Idag har DN hittat de nittonåringar som aldrig hörde ett ljud om demokrati under hela sin skoltid. Därmed faller mitt förra inlägg om vad vi tutar i barnen, det var väl bara under min tid som pedagog.
Flickorna i DN har inte blivit itutade en stavelse om demokrati, har aldrig deltagit i minsta lilla projekt i den vägen. Det första de får höra om demokrati är, tro DN eller ej, precis just när den utsända reportern frågar dem!
Då har den antingen har de fått en ännu sämre undervisning än på 80-talet, eller så är det lika som då, nämligen att de hellre lyssnar på vem som helst utom Fröken.
Nyligen intervjuade jag femtonåringar som var innerligt övertygade om vikten av att få vara med vid varje beslut och om varje människas rätt att säga vad hon tycker. DN skulle säkert ha haft resurser att leta rätt på några sådana, om de velat. De är trots allt fler än de 25 procenten likgiltiga.
Igår skrev jag om unga vuxna som är beredda att sälja sina röster, och att de framför allt skulle göra det om de blir lovade jobb. Vad detta säger om arbetsmarknaden vill tidningen inte gå närmare in på, men idag preciseras ståndpunkten: ”De är alla öppna för att sälja sin röst till en politiker som lovar dem jobb – om det inte strider för mycket mot deras värderingar.”
Se, det var väl en annan sak.
Se, det börjar väl likna själva basen.
”Erst kommt das Fressen, dann die Moral” sa Brecht, det vill säga: Käket först – moralen sen.
Att försörjningen kommer först är dels sant, dels nyliberal moral och marxistisk råärlighet.
Unga vuxna går ut gymnasieskolan. Några av dem känner panik inför sin jobbsituation och är beredda att rösta på nästan vem som helst. Finslipningen nästan dyker upp vid intervjuer, inte i enkäter, och det är den som vi äldre vuxna borde fila än mer på.
Var går gränsen?
Vem är man nästan beredd att rösta på i ett samhälle med eller utan fungerande a-akassa?
Ååå, häpnar de liberala… Hänger demokratin på en så skör tråd? Är inte demokratin den lärdom vi alla insöp med skolbänksdammet?
Nåja. Beror på skolbänken och en hel del omkring den.
Demokratin är inte starkare än vi som bär upp den. Kan den inte ge sina medborgare das Fressen kan den inte opåkallat räkna med deras Moral.
De ungdomar som uttalar sig i dagens artikel, de som inte har hört någonting om demokrati, de har knappast heller hört någonting om marxism. Ändå är slutsatsen de drar iskallt marxistisk för den som befinner sig i paniktillstånd.
Å andra sidan finns det ungdomar som tror att bara man studerar tillräckligt hårt får man toppjobb utomlands. Dem önskar jag all lycka, de som anser sig ha råd med demokratiska värderingar.
De andra önskar jag helhjärtat ett bättre samhälle, ett som erbjöde bättre värderingar.
Demokratiminister Ohlsson anser att studien är svårbedömd bland annat för att man inte vet hur många unga som utfrågats. Det har demokratiministern rätt i. Rubriksättaren däremot har saken klar för sig: Bekymmer!
Det är nog riktigt. Men det kanske inte är just de bekymmer som rubriksättaren tror.
lördag, juni 04, 2011
Unga vuxna och demokratin
Utmärkt artikel i DN där statsvetaren Lindberg redogör för en opinionsundersökning: Unga vuxna (18-29 år) visar en milt talat bristande uppskattning av demokratin.
De delar av resultatet som redovisas är att en femtedel av 18–29-åringarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar, och nästan en tredjedel kan tänka sig att ge bort sin röst om riksdagskandidaten fixar ett jobb. En dryg fjärdedel av de unga vuxna tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte bryr sig om demokratiska val, och en något mindre andel tycker helt enkelt inte att det är så viktigt att leva i en demokrati.
Istället för att förfasa sig och ropa på fler upplysningskampanjer i skolorna funderar Lindberg över vad vi äldre vuxna har ställt till med. Men först frågar han sin 16-åriga dotter, ty att höra sig för med dem det angår har alltid varit en god utgångspunkt. Dotterns uppfattning lyder: ”Alla pratar så mycket om hur bra det går ekonomiskt för Kina och hur bra de har det, och ingen talar om fattigdomen och förtrycket på landsbygden, så de kanske får intrycket att diktatur inte är så farligt.”
Den flickan kan tänka! – och har förstått att man kan bli som det man ser och hör.
Alla blir det inte. Men en fjärdedel är illa nog.
Möjliga orsaker till att en så pass stor del av de unga vuxna är likgiltiga inför demokratin listar Lindberg som:
- Historielös och mekanisk demokratiundervisning i skolorna. Visst är det så!, plus det jag brukar säga i liknande sammanhang: Barn får sig itutat att vi lever i en demokrati vilket de ska vara jävvlit glada för. Allting de är missnöjda med kan alltså ge hugskottet att man borde försöka med motsatsen.
- Lärarutbildarna i samhällskunskap och historia, bland annat statsvetarna. Det är lite långsökt, men befriande med någon som ser sitt eget samtida ansvar.
- De politiska partier som försöker avskaffa ideologiska skillnader. Enligt Politik och poesi ett för den liberala och parlamentariska demokratin sucidalt beteende.
- Teve och dagspress som ska informera medborgarna verkar ha misslyckats… skriver Lindberg, plötsligt finkänslig.
Säg som det är, karl. Media har aktivt och konsekvent underminerat demokratin genom att upphöja plattityder till lätt utbytbara sanningar.
De som nu är unga vuxna har fått lära sig att demokrati är marknadsekonomi, att politiker fuskar, att du ska vara beredd till precis vad som helst för att få ett jobb, och att det existerar ett rent visionärt ledarskap befriat från tyngande dikotomiskt tänkande.
Vi som nu är äldre vuxna är medskyldiga till den bilden.
Är det så många som en fjärdedel av oss som har reagerat på det och vill göra något åt det?
De delar av resultatet som redovisas är att en femtedel av 18–29-åringarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar, och nästan en tredjedel kan tänka sig att ge bort sin röst om riksdagskandidaten fixar ett jobb. En dryg fjärdedel av de unga vuxna tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte bryr sig om demokratiska val, och en något mindre andel tycker helt enkelt inte att det är så viktigt att leva i en demokrati.
