Trollhättan och tryggheten

Trollhättan. Alla tankar går dit idag.

Skolvardag. Oroliga barn och personal: Hur kan vi skydda oss?

Trollhättan. Sverige. Hatbrott.

Vi har sett det:

Hatet och hoten i kommentarsfält och på fejsboksidor.
Nazister som demonstrerar, öppet.
Respekterade riksdagspartier som hänger på det mindre respekterade partiet med krav på gränskontroller och tiggarförbud.
Bränderna på asylboenden.
Vi har sett alltihop. Då duger det inte att kalla ett stenhårt socialt klimat för tillfälligheter!

”Försök inte plocka politiska poäng på detta” är en återkommande replik i sociala media. Som om detta vore ett spel. Så ynkligt.

Vi är förtvivlade över ett mord på barn. Vi är skräckslagna inför Europas tvillingspöken, fascism och rasism. Att då få sina värsta farhågor bekräftade är bara äcklande!

     Men där sitter högerfolk och inbillar sig att vi lite knipslugt tänker ”haha, nu får vi fler röster!”
     Så ynkligt låg är nivån.
     Att politiken ses som en derbymatch är ett mediaskapat problem. När erfarna journalister inte vågar föra resonemang om levnadsvillkor och maktförhållanden utan enbart räknar lagens målstatistik, då är det inte konstigt att personer som är politiskt oskolade tänker likadant. Men det är farligt när politikens innehåll görs obegripligt.   

Media har också konstruerat ett skruvstäd i sin dramaturgi, vilket gjorde att min första känsla var: ”o, låt det inte vara en islamist eller asylsökande!”

     Så har bakhjärnan påverkats. Den första känsla som dyker upp gäller det som antagligen spelar minst roll för offren och deras familjer.
     Och då tror de som ser samhället som ett fia-spel att min andra känsla förstås måste ha varit ”hoppas att gärningspersonen är högerextremist”. Med andra ord, precis så som de själva tänker (fast de inte tänker utan bara ”vet” vilka brott immigranter begår). Men faktum är att det var tvärtom.

Jag var rädd för att det skulle visa sig vara precis så som det var. Rädd för att få rädslan bekräftad. Rädd för att blir ännu räddare.

     Rädd för att leva i ett samhälle där hatet tillåts påverka oss.
     Rädd för alla de ljumma, jaså-sägarna, de som vill lyssna och förstå när mänskliga rättigheter kränks.
     Rädd för rasisternas fanatism, deras självvalda bubbla där människor avförmänskligas.

Om det alls är möjligt att hoppas något beträffande en mördares identitet så kanske jag hoppades på… låt oss säga en totalt ensam sinnesförvirrad galning som egentligen bara ville skrämma sin mormor lite och så gick det snett. Något i den stilen.  

     Något som skulle hjälpa oss att som samhällsmedborgare behålla våra små staket runt den trygghet vi verkligen och i hjärtat behöver.

Mycket obehagligt

Någonting obehagligt har hänt.

Vi låter oss dirigeras av fascister.

Det finns ett parti som anser sig värst missgynnat av alla. Ett parti som reagerar med sårad kränkma när journalister ställer frågor om deras politik. Ett parti som anser det som förtryck att 13 procent av väljarna inte får styra Sverige. Detta parti har en mobbliknande svans vars förolämpningar och hot fått erfarna krönikörer att tveka innan de tar upp vissa frågor.

     När frågor ställs om det demokratiskt lämpliga i att en nätmobb skrämmer skribenter till tystnad svarar partiet bara med att det är dem själva det är mest synd om.  

Genom att tvångsmässigt begagna begreppet yttrandefrihet som synonym till att allt som partiet eller dess svans vill säga också bör sägas, har de helt lyckas vrida om huvudet på den liberala borgarklassen. Det har gått så långt att kommunala tjänsteutförare tror att det är odemokratiskt om skolelever väljer att inte sitta och lyssna på rasister, liksom polisen betraktar människors motreaktioner mot fascism som en demokratibrist. 

