De fattiga och deras hundar

Fattiga barn i Sverige har det bättre än fattiga barn i Mocambique, och förresten vore de inte fattiga om deras föräldrar slutade röka. Det var väl ungefär vad Josefsson sa i teve igår. Man kan tycka annorlunda. Det gör Dagens Arena, och en kolumn i Aftonbladet

För snart sextio år sedan var tongångarna inte mycket annorlunda. Fattigvårdslagen gällde ännu 1954 när författaren och syndikalisten Stig Dagerman skrev denna så kallade Dagsedel. Inte förrän 1956 hade vi skapat lagar som var början till den moderna välfärden. Den som idag är så ifrågasatt att dikten på nytt blir aktuell:  

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
De kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

 

Kommunerna bara betalar,

det måste bli slut på, ithy

att annars köper de valar

fruktar herr Åleby

 

Något måste beslutas

hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas
så spar kommunen en slant

 

(Stig Dagerman 1954)

Speldjävulen sitter i landstinget

Spelberoendet är en farsot som går genom landets kommuner och landsting. En av de som sitter värst fast i spelandets träsk är borgarna i Stockholm.

Röda korsets förnämliga vård och rehabilitering av tortyroffer tvingas lägga ned. Inte därför att de sköter sin verksamhet illa - tvärtom. Inte därför att de saknar erfarenhet - 25 år skulle väl räcka. Inte därför att de saknar förtroende - tvärtom, människor från andra länder känner ofta till Röda korset som en human och opartisk organisation.

Röda korsets behandlingscenter i Stockholm läggs ned därför att Alliansen för kapitalism funnit ett billigare lösning. Nu ska ett privat företag utan erfarenhet på området ta över de marknadsandelar som heter traumatiserade och olyckliga människor.
Även Danderyds sjukhus måste göra nedskärningar inom rehabverksamheten när spekulanterna vunnit upphandlingen.

Röda korset kommer att överklaga beslutet, men förhoppningarna är inte stora.
När speldjävulen slår till ryker humanismen, antingen det är gamla mormor eller tortyrskadade flyktingar som drabbas.

Källa: Sändaren

Att finna början

Äntligen har jag kommit mig för med att läsa kommit mig för med att läsa Framtidsdokumentet, Vänsterpartiets nyligen framtagna strategi, som jag finner mer kommunikativ än strategisk.
De politikområden som ska lyftas är välfärd, feminism, miljö, för hyresrätter och mot rasism. Möjligen är de för många, som alltid när vi ska prioritera. Det är den sista punkten, vår livsviktiga systemkritik: Mer demokrati, inte mindre, som istället borde ha utvecklats.

Det som irriterar i dokumentet är förmaningarna om hur vi ska uppföra oss. Alltid lyssna, aldrig predika och så vidare. Vem som helst kan få lust att ställa sig på en klippa, dunka med staven och domdera när man hör det. Däremot vill jag längga stor vikt vid skrivningen att vårt parti och vår politik måste uppfattas som relevanta. Just detta tror jag varit ett av de allra största hindren för oss - att det är fler som inte känner till, förstår eller tror på vår politik, än de som aktivt ogillar den. Plus att vi till dels har en politisk dagordning som folk inte uppfattar som relevant för deras eget liv, eftersom media gjort individuell livsstil till det enda som räknas. Vilket för vår del innebär att vi både måste leta efter privatekonomiskt engagerande frågor och försöka återupprätta solidariteten människor emellan.

Två saker i dokumentet fann jag extra intressanta därför att de innebär en förändring av vad vi tidigare sagt, ja faktiskt en möjlig strategiförskjutning.
Den ena är att ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla inte tjänar på vår politik, vi har haft ett konfliktperspektiv, visat att det råder starka intressemotsättningar och på vilken sida vi står.
Den andra är det ofta citerade att ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Tidigare har vi sagt att vi ska göra politik, men inte sköta välgörenhet genom att ta på oss det ansvar som borde vara samhällets.

