Visar inlägg med etikett rättvisa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett rättvisa. Visa alla inlägg

lördag, maj 01, 2021

En vårdag som är VÅR dag

Så många 1 Maj, så många demonstrationer. Nu, för andra året, i stillhet hemmavid. Vi går ut på morgonen med röda draperiet och hänger det i rönnen så har vi hissat fanan. Mitt på dagen håller partiordförande Nooshi Dadgostar årets tal, som vi lyssnar till i telefonen. Hon är bra.

Demonstration när jag var liten: att stå inklämd mellan tusentals vuxna för att se en liten morfar tåga förbi med en banderoll. Sedan var det inget mer. Morbröderna lärde mig sjunga Arbetets söner. Pappa lärde mig sjunga Sköna maj, välkommen, som motvikt. Jag brydde mig mest om att jag tappat min lilla pärlring i folkmassan.

I gymnasiet gick jag med Enhet-solidaritet, bokstavsvänsterns storsamling. ”Krossa USA-imperialismen!” "Internationell Solidaritet, Arbetarklassens kampenhet!" Tills den underbara 1 Maj 1975, då USA-imperialismen åkt på stryk och det var fred i Vietnam. 50000 pers samlades på Norra Bantorget, Palme höll tal och även vi maoister uppskattade det.

Vänsterpartiets tåg alla år som följde. ”Daghem ska vi ha, och dom ska vara bra”, "Vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag!" och så ”Stoppa borgarna i papperskorgarna”. Utanför banken: "Känner ni stanken från Enskilda banken", vilken var från en teaterpjäs, men banken bytte namn så ramsan höll en begränsad tid. När vi gick förbi Slottet var det "Var ska vi bo? - DÄR ska vi bo!" eller ”Ockupera Slottet, 800 rum!” Ung Vänster och min systerdotter gjorde det till slut; sprang uppför en trappa med röda fanor som togs om hand av högvakten. Så har vi "Inga pigor åt överklassen, låt dem skura de egna dassen!" Min favorit har alltid varit dendär om USA-imperialismen som är så kusligt gångbar i alla tider, men de här känns mer personliga: ”Svarta och vita, tillsammans mot dom rika!” eller ”Huka er borgare, darra och fly – Här kommer Tensta och Rinkeby!”

Promenaden går över Slussen där ett gäng kulturgubbar förut alltid hängde på balkongen med röd flagga. Några år samlades vi på Gärdet långt bortanför allt, mamma hade med sig solbullar. Sedan folkfesten i  Kungsträdgården där hela stan kunde delta eller iallafall vara nyfikna. Under partiledarens tal hade vi, ett gäng vänner och kamrater, för vana att samlas på gamla krogen Victoria. Det hände några år på 90-talet att vi inte kom hem förrän sent på natten, mången en pub senare, något som känns mycket avlägset idag. 

På 70-talet slängde folk på gatan ofta ur sig otrevliga kommentarer med stick-till-Sovjet som klassikern. På 2000-talet glor de mest, glor generat, som om vi gör något opassande.

Har till och med demonstrerat med socialdemokrater, på fackligt enhetståg i Borlänge. Har demonstrerat med partilösa när det gällt att visa motstånd mot organiserade fascister. Har demonstrerat med clowner när Dalarna mot rasism arrangerar och statyn av Jussi Björling bär clownnäsa och röd halsduk.

Har fått frågan varför vi gör det, det spelar väl ingen roll, är väl ingen som lyssnar. Ååå så lätt det är för likgiltiga Svensson att vara hånfull mot dem som tar ställning för Svenssons egen situation: varför-håller-ni-pååå?

För att det är VÅR högtidsdag. Den internationella arbetarrörelsen är för långt att säga, det räcker med att dagen är VÅR. Nej, vi menar inte som i trevlig promenad en vårdag. Vi menar VÅR dag som VÅRA förföräldrar kämpat sig till. Den dagen vi talar om VÅRA bekymmer med låga löner och pensioner, med nedskärningar i skolor och vårdinrättningar som går på sista öret. Den som inte har dessa bekymmer behöver alls inte höra på!

När det är pandemi, då blir det i stillhet hemmavid. Förra året stod vi framför datorn och sjöng med i Internationalen. I år gjorde vi inte ens det. För 1 Maj, VÅR dag, har som sin själva mening att vi är många tillsammans som bryr oss om rättvisa.