För kort tid sedan blev Sverigedemokraternas ungdomsförbund i teve tillfrågade om de har kopplingar till rasistiska organisationer. En rasistisk organisation fick alltså definiera sig själv.

     Igår söndag var det panelen i God morgon världen som blev rättad. En av dem sa att Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Men programledaren ingrep och förklarade att Sd inte håller med om det.

Vilket annat parti visas denna överdrivna hänsyn? Vilket annat parti får själva tala om hur media ska tolka dem?

     Nej, endast ett parti. Ett fascistiskt parti som med skrämsel och förvirring lyckats nå dithän.
     Någonting mycket obehagligt har hänt.

Och när rena brott begås, utreds de inte. Ordningsmakten och rättsväsendet har resurser till att bötfälla saxofonspelare och psalmsångare som stör nazister – men inte till att stoppa mordhot mot medborgare. Se här.

Politik och journalistik, ett omaka par i Franchells bok

Eva Franchell är en sedan länge ansedd journalist på Aftonbladet, och har också arbetat för Anna Lindh. I Partiet (2012) skriver hon, som följt skeendet inifrån, "en olycklig kärlekshistoria” om Socialdemokraterna. 
Franchell väljer att skildra sitt eget liv och den politiska utvecklingen i Sverige parallellt genom tidstypiska nedslag. När berättelsen ser ut att koncentreras till intrigerna i det socialdemokratiska partiet får vi ”extra allt” genom inblickarna i intrigerna på Aftonbladet, eller vad hennes barn tycker, de som tänks vara intressanta eftersom de tillhör nästa generation.

Generation är ett nyckelbegrepp i boken. Franchells politik består av personstrider och rubriker, och dess drivkraft är åldersbetingade preferenser. Med jämna mellanrum spekulerar hon i hur den ena eller andra generationen blivit fostrad och därför kan tänkas reagera, exempelvis: ”Den gamla partilojala generationen som tog med barnen till första maj hade dött ut och nästa struntade i traditionerna.” Politik är lojalitet och tradition. Vi ser inget av politik som intressekonflikt. Riktigt bisarrt blir det när Franchell skriver att barn födda mellan 1982 och 2003 kallas för ”the millennials”. Tjugo års födslar etiketteras slarvigt och larvigt – allt annat lika!?

Intressant blir det när Franchell tillstår att hon framåt 2011 såg sitt eget ansvar för politikens privatisering: ”Jag var en av de journalister som började beskriva politiken som egennytta. - - - Varje gång en budget kom beskrev jag hur den påverkade privatekonomin.” Här känner hon till någonting viktigt, något som kunnat bli ett helt kapitel om hur kapitalet genom sina tankesmedjor vann över media till att göra gemensam sak i att prata personliga plånboksfrågor. Tyvärr stannar det vid en i och för sig värdefull självkritisk reflexion. Senare frågar hon sig vem det är som styr över politiken, väljarna eller möjligtvis marknaden? Då är medias roll glömd igen.

 

Drevet mot Juholt skildras detaljerat, men utan egentliga förklaringar. Det är mycket möjligt att Franchell inte vet – men hon vet tillräckligt för att vara säker på att det inte var en konspiration. ”Det är maktkamp” skriver hon, som om maktkamper inte utspelades via konspirationer. Tidigare har hon konstaterat att det var kvällstidningsjournalister som ”eldade på rosornas krig och vi tyckte att det var riktigt roligt”. Med Juholtaffären var det kanske inte lika kul längre, men: ”Han säljer tidningar, så enkelt är det.”

Ja, nog är medielogiken enkel. Så enkel att den som befinner sig där inte ser annat än media. Efter månadslånga utspel från S och M frågar sig Franchell hur väljarna ska ”kunna ta något enda parti på allvar efter denna höst?” – som om inga andra partier funnes.

