Vi anger inte! - antifascistisk motkraft 11

Regeringen och Sverigedemokraterna går vidare med förslaget om en angiverilag. Nytt i förslaget är att det kan bli konsekvenser för den som underlåtit anmäla. Förslaget introducerades i Tidöavtalet och har mötts av stark kritik. Om förslaget röstas igenom av riksdagsmajoriteten kan exempelvis sjukvårdpersonal och lärare tvingas ange papperslösa till polisen. Denna så kallade anmälningsplikt (eller angiveri) kommer säkerligen att hindra papperslösa personer att få tillgång till grundläggande rättigheter så som vård och skola.

Barnkonventionen, som är lag i Sverige, gäller för alla barn oavsett om de har uppehållstillstånd eller inte. Angiverilagen kommer alltså att medföra brott mot att barnets bästa alltid ska sättas i första rummet.

Detta ”signalerar ett oroväckande skifte i vår demokrati” skriver Civil Rights Defenders.

Flera fackförbund inom välfärdsyrkena är starkt kritiska mot förslaget. En facebookgrupp, Vi anger inte, som drivs av en grupp vårdanställda, har sedan i våras drivit en kampanj mot lagförslaget. Offentliganställda i flera olika branscher protesterar mot att de utöver sina vanliga arbetsuppgifter också ska rapportera papperslösa. Om de brukare de möter inte har alla papper i ordning förväntas personalen prioritera migrationspolitiken framför yrkesuppdraget och de yrkesetiska koderna.

Detta vore mycket viktigt att uppmärksamma i riksmedia, utöver fackpress. Här finns början till en #antifascistiskmotkraft som behövs mer än någonsin! Det handlar om att försvara humanismen, barnen, yrkeshedern - och demokratin. 

Sortera människor efter intryck - antifascistisk motkraft 10

Regeringen har kommit med nya riktlinjer. Visserligen är det mycket få kvotflyktingar som ska tas emot i landet, men redan för dessa få krävs det regler. Detta är människor som lever i mycket stor utsatthet, människor som redan varit med om mer än man ska behöva stå ut med och som ännu inte är i säkerhet. Det är dessa människor som högern vill testa, göra urval på. Så att inte folk som högern tycker beter sig felaktigt kommer för att leva i vårt land. 

     Flyktingarna ska visa att de är driftiga och har goda värderingar, säger minister Stenergard eller Stenhjärta som man också kan säga. Denna framåtanda och dessa värderingar ska kvinnor som överlevt sexuell tortyr i krig och barn som ett sina föräldrar skjutas uppvisa, åtminstone om de vill bo i Sverige. Är det så att de kanhända behöver hjälp eller har blivit rädda och misstänksamma av sina upplevelser, ska de inte vända sig till landet där stenhjärtan styr. 

     Detta är att frångå de internationella konventioner Sverige förbundit sig till. Var inte Moderaterna ett parti som brukade respektera lagar och regler och ingångna avtal? Inte nu mera. Konventionerna har fastställts för att tydliggöra vad det innebär att vara människa med fri- och rättigheter, och jag misstänker att om högern en gång respekterade detta så var det själva konventionen; något som man kommit överens om. Innehållet var troligen aldrig viktigt för dem, och de kan nu, med fascisterna i ryggen, lättat lämna det därhän.

Migrationsverket har invänt att direktivet om driftighet och värderingar är luddigt och därför svårt att följa. Moderaterna har alltid värnat om hög kompetens, så Stenhjärta sätter väl då sina bästa jurister på jobbet? Icke! Hon medger att det är svårt att mäta, så Mig-verket ska utgå från det intryck de fick under mötet med flyktingen. 

Såväl rättsosäkert som oseriöst, säger kunniga politiker som uttrycker sig hövligt. Politik och poesi föredrar att vråla: STENEN HAR SPRITT SIG ÄNDA OPP I HJÄRNAN! Det är nämligen ytterst ovanligt att ministrar med avsikt ger så luddiga direktiv att tjänsteutförare med all rätt kan gå på infall och intryck. 

Det var faktiskt sådant som inte fick hända i det gamla myndighets- och ämbets-Sverige. För övrigt, de institutioner som regeringen gradvis vill byta ut mot nationalistiskt sinnade.

Sten på sten. Minns minister Stenhjärta de Vita bussarna? Var det så här: de körde in i Belsen och stannade till vid varje överlevande för att kolla offrets driftighet och värderingar. Om de fick ett intryck av att vederbörande kunde tänkas gå och hänga läpp efter sina svårigheter eller hade tendenser till att stjäla mat, ja då fick de sitta kvar där bland liken och käka jord. 

     Var det så minister Stenhjärta anser att det borde ha varit? Jag får ett intryck av det. 

En #antifascistiskmotkraft blir allt viktigare.

När politiker och myndigheter sviker - #antifascistiskmotkraft 9

Citat från facebookgruppen NU ÄR DET NOG 

”Svarta paraplyer för en anständig svensk migrationspolitik. för vår sorg och medkänsla med det afghanska folket och de afghanska flyktingarna i Sverige. Och för det skydd som det svenska civilsamhället erbjuder när politiker och myndigheter sviker. Nätverket Nu är det nog! kräver 

- amnesti i form a permanenta uppehållstillstånd för alla Sveriges ensamkommande unga, av alla nationaliteter 

- amnesti i form av permanenta uppehållstillstånd för de afghanska flyktingarna i Sverige att Barnkonventionen tillämpas för alla barn i Sverige 

- att permanenta uppehållstillstånd återinförs som norm

Du kan också vara med. Det är enkelt och behöver bara ta tio minuter: Du fäller upp ett svart paraply, fotograferar och lägger ut i sociala medier med hashtaggarna #afghanskalivräknas #sverigekanbättre #nuärdetnog #rivtidöavtalet”

De svarta paraplyerna deltog också i Malmö Pride. Nu när politiker och myndigheter sviker (min kursivering) måste vanligt hyggligt folk gå ut och göra sitt. Nu när inget svenskt parti vågar lyfta frågan om den omänskliga och ändå hårdnande behandlingen av asylsökande och flyktingar, då sviker också media. Ingen tidning jag har tillgång till rapporterar någonsin om civilsamhällets stöd till flyktingar och de protester mot regeringen som genomförs.

Hur kan fascisternas dagliga utspel vara viktigare än att solidariteten fortfarande lever?

