Hos Amledo fann jag ett inlägg jag inte kan motstå, inte efter dess provocerande inledning:
Varför finns det inga poeter? Var är poeterna, vad gör de nu?
Nehej, kanske finns vi inte. Men om vi finns så är vi här. Och det vi gör är det vi ska; vi skriver och läser och talar och formar poesi. Det är vad vi har att göra.
Men lite längre in i texten framgår det att det kanske inte är poeterna som Amledo är så förbannad på. Han ogillar massor av otrevliga saker; det småborgerligt innojade liksom det pseudolitterära sop-såp-skrivandet, plus de soffprogram som ger frispel åt talför medelmåttighet.
Han tycker också att poeter ska skriva om fattigdom, inte om barndom. Vilket med viss rätt låter sig sägas. Men talar vi om en poet skriver hen vanligen inte om saker, utan skriver det som i detta ögonblick ska och låter sig skrivas.
Idag finns det en bra jordmån för samhällsskildrande litteratur, säger Amledo, varifrån han nu fått detta efter att just ha kritserat den rådande utgivningsnormen. Han frågar också efter författarna som menar allvar och som vågar bli ovän med det rådande.
Vi kanske vågade och redan har blivit det?
Eftersom ingen har hört talas om oss.
Här är Kaneltimmen av Jane Morén. Här är de berättelser som inte skrivits förut om gamla människors överlevnad om om de unga människor som på övertid bistår dem.
Här är Mannen har hatten av Ingela Svenson, påfrestande närgången feministisk poesi om det manliga våldet och de utsatta i rättssalen.
Här är Kallskänken av Jenny Wrangborg, vassa jämlikhetsdrömmar rakt från restaurangköket.
Här är Hela tiden av Helena Duroj, existensiell poesi som faktiskt menar allvar med sin granskning av vår bräckliga position i tiden.
Poeterna gör så gott vi kan. Det är vad vi har att göra.
Inledning på Festmanifest*
Poesi är stundens talade folkkonst
Någon fick färgen
någon stal orden
var blev glädjen av?
Den rymde in i julgranspynt och påskägg
barnsligaste bitarna
tills poeterna växte upp som solrosor:
Poesi ska skrikas ut från hustaken
begrundas i lyktskenet
brigadmålas på banderoller
kritas på gatstenen, innan du kastar den
bedjas i den älskades båggångar
Poesi är seg som navelsträngen
och de hängdas rep
nej den lämnar inte ifred
den är allas och ingens
tillhör dem som älskar den
*= ur Manifestation, som även innehåller samhällskritisk poesi av HD
fredag, december 03, 2010
torsdag, december 02, 2010
Diplomatiskt pubtugg
Sverige förpassar neutraliteten till historiens soptunna... jag tror vänstern har använt ungefär den formuleringen i någon valrörelse. Då avfärdades vi som paranoida. Blir det mer sant när USA:s ambassad säger det?
Att Sverige har ett mycket närmare samarbete med NATO än vad någon regering har velat berätta för folket kan inte gärna komma som en nyhet. Det är väl en av landets mest offentliga hemligheter. Men just därför är det bra att få en källhänvisning.
Att försvarsministern älskar USA var ingen överraskning. Det gör vår raggare till granne också. Somliga människor har dendär förtrollade dragningen kvar, det bara är så. Men det verkar lite barnsligt att ta till det som första insteg i stormakternas pompösa koreografi.
”Merparten av telegrammen innehåller trivial rapportering” skriver tidningen, och de glimtar som publicerades igår lät mycket riktigt som någonting grabbarna står och tuggar på puben. Mindre smickrande omdömen om Berlusconi kan vi få höra i vartenda italienskt gathörn.
Förr eller senare kommer väl ett avslöjande som är upprörande eller rentav farligt. Men det vore en välgärning om media drog ner på bastonerna tills detta inträffar.
Att Sverige har ett mycket närmare samarbete med NATO än vad någon regering har velat berätta för folket kan inte gärna komma som en nyhet. Det är väl en av landets mest offentliga hemligheter. Men just därför är det bra att få en källhänvisning.
Att försvarsministern älskar USA var ingen överraskning. Det gör vår raggare till granne också. Somliga människor har dendär förtrollade dragningen kvar, det bara är så. Men det verkar lite barnsligt att ta till det som första insteg i stormakternas pompösa koreografi.
”Merparten av telegrammen innehåller trivial rapportering” skriver tidningen, och de glimtar som publicerades igår lät mycket riktigt som någonting grabbarna står och tuggar på puben. Mindre smickrande omdömen om Berlusconi kan vi få höra i vartenda italienskt gathörn.
Förr eller senare kommer väl ett avslöjande som är upprörande eller rentav farligt. Men det vore en välgärning om media drog ner på bastonerna tills detta inträffar.
onsdag, december 01, 2010
En vill inte bli sedd, och de andra ser vi inte
Slutligen kom DO fram till ett beslut: förbud mot niqab inom en utbildning strider mot diskrimineringslagen. Märkligt att kvinnan i fråga hann genomgå hela kursen innan DO kom till den slutsatsen.
Möjligen har det att göra med det hätska tonläget i debatten och med alla hänvisningar till vad det inte handlar om. DO uttrycker det själva: de har inte tagit ställning till om niqab är ett trevligt plagg eller om man måste visa ansiktet inom barnomsorgen. De har tagit ställning till hur människors möjlighet att genomföra en utbildning ska regleras. Med tanke på sin klädsel är det möjligt att kvinnan aldrig får en anställning.
DO skriver: ”Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt - - /och/ kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället. Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.”
En mer subtil form av diskriminering är osynliggörande. Erfarenheterna hos barn med utländsk bakgrund tas inte tillvara inom förskola och grundskola. Personalen vet i allmänhet bara vilket språk barnet talar, men saknar annan insikt i deras bakgrund. Då blir det svårt att erbjuda ett lärande där barnet ser sammanhang och bygger upp en förståelse. Modersmålsundervisningen lever ofta sitt eget liv, utan krav på kunskaper, och svenska som andraspråk ges som ren färdighetsträning utan samband med skolarbetet i övrigt.
Tack och lov är det inte såhär på alla skolor. Men på alldeles för många. Kom sen inte och undra varför barn som flyttat in från utlandet har svårt att nå målen!
Det finns mycket att göra i fråga om interkulturell undervisning. En undervisning som på sikt gör att fler flickor och kvinnor kan ta itu med frågor om traditionens makt och sin ställning på arbetsmarknaden.
Skolinspektionens rapport finns här!
Lång diskussion i frågan hos Alltid rött, alltid rätt
Möjligen har det att göra med det hätska tonläget i debatten och med alla hänvisningar till vad det inte handlar om. DO uttrycker det själva: de har inte tagit ställning till om niqab är ett trevligt plagg eller om man måste visa ansiktet inom barnomsorgen. De har tagit ställning till hur människors möjlighet att genomföra en utbildning ska regleras. Med tanke på sin klädsel är det möjligt att kvinnan aldrig får en anställning.
DO skriver: ”Missaktning mot kvinnor kommer till uttryck på många sätt - - /och/ kan inte elimineras genom att vi utestänger enskilda kvinnor från grundläggande arenor i samhället. Utbildning är en nyckel till de dörrar som utestängt och alltjämt utestänger kvinnor och bromsar utvecklingen mot full jämställdhet. Denna långsiktiga strävan bör inkludera alla kvinnor, oavsett deras religiösa tro och val av klädsel.”
En mer subtil form av diskriminering är osynliggörande. Erfarenheterna hos barn med utländsk bakgrund tas inte tillvara inom förskola och grundskola. Personalen vet i allmänhet bara vilket språk barnet talar, men saknar annan insikt i deras bakgrund. Då blir det svårt att erbjuda ett lärande där barnet ser sammanhang och bygger upp en förståelse. Modersmålsundervisningen lever ofta sitt eget liv, utan krav på kunskaper, och svenska som andraspråk ges som ren färdighetsträning utan samband med skolarbetet i övrigt.
Tack och lov är det inte såhär på alla skolor. Men på alldeles för många. Kom sen inte och undra varför barn som flyttat in från utlandet har svårt att nå målen!
Det finns mycket att göra i fråga om interkulturell undervisning. En undervisning som på sikt gör att fler flickor och kvinnor kan ta itu med frågor om traditionens makt och sin ställning på arbetsmarknaden.
Skolinspektionens rapport finns här!