Istället för att förfasa sig och ropa på fler upplysningskampanjer i skolorna funderar Lindberg över vad vi äldre vuxna har ställt till med. Men först frågar han sin 16-åriga dotter, ty att höra sig för med dem det angår har alltid varit en god utgångspunkt. Dotterns uppfattning lyder: ”Alla pratar så mycket om hur bra det går ekonomiskt för Kina och hur bra de har det, och ingen talar om fattigdomen och förtrycket på landsbygden, så de kanske får intrycket att diktatur inte är så farligt.”
Den flickan kan tänka! – och har förstått att man kan bli som det man ser och hör.
Alla blir det inte. Men en fjärdedel är illa nog.
Möjliga orsaker till att en så pass stor del av de unga vuxna är likgiltiga inför demokratin listar Lindberg som:
- Historielös och mekanisk demokratiundervisning i skolorna. Visst är det så!, plus det jag brukar säga i liknande sammanhang: Barn får sig itutat att vi lever i en demokrati vilket de ska vara jävvlit glada för. Allting de är missnöjda med kan alltså ge hugskottet att man borde försöka med motsatsen.
- Lärarutbildarna i samhällskunskap och historia, bland annat statsvetarna. Det är lite långsökt, men befriande med någon som ser sitt eget samtida ansvar.
- De politiska partier som försöker avskaffa ideologiska skillnader. Enligt Politik och poesi ett för den liberala och parlamentariska demokratin sucidalt beteende.
- Teve och dagspress som ska informera medborgarna verkar ha misslyckats… skriver Lindberg, plötsligt finkänslig.
Säg som det är, karl. Media har aktivt och konsekvent underminerat demokratin genom att upphöja plattityder till lätt utbytbara sanningar.
De som nu är unga vuxna har fått lära sig att demokrati är marknadsekonomi, att politiker fuskar, att du ska vara beredd till precis vad som helst för att få ett jobb, och att det existerar ett rent visionärt ledarskap befriat från tyngande dikotomiskt tänkande.
Vi som nu är äldre vuxna är medskyldiga till den bilden.
Är det så många som en fjärdedel av oss som har reagerat på det och vill göra något åt det?
tisdag, maj 31, 2011
Att finna början
Äntligen har jag kommit mig för med att läsa kommit mig för med att läsa Framtidsdokumentet, Vänsterpartiets nyligen framtagna strategi, som jag finner mer kommunikativ än strategisk.
De politikområden som ska lyftas är välfärd, feminism, miljö, för hyresrätter och mot rasism. Möjligen är de för många, som alltid när vi ska prioritera. Det är den sista punkten, vår livsviktiga systemkritik: Mer demokrati, inte mindre, som istället borde ha utvecklats.
Det som irriterar i dokumentet är förmaningarna om hur vi ska uppföra oss. Alltid lyssna, aldrig predika och så vidare. Vem som helst kan få lust att ställa sig på en klippa, dunka med staven och domdera när man hör det. Däremot vill jag längga stor vikt vid skrivningen att vårt parti och vår politik måste uppfattas som relevanta. Just detta tror jag varit ett av de allra största hindren för oss - att det är fler som inte känner till, förstår eller tror på vår politik, än de som aktivt ogillar den. Plus att vi till dels har en politisk dagordning som folk inte uppfattar som relevant för deras eget liv, eftersom media gjort individuell livsstil till det enda som räknas. Vilket för vår del innebär att vi både måste leta efter privatekonomiskt engagerande frågor och försöka återupprätta solidariteten människor emellan.
Två saker i dokumentet fann jag extra intressanta därför att de innebär en förändring av vad vi tidigare sagt, ja faktiskt en möjlig strategiförskjutning.
Den ena är att ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla inte tjänar på vår politik, vi har haft ett konfliktperspektiv, visat att det råder starka intressemotsättningar och på vilken sida vi står.
Den andra är det ofta citerade att ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Tidigare har vi sagt att vi ska göra politik, men inte sköta välgörenhet genom att ta på oss det ansvar som borde vara samhällets.
Men vi kan inte säga samma sak jämt, och kanske är Framtidskommissionens slutsatser riktiga. Isåfall visar detta om något hur långt det borgerliga systemskiftet har gått. Kanske har sönderslåendet av gemensamma strukturer lett dithän att de allra flesta idag behöver en starkare sammanhållning, så att socialisterna måste bli frivilligarbetare?
Särskilt framtidsinriktat är det inte, men det beror på att nutiden är reaktionär. Det fanns en tid då egna sjukkassor och röda barnkrubbor var den enda möjligheten, då det var en arbetarrörelses början. Och är det så att vi idag är sönderslagna, måste vi finna början igen.
De politikområden som ska lyftas är välfärd, feminism, miljö, för hyresrätter och mot rasism. Möjligen är de för många, som alltid när vi ska prioritera. Det är den sista punkten, vår livsviktiga systemkritik: Mer demokrati, inte mindre, som istället borde ha utvecklats.
Det som irriterar i dokumentet är förmaningarna om hur vi ska uppföra oss. Alltid lyssna, aldrig predika och så vidare. Vem som helst kan få lust att ställa sig på en klippa, dunka med staven och domdera när man hör det. Däremot vill jag längga stor vikt vid skrivningen att vårt parti och vår politik måste uppfattas som relevanta. Just detta tror jag varit ett av de allra största hindren för oss - att det är fler som inte känner till, förstår eller tror på vår politik, än de som aktivt ogillar den. Plus att vi till dels har en politisk dagordning som folk inte uppfattar som relevant för deras eget liv, eftersom media gjort individuell livsstil till det enda som räknas. Vilket för vår del innebär att vi både måste leta efter privatekonomiskt engagerande frågor och försöka återupprätta solidariteten människor emellan.
Två saker i dokumentet fann jag extra intressanta därför att de innebär en förändring av vad vi tidigare sagt, ja faktiskt en möjlig strategiförskjutning.
Den ena är att ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla inte tjänar på vår politik, vi har haft ett konfliktperspektiv, visat att det råder starka intressemotsättningar och på vilken sida vi står.
Den andra är det ofta citerade att ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Tidigare har vi sagt att vi ska göra politik, men inte sköta välgörenhet genom att ta på oss det ansvar som borde vara samhällets.
Men vi kan inte säga samma sak jämt, och kanske är Framtidskommissionens slutsatser riktiga. Isåfall visar detta om något hur långt det borgerliga systemskiftet har gått. Kanske har sönderslåendet av gemensamma strukturer lett dithän att de allra flesta idag behöver en starkare sammanhållning, så att socialisterna måste bli frivilligarbetare?