Franchell är här fullständigt medielogisk. Det hör till genren att ignorera vänstern, och att inte skriva så mycket om andra småpartier heller.
Journalisterna skiter i intressepolitik och ideologi för att sedan blaserat kunna konstatera att de inte finns genom cirkelbeviset: media har inte skrivit om dem.   

Politik är lika med rubrik: När Franchell får chansen att ställa en tuff fråga till Juholt vill hon veta vilka rubriker han hoppas på efter presskonferensen.

Politik är lika med attribut: När Sjöstedt väljs till V:s partiledare noterar Franchell apropå hans rutiga skjorta att han ”inte /är/ så olik en gammaldags sosse”, och det ser hon som ett tecken på att vänstern går högerut.

Politik är lika med privat: Franchell antar att folk för hundra år sedan hade slutit sig samman i krav på bättre villkor, men ”idag har deras problem blivit individuella”. Tror hon på allvar att det är problemen som ändrat karaktär? och inte skildringen av dem?

Politik är lika med förpackning: I slutet av boken ställs en sorgsen fråga om orsaken till att det går så dåligt för S är ”vår egen rödvinspackade egotripp” eller tidsandan? Nästa fråga lyder: ”Hur ska nästa generation väljare förstå att Socialdemokraterna egentligen är ett parti för fred, jämlikhet och solidaritet?” (bloggens kursivering)
Politik är lika med fult: Franchell vill inte fackas in som vänster eller höger, nej hon är framför allt individualist. Och journalist, en som vet hur man säljer tidningar! Hon fackar in sig själv med besked: Inte höger eller vänster, utan personlig, apolitisk och medial.

Det finns en del som är bra i boken. Skvallret är småkul, feminismen utmärkt. En eloge till det avsnitt i slutet som beskriver hur männen inom S berikat sig på karriären mellan politik och näringsliv sedan de skickat ut kvinnorna för att göra skitjobbet.

Det som är farligt i boken är att den utgör ett försåtligt hot mot allt spirande politiskt intresse. Journalisterna, de kunniga och modiga, hyllas. Men politiken sänks, allt under det att boken låtsas intressera sig för den via rubriker, attribut, förpackning och väljarnas födelseår.

”Hur ska nästa generation väljare förstå... ” Hur ska någon kunna förstå någonting om politik om den inte skildras som en intressekonflikt?

Hur ska någon väljare kunna förknippa S med solidaritet och jämlikhet om de inte förändrar sin politik?

Hur ska vi läsare kunna behålla respekten för journalister, om inte kan urskilja någonting utanför sin egen internlogik?

Den som säljer tidningar och böcker.

Tryckfrihet är bra

Tryckfrihetssällskapet försvarar i en välvilligt placerad debattartikel tryckfriheten i Sverige. Det låter ganska oförargligt. Eftersom vi har tryckfrihet är det väl bra att den försvaras. Men artikelförfattaren Carlqvist kallar Sverige för en ”demokratur” – här råder i själva verket inte vare sig åsikts- eller tryckfrihet. Hon gör sig därför till tolk för de åsikter som inte får komma fram - men vi talar fortfarande om sidan 3 i SvD. Får man plats där kan man bara känna sig nedtystad om man väntat sig förstasidan!

Vad Carlqvist vänder sig emot är att media ”uppfostrar folket” istället för att granska makten. Delvis är mediakritiken berättigad. Politik och poesi har vid flera tillfällen framfört att media osynliggör vänstern som alternativ, okritiskt hyllar Allians-regeringen, mobbar socialdemokratiska ledare som är socialdemokrater, kryper för de kungliga och bidrar till politikerförakt genom att klumpa ihop politiker till en kast utan att visa var intressemotsättningarna finns. Detta är inte folkuppfostran, snarare folkfördumning (vilket kan exemplifieras med fritt vald löpsedel från kvällspressen).