Tystnaden - antifascistisk motkraft 8

Fortfarande är det tyst.

Inga massdemonstrationer på Götaplatsen eller utanför Riksdagshuset.

Inga solidaritetsyttringar.

När det görs en koranbränning utanför en moské – då kan man lufta sina åsikter via twitter. Annars är det tyst. Var är den folkliga vreden?

Kanske på  mindre orter. I Hemse genomfördes för första gången ett arrangemang i #taettklivframåt, nämligen en gemensam promenad för demokrati, mänskliga rättigheter och en hållbar framtid. I Hörby fälldes än en gång de svarta paraplyerna upp för en anständig migrationspolitik.

Om detta får vi intet veta i borgerliga media. Dessvärre inte heller i vänstermedia. Jag har mejlat, tipsat, påtalat det viktiga i att sprida goda initiativ så att fler känner det meningsfulla i att engagera sig tillsammans med andra.

Jag har inte fått något svar på varför det är ointressant att bevaka.

Kanske för att det är mindre orter. Som att det där inte bor någon som är intressant. 

Men om det är där någonting börjar? Ska inte vänstermedia vara med då?

Jag får inget svar.

Det är tystnaden som kommer ta död på oss.

Vi anger inte - antifascistisk motkraft 7

Kampen mot stasi-samhället går vidare. Den SD-ledda regeringen har ett lagförslag om att offentliganställda ska tvingas ange om det kommer så kallade papperslösa som efterfrågar medmänskliga tjänster så som skola eller vård.

I Barnkonventionen slås fast att alla barn har rätt till undervisning. Barnet har alltså rätt till det, oavsett förälderns rättsliga status. Varje människa har också rätt att få den vård hen behöver vid sjukdom eller olycka. Andra kommunala tjänster kan helt enkelt vara nödvändiga för att ha en dräglig tillvaro som asylsökande.

Enligt uttalanden från sverigedemokrater ska offentliganställda bara hålla tyst och lyda order. Ifrågasättande, moral och civilkurage ingår inte i SDs samhällsbild. Men många personalgrupper säger istället: Vi anger inte!

Hittills har över 2400 vårdarbetare skrivit under en namninsamling mot angiverilagen. Om denna lag går igenom kan sjuka eller skadade människor avstå från att söka nödvändig vård i sin skräck för att avslöjas och föras ut ur landet. (Jämför med när Anne Frank behövde glasögon under tiden i gömstället, och familjerna resonerade om eventuella möjligheter att besöka en optiker – en risk de inte kunde ta.) Lagförslaget om angiveri är lika moraliskt förkastligt som sökandet efter judar i tyskockuperade länder. Här är sidan Vi anger inte

Inte heller bibliotekarierna uppskattar angiveriförslaget. Hundratals biblioteksanställda svarar i en enkät att det skulle kännas oetiskt att anmäla papperslösa som kommer till biblioteket, och flera skulle säga upp sig eller vägra anmäla om lagen förverkligas. En artikel om enkäten finns här

Nationalistisk SOU för åratal sedan - återanvänd blogg

Ur blogg på nationaldagen 2015:

Sedan år 2005 har nationaldagen 6 juni varit helgdag. Innan dess firades nationaldagen på Skansen, i skolor, av idrottsföreningar och andra. Men det räckte inte till för konservativa borgare som länge velat göra dagen till helg. På 90-talet fick de med sig Socialdemokraterna på detta, och även Vänsterpartiet ställde sig positiva eftersom man såg möjligheten att sekularisera en av kyrkans helger. När reformen var färdig för beslut år 2004 röstade dock V nej, tillsammans med Miljöpartiet, efter viss intern diskussion. 

Här följer information om bakgrunden till nationaldagsreformen, hämtad ur debattartiklar som jag skrev i Flamman och Invandrare & minoriteter år 2004.

6-juni-utredningen

När 6 juni-utredningen tillsattes var uppdraget att lösa genomförandet av ett redan fattat beslut. En helgdag skulle införas – men hur skulle det ske utan att näringslivet skadades? Eftersom resultatet var givet bestod utredningen (SOU 2004:45) mest av ekonomi och jämförelser av hur olika datum skulle slå inom arbetslivet.

Enligt SOUn var ingen av de företrädda remissorganisationerna ”särskilt intresserade eller entusiastiska” över riksdagens beslut att göra 6juni till helgdag. Men det fanns ett beslut som prompt måste genomföras. Därför krävdes en motiverande brödtext. Men istället för normal utredningsprosa presenterades en serie antaganden om vad vi svenskar kanhända tänkte och kände. Det främsta motivet till helgdagsfirandet var ”en nationell identitet”. Visserligen erkände utredarna att detta fenomen är svårt att definiera, men de påstod ändå att en nationell identitet ”blir allt viktigare” för oss, svenskarna som de talade för. Och på grund av identitetens föreställda betydelse borde vi ”hitta tillfällen att fira det vi är stolta över i Sverige”.

Som exempel på gemensam källa till stolthet föreslogs idrotten, föräldraförsäkringen eller mångkulturen. Också språk, historia, kulturarv och samhällssystem räknades upp som delar av den ”nationella identitet” som antas skänka oss denna ”stolthet”. Utredningen gav inga förklaringar till vad som gör dessa företeelser svenska, eller vad vi svenskar, enskilt eller kollektivt, har utfört för att åstadkomma dem. Att de är svenska och att "vi" är stolta var underförstått. Detta är samma sorts rent intuitiva resonemang som man kan finna i Sverigedemokraternas program.

Utredningen menade också att den nya helgen rentav kan vara ett led i integrationspolitiken, eftersom människor med rötter i andra länder ”behöver stärka den nationella identiteten för att forma sin framtid i Sverige”. Man ansåg att  nationaldagsfirandet var ett sätt att verka för ”stoltheten över att leva i Sverige”. Där fanns också med en mening om att Sverige behövde en festdag eftersom alla andra länder har det. På ett ställe beklagade utredningen att det under en tid skulle ha varit ”fult” att använda den svenska flaggan. Några belägg för påståendet fanns inte.

Arbetstid och religion

Den arbetsfria dagen gavs till svenska folket i utbyte mot annandag pingst. Det var aldrig en fråga om att belöna det svenska folket med åtta lediga timmar! Den viktigaste, och svåraste, uppgiften för utredningen var att beräkna hur den nödvändiga helgdagen skulle göra minst skada för näringslivet. Den nationalistiska aspekten av det hela beaktades överhuvudtaget inte utom i den korta motivtexten, som ju var positivt nationalistisk.