Särskilt framtidsinriktat är det inte, men det beror på att nutiden är reaktionär. Det fanns en tid då egna sjukkassor och röda barnkrubbor var den enda möjligheten, då det var en arbetarrörelses början. Och är det så att vi idag är sönderslagna, måste vi finna början igen.
måndag, maj 30, 2011
Tysk vår
Aldrig aldrig aldrig
aldrig ger vi opp!
Tyskland avvecklar kärnkraften till 2022
Vi står som trän med djupa djupa rötter
och aldrig ger vi opp!
Miljöminister Carlgren tycker inte att det är så bra. Ska han säga, han som borde tycka det är skämmigt att rädslan hos de konservativa gör Tyskland till ett förgångsland idag.
1980 ägde den svenska kärnkraftsomröstningen rum. Nej-sidan skulle antagligen ha vunnit om inte Socialdemokraterna börjat leka med en medelväg. Hur en avveckling med förnuft ser ut? Som dagens kärnkraftsberoende Sverige.
Tyskland kommer att få problem, varnar Carlgren. Javisst, ju längre man väntar desto svårare blir det. Om det inte tar slut med en hejdundrande härdsmälta förstås, för då är allting slut.
Aldrig ger vi opp!
aldrig ger vi opp!
Tyskland avvecklar kärnkraften till 2022
Vi står som trän med djupa djupa rötter
och aldrig ger vi opp!
Miljöminister Carlgren tycker inte att det är så bra. Ska han säga, han som borde tycka det är skämmigt att rädslan hos de konservativa gör Tyskland till ett förgångsland idag.
1980 ägde den svenska kärnkraftsomröstningen rum. Nej-sidan skulle antagligen ha vunnit om inte Socialdemokraterna börjat leka med en medelväg. Hur en avveckling med förnuft ser ut? Som dagens kärnkraftsberoende Sverige.
Tyskland kommer att få problem, varnar Carlgren. Javisst, ju längre man väntar desto svårare blir det. Om det inte tar slut med en hejdundrande härdsmälta förstås, för då är allting slut.
Aldrig ger vi opp!
lördag, maj 28, 2011
Stort och litet i litteraturen
Vi kom att tala om den svenska litteraturens monument. Raskt dissade vi Eyvind Johnson och Harry Martinson för att gå in på Karlfeldt, Lagerlöf, Lindgren, Strindberg – och Olof Lagercrantz.
Nyligen läste jag Otterbergs avhandling Klädd i sitt språk, om Lagercrantz som kritiker. Det starkaste intrycket gjorde det lilla Sverige som vi då bebodde, en gång på 50-talet när jag var nyfödd. Då ägnade sig intelligentian mestadels åt att titta på de andra i intelligentian. Seriöst bedömde de riskerna för världssamfundet när en eller annan bedagad herre hade formulerat sig på tidningarnas högtidliga ledarsidor. Att Lagercrantz lyckades bli en stor kulturpersonlighet i det klimatet är en prestation bara det. Den värld han debuterade i var pinsamt liten. Några gubbar på Norrmalm som när de citeras låter närmast pårökta.
Otterbergs avhandling hade vunnit på ett feministiskt perspektiv.
Monumenten då? Jo, de var också ganska små. Strindberg var visserligen modern, men så rotlös att hans personliga tillkortakommanden framstod som monstruösa. Omoderne Karlfeldt behöll, stundom något krampaktigt, sin samhörighet med groningsgrunden, varför hans småttigheter trots allt bättre smälte in.
Lagerlöf och Lindgren var ju bara kvinnor, så där begärdes inga intellektuella storverk och därför satt de inte heller och kurade på kultursidorna och klagade över alla som sa fel. De byggde in sina personliga svagheter, eller gjorde konst av dem. Så som den ska göras.
I ett så litet Sverige med så små monument var det en liten skit som hade oväntad påverkan på sin lilla tid. Olof Lagercrantz, i rollen som kritiker och så kallat vänstervänlig. Det senare innebar liberal. Riktig.
Liberala var Karlfeldt och Lagerlöf också, dem jag har saknat sedan dess. Inte bara de bästa författarna, utan de riktiga liberalerna.
Lagercrantz gjorde politik och poesi av kritiken, men låt oss inte tro att han alltid hade rätt. Tvärtom! som en riktig liberal skulle säga. I sin briljanta recension skriver Thente: ”Ett konstnärligt misslyckande kunde han överse med, men ett etiskt eller moraliskt: aldrig.”
Tänk att någonting så smått faktiskt innebar en öppning för sin tid.
Nyligen läste jag Otterbergs avhandling Klädd i sitt språk, om Lagercrantz som kritiker. Det starkaste intrycket gjorde det lilla Sverige som vi då bebodde, en gång på 50-talet när jag var nyfödd. Då ägnade sig intelligentian mestadels åt att titta på de andra i intelligentian. Seriöst bedömde de riskerna för världssamfundet när en eller annan bedagad herre hade formulerat sig på tidningarnas högtidliga ledarsidor. Att Lagercrantz lyckades bli en stor kulturpersonlighet i det klimatet är en prestation bara det. Den värld han debuterade i var pinsamt liten. Några gubbar på Norrmalm som när de citeras låter närmast pårökta.
Otterbergs avhandling hade vunnit på ett feministiskt perspektiv.
Monumenten då? Jo, de var också ganska små. Strindberg var visserligen modern, men så rotlös att hans personliga tillkortakommanden framstod som monstruösa. Omoderne Karlfeldt behöll, stundom något krampaktigt, sin samhörighet med groningsgrunden, varför hans småttigheter trots allt bättre smälte in.
Lagerlöf och Lindgren var ju bara kvinnor, så där begärdes inga intellektuella storverk och därför satt de inte heller och kurade på kultursidorna och klagade över alla som sa fel. De byggde in sina personliga svagheter, eller gjorde konst av dem. Så som den ska göras.
I ett så litet Sverige med så små monument var det en liten skit som hade oväntad påverkan på sin lilla tid. Olof Lagercrantz, i rollen som kritiker och så kallat vänstervänlig. Det senare innebar liberal. Riktig.
Liberala var Karlfeldt och Lagerlöf också, dem jag har saknat sedan dess. Inte bara de bästa författarna, utan de riktiga liberalerna.
Lagercrantz gjorde politik och poesi av kritiken, men låt oss inte tro att han alltid hade rätt. Tvärtom! som en riktig liberal skulle säga. I sin briljanta recension skriver Thente: ”Ett konstnärligt misslyckande kunde han överse med, men ett etiskt eller moraliskt: aldrig.”
