Vänsterkongress 1: Valpen och internationalismen

Vänsterpartiets första kongressdag öppnade ståtligt i Gävles illblå konserthus. Den största frågan för dagen är förstås valplattformen eller "valpen" som ska antas.

Förhandlingarna börjar med en oro för medlemsomsättningen. Vi måste bli fler, men partiet håller sig på runt 8000 medlemmar, fastän inte de samma.
Partisekreterare Anki Ahlsten tar oron på allvar, men var i sitt svar också tydlig med att det är distriktens ansvar att bygga partiet, värva medlemmar och välkomna dem som kommer. Det kan inte göras uppifrån av en styrelse eller arbetsgrupp.
Vår skickliga ledamot i EU-parlamentet, Eva-Britt Svensson, rapporterade om arbetet där. Hon har fått en parlamentarisk majoritet att ställa sig bakom att motverka könsbaserat våld och har fått ta emot Kvinnojourernas pris för årets kvinnogärning, ett pris som Eva-Britt ödmjukt säger sig dela med alla feminister i vänstern. När det gäller integritetsfrågor och kampen mot övervakningen var hon med om en demonstration inne i parlamentshuset, och en aktuell fråga som hon jobbar med är frigivningen av Dawit Isaak, där överläggningarna med Eritreas ambassadör fortsätter.
Den programkommission som jag nu avgår ifrån har färdigställt ett studiematerial till partiprogrammet. Se till att använda det! Vi kan erbjuda material för tänkande, men utveckla politik och ideologi måste medlemmar och medborgare göra själva.
Här kan viceordföranden Annika Cullberg andas ut efter att ha lämnat vår rapport. Vi väntar på middag och ser fram emot att programkommissionen ska vara en levande del i partiets idédebatt, som Cullberg sa.

Valpens rubrik är ”Gemensam trygghet, individens frihet – nystart för Sverige”. Bättre kan väl inte vår inriktning inför valet uttryckas? Partistyrelsens Kalle Larsson inledde sitt tal med att kommentera det faktum att nu är vi i full gång, och redan ligger i stort sett ALLT som ändringsförslag till valpen. Han poängterade att detta är typiskt för vårt parti och våra kongresser, där makten på demokratiskt vis ligger hos ombuden.

Elegant och slagkraftigt sammanfattade han sedan hur partistyrelsen resonerat om plattformen: Välfärden är beroende av att fler människor arbetar, och av ett ökat skatteuttag. Den viktigaste frågan är givetvis mänsklighetens överlevnad, på existensiellt lång sikt, men just nu handlar det om strategier för att uppnå det möjliga. Vi är mitt uppe i ett samarbete som vi ska göra det bästa av - vi som ändå vet att vi är det enda kämpande socialistiska och feministiska partiet i Sverige.

SvD, som inte riktigt förstått hur man gör när man samarbetar, fyller ett uppslag med att vänsterns väg skulle bestå av högersvängar. Då borde de väl vara glada då – men nej, det är klart att borgerskapet skulle föredra att vi tjurigt enögt vägrade att utgöra regeringsunderlag.

Ett fint inslag på kongressen är den långa raden av internationella gäster. De kommer från vänsterpartier från el Salvador till Vitryssland, från Finland till SydAfrika. Här talar el Salvadors Mirtala Lopez (med Francisco Contreras från partistyrelsen som tolk) om det viktiga i att lära genom internationalisering och inspirera varandra för en världsordning av samexistens mellan folken. Viva Vänsterpartiet, la luta continua!

Kongress II

Före kongressfesten får jag tid att surfa runt bland kommentarer i press och bloggosfär, och undrar över den besynnerliga användningen av ordet "mod" - har förresten hört det på kongressen också. Den som vill att andra ska fatta ett beslut försöker med utmaning: är du modig nog? Precis som om den ståndpunkt lilla jag företräder ständigt står för civilkuraget.

Sålunda är det alltså modigt att fortsätta driva sex timmars arbetsdag. Ingen annan gör det och vi måste modigt stå för åsikten.
Samtidigt är det modigt att sluta driva kravet. Inte klamra sig fast vid ett misslyckande utan modigt ompröva politiken.

Givetvis har ingen av uppfattningarna något med mod att göra. De har att göra med hur vi uppfattar partiets strategiska läge och olika slutsatser om läget i klasskampen. Låt oss tala sakfrågor, när sådana behandlas.

Låt oss tala mod, när det behövs. I fråga om att ställa upp för kamrater i en fajt, ta strid för det som dina vänner inte håller med om, eller försvara dina fiender om de gör rätt.

Kongressen

Partikongress. Tre dagar i ett stort svalt skumt hus, istället för vid närmsta sjö. Men vi har kul!
Efter nattmangling har vi ett uppfräschat partiprogram. Tydligare stycken om rasism och antirasism, ett förstärkt ekologiskt perspektiv och fler strategier. I fråga om sex timmars arbetsdag ska vara vision eller dagskrav landade vi i en acceptabel kompromiss.

Vi har valt om vår ordförande Lasse Ohly under stort jubel. Och jag är omvald programkommissionär och tackar för det!