Innan beslutet fattades om att instifta en ny helgdag (som det kallades, fast det var fråga om att byta ut en helgdag) fanns en oro för att ledigheten på 1Maj skulle ifrågasättas. Dock vågade sig utredarna inte på den dagen. De skrev defensivt att det blivit något av en folklig tradition att fira våren denna dag. Inte ett ord skrevs om att 1Maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Märk väl; huvudutredare var en socialdemokrat, Anita Gradin. 

När flera tänkbara dagar värderats stannade utredarna för att annandag pingst var den som kunde bytas ut, eftersom aktiva kristna remissgrupper, däribland katolikerna, angav synpunkten att trettondagen för deras del var en mer omistlig dag för kyrkligt firande.

Eftersom annandag pingst var en fast dag (måndag) och nationaldagen är rörlig, innebär det att den då och då kommer att infalla på lördag-söndag. Vilket i sin tur innebär att vi måste arbeta mer, inte mindre. Kärnan i V:s argumentation mot, var att vi aldrig kommer att ställa upp på en arbetstidsförlängning; två dagar på sju år.

- - - 

Nu har denna dag firats i snart tjugo år och börjar bli tradition. Fina ceremonier för medborgarskap firas, kulturskolan uppträder på många platser. Visst behöver folk en dag att fira och ha roligt tillsammans! Kom bara ihåg en sak: det är nationalism det handlar om. 

"Vi fortsätter spela rock'n'roll fast vi håller på och dö" - antifascistisk motkraft 6

Rubrikens citat är från Nationalteatern. Det minner om hur arbetarrörelsen från början och långt in på 1970-talet sjöng tillsammans på möten, demonstrationer och fester. Sångböcker fanns i partilokalen, texthäften delades ut vid bordet. Ofta fanns musik tack vare arketypen ung-man-med-gitarr, annars sjöng vi a cappella. Vi lärde oss internationella sånger – Befria Södern var stark under Vietnamkriget – och försökte hålla liv i gamla sånger från t ex världsungdomsfestivalerna.

Nu verkar det inte alls sjungas på samma sätt, även om Bandiera rossa kan höras ibland på 1 Maj. Men nog skulle sång och musik behövas.

”Och vi vill spela för de svaga / och vi vill sjunga för de små / och vi vill dansa så att förtryckarna kan höra hur vi mår!” sjungs det i Danslåt för yttrandefriheten av Hoola Bandoola. Vi måste göra oss hörda!

Twitterhögern påstår ofta att vänstern gråter, rasar, bölar eller beter sig på annat vis barnsligt överdrivet. Men visst kan vi väl lova dem att de inte har hört hälften än! Visst kan vi ljudligt visa att vi existerar; vi kan spela och sjunga och dansa mot fascismen. För kom ihåg: Det är tystnaden som kommer att döda oss.

Twittervänstern hjälptes nyligen åt med att samla ihop till en spellista med bara antifascistiska låtar. Det blev en närmare sex timmar lång musikfestival med massor att upptäcka. Det börjar med Nina Hagen och slutar med Internationalen. Där finns motståndets sånger från Grekland, Chile och Venezuela. Där hörs No Pasaran från inbördeskrigets Spanien och Bella Ciao ur den djupa fattigdomen i Italien. Woody Guthrie sjunger om arbetare och arbetslösa i USA, Ebba Grön vrålar ut sin ilska mot Staten och Kapitalet. Mera från Sverige är fina klassiker av Wiehe och Afzelius plus en överraskning i sammanhanget: ABBAs Visitors. Här finns sånger om flyktingar och skämt med nazism och nationalism. Mycket av det går att sjunga, annat att dansa till, allt går att spela. Listan är givetvis inte fullständig, och ingen kan gilla allt, men alla kan gilla något. Sex timmars antifascism, eller hur?

Låt oss sluta bita ihop om det onekligen dystra politiska läget. Musiken kan vara vår hjälp. Kunde våra kamrater sjunga under krig och förtryck, då kan vi det också. Listan finns här:  Antifascistisk pepp

 

Berätta om protesterna! - antifascistisk motkraft 5

Det är svårt att få media att uppmärksamma protester mot regeringens fascistiska politik. Att  människor är missnöjda med priserna på el och mat är bekant, de initiativ som tas för att försöka förändra det kommer från Vänsterpartiet och uppmärksammas just som vänsterförslag (vilket dessvärre uppfattas som en synonym till ”ogenomförbart”). Att människor är livrädda för klimatkollapsen är också bekant, och deras protester, från banderoller till klister, tas upp som att några udda individer ställer till med problem. Borgarmedia har byggt upp och underhåller den för dem passande bilden att solidaritet och klimatoro är något som så kallat vanligt folk inte bryr sig om.

Därför är det så mördande tyst om de protester som faktiskt genomförs mot regeringens fascistiska politik. Protesterna är inte stora, de är inte många, men kanske skulle de just därför tilldelas nyhetsvärde? Inom journalistiken brukar man hävda att det vanliga är ointressant när man söker efter den speciella berättelsen, men detdär är bara delvis sant (som i klassikern hund bet man bet hund).

Om det nu är självklart och därmed ointressant att vänsterpolitiker och miljöaktivister är ointressanta – sluta mala den grejen då. Lyft det ovanliga och gör det intressant: demokratiska människor på olika ställen tar egna initiativ för att protestera mot vad regeringen håller på att ställa till med i vårt land.

Mot fascism. Mot rasism.

Ett exempel som jag tagit upp tidigare är facebook-gruppen Riv Tidö-avtalet som genomfört demonstrationer bland annat på 1 Maj.

Ett exempel till är Backa demokratin – ett nätverk för alla som vill vara med och skydda Sveriges demokrati. Initiativet kommer från Civil rights defenders, och också de lyfter Tidö-avtalet eftersom det rymmer flera politiska förslag som kränker mänskliga rättigheter och signalerar att demokratin är på väg att nedmonteras. Gruppen finns på facebook och på Civil rights defenders hemsida. Berätta om dem. Eller engagera dig med dem.