Tänk att någonting så smått faktiskt innebar en öppning för sin tid.
torsdag, maj 26, 2011
Tvångsavvisning, deportation
I två dagar tänkte jag blogga om tvångsavvisningarna från Sverige. Om människor som hålls i förvar och som för varje dag väntar på signalen, nu går transporten.
Men jag hinner inte, för jag är upptagen av ett utlåtande om bättre mottagande av nyanlända barn och unga.
Alla som vill flytta till Sverige kan inte göra det, det är en sak. Men den fasansfulla stämningen av väntan-på-transport som beskrivs i artikeln kan dock bara jämföras med den som rådde i transitlägren under Förintelsen.
Men jag hinner inte, för jag är upptagen av ett utlåtande om bättre mottagande av nyanlända barn och unga.
Alla som vill flytta till Sverige kan inte göra det, det är en sak. Men den fasansfulla stämningen av väntan-på-transport som beskrivs i artikeln kan dock bara jämföras med den som rådde i transitlägren under Förintelsen.
lördag, maj 21, 2011
Förortsexposé XII - slutet
Sista avsnittet om den mytiska, mystiska förorten visar några exempel på udda boende. I Spånga, runt:
Permanent husvagnsboende i Slagsta, Botkyrka:
Exklusiv husbåt i Pampas marina, Solna:
Godnatt jord. Godnatt, Alby. Botkyrka bygger, det är alltid något.
En skymt av Råsunda i Solna, helt upp och ned:
Hela mitt liv har jag tillbringat i dem,
Permanent husvagnsboende i Slagsta, Botkyrka:
Exklusiv husbåt i Pampas marina, Solna:
Godnatt jord. Godnatt, Alby. Botkyrka bygger, det är alltid något.
En skymt av Råsunda i Solna, helt upp och ned:
Hela mitt liv har jag tillbringat i dem,förorterna, mellanrummen...
Politik och poesi tackar för all uppskattning förortsserien fått, och återkommer kanske med småstaden eller byn så småningom
torsdag, maj 19, 2011
Två brev för humanitet och sanning
Idag ägnar sig Politik och poesi åt att läsa andras brev.
Först ut är Dunderhugo som skrivit ett öppet brev till Bamses chefredaktör. Han uppmanar, nästan vädjar, att Bamse ska ta tillbaka och be om ursäkt för det nummer där de sprider falsk information för Migrationsverkets räkning. Till exempel att det är tryggt och mysigt att skickas tillbaka "hem" som Migrationsverket kallar platsen barnen flytt ifrån.
Det påminner om den gamla skämtteckningen där Invandrarverkets personal klappar om den som stiger på flygplanet och säger: ”Åk nu hem igen till Libanon och klara upp dethär lilla missförståndet!” Med den skillnaden att den gången var det satir.
Först ut är Dunderhugo som skrivit ett öppet brev till Bamses chefredaktör. Han uppmanar, nästan vädjar, att Bamse ska ta tillbaka och be om ursäkt för det nummer där de sprider falsk information för Migrationsverkets räkning. Till exempel att det är tryggt och mysigt att skickas tillbaka "hem" som Migrationsverket kallar platsen barnen flytt ifrån.
Det påminner om den gamla skämtteckningen där Invandrarverkets personal klappar om den som stiger på flygplanet och säger: ”Åk nu hem igen till Libanon och klara upp dethär lilla missförståndet!” Med den skillnaden att den gången var det satir.
Bamse är gjord på allvar, på ett flertal språk, för att lugna, det vill säga lura, de barn vars brinnande önskan att få stanna i detta land tar dem till hysteri eller apati.
En skarpt genomskådande mening ur brevet är denna:
”Varför behöver Migrationsverket profilera sig som mer humana, med hjälp av humanismens störste förkämpe Bamse?
För jag menar, om Migrationsverket verkligen är humana behöver de väl knappast hjälp av Bamse för att folk ska förstå det?”
Nästa brevskrivare är Läkare utan gränser som idag på en helsida i tidningen hade ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt om den inkonsekventa Libyen-politiken. Läkarnas kritik går ut på att EU:s deltagande i Libyen leder till fler flyktingar, men att EU vägrar att ta emot dem. 630000 personer har flytt till Egypten och Tunisien trots att situationen även där är svår. Men det är EU:s bombflyg som gjort dem till flyktingar. Läkare utan gränser skriver bland annat:
En skarpt genomskådande mening ur brevet är denna:
”Varför behöver Migrationsverket profilera sig som mer humana, med hjälp av humanismens störste förkämpe Bamse?
För jag menar, om Migrationsverket verkligen är humana behöver de väl knappast hjälp av Bamse för att folk ska förstå det?”
Nästa brevskrivare är Läkare utan gränser som idag på en helsida i tidningen hade ett öppet brev till Fredrik Reinfeldt om den inkonsekventa Libyen-politiken. Läkarnas kritik går ut på att EU:s deltagande i Libyen leder till fler flyktingar, men att EU vägrar att ta emot dem. 630000 personer har flytt till Egypten och Tunisien trots att situationen även där är svår. Men det är EU:s bombflyg som gjort dem till flyktingar. Läkare utan gränser skriver bland annat:
”Vi vill uppmana er att omedelbart respektera den flyende civilbefolkningens rättigheter genom att garantera principen /att/ ingen ska avvisas från Europa - - till en krigszon. De civila som flyr våldet i Libyen måste få bättre mottagningsvillkor och möjlighet att söka asyl - -. Idag respekteras inte de grundläggande rättigheterna och tusentals människor får betala priset för europeiska länders inkonsekventa politik.”
- - -
Bamsebilden är lånad från Facebook
onsdag, maj 18, 2011
Villkorad tolerans
I en artikel i SvD skildras ett seminarium om integration, och det gamla begreppet mångkultur nagelfars. Nu ska här bli annat av, är budskapet.
Men mångkultur var inte en politisk strategi, inte i Sverige där vi talade integration. Ordet mång- (eller multi-)kultur var och är en beskrivning, en odefinierad sådan vilket påpekas i artikelns faktaruta. Mångkultur är när flera kulturer samexisterar, och detta kan vara trevligt, otrevligt, laddat, utslätat, festligt, kaotiskt osv - begreppet säger ingenting om hur det går till. Olyckligt nog kom ”multikulti” under 80-talet att slarvigt och modebetonat användas som synonym till allt gott, men det är ingen anledning att trettio år senare peka ut det som en typ av svensk politik som inte ”levererat”, som artikeln med ett annat slarvigt modeord uttrycker det.
