Nationalistisk SOU för åratal sedan - återanvänd blogg

Ur blogg på nationaldagen 2015:

Sedan år 2005 har nationaldagen 6 juni varit helgdag. Innan dess firades nationaldagen på Skansen, i skolor, av idrottsföreningar och andra. Men det räckte inte till för konservativa borgare som länge velat göra dagen till helg. På 90-talet fick de med sig Socialdemokraterna på detta, och även Vänsterpartiet ställde sig positiva eftersom man såg möjligheten att sekularisera en av kyrkans helger. När reformen var färdig för beslut år 2004 röstade dock V nej, tillsammans med Miljöpartiet, efter viss intern diskussion. 

Här följer information om bakgrunden till nationaldagsreformen, hämtad ur debattartiklar som jag skrev i Flamman och Invandrare & minoriteter år 2004.

6-juni-utredningen

När 6 juni-utredningen tillsattes var uppdraget att lösa genomförandet av ett redan fattat beslut. En helgdag skulle införas – men hur skulle det ske utan att näringslivet skadades? Eftersom resultatet var givet bestod utredningen (SOU 2004:45) mest av ekonomi och jämförelser av hur olika datum skulle slå inom arbetslivet.

Enligt SOUn var ingen av de företrädda remissorganisationerna ”särskilt intresserade eller entusiastiska” över riksdagens beslut att göra 6juni till helgdag. Men det fanns ett beslut som prompt måste genomföras. Därför krävdes en motiverande brödtext. Men istället för normal utredningsprosa presenterades en serie antaganden om vad vi svenskar kanhända tänkte och kände. Det främsta motivet till helgdagsfirandet var ”en nationell identitet”. Visserligen erkände utredarna att detta fenomen är svårt att definiera, men de påstod ändå att en nationell identitet ”blir allt viktigare” för oss, svenskarna som de talade för. Och på grund av identitetens föreställda betydelse borde vi ”hitta tillfällen att fira det vi är stolta över i Sverige”.

Som exempel på gemensam källa till stolthet föreslogs idrotten, föräldraförsäkringen eller mångkulturen. Också språk, historia, kulturarv och samhällssystem räknades upp som delar av den ”nationella identitet” som antas skänka oss denna ”stolthet”. Utredningen gav inga förklaringar till vad som gör dessa företeelser svenska, eller vad vi svenskar, enskilt eller kollektivt, har utfört för att åstadkomma dem. Att de är svenska och att "vi" är stolta var underförstått. Detta är samma sorts rent intuitiva resonemang som man kan finna i Sverigedemokraternas program.

Utredningen menade också att den nya helgen rentav kan vara ett led i integrationspolitiken, eftersom människor med rötter i andra länder ”behöver stärka den nationella identiteten för att forma sin framtid i Sverige”. Man ansåg att  nationaldagsfirandet var ett sätt att verka för ”stoltheten över att leva i Sverige”. Där fanns också med en mening om att Sverige behövde en festdag eftersom alla andra länder har det. På ett ställe beklagade utredningen att det under en tid skulle ha varit ”fult” att använda den svenska flaggan. Några belägg för påståendet fanns inte.

Arbetstid och religion

Den arbetsfria dagen gavs till svenska folket i utbyte mot annandag pingst. Det var aldrig en fråga om att belöna det svenska folket med åtta lediga timmar! Den viktigaste, och svåraste, uppgiften för utredningen var att beräkna hur den nödvändiga helgdagen skulle göra minst skada för näringslivet. Den nationalistiska aspekten av det hela beaktades överhuvudtaget inte utom i den korta motivtexten, som ju var positivt nationalistisk.

Innan beslutet fattades om att instifta en ny helgdag (som det kallades, fast det var fråga om att byta ut en helgdag) fanns en oro för att ledigheten på 1Maj skulle ifrågasättas. Dock vågade sig utredarna inte på den dagen. De skrev defensivt att det blivit något av en folklig tradition att fira våren denna dag. Inte ett ord skrevs om att 1Maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag. Märk väl; huvudutredare var en socialdemokrat, Anita Gradin. 

När flera tänkbara dagar värderats stannade utredarna för att annandag pingst var den som kunde bytas ut, eftersom aktiva kristna remissgrupper, däribland katolikerna, angav synpunkten att trettondagen för deras del var en mer omistlig dag för kyrkligt firande.

Eftersom annandag pingst var en fast dag (måndag) och nationaldagen är rörlig, innebär det att den då och då kommer att infalla på lördag-söndag. Vilket i sin tur innebär att vi måste arbeta mer, inte mindre. Kärnan i V:s argumentation mot, var att vi aldrig kommer att ställa upp på en arbetstidsförlängning; två dagar på sju år.