Men vi kan inte säga samma sak jämt, och kanske är Framtidskommissionens slutsatser riktiga. Isåfall visar detta om något hur långt det borgerliga systemskiftet har gått. Kanske har sönderslåendet av gemensamma strukturer lett dithän att de allra flesta idag behöver en starkare sammanhållning, så att socialisterna måste bli frivilligarbetare?
Särskilt framtidsinriktat är det inte, men det beror på att nutiden är reaktionär. Det fanns en tid då egna sjukkassor och röda barnkrubbor var den enda möjligheten, då det var en arbetarrörelses början. Och är det så att vi idag är sönderslagna, måste vi finna början igen.

Läs Kommunalarbetaren

Valet -06 gick Vänsterpartiet i kampanj för 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn. Det hade varit väl om vår politik fått genomslag. Idag är nämligen välfärdsjobben färre än år 1990, visar Kommunalarbetaren.

Befolkningen i arbetsför ålder har vuxit med en halv miljon människor på tjugo år. Människor som kan arbeta, och som behöver förskolor, skolor, sjukvård, transporter och så vidare. Under samma tid har arbetslösheten femdubblats, och en tredjedel av jobbtappet ligger inom vård, skola och omsorg.

Det tillkommer jobb inom den privata sektorn - den privatanarkistiskt vinstdrivna. En del av dem ersätter säkert de välfärdstjänster som sålts eller givits bort från den offentliga sektorn - den gemensamma, påverkansbara. Men de privata arbetstillfällena utgör inte mer än cirka hälften av alla de jobb som skurits bort.

Hur klarar vi oss då?
Fråga den borgerliga regeringen.

Dags för rättvisa

Barnfattigdomen ökar igen. Över elva procent av alla barn i Sverige lever i fattigdom. Trots att bruttonationalprodukten per capita har stigit hela 00-talet fortsätter klyftorna att öka.
”Den rikaste tiondelen av Sveriges barnfamiljer har det idag så gott ställt att varje familj skulle kunna försörja drygt tre lika stora familjer” säger Rädda Barnens generalsekreterare. Dags för rättvisa?

Det finns ett tydligt samband mellan fattigdom om utbildningsresultat, försörjning, hälsa och trygghet, och artikel 4 i Barnkonventionen säger att varje land måste använda det yttersta av sina resurser för att ge barn goda levnadsvillkor. Barnfattigdomen idag är ovärdig ett rikt land som vårt.
Rädda Barnen kräver en nationell handlingsplan. De har också rapporten.

Läs också vänsterns Ulla Andersson

- - -
Åtminstone några fattiga barn skulle få det bättre om Stockholms stad går på Vänsterpartiets förslag och köper tillbaka Rinkeby torg. Gör det till ett levande demokratiskt centrum varifrån rinkebyborna kan fortsätta utveckla sin stadsdel!

Förtroende för vad?

Att 72 procent av svenskarna hyser förtroende för sin statsminister lyfts idag fram som en sensation. Det måste vara någonting jag inte har förstått här. Det är väl ändå meningen att vi ska hysa förtroende för landets valde ledare? – förutsatt att han inte har begått värre stolligheter än att utnämna sin häst till senator eller sin major till folkbildare.

Bleve jag tillfrågad i en telefonintervju skulle jag, dessvärre mediastyrd och på tvärs mot mitt intellekt, svara att nej, saknar förtroende. Detta eftersom jag vet att varje promille av ett sanningsenligt svar skulle omtolkas till att jag stöder Alliansens politik.
Det gör jag inte. Men hyser jag förtroende för Reinfeldt? Som vad?
Moderatledare? – Oöverträffad. Statsminister? – Gör sitt jobb, fastän jag inte delar hans åsikter. Skulle jag köpa en bil av denne man? – Nej tack, hellre av en märkesbutik. Skulle jag anförtro denne man mina innersta hemligheter? – Möjligen om han vore prästvigd.
Mitt val av liknelser bottnar i att bilförsäljaren ska kränga en produkt medan prästen innehar ett ämbete, och båda förväntas besitta viss professionalitet, materiell eller andlig.