Lång diskussion i frågan hos Alltid rött, alltid rätt
måndag, november 29, 2010
söndag, november 28, 2010
Slarv är inte rasism, bara symptomatiskt
”Av annat etniskt ursprung än vitt”… skrev nyligen en god journalist. Det är med avsikt jag inte länkar, ty det är inte skribentens fel att det felaktiga uttryck hen begagnar är fullt förståeligt för läsarna.
Etnicitet är en uppsättning sedvänjor som vi förväntas bära med oss, medan ras avser hudfärg eller ögonform eller andra fysiska kännetecken. Uttrycket ”annat etniskt ursprung än vitt” är orimligt, ungefär som att säga ”av andra småföretagare än vänsterhänta”.
Raskaraktäristika är nästintill omöjliga att använda sedan den biologiska rasismen nådde fram till slutgiltiga lösning och landade i det outhärdliga.
Etnicitet och kultur är uttryck som fortfarande är möjliga att begagna, men som i respektabla sammanhang ändå kräver definitioner eftersom det är abstraktioner vi rör oss med.
Vit hudfärg är inte är en etnisk markör och etnicitet baseras inte på så kallade raskaraktäristika. Ändå är den vanvettiga adjektivblandningen begriplig: ”Av annat etniskt ursprung än vitt” betyder en disparat grupp av Andra. En grupp som kanske har mörkt pigment eller som i statistisken räknas som nyinflyttade eller som är analfabeter eller som bor på ett ställe där svennar inte vill bo. Eller en grupp vars kult innebär fredagsbön eller vars döttrar måste ta ställning till bruket av huvudbonad. Det kan också vara de som har lägst betyg i grundskolan, eller den grupp som är överrepresenterad bland mottagare av ekonomiskt bistånd i större kommuner.
Begripligt till en början. Men så fort vi försöker ringa in den åsyftade gruppen blir det en enda röra.
Den underliggande tanken är att ljust pigment ska kombineras med en uppsättning önskvärda outtalade etniska och sociala markörer för att bilda ett ”vi”. Övriga är de andra.
Journalisten var inte rasist, bara slarvig. Men att vi förstår henom säger något om hur intensivt sorteringen av trängt in i det offentliga samtalet.
Etnicitet är en uppsättning sedvänjor som vi förväntas bära med oss, medan ras avser hudfärg eller ögonform eller andra fysiska kännetecken. Uttrycket ”annat etniskt ursprung än vitt” är orimligt, ungefär som att säga ”av andra småföretagare än vänsterhänta”.
Raskaraktäristika är nästintill omöjliga att använda sedan den biologiska rasismen nådde fram till slutgiltiga lösning och landade i det outhärdliga.
Etnicitet och kultur är uttryck som fortfarande är möjliga att begagna, men som i respektabla sammanhang ändå kräver definitioner eftersom det är abstraktioner vi rör oss med.
Vit hudfärg är inte är en etnisk markör och etnicitet baseras inte på så kallade raskaraktäristika. Ändå är den vanvettiga adjektivblandningen begriplig: ”Av annat etniskt ursprung än vitt” betyder en disparat grupp av Andra. En grupp som kanske har mörkt pigment eller som i statistisken räknas som nyinflyttade eller som är analfabeter eller som bor på ett ställe där svennar inte vill bo. Eller en grupp vars kult innebär fredagsbön eller vars döttrar måste ta ställning till bruket av huvudbonad. Det kan också vara de som har lägst betyg i grundskolan, eller den grupp som är överrepresenterad bland mottagare av ekonomiskt bistånd i större kommuner.
Begripligt till en början. Men så fort vi försöker ringa in den åsyftade gruppen blir det en enda röra.
Den underliggande tanken är att ljust pigment ska kombineras med en uppsättning önskvärda outtalade etniska och sociala markörer för att bilda ett ”vi”. Övriga är de andra.
Journalisten var inte rasist, bara slarvig. Men att vi förstår henom säger något om hur intensivt sorteringen av trängt in i det offentliga samtalet.
fredag, november 26, 2010
Heja mångfald, heja poesi - och leve Karlfeldt!
Det tar sig! Tre poesiaktioner i Stockholm samma kväll, och i snöstorm dessutom. Finpoesin höll till inne i värmen på Dramaten, i arrangemang av tidskriften 10-tal. De stred för mångfalden, tyvärr under en så görlöjlig paroll som ”Håll för öronen, Jimmie Åkesson”. Delvis på grund av parollen höll Sverigedemokratisk ungdom ett protestmöte utanför, med uppläsning av vad de tycker är klassisk svensk poesi. Lite vid sidan av pågick ett protestmöte med Poetisk front, som var emot båda de tidigare nämnda! Heja!
”Det är både synd och skam att höja omvärldens kulturer och nedvärdera den egna” hävdar Sd-ungdomarna. Visst, det är därför man så sällan hör någon göra det. Utom möjligen de rasister som tycker att det duger som starkt argument när de säger att det är bara i dumma Sverige som flyktingar får introduktionsersättning , annat är det minsann i Saudiarabien...
Den sverigedemokratiska ungdomen hade för sitt möte valt ut vad de håller för nationalromantiska skalder, där ibland Eddan som är isländsk och Bellman som verkade långt före den (inte helt lyckade) litterära strömning som kallas nationalromantik. Dan Andersson lär de ska ha deklamerat, han som var vildmarksromantiker och andlig visionär, aldrig nationalromaniker. Inom den nationalromantiska diktningen var Tegnér, Geijer, Snoilsky och Heidenstam de främsta, och endast den sistnämnde producerade rader som är läsbara än idag. Att också ärkerepublikanen Moberg lästes på ett möte som avslutades med Kungssången må väl ses som ett utslag av senkommen mångfaldsvurm.
När jag läser nationalistsajten Politiskt inkorrekt ser jag kommentaren: ”om Karlfeldt levat hade han varit sverigedemokrat”.
Tro det!
Seriösa litteraturkritiker har ofta hävdat att Karlfeldt i det närmaste var nazist.
Tänk att inte ens nationalisterna själva kan hålla dessa åsiktsriktningar isär.
Vad, o vad, skulle då den hypotetiske 146-årige författaren ha varit?
Karlfeldt, den kanske störste diktaren på svenska, dog år 1931, så nazist hann han aldrig bli. Dock var han inbäddad i det nationalromantiska förra sekelskiftets normaleuropeiska rasism. De personliga idiosynkrasierna hos Karlfeldt riktas mot det storvulet karlaktiga, ett ideal som för honom framstår som urtypiskt nordiskt och som får göra tjänst som ursäkt för hans privata patriarkala livsform. I hans tal ”Till det unga Dalarne och det unga Sverige” (ungdomsmöte på Bispbergs klack -05) finns en del passager att hicka till av, det går säkert att finna flera.
Särdeles politiskt intresserad var Karlfeldt aldrig, utom i litterära spörsmål. Denna politiska vaghet kan i sig innebära en risk att hamna fel, men när Karlfeldt väl tog ställning var han i första hand intellektuell och liberal. Den beundran för kraft och styrka som är påfallande i hans verk, speglar Karlfeldts egen vekhet, hans skräck för tvång och våld.
Därför tror jag att Karlfeldt, vid närmare kunskap om nazismen, skulle ha skytt dess brutalitet. Och att han vid sentida kontakt med Sverigedemokraterna skulle ha skytt deras inskränkthet.
Det fanns ändå, en gång, något som hette liberalism.
Karlfeldt skulle näppeligen ha motdemonstrerat mot något, inte med någon som helst front. Om han hade han levt idag skulle han stillsamt ha festivalat på Dramaten. Just på den plats som sannerligen var hans - parnassen.
Mer om Karlfeldt och mångfald finns i Dalademokraten
”Du höga orgelverk, jag är en man i din menighet
som samlar din mångfald så gott jag kan till enighet”
ur Vinterorgel
”Det är både synd och skam att höja omvärldens kulturer och nedvärdera den egna” hävdar Sd-ungdomarna. Visst, det är därför man så sällan hör någon göra det. Utom möjligen de rasister som tycker att det duger som starkt argument när de säger att det är bara i dumma Sverige som flyktingar får introduktionsersättning , annat är det minsann i Saudiarabien...
Den sverigedemokratiska ungdomen hade för sitt möte valt ut vad de håller för nationalromantiska skalder, där ibland Eddan som är isländsk och Bellman som verkade långt före den (inte helt lyckade) litterära strömning som kallas nationalromantik. Dan Andersson lär de ska ha deklamerat, han som var vildmarksromantiker och andlig visionär, aldrig nationalromaniker. Inom den nationalromantiska diktningen var Tegnér, Geijer, Snoilsky och Heidenstam de främsta, och endast den sistnämnde producerade rader som är läsbara än idag. Att också ärkerepublikanen Moberg lästes på ett möte som avslutades med Kungssången må väl ses som ett utslag av senkommen mångfaldsvurm.
