Björklund, den entusiastiske populisten

När Jan Björklund var skolborgarråd i Stockholm mötte jag honom på någon skolledartillställning. Han gjorde intryck. Lidelsen för makt glimmade i två gossaktigt skojfriska ögon, och han kom med en så kallat entusiasmerande inledning som gjorde det omöjligt att bedöma om karln var begåvad eller dum. Jag har ännu inte fått det klart för mig. Dock visar en kritisk granskning av SR att Björklunds största politiska triumfer vilar på högst personliga tolkningar av internationell statistik.

Politiskt förblindande skribenter anser att det inte spelar någon större roll om Björklund sa rätt eller fel, för skolan är dålig iallafall Om utbildningsmajoren råkar säga sämst när han menar medelmåttig ska vi tolka det som att medelmåttigt är väldigt dåligt - naturellement!

I bloggosfären sjuder det. Vare sig ministrar eller magistrar ska ljuga. Men jag tvivlar på att Björklund och hans pr-avdelning sitter och tänker ut fiffiga lögner som de litar på accepteras som vanligt tryggt skolgnäll. Jag tror mer på Björklunds uppriktighet när han inte känner igen den skola han själv gick i, och blir förvirrad. Detta är inskränkt, en inskränkthet som går att dra nytta av till manipulation.

Det är enkelt att säga det som ”alla vet” och få ”alla” med sig.
Det är enkelt att upprepa enkla lösningar utan specifikt innehåll och framstå som handlingskraftig.
Det till synes självklara har sin lockelse. Den kallas populism.

Ett briljant citat ur Arena: ”Björklund har bombarderat debatten med felaktiga svartmålningar - - - för att kunna köra genom sina intellektuellt hypertunna reformer.”
Björklunds bluff är bara beklämmande.
Det är hans reformer som i sin tomhet är förskräckande.

- - -
Anders Widen tackas för tipset!

PS. Ännu ett briljant citat, nu från Esbati: ”Det är just insinuationerna, hetsen, dimridåerna som är politiken.” I hans inlägg gällde det de moderata rasisterna alt. rasistiska moderaterna, men det passar lika bra ifråga om ovanstående.

En av många bloggar: Christermagister

Tufft i Schweiz

Det var en lättnad. Schweizarna röstade NEJ till det högerpopulistiska förslaget att invånarna i respektive kommun ska kunna förläna eller avslå schweiziska medborgarskap. Så har det varit tidigare i Schweiz. Det var ett riktigt otäckt system som byggde på godtycke och var öppet för diskriminering – vilket även den schweiziska regeringen ansåg.

Nyligen hölls en folkomröstning om huruvida systemet skulle återinföras. Ett argument för förslaget var att det är i kommunen som medborgarkandidaten är känd, inte inför myndigheter och domstolar. En högerpopulist skulle aldrig komma på idén att anonym likabehandling utgör en trygghet; rättssäkerheten. Med suveränt förakt för realiteter påpekade de också att schweiziska pass inte ska delas ut som godis – som om det var någon som försökt göra det! (Lindt-choklad delas förresten inte ut fritt den heller.)

Skillnaden mot Sverige är tack och lov stor. Men i retoriken finns likheter. Som att påstå saker som ingen tycker och få det att låta som en hotande fara. Eller att peka ut immigranter som brottslingar. Och givetvis att sprida myten om de "känsliga" frågorna som bara populisterna ”vågar” ta upp.
Det har vi hört till leda. Till och med en del journalister i Sverige, till och med folk inom vänstern, deltar i leken ”främlingsfientlighet är tufft” .

Men schweizarna har deltagit i det godtyckliga medborgarskapets system. Har sett sina grannar uthängda med bild och personliga uppgifter inför en lokal omröstning om deras behörighet. Det högerpopulistiska partiet fick med miljardärsstöd i ryggen en tredjedel av rösterna i förra parlamentsvalet. Men i denna fråga förstod 64% av väljarna att det var tufft att rösta nej.