En statsminister ska både sälja och vara företrädare, och Teddy Reinfeldt har lyckats. Han har fått svenska folket att gilla att Dom Andra ska sättas åt när de är sjuka, vilket bara är att beklaga. Han företräder också landet någorlunda kompetent så att man slipper skämmas, vilket är notabelt för oss som upplevt T.Fälldin eller för den delen G.Persson.

Sedan kallar ledarskribenten Alliansens Sverige för ”den nya välfärdsstaten”, vilket bara är symptomatiskt. ”Den nya välfärden” är en nyliberal tankesmedja som förespråkar halverade arbetsgivaravgifter, förbättrat skydd för företagare gentemot de anställda, granskning av kommunal upphandling för att säkra konkurrensen, samt att låta företagare slippa regler för sitt arbete.
Det räcker gott och väl för att jag ska sakna förtroende för den nygamla ofärdspolitik som Teddy är vald att genomdriva.

Strypta apotek och friska villaägare

Något skumt är det med apoteket. Det som inte längre finns. Socialdemokraterna anser att det var en medveten strypning av denna av folket finansierade verksamhet, Hägglund försvarar sig, och jag var inte där så jag vet då inte vem som gjort vad.
Men en sak vet jag. Den som är i Sundbyberg och vill hämta ut sin medicin på Apoteksbolaget, eftersom det offentliga är vår egen verksamhet och det inte ens är säkert att medicinen finns hos de tre-fyra närmaste privata pillertrillarna, den har inget apotek att tillgå. Det ska snart öppna ett i Kista, säger webben. Det fanns ett där förut, ett i Rinkeby, två i Sundbyberg och några i Solna. Men de är sålda allihop. Närmaste offentliga apotek är hos överklassen på Östermalm. Är det något de gjort sig förtjänta av tack vare sina höga skatter, eller?

DN:s förstasida (papper) framhåller att det är yrkesarbetande villaägare som tjänat på Alliansens politik medan det är arbetslösa och sjuka som förlorat. Som om dessa två kategorier ginge att jämföra! Som om den yrkesarbetande villaägaren hade sitt på det torra - när hon kan bli arbetslös eller sjuk vilken dag som helst.
Då sitter hon där, och torkar baken med sina borgerliga valsedlar.
Olycka väljer man inte. Men solidaritet kan man välja.

För att förhindra alla sådana idéer har DN infört kontroll på riksdagsledamöter så du kan se vem av dem som driver dina frågor, allt för att privatisera, individualisera och splittra. Allt för att undanröja partipolitikens ideologiska långsiktighet.
Låt friska villaägare kolla vem som driver friska villafrågor. Låt dem tro att intet ont kommer att vederfaras dem eftersom de besitter jorden.

Vinst på apoteket

Här är information om avregleringen av apoteken som jag funnit på Fejsboken. Känner inte till källan närmare:

"- Realprisökningar med i genomsnitt 11%
- Inte längre möjlighet att ta reda på var din medicin finns om den är slut på ditt vanliga apotek, eftersom alla har olika lager
- Om du använder Apotekets e-tjänst för receptbelagd medicin kan den endast hämtas ut på statliga apotek.
- Ökad marknadsföring för vi ska köpa 'rätt' medicin"

Ingen kan väl ha undgått att tevereklamen för receptfria läkemedel blir allt vanligare, allt mer högljudd och lovar allt mer. Inte för att vi ska bli friskare, utan för att företagsägarna ska få ökad vinst.

Också på Apoteksbolaget går vinsten tillbaka till ägarna. Med den skillnaden att här är det staten, det vill säga vi medborgare som tjänar på det.

Politik är roligt

På V-Storstockholms årskonferens delades utmärkelsen till veteranerna ut.
Veteran är den som varit medlem i fyrtio år – jag har sex år kvar själv.
Det finns människor som behandlar medlemskortet som ett åkband och byter parti som man byter skjorta. Andra ser politiskt engagemang som ännu en accessoar i sitt livsstilsprojekt.
Veteranerna är de som levt med partiet, skällt på det och våndats över det, men som ännu står kvar och gör det som ska göras. Partiet var utgångspunkten för gemensam rörelse, men till all lycka också en gigantisk kontaktorganisation där vi arbetade och festade med kamrater som blev våra vänner och fiender.
”Tiden går fort när man har roligt” sa Alf Duroj (bilden)om de gångna fyrtio åren. Visst är det så. Inte skulle vi hålla på om vi inte haft roligt!