När jag läser nationalistsajten Politiskt inkorrekt ser jag kommentaren: ”om Karlfeldt levat hade han varit sverigedemokrat”.
Tro det!
Seriösa litteraturkritiker har ofta hävdat att Karlfeldt i det närmaste var nazist.
Tänk att inte ens nationalisterna själva kan hålla dessa åsiktsriktningar isär.
Vad, o vad, skulle då den hypotetiske 146-årige författaren ha varit?
Karlfeldt, den kanske störste diktaren på svenska, dog år 1931, så nazist hann han aldrig bli. Dock var han inbäddad i det nationalromantiska förra sekelskiftets normaleuropeiska rasism. De personliga idiosynkrasierna hos Karlfeldt riktas mot det storvulet karlaktiga, ett ideal som för honom framstår som urtypiskt nordiskt och som får göra tjänst som ursäkt för hans privata patriarkala livsform. I hans tal ”Till det unga Dalarne och det unga Sverige” (ungdomsmöte på Bispbergs klack -05) finns en del passager att hicka till av, det går säkert att finna flera.
Särdeles politiskt intresserad var Karlfeldt aldrig, utom i litterära spörsmål. Denna politiska vaghet kan i sig innebära en risk att hamna fel, men när Karlfeldt väl tog ställning var han i första hand intellektuell och liberal. Den beundran för kraft och styrka som är påfallande i hans verk, speglar Karlfeldts egen vekhet, hans skräck för tvång och våld.
Därför tror jag att Karlfeldt, vid närmare kunskap om nazismen, skulle ha skytt dess brutalitet. Och att han vid sentida kontakt med Sverigedemokraterna skulle ha skytt deras inskränkthet.
Det fanns ändå, en gång, något som hette liberalism.
Karlfeldt skulle näppeligen ha motdemonstrerat mot något, inte med någon som helst front. Om han hade han levt idag skulle han stillsamt ha festivalat på Dramaten. Just på den plats som sannerligen var hans - parnassen.
Mer om Karlfeldt och mångfald finns i Dalademokraten
”Du höga orgelverk, jag är en man i din menighet
som samlar din mångfald så gott jag kan till enighet”
ur Vinterorgel
torsdag, november 25, 2010
Betydelsen av idéburet arbete
I SvD:s ledare har Linder idag fått in ettpar riktiga poänger, en rolig och en viktig. Den roliga är att ”Den som envisas med att tala om Sverige som en sorts nordiskt DDR har dels helt fel i sak, dels kommer han snabbt att förlora förtroende i sin åhörarkrets.” Tacksam för de orden hoppas jag på ebb i absurditeterna, så att exempelvis Lars Ohly kan debattera inrikespolitik utan att någon kommer dragande med situationen i Nord-Korea, eller att vi kan ha synpunkter på Israels och USA:s krigföring utan att bli utmålade som antisemiter och talibanförespråkare. Lite respekt är alltid klädsamt, eller hur.
Nu till den viktiga poängen. Linder tar upp de borgerligas framgångar och sammanfattar: ”Förändringarna hade inte skett utan samhällskritik, konstruktivt policyarbete och aktiv opinionsbildning. Det var när borgerligheten bröt upp från sin undfallenhet och tystnad som saker började hända. Vill man att att det som har uppnåtts ska konsolideras och fördjupas, måste det idéburna arbetet fortsätta. Annars rör vi oss snart i fel riktning.” Ty även om man kan ifrågasätta graden av borgerlighetens undfallenhet genom tiderna har Linder naturligtvis rätt i att den som vill skapa en världsbild har långsiktigt arbete framför sig - och behöver ett-par tre tidningar och tevekanaler till sitt förfogande.
Detta var vad socialdemokratin aldrig insåg. De trodde att det räckte med bara att vinna. Opinion, ideologi och kultur lämnade de över åt andra. Och visserligen kan folket rösta lite puckat ibland, men en sak är klar: plånboksfrågorna är inte tillräckliga. Det idéburna arbetet måste fortsätta.
Det har borgarna förstått, liksom ordförande Mao förstod det. Resultaten är förskräckande, om än inte jämförbara.
Men här kommer Linder med en mening som jag tittat på i en kvart utan att begripa den, när han beklagar att ”alldeles för få har egna förmögenheter att tala om”.
Betyder det att fler borde vara rika, men inte alla förstås? Betyder det att de fett rika ska dela med sig åt de tämligt välbeställda? Eller menar han att pengar som staten plottrar bort på motorvägar och militärkonvojer skulle göra större glädje på ditt och mitt bankkonto? Och om det är för få som har egna förmögenheter, är det då för många som har andras? Sist undrar jag vad som är en förmögenhet att tala om - ska det stå i motsats till de rikedomar som en person med god uppfostran helst inte talar om?
Dethär fenomenet när vi förstår alla orden men inte vad de vill säga, borde ha ett namn. Kontext-insufficiens, kanske.
- - -
Min favoritmiljöpartist slår till igen. Läs här om sambandet mellan euro-land och den irländska krisen! Gemensamma regler - skrivna för de starkaste.
Nu till den viktiga poängen. Linder tar upp de borgerligas framgångar och sammanfattar: ”Förändringarna hade inte skett utan samhällskritik, konstruktivt policyarbete och aktiv opinionsbildning. Det var när borgerligheten bröt upp från sin undfallenhet och tystnad som saker började hända. Vill man att att det som har uppnåtts ska konsolideras och fördjupas, måste det idéburna arbetet fortsätta. Annars rör vi oss snart i fel riktning.” Ty även om man kan ifrågasätta graden av borgerlighetens undfallenhet genom tiderna har Linder naturligtvis rätt i att den som vill skapa en världsbild har långsiktigt arbete framför sig - och behöver ett-par tre tidningar och tevekanaler till sitt förfogande.
Detta var vad socialdemokratin aldrig insåg. De trodde att det räckte med bara att vinna. Opinion, ideologi och kultur lämnade de över åt andra. Och visserligen kan folket rösta lite puckat ibland, men en sak är klar: plånboksfrågorna är inte tillräckliga. Det idéburna arbetet måste fortsätta.
Det har borgarna förstått, liksom ordförande Mao förstod det. Resultaten är förskräckande, om än inte jämförbara.
Men här kommer Linder med en mening som jag tittat på i en kvart utan att begripa den, när han beklagar att ”alldeles för få har egna förmögenheter att tala om”.
Betyder det att fler borde vara rika, men inte alla förstås? Betyder det att de fett rika ska dela med sig åt de tämligt välbeställda? Eller menar han att pengar som staten plottrar bort på motorvägar och militärkonvojer skulle göra större glädje på ditt och mitt bankkonto? Och om det är för få som har egna förmögenheter, är det då för många som har andras? Sist undrar jag vad som är en förmögenhet att tala om - ska det stå i motsats till de rikedomar som en person med god uppfostran helst inte talar om?
Dethär fenomenet när vi förstår alla orden men inte vad de vill säga, borde ha ett namn. Kontext-insufficiens, kanske.
- - -
Min favoritmiljöpartist slår till igen. Läs här om sambandet mellan euro-land och den irländska krisen! Gemensamma regler - skrivna för de starkaste.
måndag, november 22, 2010
Mera hambo och capoeira åt folket!
I gårdagens nyheter berättade Sverigedemokraterna om sin kulturpolitik som är trångsynt på gränsen till pekoralism. Bevara hembygdsgårdarna, låt turisterna titta på utklädda vikingar och hugg din egen runsten!
Vi som älskar hembygdsgårdar och fäbodar har aldrig haft en tanke på att skötseln av dem och aktiviteterna där skulle gå ut över klezmer, magdans eller grekiska körer. Inte heller att utställningar och kurser på våra historiska muséer skulle drabba människor med ett annorlunda kulturintresse.
Sd sätter upp en av tänkt svenskhet som kriterium för att få vara med och dela på skattemedel, och väljer ut några exempel på kulturaktiviteter som ska kallas svenska. Det är både historielöst och kulturfattigt.
Glädjande nog har de inte mycket att hämta i hembygdsrörelsen eller inom folkmusikskrået. Folk som verkligen bryr sig om kultur vill inte använda den som slagträ mot andra. På fejsboken finn Folkmusiker mot främlingsfientlighet.
Leve Knätofsmanifestet!
