandel i kretsen runt Waldau. I Knutby inifrån berättar fd pastor Gembäck själv om den brutalisering och radikalisering han var delaktig i, och i Knutbyflickan av Linnea Kuling tar vi del av det som kanske är svårast att smälta; hur barnen i den innersta kretsen av sekten formades och vad de underkastade sig i tron att det var riktigt. Det må låta som sensationsmakeri, men att försöka förstå sektmentalitet och hur den kopplar greppet om sina medlemmar kan vara viktigt.

Knutby var en trång krets, men mekanismen i den slutna gruppens påverkan har en del att göra med fascismens framväxt, så som den skildras i Gellert Tamas´Den avgörande striden och David Baas´Segra eller dö. I alla sekter finns in- och utdefinieringen av människor, faktaresistens och beroendet av tillhörighet – och dem kan politiken begagna sig av, bygga strategier på, och växa av.  

Dags igen: Läsupplevelser under gångna året

 Den största litterära händelsen under förra året var förstås att Helena Duroj gav ut sin första roman, Hundra år av hemlängtan. Publicering är en stor, känslig och kostsam process under vilken författaren är fullständigt ensam med sina hundratals sidor av väl övervägda ord och skiljetecken. Blir det en hållbar helhet? Ja, Hundra år av hemlängtan är underbar läsning och det är sorgligt att den inte uppmärksammats alls. Ett ord läsarna har gemensamt är ”närhet”; den som läser boken tycker sig vara där, i byn och huset, i de människornas värld.  

     En vän och kamrat som också publicerat under året är Ali Esbati. Man kan fly ifrån en galning… är en sann, otäck och sorglig berättelse om massmorden på Utöya och vad som sedan hände. Samhället valde att bortse från det reella fascistiska hotet, att transformera det till formlös, galen ondska. Kan vi inte se politik ens när den skjuter ihjäl oss har vi mycket att oroa oss för.

     Katastrof och politik som dödar finns också känsligt beskrivet i Jasim Selimovics Sarajevo. I självupplevd romanform får vi en smärtsam inblick i hur psyket fungerar under belägring, hunger och konstant hot. Tungt men klargörande.  

Vi går över till udda böcker. En av dem var Joakim Landahls Stad på låtsas, en bok om Norra Latins berömda eller beryktade sommarhem, pojkstaden, där ”kamratuppfostran” och tuffa lekar ansågs dana manliga karaktärer. Det är inte fascism, inte riktigt. Det är inte pedofili , faktiskt inte. Det är bara väldigt, väldigt besynnerligt. När jag själv gick i Norra Latin var pojkstaden sedan länge omgjord till vanligt seglarläger, och den evige kurator Bruce bemödade sig med karaktäristisk frenesi att locka dit vid dethär laget ointresserade ungdomar.

     Två udda böcker som hör hemma i fantastik-genren är Erin Morgensterns Night circus och Starless sea. Också vana besökare i fantastiska världar häpnar och hänförs av Morgensterns tätt sammanhållna atmosfär av estetik och melodram.  

Något som intresserar mig ofantligt förutom litteratur är hus. Helt enkelt: hus. Varför de står där de står och ser ut som de gör, hur de påverkar sina boende. (Ja, hela Hundra år av hemlängtan har ett hus som huvudperson!) Henrik Berggren har skrivit New York, om stadens historia. Även om man som jag bara varit där en vecka för tjugo år sedan är det lätt och fascinerande att följa med i megastadens utveckling, vad som byggdes och varför och vad som sas och skrevs om det.

     Stockholm är en stad om vilken mycket sägs på ren slentrian. Som att det skulle vara ”världens vackraste huvudstad” eller tvärtom fult för att ”allting är rivet”. Att inget av detta stämmer kan man förvissa sig om genom Fredric Bedoires Stockholms byggnader. Foto för foto går Bedoire igenom stadsdel för stadsdel, gata för gata, hus för hus. Här berättas om arkitektens syfte (många byggdetaljer att hoppa över), hur syftet genomförts och vad som är värt att se närmare på. Plötsligt fick jag lust att åka till Stockholm för att gå och titta på hus som jag sett hundra gånger, men aldrig riktigt sett.