- - - 

Nu har denna dag firats i snart tjugo år och börjar bli tradition. Fina ceremonier för medborgarskap firas, kulturskolan uppträder på många platser. Visst behöver folk en dag att fira och ha roligt tillsammans! Kom bara ihåg en sak: det är nationalism det handlar om. 

Stolthet och nationalism

I år blev det inget inlägg om nationaldagen. Vilket berodde på datorstrul. Inte på minsta vis har min motvilja mot denna påtvingade helg mildrats. I korthet: vad vi hade var en trevlig flaggdag när vi stod på skolor och idrottsplatser och sjöng för Sverige, vad vi fick var en nationell helg istället för en kristen, eftersom utredaren ville att vi, liksom alla andra, skulle vara stolta över vårt land.

Lite svårt det, just den dagen. Stolt över att Sverige vill göra som alla andra länder? Stolt över ett Sverige där man låter nationalisterna avgöra vad som är viktigt?

 Stolthet är för mig en känsla förknippad med något jag åstadkommit. Detta kan diskuteras, det är möjligt att en abstrakt känslomässig stolthet ryms inom begreppet, men med min definition av stolthet är det en orimlighet att vara stolt över AIK, Sverige, månlandningen eller föräldraledigheten. Jag har inte på minsta vis bidragit till dem. Med den definitionen blir orsakerna till stolthet inte så omfattande. Mina böcker är jag stolt över, och för vissa arbetsplatser har det varit bra att ha mig på plats. Barn har jag inga, annars måste de vara den djupast tänkbara källan till stolthet.

Detta kan vara ett skäl till nationalismens lockelse. Den som inte åstadkommit så mycket kan ändå unna sig den behagliga duktighetskänslan bara för att hen kommer från Sverige! Den inte så lilla haken är att så kan ju alla känna det, från Nordkorea till Narnia. Ska det bli någon substans i den stoltheten måste man hitta på något som enbart det egna landet kan skryta med. Och då är vi genast inne på nationalism.

 Jag tycker om Sverige. Huvudsakligen för att jag är van vid det. De flesta tycker nog bäst om det land där de är födda och/eller har vuxit upp, och också de som tvingas fly är fästade vid det land de är vana vid. Den känslan unnar jag var och en överallt i vår värld. Att ha ett hemma, en plats att tycka om, i värsta fall bara en saknad.

Men jag är ytterst skeptisk till en abstrakt stolthet över platsen, eftersom den antingen förorsakas av eller ofrånkomligen drar med sig nationalism.

Och vad nationalism drar med sig vet vi. Man dör av den.

Sedan ska jag bekänna: jag är inte konsekvent, ty jag är stolt över att härstamma från gammal bondestam. Ja minsann! Inte är det nåt märkvärdigt, och inte har jag gjort nåt för det, men känslan finns där ändå. Därför kan jag förstå de Sverige-stolta, trots allt. Men det finns två sätt att förhålla sig till det:

Antingen kräva att alla andra ska respektera mitt sentiment (bondska förföräldrar, AIK eller landområdet Sverige) och vifta med flaggor över något som antas vara bäst. Eller att med en dos självironi avnjuta känslan utan att tillmäta den någon som helst praktisk eller politisk betydelse.

Det andra alternativet var vad den gamla flaggdagen var bra till.

Den nya helgdagen är inte bra till någonting.

Historisk återblick på ahistorisk dag

Sedan år 2005 har nationaldagen 6 juni varit helgdag. Innan dess firades nationaldagen på Skansen, i skolor, av idrottsföreningar och andra. Men det räckte inte till för konservativa borgare som länge velat göra dagen till helg. På 90-talet fick de med sig Socialdemokraterna på detta, och även Vänsterpartiet ställde sig positiva eftersom man såg möjligheten att sekularisera en av kyrkans helger. När reformen var färdig för beslut år 2004 röstade dock V nej, tillsammans med Miljöpartiet, efter viss intern diskussion.

Här följer information om bakgrunden till nationaldagsreformen, hämtad ur debattartiklar som jag skrev i Flamman och Invandrare & minoriteter år 2004.

6-juni-utredningen

När 6 juni-utredningen tillsattes var uppdraget att lösa genomförandet av ett redan fattat beslut. En helgdag skulle införas – men hur skulle det ske utan att näringslivet skadades? Eftersom resultatet var givet bestod utredningen (SOU 2004:45) mest av ekonomi och jämförelser av hur olika datum skulle slå.