Men ett tryckfrihetsproblem är det inte. Det är en fråga om makt och ägande. Tidningar är företag som måste sälja, och tydligen gör de bedömningen att de frågor som Tryckfrihetssällskapet vill driva inte är säljbara. Vilket innebär en strimma av hopp. Ty den som tar en titt på TFS fejsboksida kan se till exempel hur Reinfeldt förlöjligas på grund av sina mörkhyade förfäder. Man kan läsa att barnporrförbudet är en onödig lag, att Sverige löper risk att få sharia-lagar, att svensk kultur är att fira midsommar med att ta en sup och att eutanasi av obotligt sjuka är värdigt.
Carlqvist själv lär, enligt Frihetssmedjan (oberoende höger) ha skrivit om ”folk från länder med lägre genomsnitts-IQ”. Det är rasism av det klassiskt biologiska slaget.

Om sådant inte säljer är det bara att vara glad. SvD har gått såväl tryckfriheten som det obskyra sällskapet väl till mötes.

Förhäxat uppdrag

Är det tillåtet att vara S-ledare? frågar sig Kajsa Ekis Ekman i en utmärkt text om drevet som psykologisk krigföring. Omoraliska politiker har varit en börda för medborgarna i alla tider - ett helt nytt och mycket mer lömskt problem är de privata mediernas makt över politiken.

För övrigt är frågan inte utredd om vilken grad av omoral Juholt har uppvisat. I ett inlägg på Approximationer får vi reda på att riksdagsförvaltningens information om ”regelverkets tillämpning” ändrades efter det att misstankarna mot Juholt kommit upp! Så sent som i juni i år fanns där inga regler för samboende. Hallå - detta är ett SCOOP!

Kanonerna fortsätter mullra. Lögn och svek, flykt och kris, skriker löpsedlarna. Ingen journalist är modig nog att gräva vidare i uppgiften om den högst situationsbundna regeltolkningen.
Nyheter som inte passar in, får inte komma fram.

Om det sedan visar sig att Juholt skulle vara oskyldig, får han då upprättelse? Nej, enligt medias experter är han rökt i alla händelser. Hans förtroende har fått skador som inte går att reparera.

Att vara ledare inom arbetarrörelsen är som att vara lärare i Defense against the dark arts på Hogwarts. Av hämndlystnad och förstörelselusta är uppgiften förhäxad. Ingen blir kvar.

Så nej, det är inte tillåtet att vara S-ledare.
Men det är tillåtet att tillfoga människor oläkliga skador.

Värderingar enligt Brecht

Idag har DN hittat de nittonåringar som aldrig hörde ett ljud om demokrati under hela sin skoltid. Därmed faller mitt förra inlägg om vad vi tutar i barnen, det var väl bara under min tid som pedagog.
Flickorna i DN har inte blivit itutade en stavelse om demokrati, har aldrig deltagit i minsta lilla projekt i den vägen. Det första de får höra om demokrati är, tro DN eller ej, precis just när den utsända reportern frågar dem!
Då har den antingen har de fått en ännu sämre undervisning än på 80-talet, eller så är det lika som då, nämligen att de hellre lyssnar på vem som helst utom Fröken.

Nyligen intervjuade jag femtonåringar som var innerligt övertygade om vikten av att få vara med vid varje beslut och om varje människas rätt att säga vad hon tycker. DN skulle säkert ha haft resurser att leta rätt på några sådana, om de velat. De är trots allt fler än de 25 procenten likgiltiga.

Igår skrev jag om unga vuxna som är beredda att sälja sina röster, och att de framför allt skulle göra det om de blir lovade jobb. Vad detta säger om arbetsmarknaden vill tidningen inte gå närmare in på, men idag preciseras ståndpunkten: ”De är alla öppna för att sälja sin röst till en politiker som lovar dem jobb – om det inte strider för mycket mot deras värderingar.”
Se, det var väl en annan sak.
Se, det börjar väl likna själva basen.
”Erst kommt das Fressen, dann die Moral” sa Brecht, det vill säga: Käket först – moralen sen.
Att försörjningen kommer först är dels sant, dels nyliberal moral och marxistisk råärlighet.