Ohly kom in en sväng från partistyrelsemötet och eldade oss inför valrörelsen. Satsa på välfärdsfrågorna, de är för viktiga för att gå som affärsvaror. Bland annat återgav Ohly ett test som radion gjort: de ringde upp en rad privata skolor och frågade om plats till ett funktionshindrat barn. Tio procent av skolorna sa nej på direkten, hälften var tveksamma. Hur länge ska kommunerna fortsätta tvingas avstå skattepengar till skolor som inte ens kan sörja för de barn som vill gå i dem? Ett annat exempel som Ohly tog upp var det försvunna apoteksmonopolet och den otrygghet det innebär att företagare med adress i skatteparadis ska reklambomba oss för att få oss att konsumera mer av något som vi redan sätter i oss för mycket av.

Man hajade till lite när partiledaren sa att arbetsrätten är föråldrad. Men eftersom den tillkom under 1970-talet är den inte anpassad för bemanningsföretagen. Den går därför inte att använda i arbetsdomstolen när skumma företag först sparkar sin personal och sen hyr in dem tillfälligt. Arbetsrätten måste moderniseras för att kunna utgöra ett skydd också i dagens samhälle.
Ett samhälle där kapitalisternas råhet fått ett politiskt understöd som veteranerna inte kunde föreställa sig då på 1970-talet. När de gick med i en arbetarrörelse som kämpade för arbetsrätt och medinflytande, daghem åt alla barn, lika lön för lika arbete och svensk nedrustning.

På Kvinnodagen bloggar de rödgröna i stafett – se här!

Det privata är inte alltid politiskt

Tänk vad kritiken i Politik och poesi kan uträtta! Idag hade faktiskt båda morgontidningarna tämligen rättvisande texter om rut-avdraget. SvD granskar sakligt argumenten för och emot. DN har en ledare som kommenterar den något märkliga moralfrågan - alltså om socialdemokrater kan få tillåtelse att följa regler som de själva inte instiftat.

Det får de, skriver tidningen, ty kraven på politiker ska vara rimliga. Tidningens jämförelse: ”Ingen kräver att den som var emot avskaffandet av arvs- och gåvoskatten ska gå i väg till Skatteverket med en pengabunt så fort någon dött eller gett bort något värdefullt” är helt relevant.
Likaså kan jag gott trava runt i förorterna på jakt efter ett offentligt apotek (finns inte!) eller tandläkare (finns i grannstan), men jag skickar inte in ettpar tusingar i extra skatt när jag fått flyttstädat. Jag skulle bara få tillbaka pengarna igen, plus det som jag ändå får tillbaka för att jag har hyfsat god inkomst och överkonsumerar bostadsyta. Så har regeringen bestämt det.

DN vänder sig dock emot dem som ”föraktfullt talat om pigor”, och det med all rätt. Det är inte pigorna som ska föraktas. Jag hade stor respekt och sympati för Rut som hushållade åt granngubben och hans höns. Oftast åt hon stående vid arbetsbänken, men när vi barn var med fick hon sitta hos oss vid bordet. Hennes pepparrotssås var utomordentlig. Regniga dagar ropade vi upp henne från köksregionen till kammaren för att tända den kamin som barnen inte fick röra. Visst låter det mer Jane Austen än välfärdssamhälle?

DN säger också att det blir ”moraliskt och politiskt svårt att vara en del av det påstådda klassamhälle man kämpat för att komma ifrån”. Ordvalet ”påstådda” visar att DN gissar sig fram. Skribenten vet ingenting alls om hur svårt det faktiskt är.
Vi är en del av klassamhället, lever i dess verklighet, äter av det, får våra idéer förvrängda av det - och misslyckas med att förändra det. Det är en ideologisk kamp med sig själv som en liten murvel med rubriknoja inte kan föreställa sig.