Ännu ett exempel är Ta ett kliv framåt, en partipolitiskt obunden folkbildningsrörelse. De tar en promenad sista torsdagen i varje månad och lägger ut bilder. För demokratin, för mänskliga rättigheter, för en hållbar framtid är temat. Nästa promenaddatum är 25 maj på 54 platser från Alingsås till Örnsköldsvik. Finns på Taettklivframat.org

Känner du till mer? Berätta om det. Skriv till tidningarna. Väck opinion, visa att vi finns. Vi måste bygga en antifascistisk motkraft. Det är tystnaden som dödar oss.

Söder på krigsstigen eller Antifascistisk motkraft 4

Björn Söder, SD, har på twitter konstaterat: ”Kulturkriget har börjat.” Han lovar att konservatismen ska vinna. Tiden som förflutit innan de konservativa kulturkrigarna började ändra på förhållandena beskriver han som att ”den dekadenta vänsterns” kulturpolitik varit förhärskande, detta som ett resultat av ”ohämmat socialistiskt inflytande” och ”en kastrerad borgerlighet”.

Äntligen har den liberala partisekreteraren reagerat och opponerat på Söder. Hon står kvar vid att avståndet ska upprätthållas mellan politiker och kulturliv, och anser att Söders partiledning bör ta ett samtal med honom. För att vara en liberal politiker år 2o23 är detta ett framsteg.

Bilden av den kastrerade borgerligheten har funnits med hos den nationella rörelsen i snart hundra år, påpekar Tobias Hübinette. I dagens Tidö-anda skulle borgarna kunna ses som snöpta av sitt bindande ingen-kritik-avtal med SD, men vad Söder menar är att de berövats sin kraft av socialisterna – detta trots att vi socialister aldrig regerat.

Men det är en återkommande befängd uppfattning att det är vänstern som har styrt (i detta fall över kulturpolitiken). Under en kort period (ca 1967-1979) hade vänstern stark tyngd inom kultur- och mediasfären; något som ännu inte upphört att plåga de borgerliga. SD är inte så teoretiska utan förenklar det till att bunta ihop en vänster av allt man ogillar. Senast idag fick jag höra att det är ”den vänster som vill ha dragshow för barn”. Att på så vis slå ihop otrevligheter är ett drag som går igen från den tyska 30-talsnazismen (t ex ”judiska kommunistiska bankirer”).

Ännu en nazimarkör som borde vara pinsam för övriga Tidöpartier är att Söder siktar in sig på den ”dekadenta” vänstern. I det gamla Tyskland stämplades homosexualitet, judiskhet, liberalism, socialism, kvinnofrigörelse, svårbegriplig konst med mera som just dekadent eller urartat (entartete). Med samma fantasifulla lidelse som SD beskriver dragdrottningarnas utsvävningar beskrev nazisterna det förfärliga storstadslivet. Följden blev dels hetsande kampsporter för pojkar, dels bokbål, utrensningar av forskare samt av konst och konstnärer. Kommer nu den självklara invändningen att SD inte alls menar så kan man med fog fråga sig varför de då uttrycker sig så.

Att Söder med så få ord får med så mycket skit är något av en prestation. Men vi går tillbaka till den första meningen: ”Kulturkriget har börjat.” Här har vi en man som menar allvar. Visserligen verkar han lite hög på framgång, lätt naivt trosviss, men det går inte att tvivla på att det är ord som ska följas av handling. Krig innebär att det är något och några som ska bort. De konservativa ska vinna, säger Söder. Var blir det då plats för oss andra?

Vi får inte vara tysta, låtsas som ingenting. Vi måste bygga en bred antifascistisk motkraft. Du kan vara en del av den. Var solidarisk. Berätta om det. Vi börjar så.

För socialism, solidaritet och människovärde!

I år hann vi med två 1 Maj-firanden! I Borlänge möte på Sveatorget med musik och tal, drygt 50 personer. Frikostigt med vimplar, märken och röda klubbor för de små.

I Falun demonstrerade i det närmaste 200 personer mellan Kvarn- och Vasaparken med sång av Internationalen och slagord som dels tog upp orättvisan i att så många inte längre har råd med mat och hyra, dels solidaritet med Ukraina och dess rätt till suveränitet.

Tyvärr blev vädret sämre och sämre med ett kallt regn som övergick i snöblandat. Det känns som att våren måste komma igång på allvar innan vi klarar av att samla oss till motstånd mot den nationalkonservativa regeringen, mot fascism och rasism.

Vi måste bygga en antifascistisk motkraft. För socialism, solidaritet och människovärde!

 

Antifascistisk motkraft 3 - så kan vi börja

 Tystnad ligger över Sverige. Är alla så chockade av regeringens fascistpolitik att vi inte förmår protestera längre? Nu finns allt för mycket att protestera mot! Tidö-avtalet förverkligar SDs agenda. Det innebär dels traditionell fascistisk politik (t ex utredningsdirektiven betr public service och den så kallade cancel culture inom akademin), dels ren rasism som i indragandet av rätten att bo kvar här i landet, krav på att ange gömda familjer och upprepade påståenden om att immigranterna inte försörjer sig.

År 2015 gick vi ut och hjälpte människor att få en anständig start i Sverige. Inte har vi ångrat oss?  Nej, säkert görs insatser lokalt och på eget initiativ, vilket är alldeles utmärkt – utom att andra inte får reda på det. Media är inte intresserade av annat än föraktet för immigranter. Att beskylla dem för brott och påstå att de snott välfärden är politisk huvudfåra. Det är ett skäl till bristen på protest: att humanism framstår som udda. Därför behöver vi bättre än någonsin tryggheten i att vara flera!

Fascismen (och därmed den nuvarande regeringens bärkraft) vilar på människors misstro. När institutionerna förefaller skumma, när medmänniskorna verkar vara ute efter fördelar som Jag skulle ha haft, när brottslingar ser ut att leva gott men de gamla inte får vad de behöver, då stärks det auktoritära, inåtvända, bestraffande styret. Ett styre vars illusion av ordning och gott uppförande döljer det våld som krävs för att hålla somliga människor utanför, borta. Att visa tillit är därför något av en motståndshandling redan det.

Det viktigaste vi kan göra idag är att samla oss till en bred, antifascistisk motkraft. Vi måste göra något, om också litet, och berätta för andra vad vi gör, sprida det.

Det finns en facebookgrupp som heter Riv Tidöavtalet. De genomförde en demonstration i april på flera ställen, och planerar fler i maj. Kanske finns fler grupper som planerar protester, och då är det otroligt viktigt att alla får veta det. Det är tystnaden som håller på att ta död på oss.