     Enligt SOU var ingen av de företrädda remissorganisationerna ”särskilt intresserade eller entusiastiska” över riksdagens beslut att göra 6juni till helgdag. Men det fanns ett beslut som prompt måste genomföras.

Därför krävdes en motiverande brödtext. Men istället för normal utredningsprosa presenterades en serie antaganden om vad vi svenskar kanhända tänkte och kände. Det främsta motivet till helgdagsfirandet var ”en nationell identitet”. Visserligen erkände utredarna att detta fenomen är svårt att definiera, men de påstod ändå att en nationell identitet ”blir allt viktigare” för oss, svenskarna som de talade för. Och på grund av identitetens föreställda betydelse borde vi ”hitta tillfällen att fira det vi är stolta över i Sverige”.

     Som exempel på gemensam källa till stolthet föreslogs idrotten, föräldraförsäkringen eller mångkulturen. Också språk, historia, kulturarv och samhällssystem räknades upp som delar av den ”nationella identitet” som antas skänka oss denna ”stolthet”.

     Utredningen gav inga förklaringar till vad som gör dessa företeelser svenska, eller vad vi svenskar, enskilt eller kollektivt, har utfört för att åstadkomma dem. Att de är svenska och att "vi" är stolta var underförstått.

     Detta är samma sorts rent intuitiva resonemang som man kan finna i Sverigedemokraternas program.

                                                                                                                             

Utredningen menade också att den nya helgen rentav kan vara ett led i integrationspolitiken, eftersom människor med rötter i andra länder ”behöver stärka den nationella identiteten för att forma sin framtid i Sverige”. Man ansåg att  nationaldagsfirandet var ett sätt att verka för ”stoltheten över att leva i Sverige”. Där fanns också med en mening om att Sverige behövde en festdag eftersom alla andra länder har det. På ett ställe beklagade utredningen att det under en tid skulle ha varit ”fult” att använda den svenska flaggan. Några belägg för påståendet fanns inte.

Arbetstid och religion

Den arbetsfria dagen gavs till svenska folket i utbyte mot annandag pingst. Det var aldrig en fråga om att belöna det svenska folket med åtta lediga timmar! Den viktigaste, och svåraste, uppgiften för utredningen var att beräkna hur den nödvändiga helgdagen skulle göra minst skada för näringslivet. Den nationalistiska aspekten av det hela beaktades överhuvudtaget inte utom i den korta motivtexten, som ju var positivt nationalistisk.

Innan beslutet fattades om att instifta en ny helgdag (som det kallades, fast det var fråga om att byta ut en helgdag) fanns en oro för att ledigheten på 1Maj skulle ifrågasättas. Dock vågade sig utredarna inte på den dagen. De skrev defensivt att det blivit något av en folklig tradition att fira våren denna dag. Inte ett ord skrevs om att 1Maj är arbetarrörelsens internationella högtidsdag.

     Huvudutredare var Anita Gradin, socialdemokrat.

När flera tänkbara dagar värderats stannade utredarna för att annadag pingst var den som kunde bytas ut, eftersom aktiva kristna remissgrupper, däribland katolikerna, angav synpunkten att trettondagen för deras del var en mer omistlig dag för kyrkligt firande.

     Eftersom annandag pingst var en fast dag (måndag) och nationaldagen är rörlig, innebär det att den då och då kommer att infalla på lördag-söndag. Vilket i sin tur innebär att vi måste arbeta mer, inte mindre. Kärnan i V:s argumentation mot, var att vi aldrig kommer att ställa upp på en arbetstidsförlängning; två dagar på sju år.

På www.nationaldagen.se finns ingen information om utredningen eller beslutsfattandet. Där står bara att dagen sedan år 2005 är arbetsfri helgdag och en massa förslag om hur den kan firas.

Inte som de tänkt

Nationaldagen gjordes till helgdag av socialdemokrater och borgare. Utredningen var ett nationellt dravel om identitet och stolthet, kryddad med fantasifulla meningar om att det "varit fult" att hissa flaggan.
Innan dess firades nationaldagen på skolor och i idrottsföreningar. Med flagghissning som inte var fulare då än på midsommarafton, pingst, familjehögtider och så vidare. Men festandet skulle prompt glorifieras. Frågan är om det blev som de tänkt sig...