Under den politiska kampen, när vi arbetar för något så abstrakt och långsiktigt som att få möjlighet att genomföra sådana lagändringar och jämlikhetsreformer som strategiskt förskjuter makten i klassamhället, då vill verklighetsfanatikerna i Kd ha det till att vi ”pratar om hur människor ska leva sina liv”. DN är inte sena att föra missuppfattningen vidare.
Som om politik vore en fråga om uppfostran.
Eller en redan privatiserad tjänst.

Esbati är inne på förhållandet politik och moral i ett lysande inlägg: ”En journalistisk och politisk diskurs som för bort samhällsdebatten till ett privatmoraliserande dimlandskap fungerar konserverande och reaktionärt”
Sjöstedt tillfogar att rut-avdraget till allt annat också är en regional omfördelare
Lite statistik finns hos Fagerlund

Hjälp kvinnorna i Danderyd!

Nu gör Alliansen och media gemensam sak i att lyfta det så kallade rut-avdraget till brännande valfråga om omistlig samhällsreform.
Om städföretagen får göra skatteavdrag så du får billig hemhjälp ska detta på en och samma gång befria oss från svartjobben, skaffa sysselsättning åt svartskallar, plocka fram livspusselbitarna åt medelklassen och - ser man på - även öka jämställdheten, eftersom svenska välbärgade kvinnor kan unna sig samma lättja som sina män.

Rut-avdraget är räddningen för hushållen i Danderyd, Lidingö och Täby (enl SvD:s pappersupplaga). Det är där (och inte i den socialdemokratiska partitoppen) som användandet av hushållstjänster är högst. Det var i motsvarande områden som utnyttjandet av hembiträden var högst för sjuttio år sedan.
Reformen har alltså en klar fördelningspolitisk profil. Åt galet håll.

Ett skamgrepp är att låtsas som om skattebefriade hushållstjänster dessutom är en form av omsorg. En åttioåring med ryggproblem skulle inte ha råd med städningen annars! Hemtjänsten avfärdar hon med att man där inte får välja vilken syssla man vill ha utförd (enl DN:s pappersupplaga).
Alla gamla damer kan inte känna till att valet mellan städning, handling, matlagning och så vidare numera är vanligt inom hemtjänsten. Men pressen borde veta det, som självutnämnd bevakare av allmänhetens intressen.

För tillslut kommer ett kritiskt ifrågasättande av pigavdraget: Det handlar inte om fullt så många nya ”jobb för nysvenskar” som Reinfeldt säger. Men då är den artikeln upplagd som en mästrande ”valfläskkoll” i syfte att visa hur politikerna ljuger - endast media kan tala om för dig hur det verkligen är!
Fläska på, det kan dom.

Det tål tydligen att upprepas: Privata städfirmor har alltid funnits. På 70-talet var det en av dem som ville göra mig, klen sommararbetare, till ”förman” eftersom alla de övriga anställda var utlänningar. Problemet är att städfirmor är dyra att anlita.
Av alla orättvisor i samhället är det just den kostsamma städningen som en enad borgerlighet beslutat sig för att åtgärda. Av vilken orsak? "Klass och kön, klass och kön" som Schyman brukade säga.

Hemtjänsten har inte alltid funnits. Den har vi utvecklat inom ett solidariskt välfärdssamhälle. Problemet med den är att passen är korta och personalen stressad, inte minst hos de privata utförarna. Det problemet skulle avhjälpas med rejäla skatteintäkter för att finansiera en återigen gemensam sektor, där kvinor och män, svarta och vita kan få såväl arbete som omsorg under olika skeden i livet.

Varför känner jag mig inte överraskad?

De utsålda apoteken leder till högre priser. Inte en källa till överraskning precis.
Först försvann pluskundkortet, det som gav poäng för varje mascara och nikontintuggummi du köpte. Bonussystemet måste skrotas eftersom det skulle kunna utgöra konkurrensfördel för Apoteksbolaget. De nya företagen hade ju inte någon upparbetad kundkrets!

Det borde verkligen inte ha kommit överraskande för någon att nya fräscha uppstickare saknar det erfarna, välrenommerade företagets kontaktnät. Själva vitsen med en utmaning är väl att försöka locka över kunderna. Ännu bättre pluskort hade varit en idé. Men risken är då att lite vinstpromille glider ner i kundens fickor, så att helt fel grupp skulle gynnas av reformen.

