"Vi fortsätter spela rock'n'roll fast vi håller på och dö" - antifascistisk motkraft 6

Rubrikens citat är från Nationalteatern. Det minner om hur arbetarrörelsen från början och långt in på 1970-talet sjöng tillsammans på möten, demonstrationer och fester. Sångböcker fanns i partilokalen, texthäften delades ut vid bordet. Ofta fanns musik tack vare arketypen ung-man-med-gitarr, annars sjöng vi a cappella. Vi lärde oss internationella sånger – Befria Södern var stark under Vietnamkriget – och försökte hålla liv i gamla sånger från t ex världsungdomsfestivalerna.

Nu verkar det inte alls sjungas på samma sätt, även om Bandiera rossa kan höras ibland på 1 Maj. Men nog skulle sång och musik behövas.

”Och vi vill spela för de svaga / och vi vill sjunga för de små / och vi vill dansa så att förtryckarna kan höra hur vi mår!” sjungs det i Danslåt för yttrandefriheten av Hoola Bandoola. Vi måste göra oss hörda!

Twitterhögern påstår ofta att vänstern gråter, rasar, bölar eller beter sig på annat vis barnsligt överdrivet. Men visst kan vi väl lova dem att de inte har hört hälften än! Visst kan vi ljudligt visa att vi existerar; vi kan spela och sjunga och dansa mot fascismen. För kom ihåg: Det är tystnaden som kommer att döda oss.

Twittervänstern hjälptes nyligen åt med att samla ihop till en spellista med bara antifascistiska låtar. Det blev en närmare sex timmar lång musikfestival med massor att upptäcka. Det börjar med Nina Hagen och slutar med Internationalen. Där finns motståndets sånger från Grekland, Chile och Venezuela. Där hörs No Pasaran från inbördeskrigets Spanien och Bella Ciao ur den djupa fattigdomen i Italien. Woody Guthrie sjunger om arbetare och arbetslösa i USA, Ebba Grön vrålar ut sin ilska mot Staten och Kapitalet. Mera från Sverige är fina klassiker av Wiehe och Afzelius plus en överraskning i sammanhanget: ABBAs Visitors. Här finns sånger om flyktingar och skämt med nazism och nationalism. Mycket av det går att sjunga, annat att dansa till, allt går att spela. Listan är givetvis inte fullständig, och ingen kan gilla allt, men alla kan gilla något. Sex timmars antifascism, eller hur?

Låt oss sluta bita ihop om det onekligen dystra politiska läget. Musiken kan vara vår hjälp. Kunde våra kamrater sjunga under krig och förtryck, då kan vi det också. Listan finns här:  Antifascistisk pepp

 

Hollies i Folkparken

En dag är de stora smidesgrindarna till Hedemora folkpark öppna. På taket till scenpaviljongen sitter figurer som en gång kanske såg underhållande ut.

Nu är det tomt, förfallet och inte så lite brandfarligt.

På denhär scenen har både Hep Stars och Jerry Williams
rasat ut i Cadillac. Kanske var det på denhär scenen som Lundell i ett försök till lokal vi-känsla sjöng ”när jag kysser Siljan”, en sjö som ligger femton mil bort och snarare uppammar konkurrens än väcker lokalpatrioterna. På denhär scenen var the Hollies de mest efterlängtade gästerna. Hollies var ett av de band som det fanns så förunderligt många av på 60-talet. De som var riktigt bra, men inte på nivå med Beatles och Stones. Band som Kinks, Who, Manfred Mann, Dave Clark Five… och så Hollies, de som av någon anledning blev världsberömda just i Sverige. Folkparkerna var för dem en lätt exotisk arbetsmiljö, men det var här de blev älskade. Sorry Suzanne, men här är det tomt. Ingen Carrie Anne väntar vid sceningången. Smältsnön rinner in mellan bänkraderna. En hygglig hedemorare påminner oss om att gå ut innan han låser grindarna. Han kan berätta att det senaste framträdandet på denna scen var Robert Wells. Det var för två år sedan. Men i danssalongen här intill har de pardans varje söndag! Smörsjungande svänggäng med z i bandnamnet är nutida dragplåster. Lycka till!

Svenska bilder

Detta är ett designat fönster. Oklart varför.

Detta är ett land av is och dimma som endast självspäkare kan bebo.

Här måste vi samla färgen i byttor och höra glädjen som sprött pinglande. Denna väggprydnad syddes inte av en designer.
Men lite glädje spred hon allt.