Så vad du kan bidra med är att ta upp det som nu görs med Sverige i dina sammanhang: facket, grannsamverkan, idrottsföreningen, musikskolan osv. Tillsammans eller var för sig kan ni:        

• skriva insändare i lokaltidningen
• göra inlägg i sociala medier
• kommentera mängder med dumma högerinlägg på sociala medier
• skicka vykort till eller mejla politiker och framför ditt budskap (mejl: fn.en@riksdagen.se)
• dela ut bra texter som flygblad
• berätta för andra vad du/ni gör
• använd #rivtidöavtalet eller #antifascistiskmotkraft på twitter

 sVi som m fortfarande tror på mänskliga rättigheter, allas lika värde, medmänsklighet och solidaritet måste samverka om detta just nu övergripande intresse: att bevara demokratin och stoppa fascism och rasism.

Alla kan göra något!

Brevet som jag skickade till ett antal föreningar och plattformar fick inte många svar, det hade jag heller inte räknat med. Men tystnaden är ändå talande. Tystnaden är som jag ser det ett stort och illavarslande symtom på tillståndet i samhället. Kanske är man upptagen med sitt och orkar inte stöda fler projekt, men då räcker ett uppmuntrande ord. ”Vi är på gång!” Det är viktigt att få höra!

Folk har vant sig vid att ingen protesterar i tron att det inte ger någonting. Folk har vant sig vid att inte gå samman, därför att misstänksamheten och misstron är vad den här regeringen lever av.

Därför är det viktigt att vi delar – berättar – meddelar andra det som trots allt sker. På Facebook finns gruppen Riv Tidö-avtalet. Gruppen har som motto att alla kan göra något, också små saker som man kan göra hemifrån. Dela nyheter. Sprida hopp. Riv Tidöavtalet finns här. 

I Göteborg och Stockholm förbereds demonstration den 15 april. Ett bra tillfälle att sprida information om. Din förening eller grupp kanske vill ställa sig bakom, gå med eller ordna någonting  lokalt den dagen? Info om demonstrationen finns här.   

Var är folket? Fortsättning på Antifascistisk motkraft

Det är för tyst. Regeringen fortsätter göda de rika och klämma åt immigranter. Vilken saknad efter demonstrationer, fredliga uppror, manifesterandet av medmänsklighet! När de som bäst behövs, äger de inte rum. Varför är det tyst?

Till och med mitt eget parti, Vänsterpartiet, har ett tag legat för lågt när det gäller antirasism. Miljöpartiet formulerar sig tydligare, men ingen bryr sig om dem just nu, vilket är rimligt eftersom de svek sin egen argumentation när de hade chansen att regera. Socialdemokraterna hummar om att regeringspolitiken egentligen är deras egen – det är alltså inte lönt att gå och hoppas på en ny regering!

Var är folket? Det folk som gick ut på gatorna och tog emot asylsökande 2015, det folk som engagerade sig i Black lives matter strax innan coronan tog kål på allt socialt liv, var är det folket idag? Chockskadade av regeringspolitiken, utan tvivel. Tillvanda vid att rasism är normalt, att missunnsamhet och misstro är rimliga förhållningssätt. Inställda på att ”alla” tycker så.

Den unga generationen är starkt högervänlig, för att inte säga högerkonservativ, enligt opinionsundersökningar. Hur kommer det sig? Kanske därför att de aldrig levt i ett fungerande välfärdssamhälle.

Poetkollegan Annika Brink kom med ännu en förklaring: hennes generation

”gjorde uppror som punkare, ockuperade hus och demonstrerade för att vi såg att den metoden lyckats för dem som gått före oss och lyckats rädda almarna och annat bra. De som är unga nu har aldrig sett uppror lyckas åstadkomma något. Antirasisterna lyckades inte mota SD från att komma in i riksdagen och Greta och hennes följare har inte påverkat klimathotet, så vad ska de göra? Då hade vi dessutom en musikrörelse som eldade på med budskap. De finns inte idag.”

Vad kan vi begära av de generationer som vuxit upp med marknadsskola, sjukvårdskris och gnäll på så kallade migranter – utan att någonsin få se att solidarisk handling ger resultat?

En minoritet av ungdomen är förstås vänster, ännu fler är åtminstone demokrater. Dem ska vi inte glömma. Det var fint när någon i samband med senaste valet twittrade: ”Ge inte upp hoppet, de räknar utlandsrösterna. Hela estetklassen på Södra Latin är på studieresa och kommer rösta!” Hoppet om dessa kanske trettio röster värmde hjärtat i en blandning av vördnad och galghumor, ända tills det var kört. Hoppfulla röster behövs, ty vi gamla måste tydligen stå ut ett tag till.

Så låt oss samla ihop oss. Visa att även förlorade uppror har sitt värde, ty sammanhållningen värmer hjärtat. Låt oss inte sitta tysta medan vårt samhälle slås i småbitar.

Vi behöver en bred antifascistisk motkraft. Vi måste visa regeringen att deras politik från Tidö och framåt är inhuman. Vi ska vara solidariska, även om borgerligheten inte förstår det ordet.

Gör någonting, om också något litet. Tala om vad du gör, så andra får veta. Kom igen.

Antifascistisk motkraft, en nödvändighet

Det har gått mycket fort för regeringen under detta snart halva år. De har svikit vissa vallöften, men de håller Tidö-avtalet, vilket innebär ett förverkligande av SDs agenda. Det innebär både traditionell fascistisk politik (t ex utredningsdirektiven betr public service och den så kallade cancel culture inom akademin), dels ren rasism som i indragandet av rätten att bo kvar här i landet och upprepade påståenden om att immigranterna inte försörjer sig själva.

I ett sådant läge kan man vänta sig massiva folkliga protester med demonstrationer, strejker och civil ohörsamhet. Men inget sådant märks (iallafall inte i media). Facken tycks tvärtom vara överens om att lönerna ska hållas låga, och även inom oppositionen finns röster som menar att regeringspolitiken också är deras.

     Var är motståndet? Var finns kraften?

Det är begripligt om folk är överraskade, kanske förstummade. Det går fort nu! Man hinner inte ens samla sig till en insändare förrän nästa inhumanitet presenteras – ibland förslag som lagrådet kritiserat som olämpliga.