Vi hoppas, liksom förra året, på nästa år. Men ett blogginlägg ska det bli. Det hör till på 1 Maj.

fredag, december 25, 2020

Solidaritet - varje decennium, varje generation

Vera-Zavala beskriver, i sin utmärkta bok Svartskalle, 1990-talet som en tid av positiv politisk aktivism före 9/11. Det gläder mig. Jag minns decenniet som: cementeringen av Reagan-Thatcher-liberalismen, förlusten i EU-folkomröstningen, inbördeskriget i Jugoslavien, folkmordet i Rwanda, Lasermannen. Det som var positivt var hur vi tog emot Bosnien-flyktingarna i bl a Rinkeby. I efterskott kan vi säga att det verkligt positiva var, att det fortfarande fanns förutsättningar för att göra det.

     Men V-Z var ung, både deltagare och ledare i bland annat Attac och Folkkampanjen mot EMU (en folkomröstning som vi på 00-talet faktiskt vann). Naturligtvis var det en period när en annan värld var möjlig för henne och de solidariska i hennes generation.

     Hon minns den som jag minns mitt 1970-tal.

 

Det fyller mig med hopp. Kanske är varje decennium möjligt. Det finns ju alltid en generation unga människor som tror på rättvisa och finner den värd att kämpa för.

     Det fyller mig med missmod. Kanske är varje decennium lika omöjligt. Kanske kommer Attac-arna att se tillbaka och säga, tänk att vi trodde på det! – så som jag säger om 70-talets dröm om hur vi skulle bygga socialismen.

 

Varje årskull har sina drömmar och sin kamp. Varje år föds nya solidariska världsmedborgare. Greta Thunberg är född 2003. För varje hot, en ny motståndsgestalt. För varje decennium, en ny rörelse.

fredag, maj 19, 2017

Vänsterpartiet, hundra år av solidaritet



170513. Vänsterpartiets hundraårsdag!
Det var år 1917 som internationalister och pacifister lämnade det Socialdemokratiska partiet och bildade Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Under hundra år har det, liksom alla partier, utvecklats och ombildats. Vi har lärt både av historien och av nya teorier. Stommen är kvar: av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Rättvisa genom solidaritet.

Det är faktiskt inte rättviseidealet som skiljer oss från andra partier. Olika ideologier kan vara abstrakt överens om att rättvisa är bra, och sedan definiera begreppet helt olika. ”Det ska vara rättvist, lika för alla” sa borgarna i Stockholms stad när ett nytt förslag om olika skolpeng efter områdenas socioekonomiska status debatterades. En annan borgerlig uppfattning är att rättvisa är när var och en får det hen förtjänat: den som är rik får mycket och den som är fattig får litet. (Be någon annan förklara det.) Nu för tiden går det till och med att höra tankar om att rättvisa är att svenskarna får sitt först och de andra får det som råkar bli över.
     Som sagt, rättvisa i sig är inte det som utmärker Vänsterpartiet och gör det värt att fira hundraårsdagen. Det är solidariteten.

Solidaritet innebär att hjälpas åt, att dela med sig, att samla för det gemensamma bästa. Ordboken definierar det som att hålla ihop inom gruppen, så som arbetarrörelsen i sin början praktiserade solidaritet med och inom klassen. Men idag betyder det också att se utöver gruppen, att vara solidarisk med fattiga gamla och utsatta barn utan att tjäna på det själv.

Solidaritet är det som utmärker Vänstern helt enkelt därför att borgarna aldrig har förstått den. För det första vill de helst tjäna på vad de gör. För det andra kan de verkligen vara snälla och hjälpsamma, eftersom det ger en behaglig personlig känsla. Men solidaritet handlar inte om känsla, utan är ett ställningstagande. Är du övertygad om det rätta i att betala skatt gör du det även om restskatten känns mycket obehaglig. För det tredje villkorar alltid borgarna sitt medlemskap i samhället. De ställer upp så länge de själva tycker att ändamålet är passande, men om det går för långt eller blir för dyrt eller inkluderar fel människor kan de säga upp sin del av avtalet.
     Solidariteten är inte personlig eller humörbetingad. Den är ett gemensamt åtagande för folkflertalets bästa.

Fascismen växer idag, därför att borgarna har vunnit ettpar omgångar i den ideologiska kampen. De har lyckats göra solidariteten omodern och obegriplig. Jaget är förvisso en rik källa att ösa ur, men när jaget förtrampas under ovärdiga livsvillkor blir fascismen farligt lockande. I den må du uppgå i nationens kropp, där det utnötta jaget alls inte behövs.
     Genom praktiserad solidaritet kan vi vara både jag och vi. En värdig individ som arbetar för folkflertalets bästa, också när det inte är lönsamt eller givande.

Förra veckan firade vi Vänsterpartiet, hundra år av solidaritet. Vi har inte vunnit. Vi har bara inte låtit oss besegras. Det är mycket värt i tider som dessa.