Inne på mitt sålda apotek frågade jag vart de nu rekommenderar mig att gå. Spolingen jag vände mig till hade nya logon på bröstet och var lojal med den. Det enda han visste var att det på nya apoteket blir mycket fler varor att köpa!
Överraskad, någon? Inte bättre varor, billigare varor eller miljösäkra varor. Det ska bli fler varor, mer affärer, högre omsättning, grällare reklam, stressigare valmöjligheter.
Men vem vill ha fler huvudvärkstabletter? Man kan inte ta fler än de man tar. Avregleringen av apoteket är möjligen ett sätt att öka huvudvärken nu när den blir lönande.
Därför vill jag handla på ett apotek i offentlig drift. Men spolingen förstod inte vad jag talade om.
Det var i någon mån överraskande.
Så fort trodde jag inte att det gick.

Se också Alliansfritt Sverige

Det politiska, är det privat?

För länge sen bloggade jag om det ”entreprenöriella” som ska in i flera kommuners skolplaner och nu även i den nya skollagen. Inget ont i företeelsen - att ta sig fram, ta sig för, ta tag i saker. Fantasi och handlingskraft. Men jag saknar det lika bängliga uttrycket ”empowerment” - iståndsättande. Det gick ut på ungefär samma saker men med den viktiga skillnaden att det handlar om grupper. Att gemensamt se sina villkor och vad som ska göras åt dem.

För inte så länge sen bloggade jag om de socialdemokratiska medelklasssupportrarna som vill ge varje familj som kan betala rätt att bo i villa, underlätta för individen att tillfredsställa sina materiella behov - utan en tanke på att detta kan höra ihop med gemensam solidarisk rörelse.

Nu gör Aftonbladets Klein ett lysande inlägg. Hon sätter ord på privatiseringen - inte rean på våra gemensamma tillgångar i detta fall, utan förskjutningen från offentligt delat ansvar till den enskildas problem när det gäller arbete, hälsa och sjukdom alternativt välgång.
Citat: ”Den arbetslösa ska få en egen jobbcoach. Den nyanlända invandraren ska få en lots. Den sjuka men utförsäkrade får väl en friskvårdskonsult framöver.”
Läs henne!

Vad Aftonbladet beträffar har nu även jag tvingats konstatera att deras så kallade Hovblogg inte tar in kritiska kommentarer. På Politik och poesi har jag till och med släppt in rasister om de uttrycker sig städat. Men de kungliga tycks vara oberörbara.
Se namnlista: Haga ska vara park

Nu till dagens jubilar: Länge leve Norge!

Seriösa rödgröna frågor

Moderaternas Schlingmann är bekymrad över helgens rödgröna fest i Kungsträdgården. För mycket jippo, förebrår han. För lite politik.

Är det därför vi så sällan ser högern på gator och torg? Jag som trodde det var lättja eller ovilja, och så är det är av ren seriositet som de sitter i bunkern och slår varandra på fingrarna med räknestickan!

Men Schlingmann tycker tvärtom det är vänstern som inte pratar politik utan bara håller på och spelar Lili och Sussi hela tiden.

Eftersom han inte är där märker han inte när vi pratar politik med medborgarna på gatan i deras egen stad. När aktivisterna springer upp och ned i trappuppgångarna, knackar på och frågar om läget, lyssnar på förorten. Och det gör vi inte för att med Schlingmanns ord berätta för väljarna om ”finansieringen av utgiftschocken”. Vi gör det för att tala om det som folk frågar efter.

De frågar om klimatet, om invandringen, om skolan. De frågar varför de diskrimineras och slits ut. De vill veta varför de inte får ett jobb eller varför de måste jobba när de är sjuka, och varför i helsike pensionen inte ska räcka när man har jobbat i hela sitt liv.
När får vi höra högern ge motiveringen till välfärdschocken?
De får gärna göra det utan musikinslag, om de är på det tråkiga humöret.