Jag hörde några unga studerande prata om hur allt var bättre förr:
- Det var så roligt på skolan den dagen, vi fick en massa priser och sluta till lunch, sa en.
- Vi samlade in pengar som skulle skickas till Röda Korset på nationaldagen, sa en annan.
- Nu blir det ju inget festligt. Det är ju bara som en tråkig söndag.
- Dom enda som firar är väl dom som tycker det är überstort att vara svensk...
- Jag fattar inte varför vi inte kunde fira som vanligt. Nu har det blivit typ creepy!

Intressanta iakttagelser, minsann.
Gör varje dag till en dag för internationell solidaritet!
Ge oss många fler lediga dagar!

Leve måndag!

Imorgon är det helg, långlediga är vi, strunt samma varför – nej.
Frågan varför är aldrig strunt samma. Varför följs av därför: Att Annandag pingst avlövades skadar ingen, men orsaken var att den ingrodda nationalismen ansågs behöva sin egen dag, vilket måste genomföras utan att arbetsgivarna gick miste om ett dygns produktionstid.

Så var det. En nationaldag hade vi redan tidigare med flaggviftning på skolorna och idrottsgalor och kanske en kommunal medborgarceremoni på kvällen, hur trevligt som helst. Att dagen skulle vara helgdag beslöts av alla dåvarande riksdagspartier utom V och Mp. Motiveringen var att vi skulle göra som alla andra och vara stolta över att vara svenska.
Märk väl, det var inte några sverigedemokrater eller andra extremister som gick först. De var försumbara när den etablerade folkvalda makten i Sverige ansåg att folket behövde få njuta sin svenskhet.
Folket kan visserligen njuta på vilken arbetsfri dag som helst, men svenskheten är kollektiv och måste avnjutas i gemensam formation. Den som föredrar stillsam söndagsnjutning på egen hand längs motionsspåret, i bäddsoffan eller på groggverandan riskerar att upptäcka att vår förbannelse är löneslaveriet - inte alla de andra länderna!

Numera är förstås Sverigedemokraterna på. Nationaldagen ska de tåga till Skansen för att fira, de som har all anledning. Ett parti som påstår sig vara tystade och utstötta fick sin egen helgdag innan de ens var i närheten av en maktposition, fick den av en regering som hade makten att ge bort den efter en pinsamt usel och obekant utredning, fick den därför att de maktbärande partierna tyckte att svenskhet och stolthet var en bra kombination. Det är något att fira det, för somliga.

Nätverket Mot Rasism uppmanar till samling för att protestera när rasisterna intar våra gator. Här på det lilla bruket välkomnar Parkföreningen till samling i Engelska parken för att röja sly och ta fram de vackra gångbroarna över kärret – det vill säga att genom hårt arbete verkligen skaffa sig anledning till att känna stolthet över traktens lokala historia.
Bägge dessa uppmaningar finner Politik och poesi vara verkligt goda idéer.

Glad men inte stolt

Dags igen att fira en konvention och vara stolta över något vi inte har gjort själva. Till och med Vänsterpartiet deltar i nationalistiska firanden genom att hålla tal om internationell solidaritet. Kanske eller kanske inte är det bättre än att vara hemma och sura.

Att nationaldagen blev helgdag var resultatet av en undermålig utredning där premissen var att dagen ska bli helg. Beredningen bestod i jämförande studier av almanackan för att inte såra de kristna och för att minimera den arbetstidsförlängning det under alla omständigheter innebar. Motivtexten var på cirka en sida. Den gick ut på att 1) om alla andra får så ska vi också, och 2) Sverige har mycket vi kan vara stolta över, såsom idrottare och jämställdhet.

Fel. Sverige har mycket vi kan vara glada över. Men stolt är man över det man uträttat. På den globala arenan ger det vissa fördelar att vara född i Sverige, men var du än föds är det inget du åstadkommit själv - och jag undrar faktiskt varför det skulle ha varit så gräsligt att födas i exempelvis Frankrike eller Canada?
Jag menar, de behöver ju inte vara så dåliga även om vi är bäst?
Nu har nämligen en tankesmedja visat att när de adderar 16 tunga index blir Sverige bäst i världen. Mätningarna handlar om konkurrenskraft, demokrati, miljö, mänskliga rättigheter med flera parametrar och jag betvivlar inte att de stämmer. Jag bara undrar på vilket sätt du, jag, Jimmyponken, Bingo-Loket, gamla fru Pettersson i 69:an och alla Kanins släktingar och vänner har bidragit till detta?

Idrottarna? Inte med ett hantellyft har jag medverkat till deras blygsamma framgångar.
Jämställdheten? Den jobbar jag med snart sagt varje dag. Men inte går jag ut på stan och viftar med flaggor för att jag lyckats få in en halvsida genusanalys i en kommunal tjänsteskrivelse.