Unga vuxna går ut gymnasieskolan. Några av dem känner panik inför sin jobbsituation och är beredda att rösta på nästan vem som helst. Finslipningen nästan dyker upp vid intervjuer, inte i enkäter, och det är den som vi äldre vuxna borde fila än mer på.
Var går gränsen?
Vem är man nästan beredd att rösta på i ett samhälle med eller utan fungerande a-akassa?

Ååå, häpnar de liberala… Hänger demokratin på en så skör tråd? Är inte demokratin den lärdom vi alla insöp med skolbänksdammet?
Nåja. Beror på skolbänken och en hel del omkring den.
Demokratin är inte starkare än vi som bär upp den. Kan den inte ge sina medborgare das Fressen kan den inte opåkallat räkna med deras Moral.

De ungdomar som uttalar sig i dagens artikel, de som inte har hört någonting om demokrati, de har knappast heller hört någonting om marxism. Ändå är slutsatsen de drar iskallt marxistisk för den som befinner sig i paniktillstånd.
Å andra sidan finns det ungdomar som tror att bara man studerar tillräckligt hårt får man toppjobb utomlands. Dem önskar jag all lycka, de som anser sig ha råd med demokratiska värderingar.

De andra önskar jag helhjärtat ett bättre samhälle, ett som erbjöde bättre värderingar.

Demokratiminister Ohlsson anser att studien är svårbedömd bland annat för att man inte vet hur många unga som utfrågats. Det har demokratiministern rätt i. Rubriksättaren däremot har saken klar för sig: Bekymmer!
Det är nog riktigt. Men det kanske inte är just de bekymmer som rubriksättaren tror.

Media eller verkligheten

Vad är sant? Media eller verkligheten?
Ena veckan sitter högsta staben i Vita huset och ser en krigshandling eller möjligen ett mord genomföras i realtid. Det är så suspekt så det måste vara sant.

Nästa vecka tillsätter drottningen av Sverige en privat utredning om sin familj. En familj som av någon anledning är i rikets intresse, trots att kungafamiljen saknar makt. Men massmediakändisar är de, och på så vis får de större makt än den som de konsitutionsligt tilldelats.
Det är media som avgör.
Media kan berömma sig av att ha ”avslöjat” familjen Sommerlath.
Media kan gratulera sig till att få hundra spalter till om familjen Bernadotte.

Granskningen av Sommerlatharna ingår, eller borde göra det, i en granskning av den europeiska kapitalismen, den som utan alla skrupler tillgodogjorde sig allt vad de fick klorna i. Utan hänsyn till klass eller ras, ty så är kapitalismens logik och moral.

Men det har ingenting alls att göra med svensk monarki. Den blir inte sämre eller bättre av att kungen knullar runt, att hans hustru har en tvivelaktig förfader eller av att döttrarna hyllar heterofamiljen.
Monarkin är odemokratisk i sig – utom i så måtto att svenska folket av någon sentimental orsak tycks uppskatta dess existens. Men ingenting i monarkins konstitutionella ställning förändras av vad den aktuella familjen eller dess förfamiljer har bidragit med. Statsskick är inte en fråga om moral!

Om vi håller oss till verkligheten har vi sedan sekler ett demokratiskt underskott i Europa.
Om vi håller oss till media har vi bara en ny story…

Jinge har också skrivit

Mer förändringar, mer av detsamma

Är det inte att gå lite långt i ryggkliande? En av landets största tidningar publicerar det ena rafflande, tendentiösa skolreportaget efter det andra för att efteråt avtackas av landets okunnige skolminister. Tidningen framställer det också som om oppositionen börjat fundera över skolan just nu, ja faktiskt tack vare dessa artiklar!
Givetvis är det inte en pedagog, skolforskare eller ens en journalist med pedagogisk inriktning som skrivit, utan en idéhistoriker som för länge sedan tillhörde Förbundet Kommunist (enl wiki).