Temat på det nämnda seminariet var ungefär att integrationen har inte fungerat, så nu ska det till något nytt. Det nya de hittills har kommit på är att sluta med särbehandlingen, se bort från gruppschablonerna, och möta människor som medborgare.
Godmorgon! Det har stått i Vänsterpartiets integrationsplattform i femton år.
Men i den står en hel del annat också. Om demokrati och arbete som hörnstenar på vägen mot ett integrerat samhälle. Om kampen mot rasismen, mot att tillskriva eller frånta människor egenskaper och sedvänjor, och om en gemensam välfärd som omfattar alla och sätter den gemensamma ramen.
Det hördes inte mycket om sådant på seminariet. Däremot talades det om att stärka den nationella väven, sluta anpassa oss och betona svenskheten.
Det var inte något extremistparti som satt dagordningen, det var näringslivsrepresentanter och en människorättsorganisation. Men uppfattningen att det är infödda svenskar som står för anpassningen, den har spridits av de högerextrema och gått in som en het kniv i smör i ett samhälle som bara väntat på att få falla tillbaka i sin ingrodda rasism igen.
”Sverige har börjat skifta” säger artikeln, men från vad till vad? En citerad forskare kallar det ”villkorad tolerans”.
Något bättre uttryck för hur det alltid har varit kan jag inte komma på. Utom att villkorad tolerans nästan är en tautologi emedan själva tolerans-begreppet bygger på villkoret att den ena parten har makt att bestämma vad det är som ska tolereras.
Senaste veckan hörde jag afrosvenskarna i Radio Sweden efter det olustiga slavupptåget i Lund. Varje dag, sa de, görs de svarta medvetna om sin hudfärg av omgivningen. Varje dag måste de testas för att få godkänt.
Samma vecka skrev judiska och muslimska företrädare i en gemensam debattartikel att den som visar sin religiösa tillhörighet (annan än kristen) måste ”räkna med trakasserier”. Artikeln får förskräckande kommentarer på Flashback. Det är väl också något man måste räkna med.
Samma vecka och medan tiden går, medan föräldrar stöts ut och barn ger upp, då kräver näringslivet nya grepp mot den svenska anpassligheten!
Men mångkultur var inte en politisk strategi, inte i Sverige där vi talade integration. Ordet mång- (eller multi-)kultur var och är en beskrivning, en odefinierad sådan vilket påpekas i artikelns faktaruta. Mångkultur är när flera kulturer samexisterar, och detta kan vara trevligt, otrevligt, laddat, utslätat, festligt, kaotiskt osv - begreppet säger ingenting om hur det går till. Olyckligt nog kom ”multikulti” under 80-talet att slarvigt och modebetonat användas som synonym till allt gott, men det är ingen anledning att trettio år senare peka ut det som en typ av svensk politik som inte ”levererat”, som artikeln med ett annat slarvigt modeord uttrycker det.
Temat på det nämnda seminariet var ungefär att integrationen har inte fungerat, så nu ska det till något nytt. Det nya de hittills har kommit på är att sluta med särbehandlingen, se bort från gruppschablonerna, och möta människor som medborgare.
Godmorgon! Det har stått i Vänsterpartiets integrationsplattform i femton år.
Men i den står en hel del annat också. Om demokrati och arbete som hörnstenar på vägen mot ett integrerat samhälle. Om kampen mot rasismen, mot att tillskriva eller frånta människor egenskaper och sedvänjor, och om en gemensam välfärd som omfattar alla och sätter den gemensamma ramen.
Det hördes inte mycket om sådant på seminariet. Däremot talades det om att stärka den nationella väven, sluta anpassa oss och betona svenskheten.
Det var inte något extremistparti som satt dagordningen, det var näringslivsrepresentanter och en människorättsorganisation. Men uppfattningen att det är infödda svenskar som står för anpassningen, den har spridits av de högerextrema och gått in som en het kniv i smör i ett samhälle som bara väntat på att få falla tillbaka i sin ingrodda rasism igen.
”Sverige har börjat skifta” säger artikeln, men från vad till vad? En citerad forskare kallar det ”villkorad tolerans”.
Något bättre uttryck för hur det alltid har varit kan jag inte komma på. Utom att villkorad tolerans nästan är en tautologi emedan själva tolerans-begreppet bygger på villkoret att den ena parten har makt att bestämma vad det är som ska tolereras.
Senaste veckan hörde jag afrosvenskarna i Radio Sweden efter det olustiga slavupptåget i Lund. Varje dag, sa de, görs de svarta medvetna om sin hudfärg av omgivningen. Varje dag måste de testas för att få godkänt.
Samma vecka skrev judiska och muslimska företrädare i en gemensam debattartikel att den som visar sin religiösa tillhörighet (annan än kristen) måste ”räkna med trakasserier”. Artikeln får förskräckande kommentarer på Flashback. Det är väl också något man måste räkna med.
Samma vecka och medan tiden går, medan föräldrar stöts ut och barn ger upp, då kräver näringslivet nya grepp mot den svenska anpassligheten!
söndag, maj 15, 2011
Media eller verkligheten
Vad är sant? Media eller verkligheten?
Ena veckan sitter högsta staben i Vita huset och ser en krigshandling eller möjligen ett mord genomföras i realtid. Det är så suspekt så det måste vara sant.
Nästa vecka tillsätter drottningen av Sverige en privat utredning om sin familj. En familj som av någon anledning är i rikets intresse, trots att kungafamiljen saknar makt. Men massmediakändisar är de, och på så vis får de större makt än den som de konsitutionsligt tilldelats.
Det är media som avgör.
Media kan berömma sig av att ha ”avslöjat” familjen Sommerlath.
Media kan gratulera sig till att få hundra spalter till om familjen Bernadotte.
Granskningen av Sommerlatharna ingår, eller borde göra det, i en granskning av den europeiska kapitalismen, den som utan alla skrupler tillgodogjorde sig allt vad de fick klorna i. Utan hänsyn till klass eller ras, ty så är kapitalismens logik och moral.
Men det har ingenting alls att göra med svensk monarki. Den blir inte sämre eller bättre av att kungen knullar runt, att hans hustru har en tvivelaktig förfader eller av att döttrarna hyllar heterofamiljen.