För bilder från Kungsträdgården, se Lasses blogg
Rödgröna samarbetsbloggen finns här

Tantpoäng

Framtiden tillhör tanterna, utbrister en SvD-kolumnist i min ålder förhoppningsfullt.
Idoltanten som givit hopp åt henne är Marit Paulsson.
Marit som är för välfärdssamhället och representerar Fp som är emot det.

Om tant är den enda merit som behövs, finns också Eva-Britt Svensson.
Men hon har inte bara åldern för sig utan även ett politiskt program.

Om framtiden tillhör politiska virrpannor blir jag lite orolig.

Välfärd för folket behöver ett folk för välfärd

Välfärd och högre kvinnolöner... skulle man tro att inte en mänska kan vara emot. Och så är det tvärtom. Större delen av svenska folket har sagt nej till denna politik.
Men om man frågade större delen av svenska folket varför de säger ja till privata försäkringslösningar för de rika och fortsatt stigande manslöner skulle de antagligen se förvånade ut. De tänkte inte på att detta var vad de gjorde.

Här är ytterligare några förslag på vänsterpolitik som Lars Ohly gått ut med i samband med budgetarbetet i riksdagen:
- Utbyggnad av järnvägen
- Nya hyreslägenheter, 20000 om året
- Försök med klimattaxa, dvs gratis kollektivtrafik
- Bioenergi, miljöteknik och hållbar skogsutveckling
- Återställd a-kassa och höjda tak i sjukförsäkringen

När det gäller välfärden och den offentliga sektorn vill Vänsterpartiet se följande nya jobb:
+32000 i hälso- & sjukvård, +25000 i äldreomsorgen, + 13000 i handikappomsorgen, +10000 i fritidshemmen, +8000 i förskolan, +5000 i grundskolan, 1000 fler i elevhälsan och lika många genuspedagoger, +2000 socialarbetare.
Det skulle betyda en del för lillebror eller mormor.

Ett sätt av flera för att åstadkomma detta är att slopa taken för utgifter och iställer införa möjligheten till en investeringsbudget med längre avskrivningstider. Om någon tycker det låter ansvarslöst kan jag meddela att modellen med gott resultat har prövats inom hela näringslivet.

Överklass och övergrepp

Dagens SvD-ledare gör upp med något han kallar “svaghetens moral”. Tydligen en socialdemokratisk politik som går ut på att dadda människor och ständigt veta bäst, en tendens som är högst irriterande eftersom det är beskyddar- och inte arbetarrörelsementalitet. Men det framgår inte av skribenten Linder om det är styrkans moral eller ingen moral alls som jagar sjuka människor och spionerar på enskilda, eller på vilket sätt det är sporrande att bli av med a-kassan. Han hyllar Sabuni för hennes klarspråk gentemot immigranter, men nämner inte hur vi ytterligare ska sätta press på dessa tappra men hårt prövade människor som möts av krav och mästrande från dag ett.

Ett av Linders politiska recept är: ”Välfärdssystem som kräver ansträngning och motprestation.” Han ser tvärs förbi välfärdens väsen: Ansträngningen kommer först. När du arbetar, betalar skatt, gör rätt för dig. Avstår din del av förtjänsten utan gnäll, även om du tillhör den överklass som aldrig kommer att behöva njuta det ekonomiska biståndets fröjder. Men när du behöver hjälp, då får du den. Under värdiga former och utan snokande och krav. Det, Linder, är det gemensammas moral.

Det ser ut som en tanke att ledaren under, av Abrahamsson, har som rubrik: ”Avdragsrätt för gåvor kan öka solidariteten”. Här är nästa skribent som ser tvärs förbi kärnan. Avdragsrätt för gåvor kan kanske öka intäkterna i välgörenhetsfonderna – vilket kan vara gott i sig – men solidaritet är en fråga om att ge utan att själv tjäna på det. En vidsträckt och generös avdragsrätt skulle till och med vara slutet för det solidariska samhället, slutet för den gemensamma välfärden.
Då tar beskyddarmentaliteten och godtycket över, då gäller mössan-i-hand och tack-goa-patron. Detta, Linder, är inte hjälp till självhjälp. Det är övergrepp på självrespekten.