Den svenska naturen då? Det handlar om kärlek, varmt och djupt känd. Om det däremot är stolthet du känner över vad inlandsisen och Golfströmmen gemensamt har åstadkommit, då lider du av grandios självmaximering.

De som försvarar nationaldagen gör det av det bakvända motivet att den inte alls behöver vara nationalistisk! Nähej – men nu heter den som den heter. Och det tog knappt en kvart efter beslutet att göra den till helg innan extremisterna marscherade, med all rätt stolta! Det var de som drev opinionen så långt att de fick sin egen dag tillslut.

Ungdom mot rasism och de politska ungdomsförbundenska fira nationaldag genom att via en manifestation ta den tillbaka från nationalisterna. En hedervärd uppgift som de förvisso kan vara lite stolta över. Men de hade inte alls behövt ta tillbaka något om deras respektive moderpartier (utom V och Mp) avstått från att instifta den -självförhärligandets helg.

Internationaldagen (nu med bild)

I Sigtuna, den tusenåriga vikingastaden inne i en vik av Mälaren, finns ett riktigt fint litet museum.
Oden i älghorn, den återgivning som blivit klassisk för generationer av skolbarn.
Bysantinska fynd som visar gammalt handelsutbyte, värdefulla yttre impulser, kulturinspiration.

Samt en tillfällig utställning av utsökta kurdiska dräkter i gethår, linne och silke.

I den nordiska trästaden finns kaféer med namn från Elsa Beskow som serverar chai med muskot eller strömmingsmacka, medan butikerna erbjuder GANT och hemslöjd. Sedan kör vi hem min lilla japanska bil förbi ett kinesiskt buddist-tempel på en industritomt i Rosersberg, och Jarlabankes bro i Täby.

Kultur är liv.

OFIRA

Vet du inte vad du ska göra på nationaldagen? Mitt förslag lyder: ofira!
På den tiden jag faktiskt firade den var det vardag. Flaggan hissades på skolgården dit vi gick ut och hade prisutdelning och sjöng. Hur trevligt som helst.
Men det räckte inte till för dem som har makten. Alla partier utom V och Mp bar på den skumma känslan av att vara trampade på tårna för att de inte fick gå på stan och vifta med flaggor på bästa arbetstid. Så de pådyvlade oss en helg, en arbetstidsförlängning, och en manifestation som enbart göder den växande nationalismen.
Ofira, alltså.

Vet du inte hur du ska göra när du ofirar? Mitt förslag lyder: läs Jessica Kempes två utmärkta artiklar om nationalism, konst och kultur!
Ett intresse för de sköna konsterna låter oskyldigt humanistiskt, men i Sverigedemokraternas (och andra nationalisters) fall avslöjar det den nära bindningen till rutten rasbiologi.
Numera kallas ras för kultur, men andan är densamma: separera och isolera! Det som nationalisterna tror är medfött svenskt ska vårdas och pysslas om. Resten ska fördömas, och det görs med besked. Gränsöverskridanden kallas osunt, urartat.

”Sverigedemokraternas särartsindelning är ingenting annat än ett - - försök att komma förbi herrefolksrasismen och det gamla rasbegreppet genom att pressa in kulturen och mänskligheten i en trendig ekologi.”

Men nationaldagen har väl inget med rasism att göra? Den är väl bara en trevlig folkfest?
Det skulle den ha kunnat vara om folket fått festa bäst det ville.
Krampartade påbud om identitet och stolthet hör hemma i helt andra ideologier än dem som de stora partierna säger sig företräda.

Se också Jens Holm om ett eventuellt samarbete mellan M och fascisterna

Lördagsrösta

Innan du går och röstar på söndagen kan du passa på redan under lördagen att lägga din röst mot nationalism och monarki.
En enkel politisk manifestation som går ut på att du stannar hemma och sköter dig själv.
Delta inte i det offentligt påbjudna nationaldagsfirandet!

Jodå, alla skäl att festa är mig välbekanta: det är ju bara här i kommunen, vi välkomnar ju de nya svenskarna, det är ju bara en folkfest, det är ju...
Det är bara nationalistiskt dravel som borgarna + S genomdrev till priset av en arbetstidsförlängning!

Om du bara tänker gå ner på torget och käka sockervadd och vifta med ballonger ska du iallafall veta varför du gör det.
Orsaken till nationaldagsfirandet var - avundsjuka. I regeringens proposition stod: ”Alla andra har”.
Den ståndpunkten är inte precis något att vara stolt över, eller hur.