- - -
Ser du Ung & bortskämd? Efter att ha hört snacket om första avsnittet såg jag fram emot någonting rysansvärt, del två var intetsägande. Först tjafsade de om vem som skulle städa, sen gjorde de sitt bästa på ett praktikjobb, så inte ens den mest skruvade dramaturgi kunde hetsa upp soppan/såpan. Därför är jag glad när min favoritmiljöpartist skriver om verkliga samhällsmotsättningar och fingerade generationsmotsättningar.
Vi som älskar hembygdsgårdar och fäbodar har aldrig haft en tanke på att skötseln av dem och aktiviteterna där skulle gå ut över klezmer, magdans eller grekiska körer. Inte heller att utställningar och kurser på våra historiska muséer skulle drabba människor med ett annorlunda kulturintresse.
Sd sätter upp en av tänkt svenskhet som kriterium för att få vara med och dela på skattemedel, och väljer ut några exempel på kulturaktiviteter som ska kallas svenska. Det är både historielöst och kulturfattigt.
Glädjande nog har de inte mycket att hämta i hembygdsrörelsen eller inom folkmusikskrået. Folk som verkligen bryr sig om kultur vill inte använda den som slagträ mot andra. På fejsboken finn Folkmusiker mot främlingsfientlighet.
Leve Knätofsmanifestet!
- - -
Ser du Ung & bortskämd? Efter att ha hört snacket om första avsnittet såg jag fram emot någonting rysansvärt, del två var intetsägande. Först tjafsade de om vem som skulle städa, sen gjorde de sitt bästa på ett praktikjobb, så inte ens den mest skruvade dramaturgi kunde hetsa upp soppan/såpan. Därför är jag glad när min favoritmiljöpartist skriver om verkliga samhällsmotsättningar och fingerade generationsmotsättningar.
lördag, november 20, 2010
Sedelärande berättelse eller skräckpropaganda
Idag fanns en sedelärande berättelse i morgonbladet. Berättelsen om hur det går för det lokala näringslivet när internationella storbolag släpps lösa. Politik och poesi har tagit upp det tidigare, och Fotolasse redogör för hela historien om hur det gått för de förortscentrum som Boultbee tilläts köpa när borgarna i stadshuset spelade krypkasino med vår gemensamma egendom.
Fotolasse hänvisar också till Skytte, som har en kolumn skräckpropaganda om hur illa det skulle ha gått om de rödgröna vunnit valet, en text som i många stycken är pinsam. Men det allra tråkigaste är faktiskt att Skytte har fiskat upp ett förmodligen autentiskt exempel på hur makt går före ideologi hos, i detta fall, socialdemokraterna. Skytte redogör för ett teveinslag där journalisten frågade hur Sahlin kan säga att det var fel på den politik som hon bara några veckor tidigare gått till val på, och S’ tidigare kommunikationschef svarade: Därför att man förlorade valet.
Att den politik som vinner val på något vis skulle vara ”rätt” politik är en ohygglig slutsats som kan göra vem som helst till rikskansler.
Borgarna har vunnit valet i Stockholms stad flera gånger i sträck. Därför är det rätt att de styr staden. Men blott därför, är det inte rätt att de låter skinna folket i förorterna.
Fotolasse hänvisar också till Skytte, som har en kolumn skräckpropaganda om hur illa det skulle ha gått om de rödgröna vunnit valet, en text som i många stycken är pinsam. Men det allra tråkigaste är faktiskt att Skytte har fiskat upp ett förmodligen autentiskt exempel på hur makt går före ideologi hos, i detta fall, socialdemokraterna. Skytte redogör för ett teveinslag där journalisten frågade hur Sahlin kan säga att det var fel på den politik som hon bara några veckor tidigare gått till val på, och S’ tidigare kommunikationschef svarade: Därför att man förlorade valet.
Att den politik som vinner val på något vis skulle vara ”rätt” politik är en ohygglig slutsats som kan göra vem som helst till rikskansler.
Borgarna har vunnit valet i Stockholms stad flera gånger i sträck. Därför är det rätt att de styr staden. Men blott därför, är det inte rätt att de låter skinna folket i förorterna.
torsdag, november 18, 2010
Legitimerad läxutdelare ett flumyrke
- Vet du vad kvart över heter på engelska, frågade den lilla flickan på pendeltåget.
- A quarter past, sa henne mor, och kom sen på: Men gud, du hade ju klockan i LÄXA!
- Jag vet, suckade flickan olyckligt.
Mor och dotter såg på varandra, ett utbyte av trötthet och bekymmer. En dålig dag hade bara börjat.
Vad var de så oroliga för? Att den lilla inte kan hålla reda på tiden när hon kommer till England? Inte alls. De var oroliga för LÄXAN. Fröken kan bli arg och flickan kanske inte blir godkänd i kärnämnena plikt, flit och gott minne.
Utbildningsmajoren skulle ha sugit i sig deras dystra blick som en frukostmazarin.
I senaste numret av Grundskoletidningen skriver Maja Keszei att vi måste granska läxorna. Deras tilltänka och verkliga betydelse för barnens studier, deras utformning och status, framför allt frågan om deras berättigande.
Läxan är som bekant inte valfri för eleven. Den skrivs till och med in i åtgärdsprogram för barn som redan fått svårigheter (exempelvis med läxorna). Många familjer säger att läxor stressar sönder deras privatliv och ökar konflikterna hemma. Men somliga kan lösa problemet genom att köpa läxhjälp med statligt rut-avdrag. Trots att det är lag på att skolan ska vara kostnadsfri för alla kan man betala för privat hjälp med den obligatoriska undervisningen.
Barn som går i grundskola är inte skyldiga att arbeta mer än högst åtta timmar per dag och inte över helger eller skollov (nya Skollagen 7 kap 17§). Sex timmar borde sannerligen räcka, men inte ens åtta timmar räcker till när pedagogerna tar sig rätten att förlänga arbetsdagen genom att ge hemuppgifter.
Uppgifter, måste vi då understryka, vars värde ingenstans finns belagt i forskningen. Ingen vetenskapare har fastslagit att läxor är den bästa lärometoden. Ingen teoribildning finns om hur läxor ska ges, och när och av vilken typ.
Läxor är en stående ingrediens i barns utbildning. Men inte för att de är erkänt överlägsna. Läxor finns därför att de är oupplösligt infattade i vår schablonbild av vad skola ska vara.
Lite mer vetenskaplighet och lite mindre det-säger-alla-flum skulle både barn och personal i den svenska skolan vinna på. Istället slänger borgarna ur sig förslag som går ut på att det ska höras mycket!
Lärarlegitimation är ett förslag som såg ut som bara en i raden majorens muskelspänningar i skolans mest avlägsna korridorer. Därför är denna debattartikel en stark ögonöppnare: Det håller inte att jämföra läraryrket med läkaryrket. Förutsättningarna är för olika, pedagogik är inte medicin. De nya lärarna kommer att få hanka sig fram på vikariat tills de finner en lämplig introduktionstjänst som kan legitimera dem. Detta höjer på intet vis yrkets status.
- A quarter past, sa henne mor, och kom sen på: Men gud, du hade ju klockan i LÄXA!
- Jag vet, suckade flickan olyckligt.
Mor och dotter såg på varandra, ett utbyte av trötthet och bekymmer. En dålig dag hade bara börjat.
Vad var de så oroliga för? Att den lilla inte kan hålla reda på tiden när hon kommer till England? Inte alls. De var oroliga för LÄXAN. Fröken kan bli arg och flickan kanske inte blir godkänd i kärnämnena plikt, flit och gott minne.
Utbildningsmajoren skulle ha sugit i sig deras dystra blick som en frukostmazarin.
I senaste numret av Grundskoletidningen skriver Maja Keszei att vi måste granska läxorna. Deras tilltänka och verkliga betydelse för barnens studier, deras utformning och status, framför allt frågan om deras berättigande.
Läxan är som bekant inte valfri för eleven. Den skrivs till och med in i åtgärdsprogram för barn som redan fått svårigheter (exempelvis med läxorna). Många familjer säger att läxor stressar sönder deras privatliv och ökar konflikterna hemma. Men somliga kan lösa problemet genom att köpa läxhjälp med statligt rut-avdrag. Trots att det är lag på att skolan ska vara kostnadsfri för alla kan man betala för privat hjälp med den obligatoriska undervisningen.
Barn som går i grundskola är inte skyldiga att arbeta mer än högst åtta timmar per dag och inte över helger eller skollov (nya Skollagen 7 kap 17§). Sex timmar borde sannerligen räcka, men inte ens åtta timmar räcker till när pedagogerna tar sig rätten att förlänga arbetsdagen genom att ge hemuppgifter.