Är det inte att gå alldeles på tok för långt när samma tidning i en ledare beklagar sig över det gamla socialdemokratiska Sverige , där ”luften stod stilla, mättad med konsensus”.
Ackurat som nu då.
Den som klagade, då för tiden, riskerade att ”av Olof Palme anklagas för att tillhöra ’hatets och illviljans kolportörer’” tror ledarskribenten, och snor ett uttryck som Palme använde om Svenska Arbetsgivareföreningens vulgärpropaganda (enl wiki).

Nej, fullt så litet och inskränkt var inte landet att statsministern tog medborgarna i personlig upptuktelse. Det var inte alls som idag.
Nu sitter vi på medarbetarsamtal (eller korrigerande samtal, som en del arbetsgivare kallar till om de hört något olämpligt i korridoren) och blir hotade med lönesänkning eller uppsägning. Nu blir den som vantrivs knäppförklarad och placerad i enskilt rum för att hen förstör det positiva klimatet. Nu förklaras vartenda medborgerligt problem vara ditt eget felval.

Mycket var annorlunda under socialdemokratins långa regeringsinnehav, under rekordår och välfärdsår, under det korta vänsteruppsvinget då problemformuleringsprivilegiet för en tid skiftade... fram till de reaktionära borgarnas återställare, till vilka dåvarande Arbetsgivareföreningen givetvis bidragit.
En viss likhet fanns dock i det instängda debattklimatet, det populistiska indunkandet av dagens förhärskande åsikt och mediamegafonernas uppgift att förvirra och fördumma.

Svensson har skrivit om att det var bättre förr.
Jag har skrivit en hel bok om erfarenheterna av skolutveckling under trettio år. Tror du förlagen var intresserade?

Ideologiskt när det är som värst

Man skulle kunna tro att det är valår. På ena sidan presenterar Alliansens fyra leende partiledare sina nya skatteavdrag. På andra sidan har ett foto av vänsterledaren placerats i centrum för en insändare fylld av klagomål på Vänsterpartiet. Den som skrivit har inte varit medlem på tjugo år.
I kommentarsfältet nedan hittar jag: ”med sådana vänner behövs inga fiender” och ”får man igenom vad som helst på DN debatt?”
Nja. Det är lättare att få in vad som helst på DN debatt om man inte är vän med vänstern. Därför är denna kommentar skrattretande: ”När kommer den ideologiska debatten igång?”
Dethär är den ideologiska debatten idag, i tidningar som är megafoner för borgerligheten. Att vänstern omnämns enbart när det är något negativt är resultatet av ett ideologiskt slag som utkämpats just om debattutrymmet.
När kommer den ideologiska debatten igång? Inte förrän de som kan tänkas delta behandlas med något liknande respekt.
Men lite kul kan man ha innan dess.

Varför ack varför

Varför har vi rasister i Sveriges riksdag?
- Därför att tillräckligt många håller med om vad partiet säger.

Så inleds Expos analys av Sverigedemokraternas seger. Visst finns inslag av traditionellt missnöjesröstande bland Sd-väljarna, men tro inte att Sd går att ”avslöja”. De har inte blivit valda trots sin rasism, utan på grund av den.

Expo resonerar också om medias roll. Deras bevakning av Sd:s egna aktiviteter har i huvudsak varit korrekt, men det ständiga utpekandet av dem som vågmästare var att tilldela dem en oproportionerligt viktig roll, vilket naturligtvis stärkte dem.
Det är också så att medias totalt ideologilösa valbevakning gynnar ett parti som Sd. De som har makten ifrågasattes aldrig i större delen av pressen, utan valet framställdes som en förtroendefråga mellan en stark man och en svag kvinna som ville detsamma. Sd-väljarna vände sig då till någon som sa någonting helt annat. Unga, män och arbetslösa blev i första hand Sd:s rekryteringsbas. Förbittrade män som det vore lätt att sympatisera med om de inte ständigt såg till att ta ut bitterheten på andra.