Men låt oss inte överraskas och förstummas fler gånger! Nu vet vi hur politiken ser ut och ska se ut, det står i Tidö-avtalet. Därför måste vi organisera en motkraft, samla våra protester. Alla organisationer som fortfarande tror på mänskliga rättigheter, allas lika värde, medmänsklighet och solidaritet måste samverka om detta just nu övergripande intresse: att stoppa fascism och rasism.

Politiken som förs lever på medborgarnas misstro och missunnsamhet. Därför är gemensam organisering, med en smula tillit, redan på idéstadiet något av en motståndshandling. Försvaret av mänskliga rättigheter kan göras både digitalt och i verkliga livet. Men vi måste göra något, bryta passiviteten och visa att tilliten mellan människor lever. 

Min förhoppning är att det kan bildas ett nätverk för att dela lokala insatser och förbereda större manifestationer. Framför allt är det viktigt att handlingar av solidaritet och medmänsklighet blir synliga för dem som känner misstro som det normala.

Min förhoppning till dig/din organisation* är att ni

·    tar initiativ till bildandet av ett nätverk

·       håller kontakt med andra organisationer och media för att protester mot regeringens politik och stödinsatser för bl a asylsökande ska bli kända

·       använder er mediaplattform/sociala medier för antirasistiskt arbete

*Texten ovan är ett mejl som jag skickade till ca 25 medier, frivilligorganisationer och tankesmedjor. Jag fick två svar. Ett att organisation pågår! – vilket är mycket glädjande. Det andra var en publicering i Syre, den gröna tankesmedjans tidskrift. Tack, Syre.

Fortsätt, du och alla andra. Ta upp behovet av en antifascistisk motkraft i en förening eller bland dina kamrater. Vi kan inte sitta tysta nu.

Några nedslag bland 146 titlar

Under år 2022 läste jag 146 böcker. Det tråkiga är att nästan hälften av dem fått beteckningen d för dålig. Vilket delvis men inte helt är ett subjektivt omdöme. Det blir svårare allt eftersom åren går att hitta intressant och rolig läsning – så mycket är ju läst. Även om jag gärna läsere om gammalt som jag har glädje av. Till exempel Strandberg Bergmark Elfgrens Cirkel-trilogi som är suverän. Men under året fann jag en för mig ny fantastiktrilogi, Grossmans om The Magician. Tänk dig själv om du som vuxen upptäckt att barndomens längtan till Narnia skulle besannas! Det, och en hel del därtill, är vad Magicians handlar om.

Årets bästa roman? Omläsning av Jane Austen. Eller Kirsten Thorup på danska. Jag läste hennes Jonna-tetralogi i översättning när den var ny, nu är det som att få lite av 70-talet tillbaka. Thorup skriver så rasande bra så det gör liksom ingenting att vi i böckerna möter ganska tråkiga och delvis osympatiska personer. Gång på gång frågade jag mig hur hon lyckas skriva intressant om så ointressanta människor? En mer udda roman var Leila Slimanis Ett annat land, om ett en familj i 1950-talets Marocko. Inte heller här har vi att göra med särskilt trevliga människor, men de lever också under rätt otrevliga villkor.

Bästa facklitteratur? Peter Englunds Onda nätters drömmar, där vi följer ett antal människors dokumenterade upplevelser under november 1942. Under den perioden kom krigets vändpunkt – men det visste ju inte de! De kommer nära, om än geografiskt spridda över världen, de väcker rädsla och hopp och inte minst förståelse. Boken kommer att bli en klassiker. Mindre omtalad men lika stark är Harald Jähners Vargatider, om Tyskland från fredsslutet och tio år framåt. Vardagsliv, ekonomi, underhållning. Ett långsamt hopp om framåtskridande och ett mödosamt förträngande eller hanterande av det som varit.

Det finns flera böcker utgivna som ur olika vinklar behandlar dramat inom Knutbysekten, inte endast mordet på Fossmos hustru(r) utan den följande tiden av upptrappad misshandel i kretsen runt Waldau. I Knutby inifrån berättar fd pastor Gembäck själv om den brutalisering och radikalisering han var delaktig i, och i Knutbyflickan av Linnea Kuling tar vi del av det som kanske är svårast att smälta; hur barnen i den innersta kretsen av sekten formades och vad de underkastade sig i tron att det var riktigt. Det må låta som sensationsmakeri, men att försöka förstå sektmentalitet och hur den kopplar greppet om sina medlemmar kan vara viktigt.

Knutby var en trång krets, men mekanismen i den slutna gruppens påverkan har en del att göra med fascismens framväxt, så som den skildras i Gellert Tamas´Den avgörande striden och David Baas´Segra eller dö. I alla sekter finns in- och utdefinieringen av människor, faktaresistens och beroendet av tillhörighet – och dem kan politiken begagna sig av, bygga strategier på, och växa av.  

Det snabba maktövertagandet

Första gången jag läste Timothy Snyders Om tyranni, tjugo lärdomar från tjugonde århundradet var jag måttligt imponerad. Den var så usansk, handlade mest om Trump och hur han illfänas med media. Andra gången jag läste den var det chockartat att se hur aktuell den blivit. Det konsekventa ljugandet, att sätta fakta ur spel, liksom angreppen på media – svensk politisk verklighet. En stor del av den tunna skriften ägnar Snyder åt respekten för fakta. Att vi måste samla fakta, tala fakta, argumentera med fakta. Men det otäcka i politiken idag är att det inte verkar spela någon roll. Fakta når inte fram till dem som redan har bestämt sig. Statsministern har redan sagt att vi inte ska lita på experter. 

Det gick så obehagligt fort. Den som föreställer sig att ett maktövertagande idag skulle gå till som för 90 år sedan, med marscher och fackeltåg, har inte fattat någonting. Maktövertagandet pågår nu. Maktövertagandet är det som sker när fakta sätts ur spel, när människor gör sig oberoende av dem.

Jurister förklarar vad som inte går att genomföra inom grund- eller EU-lagstiftning. Regeringen rycker på axlarna och säger, vi får titta på det. Olika yrkesgrupper förklarar att deras yrkesetik och lagar som t ex Barnkonventionen hindrar dem från att ange människor. Regeringen hotar dem med straff.