Uppgifter, måste vi då understryka, vars värde ingenstans finns belagt i forskningen. Ingen vetenskapare har fastslagit att läxor är den bästa lärometoden. Ingen teoribildning finns om hur läxor ska ges, och när och av vilken typ.
Läxor är en stående ingrediens i barns utbildning. Men inte för att de är erkänt överlägsna. Läxor finns därför att de är oupplösligt infattade i vår schablonbild av vad skola ska vara.
Lite mer vetenskaplighet och lite mindre det-säger-alla-flum skulle både barn och personal i den svenska skolan vinna på. Istället slänger borgarna ur sig förslag som går ut på att det ska höras mycket!
Lärarlegitimation är ett förslag som såg ut som bara en i raden majorens muskelspänningar i skolans mest avlägsna korridorer. Därför är denna debattartikel en stark ögonöppnare: Det håller inte att jämföra läraryrket med läkaryrket. Förutsättningarna är för olika, pedagogik är inte medicin. De nya lärarna kommer att få hanka sig fram på vikariat tills de finner en lämplig introduktionstjänst som kan legitimera dem. Detta höjer på intet vis yrkets status.
måndag, november 15, 2010
Genustrams
Socialdemokraterna är kända för sin extremt starka lojalitet och uppbackning av ledare. Hur kunde de vara så kallsinniga gentemot Sahlin? Jo, jämfört med tidigare ledare har hon en egenskap som är oerhört provocerande: hon är kvinna.
Då är det tunt med uppslutningen.
Palme var arrogant, Carlsson tråkig och Persson dryg. Men de hade alla sina fanklubbar, sina ”pojkar” som sopade upp resterna.
En kvinna som utmanar män måste, i likhet med Thatcher, förklä sig till pansarvagn för att männen omkring ska härda ut. Några exempel på kvinnor som möter samma typ av motstånd som Sahlin finns i tidningen NSD. (Ja, det låter som en naziförkortning, men det är det inte. Tack till Ulla Andersson för uppslaget!)
Ohly tar upp ämnet, liksom Jöran Fagerlund, vars saftiga slutkläm lyder:
”Det ansvarsfulla för den socialdemokratiska ledningen hade varit att sluta upp bakom Mona Sahlin och säga: ’Vi sumpade valet fett och därför skall vi ta ansvar för att en rejäl valanalys görs...’”
Genustrams, säger antifeministbloggarna. Det kan man ju kalla det, fastän tvärtom. Tråkigt nog lever vi i ett samhälle som är besjälat av ett genustrams som inte ger oss lika möjligheter.
Då är det tunt med uppslutningen.
Palme var arrogant, Carlsson tråkig och Persson dryg. Men de hade alla sina fanklubbar, sina ”pojkar” som sopade upp resterna.
En kvinna som utmanar män måste, i likhet med Thatcher, förklä sig till pansarvagn för att männen omkring ska härda ut. Några exempel på kvinnor som möter samma typ av motstånd som Sahlin finns i tidningen NSD. (Ja, det låter som en naziförkortning, men det är det inte. Tack till Ulla Andersson för uppslaget!)
Ohly tar upp ämnet, liksom Jöran Fagerlund, vars saftiga slutkläm lyder:
”Det ansvarsfulla för den socialdemokratiska ledningen hade varit att sluta upp bakom Mona Sahlin och säga: ’Vi sumpade valet fett och därför skall vi ta ansvar för att en rejäl valanalys görs...’”
Genustrams, säger antifeministbloggarna. Det kan man ju kalla det, fastän tvärtom. Tråkigt nog lever vi i ett samhälle som är besjälat av ett genustrams som inte ger oss lika möjligheter.
söndag, november 14, 2010
Tack och adjö, Sahlin
Inte för att jag är någon varm beundrare av Sahlin. Men beskedet om hennes avgång är ändå ett sorgligt bevis på hur en person kan pressas att ge upp. Det är bara någon vecka sedan Politik och poesi kritiserade Sahlin när hon tillkännagav sin politiska inriktning, den som skulle bli till innehåll efter hennes aviserade linjetal i december. Nu aviserar hon istället sin avgång i mars. Vad har utspelats bakom kulisserna?
Socialdemokratins sammanbrott är inte Sahlins fel, inte valförlusten heller. Partiet kom aldrig över traumat att inte längre ha egen majoritet, och de föreföll ha behållit en irrationell tro på att dessa goda tider skulle komma tillbaka om man bara inte gjorde någonting mer än att vara socialdemokrat.
Vidare är partiet så stort och så utomordentligt genomsnittligt att de antingen de vill det eller ej spelar upp den nuvarande svenska politiska tveksamheten i megaformat.
Sahlins avgång är, förutom segern för ett systematiskt motarbetande, ytterligare en förstärkning av den dramaturgi som säger att politiken består av sina ansikten.
När du och jag kan rösta om Sahlins efterträdare på Aftonbladets förstasida är vi nere på nivån för sällskapsspel. Det vore betydligt mer intressant att veta hur partiet har tänkt.
Vem är mirakelpersonen som ska rädda landet? Har det att göra med politik, med mediadramaturgi eller med magiskt tänkande?
När Sahlins kolleger ska uttala sig ser jag, vid sidan av Mp:s Eriksson, just nu bara Jan Björklund och Jimmie Åkesson. Är detta kolleger behöver hon inga fiender.
Jonas Wikström bloggar bra om eftervalsprocessen: "Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel"
Socialdemokratins sammanbrott är inte Sahlins fel, inte valförlusten heller. Partiet kom aldrig över traumat att inte längre ha egen majoritet, och de föreföll ha behållit en irrationell tro på att dessa goda tider skulle komma tillbaka om man bara inte gjorde någonting mer än att vara socialdemokrat.
Vidare är partiet så stort och så utomordentligt genomsnittligt att de antingen de vill det eller ej spelar upp den nuvarande svenska politiska tveksamheten i megaformat.
Sahlins avgång är, förutom segern för ett systematiskt motarbetande, ytterligare en förstärkning av den dramaturgi som säger att politiken består av sina ansikten.
När du och jag kan rösta om Sahlins efterträdare på Aftonbladets förstasida är vi nere på nivån för sällskapsspel. Det vore betydligt mer intressant att veta hur partiet har tänkt.
Vem är mirakelpersonen som ska rädda landet? Har det att göra med politik, med mediadramaturgi eller med magiskt tänkande?
När Sahlins kolleger ska uttala sig ser jag, vid sidan av Mp:s Eriksson, just nu bara Jan Björklund och Jimmie Åkesson. Är detta kolleger behöver hon inga fiender.
Jonas Wikström bloggar bra om eftervalsprocessen: "Att det är rätt att vara ödmjuk efter ett valnederlag betyder inte att det är rätt att ägna sig åt oupphörlig självprygel"
Att vara övertygad är inte detsamma som att ha rätt
Det är med viss fascination jag läser blogg och debatt för Vänsterpartiets framtidskommission. Det är imponerande med så många människor som vet precis vad som bör göras, åt partiet och politiken och för framtiden. Själv vet jag då inte alls.
De som har allting klart för sig kan mycket väl ha rätt. Men inte alla samtidigt. Vilket påminner mig om hur det var att sitta i programkommission med Johan Lönnroth. Vid andra mötet kom han med ett nytt partiprogram på några A4-sidor; han kunde skriva programmet själv. Givetvis kunde han det, det kunde vi allihop. Fyra sidor så-ska-det-vara är inte så svårt, men den uppgift vi fått oss ålagd var att mejsla ut programmet i en grupp, med lyhördhet för resten av partiet.
Samma svåra uppgift är vad Framtidskommissionen ska ta itu med. Jag önskar dem många givande diskussioner, fria från tvärsäkerhet.
I senaste Flamman skriver Etzler klokt att lösningarna aldrig är enkla och att vårt parti idag inte har råd att tänka antingen-eller. Det är när vi är som svagast som vi måste göra mycket samtidigt.
”- en färsk analys av hur det ekonomiska systemet ser ut
- en sociologisk och politisk bild av det nya samhällskontrakt som Reinfeldt vunnit sina val på
- dörrknackning och enkäter för att lyssna på folk
- en tydlig argumentation inåt och utåt kring vad vänstern vill göra med Sverige
- ihållande arbete med ett fåtal profilfrågor
- bästa tänkbara valstrategier och skickliga företrädare”
Kanske blev Etzler lite trött i slutet. Hårt arbete har aldrig lönat sig, och vilka strategier och företrädare som är bäst vet vi inte innan de är prövade. Men bortsett från det har han rätt.