Denna underbara bok gav vi ut i samband med födelsedagen. Beställ den från Leopard förlag.

söndag, november 18, 2012

Dags för rättvisa

Vi har det roligt i småstaden. Idag var det högmässa med tema Star Wars, där lasersvärden hade smitts om till processionsljus. Vi läste en trosbekännelse som, innan vi gick över till det andliga, innehöll följande:

- Jag tror inte på den starkes rätt, på vapnens makt eller att våld kan lösa konflikter

- Jag tror på allas rättigheter, på den utsträckta handen, och på det rätta i att älska sin nästa som sig själv

- Jag tror inte på rikedomens privilegier, på rasåtskillnad, eller på en oförändrad världsordning

- Jag tror på en rättvis resursfördelning, och att alla människor har lika värde, och att en orättvis ordning är en oordning

- Jag tror inte att jag kan bekämpa förtrycken långt borta om jag tål orättvisan här

- Jag tror att rättvisan är en enda, där och här, och att jag inte är fri så länge som en enda människa är ofri
 ”May the force be with you”

tisdag, oktober 25, 2011

Moderaternas självbelåtenhet får dem att se syner

Det är inte bara nutiden som Moderaterna gör till sin med språkets makt. Nu försker ”det nya arbetarpartiet” också lägga under sig det förflutna. Förut var det socialdemokraternas ledord, nu är det vänsterns. Du vet, vi som knappast får säga "kamp för rättvisa" för att det inte låter mysigt nog?

I sitt nya idéprogram är det Moderaterna som utmålar sig som kämpande rättviseförespråkare. Och som kämpande rättviseförespråkare skryter de med att ha varit en drivkraft i rösträttskampen och mot apartheid.

Lögn är det, men ska det kallas självbedrägeri eller falsk varudeklaration?

Att Moderaterna inte minns hur de motarbetade rösträtten och ursäktade aparthed är uppenbart. Kanske minns de inte heller vad de sa om stater där sådan historierevisionism ingick i det politiska livet?
Diktatur. Propagandalögner. Indoktrinering. Verklighetsförfalskning.

Har deras självbelåtenhet gått så långt att de lyckas intala sig att de någonsin har brytt sig om någon sorts rättvisa? Kan de idag rentav se det för sig: hur deras moderata arbetare till mor- och farföräldrar i sin kamp för rättvisa och rösträtt piskades ner i kullerstenarna av beridna vänsterpoliser och socialistmilitärer?
Den som utan att blinka presenterar de mest hårresande påståenden brukar anses behöva hjälp.

Moderaterna är ur stånd att skämmas eller be om ursäkt för sin historia.
Överklassen känner sällan behov av sådant.
Nog behövs här kamp för rättvisa.

Läs i Aftonbladet om unga moderater på 80-talet. Kanske en del av dem som har makten idag. Jag tilltalas särskilt av att "Amnestys aktivister avfärdades som kommunister." Detdär minns jag mycket väl. Varje ställningstagande för fred, solidaritet, antirasism, lika värde och framför allt rättvisa kallades för kommunism... det vill säga, det värsta de visste.

lördag, april 16, 2011

Varje problem ska med all makt bortföras från politiken

Hanne Kjöller fick inte leva länge i glansen av gillandet från Politik och poesi. Nu presterar hon en ledartext som är bedrövlig. I denna text jämför hon arbetsmarknaden med att ragga på barer, kommenterar Carolina Gynnings snygga ben och påpekar för människor som blir diskriminerade att de måste anstränga sig lite mer.

”Det är bara att tugga i sig orättvisan” skriver Kjöller. Javisst. Det var nu inget nytt. Den idisslar vi varenda förbannade dag, den existensiella orättvisan, den som vi lär ut åt skolbarnen: Livet är inte rättvist.
Somliga får mest av allt redan från början. Några får snygga ben, andra inga alls.
Universum är en taskmört.

Problemet är att Kjöller tror att den existensiella orättvisan har någonting att göra med diskriminering, med institutionalierat bortsorterande av de icke önskvärda. Och att hon tror att detta har någonting att göra med din personliga insats. Och att hon baserar denna sin tro på det som kallas anekdotisk evidens – inom sociologin kallas det fallberättelser, hos Pratchett heter det ”en kille på puben sa…”

Alltså. Om en immigrant studerar hårt kan hen bli ledarskribent – ja, det är faktiskt Kjöllers valda exempel på en karriärtopp! Så kan det minsann gå här i livet. Och? Vad har vi konstaterat i och med detta?
Jo, samma sak igen: att livet är orättvist. För alla som studerar hårt blir ju inte ledarskribenter, nej en hel hop av dem får inget jobb alls. Inte för att de inte har ansträngt sig utan för att de "inte riktigt passar in".