Monarkin är odemokratisk i sig – utom i så måtto att svenska folket av någon sentimental orsak tycks uppskatta dess existens. Men ingenting i monarkins konstitutionella ställning förändras av vad den aktuella familjen eller dess förfamiljer har bidragit med. Statsskick är inte en fråga om moral!
Om vi håller oss till verkligheten har vi sedan sekler ett demokratiskt underskott i Europa.
Om vi håller oss till media har vi bara en ny story…
Jinge har också skrivit
Ena veckan sitter högsta staben i Vita huset och ser en krigshandling eller möjligen ett mord genomföras i realtid. Det är så suspekt så det måste vara sant.
Nästa vecka tillsätter drottningen av Sverige en privat utredning om sin familj. En familj som av någon anledning är i rikets intresse, trots att kungafamiljen saknar makt. Men massmediakändisar är de, och på så vis får de större makt än den som de konsitutionsligt tilldelats.
Det är media som avgör.
Media kan berömma sig av att ha ”avslöjat” familjen Sommerlath.
Media kan gratulera sig till att få hundra spalter till om familjen Bernadotte.
Granskningen av Sommerlatharna ingår, eller borde göra det, i en granskning av den europeiska kapitalismen, den som utan alla skrupler tillgodogjorde sig allt vad de fick klorna i. Utan hänsyn till klass eller ras, ty så är kapitalismens logik och moral.
Men det har ingenting alls att göra med svensk monarki. Den blir inte sämre eller bättre av att kungen knullar runt, att hans hustru har en tvivelaktig förfader eller av att döttrarna hyllar heterofamiljen.
Monarkin är odemokratisk i sig – utom i så måtto att svenska folket av någon sentimental orsak tycks uppskatta dess existens. Men ingenting i monarkins konstitutionella ställning förändras av vad den aktuella familjen eller dess förfamiljer har bidragit med. Statsskick är inte en fråga om moral!
Om vi håller oss till verkligheten har vi sedan sekler ett demokratiskt underskott i Europa.
Om vi håller oss till media har vi bara en ny story…
Jinge har också skrivit
lördag, maj 14, 2011
Vapenexporten
Idag har en folkpartist något vettigt att säga. Sverigedemokraterna vill som enda parti fortsätta vapenexporten till diktaturer, vilket avhyvlas rejält i denna artikel.
Att sedan Fp tillskrivs hela äran för skärpningen av vapenexportlagen är bara absurt. Andra partier har äntligen förstått, gratulerar sig folkpartiet.
Andra partier som Vänsterpartiet har på ett otal kongresser debatterat: om Sverige ska sluta tillverka vapen, om Sverige ska sluta sälja vapen, eller om Sverige ska sluta sälja vapen enbart till diktaturer. Den tredje, ickepacifistiska linjen har hittills alltid vunnit. Men inte är det för att kongressmajoriteten sett ljuset hos Fp.
Att sedan Fp tillskrivs hela äran för skärpningen av vapenexportlagen är bara absurt. Andra partier har äntligen förstått, gratulerar sig folkpartiet.
Andra partier som Vänsterpartiet har på ett otal kongresser debatterat: om Sverige ska sluta tillverka vapen, om Sverige ska sluta sälja vapen, eller om Sverige ska sluta sälja vapen enbart till diktaturer. Den tredje, ickepacifistiska linjen har hittills alltid vunnit. Men inte är det för att kongressmajoriteten sett ljuset hos Fp.
fredag, maj 13, 2011
Förortsexposé XI
Näst sista delen i följetongen. Förortsbyggen som förvandlats, omvandlats...
Förr i världen, i början på 00-talet, låg bensinmackarna inne i stan, till exempel i den lilla staden Sundbyberg. Men se namnet: "Allé-service". Den allén är det ingen som har sett, inte sedan förra 00-talet.
Cykelverkstad i Västertorp. En för sin tid modernt upplyst ljusskylt. En i vår tid mycket stillsam verksamhetsgren. 
Filmstaden; en liten sevärdhet i Solna. En gång SF:s ateljéer och inspelningsstudior, idag fotoutställning, kafé och biograf. Plus bostadsrätter som ovanligt nog är värda sitt pris.
Resterna av en fabrikslänga i Sundbyberg. Den ingick i ett planerat galleriabygge. Nåja, gallerian kanske inte skulle ha blivit så bra. Men borgarna förhalade projektet så att det inte blev någonting alls. Hur bra blev det, då? 
Här: en utsikt från hus som inte finns mot flaggor som inte finns.
Förr i världen, i början på 00-talet, låg bensinmackarna inne i stan, till exempel i den lilla staden Sundbyberg. Men se namnet: "Allé-service". Den allén är det ingen som har sett, inte sedan förra 00-talet.
Cykelverkstad i Västertorp. En för sin tid modernt upplyst ljusskylt. En i vår tid mycket stillsam verksamhetsgren. 
Filmstaden; en liten sevärdhet i Solna. En gång SF:s ateljéer och inspelningsstudior, idag fotoutställning, kafé och biograf. Plus bostadsrätter som ovanligt nog är värda sitt pris.
Resterna av en fabrikslänga i Sundbyberg. Den ingick i ett planerat galleriabygge. Nåja, gallerian kanske inte skulle ha blivit så bra. Men borgarna förhalade projektet så att det inte blev någonting alls. Hur bra blev det, då? 
Här: en utsikt från hus som inte finns mot flaggor som inte finns. Huset är rivet och verksamheten nedlagd; Rinkeby stadsdelsförvaltning.
Flaggorna var, till vänster Rinkebyflaggan, till höger en kortvarig propagandaduk för OS i Stockholm.
Men mittenflaggan med St Erik (alternativt döskallen) ser ut att överleva ett tag till i Alliansens huvudstad. Ett litet men signifikant exempel på hur centrum behåller sitt grepp om periferin.
Kom inte och säg att förort är likriktning.
Förort är förändring och förvandling, allt som börjar på för...
Kom inte och säg att förort är likriktning.
Förort är förändring och förvandling, allt som börjar på för...
söndag, maj 08, 2011
Förortsexposé X
Från förort ful till förort vacker. Ovan, en härligt designad arbetsplats i Tumba, Botkyrka.Nedan höghus, vilka gör sig bäst på håll. I en extrem innerstadsmiljö som Manhattan ser man dem inte alls. Man myrkryper under dem. Men se Liljeholmen..!
Lamellhus i Storskogen, Sundbyberg. Antagligen engelskt inspirerade. Visst ser det ut som om någon skulle sätta ut mjölkflaskan vid ytterdörren? Vanliga kommunala hyreslägenheter är det. Än så länge. 