I denna debatt har jag skrivit att vi inte ens kan vara säkra på att det är Vänsterpartiet som kommer att göra det som ska göras. Vi är reducerade till noll betydelse och kanske inte kommer att spela någon roll när morgondagens människor börjar organisera sig igen.
Jag hade väntat mig mothugg, men märkte inga reaktioner alls. Därför väljer jag att betrakta det som något av ett gott motargument när Etzler skriver:
”Det är möjligt att Vänsterpartiet någon gång i historien kunde nöja sig med att ha fem procent av väljarkåren. Men det är en sak att vara ett femprocentsparti, till vänster om en stabil socialdemokrati som har 47 procent som varit fallet tidigare, en annan att vara det i en period när S knappt når 30 procent.”
Detta låter onekligen alldeles riktigt. Så då är det bara allting annat kvar...
- - -
Leve republiken! Och just i år, Ohly samt Sydsvenskans ledarredaktion!
De som har allting klart för sig kan mycket väl ha rätt. Men inte alla samtidigt. Vilket påminner mig om hur det var att sitta i programkommission med Johan Lönnroth. Vid andra mötet kom han med ett nytt partiprogram på några A4-sidor; han kunde skriva programmet själv. Givetvis kunde han det, det kunde vi allihop. Fyra sidor så-ska-det-vara är inte så svårt, men den uppgift vi fått oss ålagd var att mejsla ut programmet i en grupp, med lyhördhet för resten av partiet.
Samma svåra uppgift är vad Framtidskommissionen ska ta itu med. Jag önskar dem många givande diskussioner, fria från tvärsäkerhet.
I senaste Flamman skriver Etzler klokt att lösningarna aldrig är enkla och att vårt parti idag inte har råd att tänka antingen-eller. Det är när vi är som svagast som vi måste göra mycket samtidigt.
”- en färsk analys av hur det ekonomiska systemet ser ut
- en sociologisk och politisk bild av det nya samhällskontrakt som Reinfeldt vunnit sina val på
- dörrknackning och enkäter för att lyssna på folk
- en tydlig argumentation inåt och utåt kring vad vänstern vill göra med Sverige
- ihållande arbete med ett fåtal profilfrågor
- bästa tänkbara valstrategier och skickliga företrädare”
Kanske blev Etzler lite trött i slutet. Hårt arbete har aldrig lönat sig, och vilka strategier och företrädare som är bäst vet vi inte innan de är prövade. Men bortsett från det har han rätt.
I denna debatt har jag skrivit att vi inte ens kan vara säkra på att det är Vänsterpartiet som kommer att göra det som ska göras. Vi är reducerade till noll betydelse och kanske inte kommer att spela någon roll när morgondagens människor börjar organisera sig igen.
Jag hade väntat mig mothugg, men märkte inga reaktioner alls. Därför väljer jag att betrakta det som något av ett gott motargument när Etzler skriver:
”Det är möjligt att Vänsterpartiet någon gång i historien kunde nöja sig med att ha fem procent av väljarkåren. Men det är en sak att vara ett femprocentsparti, till vänster om en stabil socialdemokrati som har 47 procent som varit fallet tidigare, en annan att vara det i en period när S knappt når 30 procent.”
Detta låter onekligen alldeles riktigt. Så då är det bara allting annat kvar...
- - -
Leve republiken! Och just i år, Ohly samt Sydsvenskans ledarredaktion!
fredag, november 12, 2010
Borgarna + borgarna
Borgarna + Bonniers = sant, konstaterar Aftonbladet i en kulturartikel som borde ha tryckts före valet, inte efter. Inom vänstern anklagas vi ibland – eller anklagar oss själva – för att skylla på media. Som om det bara vore att konsulta en mediahanterare och så är saken oskar. Inom vänstern har somliga av oss också påtalat att borgerlig hegemoni är ett faktum, inte en dålig ursäkt. Nu har Aftonbladet upptäckt denna icke-nyhet.
Det enda nya är den oanade fräckhet med vilken en kapitalist idag kan köpa ett medium och kringgå lagen i utbyte mot lojalitet.
För övrigt orkar jag inte höra ett muspip till om vem som ska vara partiledare för Socialdemokraterna. Låt dem som det angår avgöra den saken! När en klok s-kvinna säger att visst finns det andra som kan leda partiet, då slås det i tidningen upp som en stor nyhet. Fastän det klokaste kvinnan har att säga är: ”Innan man väljer partiledare måste man bestämma vilken inriktning partiet ska ha”.
Den politiska inriktningen har jag mycket starka åsikter om, till skillnad från ledarfrågan. Men också den ska avgöras av dem det angår.
Föreningsvana är ett gott arv från folkrörelsen. Behåll den!
Linderborg fortsätter kampen mot Bonniers. Bra. Men sent.
Det enda nya är den oanade fräckhet med vilken en kapitalist idag kan köpa ett medium och kringgå lagen i utbyte mot lojalitet.
För övrigt orkar jag inte höra ett muspip till om vem som ska vara partiledare för Socialdemokraterna. Låt dem som det angår avgöra den saken! När en klok s-kvinna säger att visst finns det andra som kan leda partiet, då slås det i tidningen upp som en stor nyhet. Fastän det klokaste kvinnan har att säga är: ”Innan man väljer partiledare måste man bestämma vilken inriktning partiet ska ha”.
Den politiska inriktningen har jag mycket starka åsikter om, till skillnad från ledarfrågan. Men också den ska avgöras av dem det angår.
Föreningsvana är ett gott arv från folkrörelsen. Behåll den!
Linderborg fortsätter kampen mot Bonniers. Bra. Men sent.
torsdag, november 11, 2010
Gemensam välfärd eller julklappspolitik
Vi kommer att få ännu ett borgerligt parti, om jag förstått saken rätt. Sahlin är beredd att ompröva just den del av politiken som varit socialdemokratisk - reformerna för rättvisa och solidaritet. Hon vill inte se skatter som ett medel för omfördelning (vad vill hon se dem som; konfiskation?) och anser att valrörelsen fokuserade för mycket på de fattiga. Ingen talade om dem som har ett jobb, en hygglig lön och kanske bor i hus, menar hon.
Men för det första börjar de fattiga bli väldigt vanliga. För det andra är det en stor del av de fattiga som har ett jobb, fastän lågbetalt och tillfälligt. För det tredje är yttrandet ett ångande exempel på socialdemokratisk fixarmentalitet: Alla ska ha något att se fram emot i partiets stora julklappssäck!
Generell välfärd är inte riktad till de allra fattigaste. Den innefattar även de rika, det är därför den kallas generell. Men den är ingen present som ministrarna snickrat till i sin tomteverkstad, den är något medborgarna samlar till. Efter förmåga.
Efter borgarnas privatiseringstsunami är detta lätt att glömma bort. Nu ska varje liten familj få bocka av sin önskelista: en piska åt de fattiga, en morot åt de rika och kanske ett litet bidrag i vardagen för verklighetens folk!
Tvi fan.
För övrigt är media totalförvirrade ifråga om begreppen avgå, ställa sin plats till förfogande och i rubriken till och med utrensning. Avgår gör man när man tömmer kontoret och går hem. Ställer sin plats till förfogande gör man på lite sikt, så att valberedningen hinner arbeta. I ett demokratiskt parti står platsen alltid till förfogande i det att ”alla platser ska betraktas som obesatta” inför ett val (Vänsterpartiets stadgar). Att välja ny partistyrelse är ingenting dramatiskt, men om partiledaren är den som väljer är det onekligen uppseendeväckande.
Lika uppseendeväckande odemokratiskt som att Sahlin annonserar att hon via ett stort tal ska ändra den politiska inriktningen. Något som borgerliga media applåderar!
Alltid rött, alltid rätt filosoferar i samma fråga.
- - -
Igår hade Hanne Kjöller en utmärkt krönika om torskturisterna. Sluta rota i prostituerade kvinnors psyke och ta reda på vad männen är ute efter! kan den sammanfattas. Rubriken ”plantageägare på turné” sätter också in texten i sitt koloniala sammanhang.
Men för det första börjar de fattiga bli väldigt vanliga. För det andra är det en stor del av de fattiga som har ett jobb, fastän lågbetalt och tillfälligt. För det tredje är yttrandet ett ångande exempel på socialdemokratisk fixarmentalitet: Alla ska ha något att se fram emot i partiets stora julklappssäck!
Generell välfärd är inte riktad till de allra fattigaste. Den innefattar även de rika, det är därför den kallas generell. Men den är ingen present som ministrarna snickrat till i sin tomteverkstad, den är något medborgarna samlar till. Efter förmåga.