Flyktingmottagandet ska minska från redan låg nivå och de som redan är här fruktar att få sina uppehållstillstånd indragna. Och just i den vevan tycker oppositionen, dvs Socialdemokraterna, att det är rätt läge att gå ut och hävda att detta i själva verket är deras flyktingpolitik; de hittade på den först. Nog för att S svek i migrationsfrågan redan 2015, men nu drar de sig inte ens från att konkurrera om vem som är värst!

Det gick så obehagligt fort. Fascistiska SD har fått stark draghjälp från media som helt fokuserat på deras problemställningar, och nu tillslut är hårdhet, oförsonlighet, misstänksamhet, fientlighet, motvilja en politisk inställning i huvudfåran.

Kulturpolitiken, som är SDs hjärtefråga, skulle inte ingå i samarbetet. Just idag fick vi veta att den ingår i samarbetet! Att kulturens oberoende ska stärkas, som det står i Tidö, betyder att regeringens makt över den ska stärkas genom bidragssystem och uppdragsbeskrivningar. Och bara som en självfallen bisak: Kulturinstitutionerna ska inte längre anställa nyanlända som praktikanter.

Ofta förefaller regeringen vara okunnig och osmidig och bära sig åt som ett fån. Men vi ska inte förlita oss på det och hoppas att den faller på sin egen klumpighet. Det är med en sällsynt effektivitet och kallsinnighet som regeringen tryckt ut nationalkonservativa åtgärder, och ministrarna kan inte ställas till svars i media – ty de talar helst inte med media.

Läs Timothy Snyder. Engagera dig i politiken och samla på fakta. Vi befinner oss i en helt ny situation, och det gick så obehagligt fort.

Tidöavtalet - från grupparbetesmys till hur man blir av med människor

Så läste jag äntligen Tidö. Har inte velat förut. Inte orkat. Delar av innehållet sipprade ned via sociala medier och eftervalsdepressionen bara ökade. Men visst var det en god sak att själv ta reda på vad som står där.

Redan inledningen, beskrivningen av nya regeringens arbetssätt är okonventionellt på gränsen till det chockerande. Här fastslås att det samarbetsparti som inte ingår i regeringen har samma insyn och påverkan i arbetet som regeringspartierna. Jag minns inte om det någonsin har hänt att ett icke regerande parti ges sådana befogenheter. Först med ett fascistiskt parti blev det nödvändigt. Vidare har man lärt av tidigare regeringars misstag. Nu förbinder sig alla i samarbetet att rösta på den budget som ska framförhandlas gemensamt! Ja, det är nog det mest rimliga i hela dokumentet. Att det blev dags för det just nu tyder väl på att man inte litar på varandra, trots alla tidigare bedyranden om samsyn.

Andra delar av Tidö är rätt harmlösa. Sjukvårdsavsnittet är ganska gulligt, gissningsvis Kristdemokraternas ansvarsområde. Man ser det för sig hur de suttit i grupparbete och sprutat idéer och ropat JAAA! när nästa fina patientsäkra grej kom upp. Primärvård på landsbygden! Kommunal sjukvård! Mer personal! Stadig kontakt med en läkare! JAAA! Varifrån ska de få allt detta goda? Varifrån ska all personal komma på landsbygden, när redan storstäderna har problem med rekrytering? Nej, den uppgiften ingick inte i grupparbetet. Den kommer i budgeten. Man ser liksom det också: hur de efter en fantastisk redovisning klappade om varandra och sa, vi tar det i budgeten, du…

Tillväxtavsnittet – antagligen Moderaternas ansvarsområde. Underlätta för företagande, ställ krav på arbetslösa, åtgärda ”högskatteproblematik”. Inget nytt där. Skolavsnittet lär väl vara Liberalernas ansvarsområde för där är välbekant stoff ur programskrifter ända sedan Folkpartiets tid. Kvar är också den befängda kompotten av detaljstyrning och liberal yra (från beslut om en lärobok per ämne och barn till full valfrihet uttryckt i ”friskolor” där barnen får köa sig in). Allt är inte dåligt – mycket är onödigt.

Avsnittet om kriminalpolitik liknar mest en kukmätning. Efter grupparbetet gick de till darttavlan på puben och pang! så ska allt som går att göra hårdare också bli det. Man skriver om att pröva Danmarks modell, för att få det att låta som seriös riktmärkning. Man skriver ingenting om huruvida modellen är kvalitetssäkrad eller om den ens lyckats. Men till skillnad från sjukvården tar man här upp hur en bristsituation ska avhjälpas: anstaltsplatser ska upphandlas utrikes. 

Plötsligt blir det allvar av. Slut på grupparbeten, skåpmat och tävlingar. Vi är nere på själva grunden till samarbetet, Sverigedemokraternas stora grej: Migration och integration, alla problems upphov! För enkelhetens skull ska vi i fortsättningen inte ha något av det. Det blir 900 noggrant utvalda kvotflyktingar per år och assimilering plus självförsörjning som princip. För dem som redan lyckats ta sig in i landet, ska mesta möjliga göras för att de ska längta ut igen, från polisförföljelse till ekonomisk misär. Partierna vet med sig att mycket inte är genomförbart enligt EU-rätten, men då ska det utredas hur Sverige ska komma ner på miniminivå, och det hymlas inte med att det är människor det handlar om, människor som det är fel på, som ska bort!

Men glömde jag inte ett avsnitt? Klimat och miljö! Jo, det är lätt gjort. För det finns visserligen, men har inget med klimat att göra. Det handlar om mer kärnkraft och tycks delvis vara en lobbyprodukt; kostnaderna ska bort för kärnkraftsutbyggnaden. Det var den miljö vi fick.

Med detta underlag säger Ulf Kristersson att han vill vara statsminister för hela landet, för sammanhållningen. Men han ljuger ju så bra.

Hälsning från orten på 1 Maj

 

Nog har vi väntat på att få demonstrera, det märktes i ett mestadels soligt Stockholm där Vänstern samlade omkring 25000 pers på ett tåg som inte bara gick mellan utan sträckte sig mellan Medborgarplatsen och Kungsträdgården. 

Detta var ett starkt, sant plakat. Det är när människor är hoppfulla som tryggheten växer - och när tryggheten är stark är det lättare att känna hopp. Bristen på framtidshopp är det sorgligaste och den värsta riskfaktorn i miljonförorterna. Ett av de starkaste talen kom från den unga kvinna som berättade hur man i förorten sörjer sina döda, försöker stötta familjer och varandra, försöker bygga hopp nedifrån än en gång, trots att man känner sig oönskad av majoritetssamhället. 