Alla de bortsorterade ansökningarna, alla de som aldrig kallades till intervju, alla vi som fick komma på intervju men var lite för speciella för just dethär teamet… alla skulle ha ansträngt sig lite mer.
Så som den kobenta knubbisen i baren skärper till sig för att få uppmärksamhet, för att öka sina chanser.
Det är Kjöllers recept. Så fortsätt föralldel att hänga i baren.
Så kan vi ägna oss åt politiken, vi som ser den som en möjlighet.

måndag, juli 26, 2010

Heja Dalkurd!

Tänk, idag trodde jag att Politik och poesi skulle lägga ut sitt första inlägg om idrott: Nu har Borlänge-laget Dalkurd har tagit sig upp i divisionerna med sitt eget peppsnack, nu behöver de samma tränings- och lokalmöjligheter som gamla välbekanta Brage.
Idrottsinlägget var tänkt att bygga på denna artikel, tack vare följande citat: ”När föreningsbidraget för 2004 delades ut försäkrade sig kommunen om att klubben även skulle ha tjejlag. Självklart, det bestämde vi innan föreningen bildades, svarade Dalkurd. - - - Politikerna hade inte ställt samma krav på Brage, som är ett rent herrlag.”

Men mitt idrottsinlägg kom av sig redan på upplägget, ty den citerade artikeln handlar betydligt mer om integration än om idrott.
Det irriterar mig. Och det är sannerligen något som laget Dalkurd är irriterade på. Samtidigt har laget själva valt att profilera sig på lika mycket integration som idrott.
Det är inte dumma, de har lärt sig spelet:
Människor som flyttar till Sverige kan hädanefter inte skriva en bok, filma en film eller spela en boll utan att boken, filmen eller bollen i första hand knyts till immigrantskapet och till en överordnad integrationsagenda, där poängen delas ut på listor som heter bästa invandrarkonst eller bästa invandrarlag. Med pluspoäng för bästa integrationsambition.

Välkända inhemska idrottsklubbar har ofta en integrationsambition, och den kan lyckas mer eller mindre väl. Men den utgör inte något krav. Här efterfrågas endast division!

När laget heter Assyriska, Dalkurd eller Akropolis måste de bevisa minst två saker samtidigt. Detta är givetvis inte rättvist. Men det handlar inte heller om idrott. Därför vissnar mitt inlägg nu…

onsdag, februari 06, 2008

Varför icke en stafningsreform tillika?

Nu är det kört. Bokstavsbetygen återinförs i grundskolan med gamla tiders flitmoral i ryggen. Utbildningsmajoren kommenterar: ”Det ska löna sig att vara flitig i skolan.” Med det menar han att ådagalagd flit ska ge bättre betyg. Men vad är det som betygen ska mäta: kunskap, färdighet eller arbetsinsats?
Flitpremien möjliggörs genom fler betygssteg. ”Rättvisare” tror Björklund. Men betyg ska faktiskt inte vara rättvisa. Däremot ska de vara rättvisande i förhållande till sitt syfte.

Med dagens betyg och de kriterier som är knutna till dem har vi under en kort period levt med ett av de mera rättvisande betygssystemen. En enorm möda lades ned på att formulera kriterierna, och de studerande hade en god chans att få veta vad som förväntades av dem. Jag antar att hela detta jobb nu måste göras om igen för att motsvara nya nivåer. Eller ska vi gå tillbaka till det rena godtycket och belönandet av goda egenskaper?
Ren krage och gudsfruktan kanske inte är så intressanta idag, men social kompetens är det tvivelsutan. Liksom flit! – och inte nödvändigtvis vad fliten resulterar i.

Toppbetyget A blir ”vassare” än MVG, säger Björklund, som tydligen redan har ställt upp de nya kriterierna. Eller tycker han att för lite krävs för ett MVG? Låt honom testa i fysik eller franska, då. Eller menar han att om så många som idag lyckas prestera MVG syns det inte att skolan är så kass som han påstår?
Nåja, den saken ska han råda bot på genom lägstbetyget F som står för inte godkänt* och innebär att den obligatoriska skolan fortsättningsvis tillåts att ge upp ifråga om tolvåringar. Eftersom betygen ska sättas från skolår 6.

Vi hade kunnat avskaffa grundskolebetygen och avkräva skolväsendet att varje barn ska klara av ett minst godkänt resultat. Om denna lösning är för intellektuellt krävande för dem som vill nåla fast kunskapen i bokstäver och siffror, hade vi kunnat bearbeta dagens betygssystem och dess verkställare för att åstadkomma större genomskinlighet och minskat godtycke.
Men alliansarna väljer att stämpla barnen istället. Så nu är det kört.


* I Aftonbladet används genomgående ”godkänd”, vilket beskriver den studerande, istället för ”godkänt” som står för resultatet. Där står också ”icke” istället för inte vilket står för 1800talets normer.