Efter borgarnas privatiseringstsunami är detta lätt att glömma bort. Nu ska varje liten familj få bocka av sin önskelista: en piska åt de fattiga, en morot åt de rika och kanske ett litet bidrag i vardagen för verklighetens folk!
Tvi fan.
För övrigt är media totalförvirrade ifråga om begreppen avgå, ställa sin plats till förfogande och i rubriken till och med utrensning. Avgår gör man när man tömmer kontoret och går hem. Ställer sin plats till förfogande gör man på lite sikt, så att valberedningen hinner arbeta. I ett demokratiskt parti står platsen alltid till förfogande i det att ”alla platser ska betraktas som obesatta” inför ett val (Vänsterpartiets stadgar). Att välja ny partistyrelse är ingenting dramatiskt, men om partiledaren är den som väljer är det onekligen uppseendeväckande.
Lika uppseendeväckande odemokratiskt som att Sahlin annonserar att hon via ett stort tal ska ändra den politiska inriktningen. Något som borgerliga media applåderar!
Alltid rött, alltid rätt filosoferar i samma fråga.
- - -
Igår hade Hanne Kjöller en utmärkt krönika om torskturisterna. Sluta rota i prostituerade kvinnors psyke och ta reda på vad männen är ute efter! kan den sammanfattas. Rubriken ”plantageägare på turné” sätter också in texten i sitt koloniala sammanhang.
onsdag, november 10, 2010
Helst hela tiden
Helst skulle jag vara författare hela tiden.
Nu är det tvärtom är ett dubbeljobb.
Visst är det lärorikt att vara med i hela proceduren med omslag, utskick, reklam och så vidare, men minst lika roligt vore att låta förlaget göra jobbet och ändå betala mig, istället för tvärtom.
I poesitävlingar är det publiken som avgör. När det gäller böcker avgör lektörer, redaktörer, litteratörer. Skillnaden för den som skriver är inte så rasande stor.
Man får lära sig vad det kostar, helt enkelt. Som med så mycket annat i livet.
Hela tiden är min fjärde bok (se inlägg nedan) och säljs här!
Nu är det tvärtom är ett dubbeljobb.
Visst är det lärorikt att vara med i hela proceduren med omslag, utskick, reklam och så vidare, men minst lika roligt vore att låta förlaget göra jobbet och ändå betala mig, istället för tvärtom.
I poesitävlingar är det publiken som avgör. När det gäller böcker avgör lektörer, redaktörer, litteratörer. Skillnaden för den som skriver är inte så rasande stor.
Man får lära sig vad det kostar, helt enkelt. Som med så mycket annat i livet.
Hela tiden är min fjärde bok (se inlägg nedan) och säljs här!
lördag, november 06, 2010
På estraden lever poeten
Dör poeten av att tävla? Det tror författaren Anisur Rahman i Upsala nya tidning. Men det kan inte ha varit poesislammen som gjorde att Sveriges estradpoeter nyligen måste ta avsked av mästaren Erkki Lappalainen. Vet Rahman ens att en stor poet tillika slamarrangör har lämnat oss?
Kanske inte, för han verkar inte särskilt väl insatt i diskussionerna kring poesislam. Samma kritik som hans har hörts och bemötts under alla år som poesitävlingar utspelats i Sverige.
Det berättigade i kritiken är att vi alltid bör ifrågasätta varför allt ska gå ut på konkurrens och tävlan. Men när vi nu lever i ett samhälle där det tävlas i allt, då ska ”allt” också innefatta poesin. Estradgenren som helhet har varit ett sätt att popularisera och församhälleliga den, göra den gemensam.
När jag var liten*... usch ja, då för tiden var den som skrev en suspekt introvert nörd. Den som talade om att hen skrev betraktades med deltagande, och den som blev utvald att läsa sitt lilla opus högt inför klassen kunde känna sig utskämd för evigt. Men den som skriver idag har muntliga och digitala mötesplatser för att odla sitt intresse, sin talang, sin eventuella konst i vardande. Detta är, om något, poetens smala väg till överlevnad även om hen inte har förmånen att figurera i tryck. (Tryck som ger betalning, dessutom!)
Det Rahman har hängt upp sig på är att stå-upp-komik ofta har framgång i slamsammanhang. Det hängde jag upp mig på för drygt tio år sedan, för det var då humorn var som starkast. Mycket har hänt sedan dess, ty en muntlig genre förändras snabbt. Ett tag var det att väsa i miken som gick bäst, sen var det ståupp, ett tag skulle man wejla som en galning, förra hösten var det inne att rimma – just idag vet jag inte hur poesibörsen står, det är publiken som avgör. Det är publiken som avgör.
På hur stort allvar vi tar publiken, anstår poeten själv att svara på.
Rahman är skrivandet hängiven och menar att slam är scenkonst som ska hållas skilt från skapandet på papper eller i dator. Det är just den motsatsställningen som är så tokig. Alla poeter jag känner skriver med hängivelse, samtidigt som vi gillar att stå på scenen. Sedan backar Rahman något i det han tillägger att visst ska en poet läsa upp sina verk. Så vad är han så starkt emot, själva tävlingsmomentet?
Om så, behöver man inte delta. Jag tävlar inte – dock inte av princip, utan därför att jag aldrig vinner. Det är publiken som avgör, som sagt.
Meningen med att tävla är att vinna. Meningen med estradpoesi är att bli hörd, få respons, beröra. Meningen med en författaruppläsning är att presentera ett författarskap. Meningen med poesin är - poesi, och att framträda inför publik är också ett sätt att skapa eller redigera den. Håller texten, hur uppfattas den? Vilken version håller på en boksida, vilken version håller framför tvåhundra åhörare, vilken version håller framför fem biblioteksbesökare? Hur förändras texten om jag talar utantill eller från bladet, om det är begravning eller Första Maj?
Mötet är medskapande. Publiken avgör om de gillar det, men bara poeten avgör när det är dags att lägga till eller sätta punkt.
”Poesi behöver ingen tävling” skriver Rahman. Nej, verkligen inte. Men han kan inte gärna invända mot att några poeter behöver tävla och får uppskattning den vägen.
*När jag var liten är titeln på en antologi av Johan Nordgren, Jasim Mohamed och ännu en poet
Kanske inte, för han verkar inte särskilt väl insatt i diskussionerna kring poesislam. Samma kritik som hans har hörts och bemötts under alla år som poesitävlingar utspelats i Sverige.
Det berättigade i kritiken är att vi alltid bör ifrågasätta varför allt ska gå ut på konkurrens och tävlan. Men när vi nu lever i ett samhälle där det tävlas i allt, då ska ”allt” också innefatta poesin. Estradgenren som helhet har varit ett sätt att popularisera och församhälleliga den, göra den gemensam.
När jag var liten*... usch ja, då för tiden var den som skrev en suspekt introvert nörd. Den som talade om att hen skrev betraktades med deltagande, och den som blev utvald att läsa sitt lilla opus högt inför klassen kunde känna sig utskämd för evigt. Men den som skriver idag har muntliga och digitala mötesplatser för att odla sitt intresse, sin talang, sin eventuella konst i vardande. Detta är, om något, poetens smala väg till överlevnad även om hen inte har förmånen att figurera i tryck. (Tryck som ger betalning, dessutom!)
Det Rahman har hängt upp sig på är att stå-upp-komik ofta har framgång i slamsammanhang. Det hängde jag upp mig på för drygt tio år sedan, för det var då humorn var som starkast. Mycket har hänt sedan dess, ty en muntlig genre förändras snabbt. Ett tag var det att väsa i miken som gick bäst, sen var det ståupp, ett tag skulle man wejla som en galning, förra hösten var det inne att rimma – just idag vet jag inte hur poesibörsen står, det är publiken som avgör. Det är publiken som avgör.
På hur stort allvar vi tar publiken, anstår poeten själv att svara på.
Rahman är skrivandet hängiven och menar att slam är scenkonst som ska hållas skilt från skapandet på papper eller i dator. Det är just den motsatsställningen som är så tokig. Alla poeter jag känner skriver med hängivelse, samtidigt som vi gillar att stå på scenen. Sedan backar Rahman något i det han tillägger att visst ska en poet läsa upp sina verk. Så vad är han så starkt emot, själva tävlingsmomentet?
Om så, behöver man inte delta. Jag tävlar inte – dock inte av princip, utan därför att jag aldrig vinner. Det är publiken som avgör, som sagt.