Sd har länge beklagat sig över att vara nedtystade. I själva verket är det som tystats ner de mest komplexa frågorna om demokrati, makt och maktlöshet, försörjning och tilltro till samhället. Dessa frågor har dränkts av det repetitiva gnället att vi ”inte talar öppet om integrationsproblemen” - detta trots att samtliga riksdagspartier gisslat sig för misslyckad integration. Att göra det var förstås baar att ge bort röster buntvis till dem som vill göra sig av med alla svåra frågor en gång för alla genom att göra sig av med människorna det handlar om.


Men varför... ack varför har vi så få socialister i Sveriges riksdag?
På den frågan fanns inget svar i Expo (och tidskriften har sannerligen inte hjälpt till). Men lika enkel är slutsatsen:
- Därför att det inte finns tillräckligt många som vill ha socialism.

Genom att de som har den ekonomiska, politiska och mediala makten har lyckats slå sönder solidariteten, misstänkliggöra alla gemensamma åtaganden och individualisera vartenda problem, sitter nu över halva svenska folket och hoppas på att JUST LILLA JAG ska bli vinnare i Reinfeldts lotteri.
Chansen att få bli dendär verklighetsmänniskan som har stadigt jobb, bor i villa, är frisk jämt och har barn som får fina betyg låter mer lockande än kravet att genom gemensam ansträngning åstadkomma - ett tryggt, rättvist och hållbart samhälle för oss alla.
Lycka till. Kom ihåg att borgarnas uppfattning om rättvisa är att bara den bästa ska få något med!

Men allt är inte borgarnas fel. I Aftonbladet finns en känsloladdad krönika om de förbaskade socialdemokraterna som fattar allting först när det är för sent.
Hela Aftonbladet verkar fatta när det är för sent, för de har samtidigt en lysande ingång i klasskampen av Linderborg och Suhonen.
Aftonbladet, snälla - kan vi få komma fram FÖRE valet nästa gång?
Okej. Dethär är FÖRE valet!

Tradition och schablon

Hur förväntas vi se på den blivande drottningen? Att tidningar och jubileumsböcker hyllar tradition och schablon framgår av Tillemas intressanta artikel där hon tar upp tre nya böcker om Victoria Bernadotte. En består av Herman Lindqvists sedvanliga devota plattityder, en låtsas vara privat, och en skildrar oskuldsfulla kungabrudar genom tiderna.
Drottning Kristina sa: ”Det krävs större mod att gifta sig än att dra i fält” - och avstod från bådadera. Men hon var ju intelligent.

Artikeln visar att det inte går att skilja bevakningen av en blivande regent från bevakningen av en kvinna. (Se även Politik och poesi om Kleopatra.) Kronprinsessan måste vara vacker eller åtminstone ge intryck av att vara det, men inte utmananade. Hon förväntas förkroppsliga patriarkatets och heteronormativitetens dygder. Jämförelsematerial i Victorias fall är lillasyster, som får ta på sig rollen av världslig, sexig tjej vars liv är festligt eller struligt. Storasyster måste visa sig ämbetet värdig genom att vara pliktmedveten och duglig - och i de nämnda böckerna citeras mäktiga män som kan bekräfta Victorias förmågor och den paradox som krävs av henne: hon är pappas favoritmedarbetare, men hon måste alltid kunna luta sig mot den trygge fästmannen. En kvinna är aldrig något i sig själv.

Artikeln kunde gärna ha gått några steg längre i framförallt feministisk analys. Det enda intressanta med Victoria sammanfattar Tillema i slutorden: ”Victoriagestalten sänder uppfordrande signaler och manar till självreglering: Se ut si, var så!”
Bättre förebild kan patriarkatet inte få än denna unga kvinna, som under intryck av de primitiva sederna i Förenta staterna tänker låta sig ledas av sin far fram till altaret. Som man leder en ko till betäckning.

Mer kungligt rolig mediekritik i dystopin i Wahllöfs tevekrönika

För övrigt anser jag att Haga ska vara park