Nå, läser jag aldrig vanliga romaner? Inte så gärna, men visst nämnde jag väl Hundra år av hemlängtan!

     Vidare har vi Delia Owens Crawdads. Detta var mitt första försök med ljudbok, i översättning. Fina naturskildringar, men platt. Det gav bara precis så mycket att jag ville läsa boken i original, och upptäckte då att den är nästan lika bra som reklamen sagt. Naturskildringen är enastående, personskildringen hygglig.

     Sen under året, inspirerad av netflix-serien Borgen, upptäckte jag Hanne Vibeke Holsts  magttrilogien. Kronprinsessen och Kongemordet är avklarade, nu väntar jag på att få Dronningeofret som fjärrlån så jag kan fortsätta fördjupa mig i kvinnoöden inom fiktiv men autentisk dansk politik.

     Gott nytt år!

Läsekrönika från år 2016

Med viss beklämning ser jag att det gångna årets läsning inte gav så mycket. Som om det mesta skulle vara läst. Envist försöker jag med svenska romaner som fått beröm men nej, det går inte hem hos mig. Weithz’ Vintersystrarna var bara en såndär bok som man undrar varför någon ansträngt sig att skriva; ointressanta människor som författaren själv verkar ha svårt att förstå sig på. Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande var tråkigt pretentiös och påståelig, och att kalla den kärleksroman är vilseledande varubeteckning eftersom ingen egentligen älskar någon. Hassen Khemiris Allt jag inte minns började engagerande på ett direkt och berörande språk, men tappade bort sig själv i synvinkelvindlingarna.

     Då läser jag hellre om John Irving! Hans senaste, Avenue of Mysteries, var faktiskt inget vidare eftersom författaren återanvände sina egna teman igen och igen, tuggade och tröskade dem så att läsaren slutligen tror att det är ett medvetet skämt, en nyckelroman av Irvingska romanfigurer. Den vacklande handlingens platta fall bekräftar denna tro – men risken finns också att Irving börjar bli senil. Då läste jag om Son of the Circus, Until I find you och In one person; alla tre stora Irving-verk

     Lika gärna läser jag om de gamla flickböcker som jag har ett försvarligt antikvariat av. I somras blev det mycket Sandwall-Bergström eftersom jag äntligen fick Kulla-Gulla-serien komplett.

     Men den krävande och stimulerande läsningen dröjde. Hittade studier om både Jane Austen och ”Claque” Wärnlöf, och de var bra men kom inte med något nytt. Det gjorde inte JK Rowling heller, även om jag självklart njöt av att återförenas med magiker i The Cursed Child.

Men en välkommen ny röst är Antje Jackelén i sin utmärkta bok Samlas kring hoppet. Hon är en intellektuell kristen som utöver hoppingivande dialog skriver teologiska artiklar som man får anstränga sig för att hänga med i. Också Caroline Krooks Tankar om Herrens hus var läsvärd, även om hon kunde ha uppehållit sig ännu närmare Storkyrkans interiör. Det är Jackelén som sagt – angående stöd till utsatta kristna i världen – ”Vi hjälper dem inte för att de är kristna. Vi hjälper dem för att vi är kristna.” Mer behöver egentligen inte sägas om biståndet som imperativ.  

Först i slutet av året läste jag Jonssons & Willéns antologi Austere histories. Bitvis svår, bitvis angelägen postkolonialism: hur migrationen påverkas av koloniala mönster, hur fast vi är i kapitalets världsbild.

     Ännu starkare intryck gjorde Tamas’ Det svenska hatet. Han skriver nästan alltför journalistiskt skickligt, eftersom också motbjudande skeden i nutidshistorien får något av thrillerspänning. Det är iallafall alldeles nödvändigt att vi försöker förstå att fascismen är på ingående, så att vi kan göra något åt det.

     Men nästa år, eller åtminstone en gång till i livet, hoppas jag få upptäcka ett författarskap som för mig känns nytt! Så som jag under alla år av läsande upptäckt (i någon sorts kronologisk ordning) CS Lewis, Dan Andersson, Salinger, Heinrich Böll, Anais Nin, GG Marquez, Selma Lagerlöf, Austen Brontë Gaskell, Irving, Sir Terry…

     De böcker jag själv skrivit är också väldigt bra. Kontakta mig för info.