Flemingsberg, Huddinge. Färggrant, högt, brett, smaklöst och ganska härligt faktiskt. Med sjukhus och högskola som grannar.
Ointressant miljonprogrambygge, södra Huvudsta i Solna. Den enas barndom, den andras by. Med vårar som ingen annanstans, i lindallén ned mot sjön. 
Raden i Penny Lane: "Beneath the blue suburban skies/ I see them with my eyes" handlar egentligen inte om någonting annatfredag, maj 06, 2011
Förortsexposé IX
Det finns mycket i förorten som är vackert. Dit räknar jag inte miljonprograms- nej - dit räknar jag inte miljonärsvillan ovanför. 
Inte heller de bilder jag samlat här. 
Det finns förorter som ser ut som om ingen borde sätta sin hand eller fot där. Ändå bor det folk där. Överallt bor det folk, överallt bor deras käraste i porten bredvid, överallt finns mötesplatsen under stjärnorna. 
Från centrum beskrivs förorten som antingen instängd eller utestängd. Fotot ovan bekräftar detta. Men fotot nedan... 
...är inte mycket vackrare, bara en förort bland så många. Men där det bor folk finns det hjärtan
och där hjärtat finns, där ser det liksom vackert ut.
En död muslim gör ingen helgdag
Socialdemokraterna har aldrig utmärkt sig för några genombrott i den antirasistiska kampen. När Jämtin försöker sig på mångkultur genom att föreslå en muslimsk helgdag blir det så fel, så fel...
Låt henne gå hem till partiet och försöka riva upp det alltigenom patriotiska beslutet att helgdagsförklara nationaldagen! Då ska hon få höra hur viktigt det är för Oss Svenskar att få visa upp oss. Att i denna konsensus vara bussig och ge bort en helgdag till ett Annat trossamfund (än det Vanliga) gör inget från eller till. Det vill säga, det gör inget för att stoppa diskrimineringen och inget för att främja demokratiskt deltagande.
Gör 8 mars till helgdag. Eller minnesdagen av Förintelsen. Gör det utan att ta bort någon annan dag, så vi slipper de fåniga förhandlingarna. Eller vi kan väl, i detta individualismens tidevarv, få X antal arbetsfria dagar att spendera efter egna preferenser?
Nima Dervish skriver så bra om detta att jag inte behöver fortsätta längre. Förutom två invändningar: Dervish påpekar att Jämtins förslag ökar attraktionen hos Sverigedemokraterna, vilket kan vara riktigt men inte i sig är ett skäl att avstå från att lägga det. Om ett förslag bra ska det drivas utan att låta Sd styra. Men dethär var inget bra förslag.
Min andra invändning är att Dervish utpekar vänstern som att vi ägnar oss åt identitetspolitik. Läs på! Mp har ägnat sig åt sådant. Vi driver jämlikhetspolitik.
- - -
Min dumma fråga om den stora usanska segern på slagfältet i Abbottabad ska rubriceras som mord, var inte så dum. Om folkrättsexperter funderar på saken kan väl Politik och poesi göra det också.
Låt henne gå hem till partiet och försöka riva upp det alltigenom patriotiska beslutet att helgdagsförklara nationaldagen! Då ska hon få höra hur viktigt det är för Oss Svenskar att få visa upp oss. Att i denna konsensus vara bussig och ge bort en helgdag till ett Annat trossamfund (än det Vanliga) gör inget från eller till. Det vill säga, det gör inget för att stoppa diskrimineringen och inget för att främja demokratiskt deltagande.
Gör 8 mars till helgdag. Eller minnesdagen av Förintelsen. Gör det utan att ta bort någon annan dag, så vi slipper de fåniga förhandlingarna. Eller vi kan väl, i detta individualismens tidevarv, få X antal arbetsfria dagar att spendera efter egna preferenser?
Nima Dervish skriver så bra om detta att jag inte behöver fortsätta längre. Förutom två invändningar: Dervish påpekar att Jämtins förslag ökar attraktionen hos Sverigedemokraterna, vilket kan vara riktigt men inte i sig är ett skäl att avstå från att lägga det. Om ett förslag bra ska det drivas utan att låta Sd styra. Men dethär var inget bra förslag.
Min andra invändning är att Dervish utpekar vänstern som att vi ägnar oss åt identitetspolitik. Läs på! Mp har ägnat sig åt sådant. Vi driver jämlikhetspolitik.
- - -
Min dumma fråga om den stora usanska segern på slagfältet i Abbottabad ska rubriceras som mord, var inte så dum. Om folkrättsexperter funderar på saken kan väl Politik och poesi göra det också.
torsdag, maj 05, 2011
Förortsexposé VIII
Kollektiva kommunikationer i Midsommarkransen sker horisontellt
Flemingsberg kommunicerar med världen via cirklar
I Kista sker kommunikationen på engelska. Detta är ett Tower!
Täby lutar lite åt höger...
...och Masmo åt vänster!onsdag, maj 04, 2011
Förortsexposé VII
Några av förorternas arbetsplatser: 
Liten livsmedelsbutik i Gröndal
Huddinge sjukhuskomplex i Flemingsberg
Del av Konstfack, Hägersten
Solna stadshus - utsikten är bättre än utsidan!
Tomteboda postterminal, en imponerande glasfasad
Liten livsmedelsbutik i Gröndal
Huddinge sjukhuskomplex i Flemingsberg
Del av Konstfack, Hägersten
Solna stadshus - utsikten är bättre än utsidan!
Tomteboda postterminal, en imponerande glasfasadtisdag, maj 03, 2011
Förortsexposé VI
Några av förortens byggstilar:
Kyla kan förmedlas i hyreslängor i Alby (Botkyrka), om än apelsinfärgade.
Liksom i elegant designade villor på Ekerö
Schweizisk stugby åt det monumentala hållet - Myrstuguberget (i Huddinge)
Japansk minimalism av funkistyp -Tulemarken (Sundbyberg)
Grön hantverkarglädje från den tid då arbetarna byggde hus med sina egna händer - Hässelby (Stockholm)
Det kommer fler bilder, ty jag har muntligen fått många positiva omdömen. Kanske är det inte bara jag som gillar att titta på hus. En rad i kommentarsfältet uppskattas, anonymt om du så vill.
Kyla kan förmedlas i hyreslängor i Alby (Botkyrka), om än apelsinfärgade.