En stark och vacker 1 Maj, årets största högtid!

När S-regeringen kastar pengar omrking sig har de fattiga knappt nån el

Först trodde man inte det var sant. Regeringen tänker ge bort pengar till privatpersoner! Kommuner och regioner har gått på knäna i flera år, barnfattigdomen ökar, en pandemi pågår vilket skulle motivera slopade karens- och sjukavdrag, företagarna behöver pengar för att kunna behålla personal – och regeringen beslutar ge bort pengar till privatpersoner som köpt för mycket av en begärlig vara, nämligen elenergi. 

När fattiga människor behöver ekonomiskt bistånd går de till socialtjänsten. Som då i första hand säger: Sälj bilen, eller Byt till billigare boende.

Välbeställda villaägare går av den orsaken inte till socialen. De vill inte riskera att bli av med sommarstället, båten, ena bilen eller så. Därför klagar de hos regeringen. Att klaga står förstås envar medborgare fritt, de utförsäkrade har klagat i åratal – det är därför det som nu inträffat är otänkbart. Vi har en socialdemokratisk regering som kunde varit hur högerledd som helst: ty den struntar i de fattiga och ger, utan att att alls verka inse det skamliga, pengar åt de rika så att de kan betala för sig. 

När räntorna går upp, får vi då regeringens pengar för att betala nya bilen? Eller ska bostadsbidraget framöver gå till dem som har vräkigaste boendet? 

Dessutom ser det ut som att regeringen ger högern rätt, liksom ber om förlåtelse för att de tagit för mycket betalt för elen – vilket de inte har gjort! Elpriserna hanteras av Marknaden, det vill säga energibolagens vinstkrav. Ett system som de borgerliga tycker är förträffligt, men inte vill betala för. Och då ställer Socialdemokraterna upp!

Det går mycket väl att tänka sig en statligt reglerad energianvändning och -prissättning, men det vill de borgerliga, dit vi nu måste räkna S, inte ha. De vill ha statens pengar – utan att staten ansvarar eller beslutar. Bara går efter och tröstar medelklassen.

Det hastiga beslutet om pengaregnet har tycke av panikåtgärd, och var i förväg så oföreställbart att det nu inte går att säga om det är mest grymt eller mest pinsamt. Skamligt är dock ett ord som täcker in bådadera.

Dags igen: Läsupplevelser under gångna året

 Den största litterära händelsen under förra året var förstås att Helena Duroj gav ut sin första roman, Hundra år av hemlängtan. Publicering är en stor, känslig och kostsam process under vilken författaren är fullständigt ensam med sina hundratals sidor av väl övervägda ord och skiljetecken. Blir det en hållbar helhet? Ja, Hundra år av hemlängtan är underbar läsning och det är sorgligt att den inte uppmärksammats alls. Ett ord läsarna har gemensamt är ”närhet”; den som läser boken tycker sig vara där, i byn och huset, i de människornas värld.  

     En vän och kamrat som också publicerat under året är Ali Esbati. Man kan fly ifrån en galning… är en sann, otäck och sorglig berättelse om massmorden på Utöya och vad som sedan hände. Samhället valde att bortse från det reella fascistiska hotet, att transformera det till formlös, galen ondska. Kan vi inte se politik ens när den skjuter ihjäl oss har vi mycket att oroa oss för.

     Katastrof och politik som dödar finns också känsligt beskrivet i Jasim Selimovics Sarajevo. I självupplevd romanform får vi en smärtsam inblick i hur psyket fungerar under belägring, hunger och konstant hot. Tungt men klargörande.  

Vi går över till udda böcker. En av dem var Joakim Landahls Stad på låtsas, en bok om Norra Latins berömda eller beryktade sommarhem, pojkstaden, där ”kamratuppfostran” och tuffa lekar ansågs dana manliga karaktärer. Det är inte fascism, inte riktigt. Det är inte pedofili , faktiskt inte. Det är bara väldigt, väldigt besynnerligt. När jag själv gick i Norra Latin var pojkstaden sedan länge omgjord till vanligt seglarläger, och den evige kurator Bruce bemödade sig med karaktäristisk frenesi att locka dit vid dethär laget ointresserade ungdomar.

     Två udda böcker som hör hemma i fantastik-genren är Erin Morgensterns Night circus och Starless sea. Också vana besökare i fantastiska världar häpnar och hänförs av Morgensterns tätt sammanhållna atmosfär av estetik och melodram.  

Något som intresserar mig ofantligt förutom litteratur är hus. Helt enkelt: hus. Varför de står där de står och ser ut som de gör, hur de påverkar sina boende. (Ja, hela Hundra år av hemlängtan har ett hus som huvudperson!) Henrik Berggren har skrivit New York, om stadens historia. Även om man som jag bara varit där en vecka för tjugo år sedan är det lätt och fascinerande att följa med i megastadens utveckling, vad som byggdes och varför och vad som sas och skrevs om det.

     Stockholm är en stad om vilken mycket sägs på ren slentrian. Som att det skulle vara ”världens vackraste huvudstad” eller tvärtom fult för att ”allting är rivet”. Att inget av detta stämmer kan man förvissa sig om genom Fredric Bedoires Stockholms byggnader. Foto för foto går Bedoire igenom stadsdel för stadsdel, gata för gata, hus för hus. Här berättas om arkitektens syfte (många byggdetaljer att hoppa över), hur syftet genomförts och vad som är värt att se närmare på. Plötsligt fick jag lust att åka till Stockholm för att gå och titta på hus som jag sett hundra gånger, men aldrig riktigt sett.

Nå, läser jag aldrig vanliga romaner? Inte så gärna, men visst nämnde jag väl Hundra år av hemlängtan!

     Vidare har vi Delia Owens Crawdads. Detta var mitt första försök med ljudbok, i översättning. Fina naturskildringar, men platt. Det gav bara precis så mycket att jag ville läsa boken i original, och upptäckte då att den är nästan lika bra som reklamen sagt. Naturskildringen är enastående, personskildringen hygglig.

     Sen under året, inspirerad av netflix-serien Borgen, upptäckte jag Hanne Vibeke Holsts  magttrilogien. Kronprinsessen och Kongemordet är avklarade, nu väntar jag på att få Dronningeofret som fjärrlån så jag kan fortsätta fördjupa mig i kvinnoöden inom fiktiv men autentisk dansk politik.

     Gott nytt år!