Meningen med att tävla är att vinna. Meningen med estradpoesi är att bli hörd, få respons, beröra. Meningen med en författaruppläsning är att presentera ett författarskap. Meningen med poesin är - poesi, och att framträda inför publik är också ett sätt att skapa eller redigera den. Håller texten, hur uppfattas den? Vilken version håller på en boksida, vilken version håller framför tvåhundra åhörare, vilken version håller framför fem biblioteksbesökare? Hur förändras texten om jag talar utantill eller från bladet, om det är begravning eller Första Maj?
Mötet är medskapande. Publiken avgör om de gillar det, men bara poeten avgör när det är dags att lägga till eller sätta punkt.
”Poesi behöver ingen tävling” skriver Rahman. Nej, verkligen inte. Men han kan inte gärna invända mot att några poeter behöver tävla och får uppskattning den vägen.
*När jag var liten är titeln på en antologi av Johan Nordgren, Jasim Mohamed och ännu en poet
fredag, november 05, 2010
Hela tiden
Nu är den här.
Nu i allhelgonatid 2010 är den färdig: Hela tiden.
Detta är min fjärde bok, dess tema är tiden.
Detta är min fjärde bok, dess tema är tiden.
En Parad från 1970-talet och
Den återvunna tiden, en dialog om att skiljas.
Se mer på http://www.helenaduroj.n.nu/bocker
Köp boken här!
torsdag, november 04, 2010
Människor är inte olönsamma
Hela landet ska leva - det är en önskvärd utveckling, men den går inte att önska fram. SvD har i ettpar artiklar uppmärksammat avfolkningen och utarmningen av landsbygden, som ökar igen. Idag låter de den nye landsbygdsministern ge ett mer positivt budskap, att den nedåtgående trenden genom lokalt småföretagande håller på att vända.
Avfolkning och utarmning måste ses som en cirkelprocess. När man inte kan försörja sig i bygden, flyttar man. När människor flyttar, blir möjligheterna till försörjning än färre. Ett exempel på det är skolnedläggelser. En skola med för få barn måste stänga. Men när skolan stängt flyttar de kvarvarande barnfamiljerna. En liten skola som är dyr i drift kan alltså på lite längre sikt visa sig vara av stor betydelse för att en liten ort ska överleva.
Att sitta med obefolkad glesbygd är inget klipp för en kommun. Det är inte alls säkert att skattebetalarna flyttar in till tätorten - måste de ändå flytta kan det lika gärna bli till storstan. Tätortens butiker, administration och service förlorar på det viset underlag. Men fortfarande måste vägnätet underhållas, liksom vatten och avlopp för de fåtaliga kvarvarande pensionärerna samt eventuella sommargäster.
Det är inte så olönsamt med människor som budgetarna kan få oss att tro.
Men håller trenden verkligen på att vända? Hur vet landsbygdsministern det? Jo: ”Jag ser ju detta när jag åker runt i landet.”
Ett löjeväckande amatöriskt påstående. Inga tecken syns på minskad avfolkning, men ministern han vet vad han sett. Och det är inte svårt att mitt i rostsverige se goda exempel. Lokal matvaruproduktion, turism och äventyr, små loppisar och stora konferensanläggningar.
Det djupt illavarslande är att trenden trots detta inte har vänt!
Människor på landsbygden har en beundransvärd förmåga att tillvarata varje möjlighet och leva på låneknep och av varandra för att få det att gå runt. Men det räcker inte. Fabrikerna har för länge sedan slagit igen. Nu flyttar de större företagen till andra delar av världen. Då räddas inte Sunnanäng av några bikupor.
Orsaken till den bistra utvecklingen ser ministern i en ”70-årig sossefieringsperiod”. Det stämmer att Socialdemokraterna under sin regeringstid starkt bidrog till centraliseringen av kapital och rationaliseringen av produktionen. Det vill säga, de bidrog starkt till att stärka de stora företagen på bekostnad av de små, och anpassa landet till centralismen inom den europeiska unionen.
Med landsbygdsministerns naivitet och förenklade skällsord ser det inte ut som om någon långsiktig politik för hela landets utveckling är att vänta.
Avfolkning och utarmning måste ses som en cirkelprocess. När man inte kan försörja sig i bygden, flyttar man. När människor flyttar, blir möjligheterna till försörjning än färre. Ett exempel på det är skolnedläggelser. En skola med för få barn måste stänga. Men när skolan stängt flyttar de kvarvarande barnfamiljerna. En liten skola som är dyr i drift kan alltså på lite längre sikt visa sig vara av stor betydelse för att en liten ort ska överleva.
Att sitta med obefolkad glesbygd är inget klipp för en kommun. Det är inte alls säkert att skattebetalarna flyttar in till tätorten - måste de ändå flytta kan det lika gärna bli till storstan. Tätortens butiker, administration och service förlorar på det viset underlag. Men fortfarande måste vägnätet underhållas, liksom vatten och avlopp för de fåtaliga kvarvarande pensionärerna samt eventuella sommargäster.
Det är inte så olönsamt med människor som budgetarna kan få oss att tro.
Men håller trenden verkligen på att vända? Hur vet landsbygdsministern det? Jo: ”Jag ser ju detta när jag åker runt i landet.”
Ett löjeväckande amatöriskt påstående. Inga tecken syns på minskad avfolkning, men ministern han vet vad han sett. Och det är inte svårt att mitt i rostsverige se goda exempel. Lokal matvaruproduktion, turism och äventyr, små loppisar och stora konferensanläggningar.
Det djupt illavarslande är att trenden trots detta inte har vänt!
Människor på landsbygden har en beundransvärd förmåga att tillvarata varje möjlighet och leva på låneknep och av varandra för att få det att gå runt. Men det räcker inte. Fabrikerna har för länge sedan slagit igen. Nu flyttar de större företagen till andra delar av världen. Då räddas inte Sunnanäng av några bikupor.
Orsaken till den bistra utvecklingen ser ministern i en ”70-årig sossefieringsperiod”. Det stämmer att Socialdemokraterna under sin regeringstid starkt bidrog till centraliseringen av kapital och rationaliseringen av produktionen. Det vill säga, de bidrog starkt till att stärka de stora företagen på bekostnad av de små, och anpassa landet till centralismen inom den europeiska unionen.
Med landsbygdsministerns naivitet och förenklade skällsord ser det inte ut som om någon långsiktig politik för hela landets utveckling är att vänta.
onsdag, november 03, 2010
Fuskarna finns minsann
Försäkringskassan jagar fuskare. Drygt fem miljarder kronor om året gissar man kan vara bortfuskade pengar, inom hela socialförsäkringssystemet. Men hittills har man inte hittat fusk för mer pengar än vad det kostar att driva själva enheten som gör efterforskningarna.
Skatteverket jagar inte fuskare. Varje år är det 133 miljarder kronor som inte når statskassan. Men verket talar om att folk lätt gör fel, och regeringen har inte begärt några efterforskningar, inte heller aviserat några förnyelser av skattesystemet för att komma åt fuskarna.
Läs mer i Dagens Arbete!
Där finns också en faktaruta om uppgifterna ovan, samt en länk till den forskare som avslöjat att det kopplingen av höga sjuktal till fusk och slapp attityd är en ren myt.
133-5 = 128 miljarder kronor. Så mycket kostar oss borgarnas totala arrogans.
- - -
Det är allvarligare med grova skämt i en serie, än med seriöst syftande konstverk. Så kulturfientligt i alla bemärkelser kan man tolka svaret på frågan varför det var lika viktigt att inte publicera hån av judar som att få publicera hån av muslimer.
Komplicerat? Ja, det blir det alltid när någon försöker reda ut varför det ska göras skillnad på folk och folk.
Skatteverket jagar inte fuskare. Varje år är det 133 miljarder kronor som inte når statskassan. Men verket talar om att folk lätt gör fel, och regeringen har inte begärt några efterforskningar, inte heller aviserat några förnyelser av skattesystemet för att komma åt fuskarna.
Läs mer i Dagens Arbete!
Där finns också en faktaruta om uppgifterna ovan, samt en länk till den forskare som avslöjat att det kopplingen av höga sjuktal till fusk och slapp attityd är en ren myt.
133-5 = 128 miljarder kronor. Så mycket kostar oss borgarnas totala arrogans.
- - -
Det är allvarligare med grova skämt i en serie, än med seriöst syftande konstverk. Så kulturfientligt i alla bemärkelser kan man tolka svaret på frågan varför det var lika viktigt att inte publicera hån av judar som att få publicera hån av muslimer.
Komplicerat? Ja, det blir det alltid när någon försöker reda ut varför det ska göras skillnad på folk och folk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)