Liksom i elegant designade villor på Ekerö
Schweizisk stugby åt det monumentala hållet - Myrstuguberget (i Huddinge)Japansk minimalism av funkistyp -Tulemarken (Sundbyberg)Grön hantverkarglädje från den tid då arbetarna byggde hus med sina egna händer - Hässelby (Stockholm)Det kommer fler bilder, ty jag har muntligen fått många positiva omdömen. Kanske är det inte bara jag som gillar att titta på hus. En rad i kommentarsfältet uppskattas, anonymt om du så vill. Ber om ursäkt för onödiga radbrytningar. Blogspot har inte på länge fungerat som jag vill.
Hämnd och triumf
Hur vet de det? var min första tanke när jag fick höra att bin Laden är död.
Det lär ska vara detsamma som Dorothy Parker sa när president Hoover avled. Han hade inte heller rört på sig på flera år.
Min andra tanke var: Är det inte mord, detta att utan rättegång skjuta någon i hans bädd?
Men jag har läst mig till att terroristledaren genom sina gärningar betraktas som krigförande part och därmed lagligt mål; det är väl rimligt. Även om krigsförbrytartribunalen vore ett lämpligare ställe än en blodpöl på sovrumsmattan.
Nåväl, Förenta staternas armé har gjort slut på motståndarsidans ledare, såsom det går till i krig. Men i svenska tidningar, talas det, eftersom vi också är med i kriget, om HÄMND och TRIUMF.
Ursäkta, vilken sida var det som bestod av primitiva traditionalister med svart-vit moralisk världsbild?
Utrikesministern gör oss generade å hans uppdrags vägnar när han oblygt demonstrerar naiva världsbild: ”En värld utan bin Laden är en bättre värld” kommenterar Bildt, inte slarvigt på twitter utan på regeringens hemsida.
En gubbjävel mindre - men terrorn kommer att fortsätta, afghanerna kommer att klämmas åt, fler attacker kan det bli. Är det HÄMND och TRIUMF som skapar en bättre värld?
I USA firas presidenten. Obama höll på att åka av på en rättvis sjukvårdsreform och blir sedan hjälte inför jublande folkmassor efter en vedergällningsaktion.
Finns det ännu någon som hyser förtroende för detdär livsfarligt självgoda landet?
Folket som USA skulle hjälpa tycks iallafall ha tröttnat rejält. Läs detta inlägg från Svenska Afghanistakommittén!
Eller läs om hur de behöver varandra, USA-imperialismen och terrorismen, på Uppkäftiga Uppsala
Det lär ska vara detsamma som Dorothy Parker sa när president Hoover avled. Han hade inte heller rört på sig på flera år.
Min andra tanke var: Är det inte mord, detta att utan rättegång skjuta någon i hans bädd?
Men jag har läst mig till att terroristledaren genom sina gärningar betraktas som krigförande part och därmed lagligt mål; det är väl rimligt. Även om krigsförbrytartribunalen vore ett lämpligare ställe än en blodpöl på sovrumsmattan.
Nåväl, Förenta staternas armé har gjort slut på motståndarsidans ledare, såsom det går till i krig. Men i svenska tidningar, talas det, eftersom vi också är med i kriget, om HÄMND och TRIUMF.
Ursäkta, vilken sida var det som bestod av primitiva traditionalister med svart-vit moralisk världsbild?
Utrikesministern gör oss generade å hans uppdrags vägnar när han oblygt demonstrerar naiva världsbild: ”En värld utan bin Laden är en bättre värld” kommenterar Bildt, inte slarvigt på twitter utan på regeringens hemsida.
En gubbjävel mindre - men terrorn kommer att fortsätta, afghanerna kommer att klämmas åt, fler attacker kan det bli. Är det HÄMND och TRIUMF som skapar en bättre värld?
I USA firas presidenten. Obama höll på att åka av på en rättvis sjukvårdsreform och blir sedan hjälte inför jublande folkmassor efter en vedergällningsaktion.
Finns det ännu någon som hyser förtroende för detdär livsfarligt självgoda landet?
Folket som USA skulle hjälpa tycks iallafall ha tröttnat rejält. Läs detta inlägg från Svenska Afghanistakommittén!
Eller läs om hur de behöver varandra, USA-imperialismen och terrorismen, på Uppkäftiga Uppsala
söndag, maj 01, 2011
Leve 1 Maj!
Leve 1 Maj! Här börjar vi med blåsorkester
Välfärd för alla, och buss för dem som inte orkar gå hela vägen från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. 
I år betade jag i ett infall av mångfald av demonstrationståget bakifrån och framåt. Gick med latinogruppen under Ches porträtt, gick med socialistiska läkare, med kritiker av Libyen-kriget, en kort bit med Fi!, sedan var jag homosexuell och skarpnäckare och solnabo ett tag.
Hamnade tillslut hos iranska kommunister som sjöng Internationalen - de sjöng på persiska, jag och en till sjöng på svenska - som det kan vara, som det ska vara.
Ovan: rött, grönt, kollektivtrafik och några hjärnor. Utanför Slottet drog jag igång med: "Pensionera kungen / Inför republik!" Många hängde på, men fler borde det vara!
Välfärd för alla, och buss för dem som inte orkar gå hela vägen från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. 
I år betade jag i ett infall av mångfald av demonstrationståget bakifrån och framåt. Gick med latinogruppen under Ches porträtt, gick med socialistiska läkare, med kritiker av Libyen-kriget, en kort bit med Fi!, sedan var jag homosexuell och skarpnäckare och solnabo ett tag.Hamnade tillslut hos iranska kommunister som sjöng Internationalen - de sjöng på persiska, jag och en till sjöng på svenska - som det kan vara, som det ska vara.
Ovan: rött, grönt, kollektivtrafik och några hjärnor. Utanför Slottet drog jag igång med: "Pensionera kungen / Inför republik!" Många hängde på, men fler borde det vara!Nedan: Vem sa att politik är tråkigt? Den är en eldsprutande drake!
Och nu till den sista frågan - den enda viktiga:
I Kungsträdgården talade Dror Feiler om solidariteten med Palestina och Josefin Brink om välfärden. Välfärd åt alla, välfärd istället för privata vinster. Lars Ohly var i Göteborg och talade om välfärd före skattesänkningar. Välfärd var temat för dagen. Leve 1 Maj, arbetarrörelsens högtidsdag!
Riktigt fina bilder finns hos Ung vänster
Aftonbladet frågar om det är viktigt att fira 1Maj? Gå in och rösta och förbättra det trista resultatet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)