Let's vomera

Soooh tired! - sådär brukar de skriva ibland. Vänner och fiender som tror att de blir mer uttrycksfulla på utrikiska. När Kulturkollo för ungar heter Summer camp är det dags att fråga sig vilken kultur det är de ska skolas in i. För redan nu blir det, när de vill skriva något riktigt vackert om bygden där vi bor, Dalarna forever.

Men inget modespråk och ingen stormakt varar för alltid. 

Jag har försökt – REALLY! som folk brukar tillägga som betoning – att bortse från privat språkpurism och politiskt USA-hat. Självklart ska vi låna användbara ord; mejla till exempel. Till och med coacha har jag accepterat, eftersom det trots sin gräsliga stavning täcker in en betydelse som svenskan saknar, något mellan att leda och stödja. Och en sabotör på internet är förstås en hackare. Men hen facerapear inte folk, inte ens fejsrejpar dem, utan attackerar eller våldtar ansiktet eller rollen. 

Nyligen öppnade mitt eget parti en feministblogg som heter Ladiesroom. Det är ett förträffligt initiativ, så jag går gärna in som följare (några säger follower. Oklart varför). Det enda jag inte uppskattar är bloggens namn. Vad är det för fel på Kvinnorummet? Eller kanske damrummet, tjejtoan?

Det var på tjejtoan jag klottrade mina första otympliga enradingar. Senare har jag vid åtskilliga tillfällen gråtit, skrattat eller spytt i damrummet. Det är en upplevelse som delas med flera – hur kan Ladiesroom vara mer intresseväckande?  

År 1977 utkom Marilyn Frenchs bok Kvinnorummet som skildrar olika grader av instängdhet i kvinnolivet. Vid något tillfälle i boken klottras dörrskylten Ladies’ room över med Women’s room. Om det är kvinnor vi är, ska vi väl heta det. French ansåg att benämningen ladies närmast är till för att dölja vilka vi är; ta ifrån oss sexualiteten och göra oss omöjliga för makten.

Åter till nutid. Jag försöker som sagt bortse från privata idiosynkrasier och hålla mig till Språkrådets riktlinjer. Språkrådet är inte purister, utan brukar ange användbarhet och begriplighet som kriterier på hyfsat svenskt språkbruk. Jag har bland annat frågat om det nu är dags att erkänna –s som svensk pluraländelse eftersom det används ideligen och onekligen är begripligt, men Språkrådet ansåg inte det. Plural-s bildar grammatiska problem. Dock tycks attraktionen i ett inlärt språk oemotståndlig.

Det är inte direkt nytt. Det är mer likt 1700-talet. De belästa skikten anpassade sig till den tidens ekonomiska och kulturella hegemoni och parlerade franska så fort de fick en chans. När Gustav III blev skjuten lär han ha sagt: ”Je suis blessé” (jag är sårad) eftersom det var de ord som först kom för honom. Ungefär som man idag skulle kunna säga ”it’s only a scratch” eller ”I ain’t dead yet”, om man prompt vill vara sådan. 

Gamla brev och dagböcker från 1700-talet ger ett pinsamt löjligt (ridicule!) intryck. Det gör dagens blandspråk också. Kom bara ihåg det. Men ur den dåtida språkmeléen (röran) fick vi mängder av idag oundgängliga lånord, och så kommer det naturligtvis att bli också med dagens svengelska. 

Vilka de viktiga lånorden är får vi veta först längre fram. Men är det verkligen en ursäkt för den urbota fånigheten att förtydliga ett svenskt uttryck med ett engelskt ("uppriktigt sagt, jag menar, in earnest")

Det är iallafall inte en ursäkt för att organiserade socialister fjantar efter tidens ekonomiska och kulturella hegemoni. Krossa imperialismen - genom efterapning!

Undfallenhet inför normaliteten

Svenska som andraspråk – ett lågstatusämne. Det konstaterar myndigheten för skolutveckling* i en rapport.

Nu är inte SvA det enda lågstatusämnet. Hemkunskap, kontor och handel är det, sådant som flickor har. Och fordonsteknik, som arbetarpojkar har. Liksom svenska som andraspråk och modersmål, som ungdomar med utländsk bakgrund har.
Hög status har exempelvis franska och matematik. Resten är normala ämnen som normala ungdomar har.

Svenska som andraspråk är den undervisning som är bäst utformad för att stimulera och utveckla ditt nya språk. Men det har under årens lopp varit föremål för både missuppfattningar och vantolkningar. Pedagoger utan utbildning har haft hand om ämnet och trott det vara en lättversion av svenska. Eleverna har känt sig utplockade och åsidosatta, istället för utvalda och uppmärksammade.

Inte ens immigranterna själva vill vara med immigranter. De vill läsa ”riktiga” skolämnen. Och den som är född i Sverige men råds att läsa svenska som andraspråk uppfattar det som en nedsättande kommentar.

Nu föreslår rapporten att ämnet ska slås ihop med svenska till ett vidgat svenskämne. Det kan nog bli bra på sikt. Men behovet av pedagoger med kompetens att utveckla ett andraspråk blir inte mindre, snarare större om de ska räcka till för alla klasser.

Forskarna ser på problemet som att det är en rättighet för eleverna som inte fungerat. Men vad är det som inte fungerat? På några skolor: undervisningen. På nästan alla skolor: omgivningens attityder. Det som en lågstatusgrupp gör tolkas med automatik som något sämre.

Att modersmålspedagoger och vissa yrkeslärare på gymnasiet är undantagna från legitimationskravet är en annan sådan signal om att det de sysslar med är något efemärt och temporärt, i väntan på att vi alla ska bli vit medelklass.

Förslaget om ett vidgat svenskämnet är inte alls dåligt. Det tyder bara på resignation.

* Myndigheten för skolutveckling är nedlagd. Har inte lyckats få reda på om det är Skolverket eller Skolinspektionen som gjort rapporten.

Kulturberikare

Kulturberikare är ett besynnerligt ord. Att göra sig rik på kultur är närmast omöjligt för andra än Astrid Lindgren eller Anneli Alhanko. Att uppleva sig som rik tack vare kultur är så självklart att vilken graffitiartist som helst kan instämma. Att vara en som berikar kulturen genom att sprida ord eller bilder är något vi bara kan hoppas på, vi som producerar på egen bekostnad.

Kulturberikare är ett besynnerligt ord som den rasistiska bloggosfären har valt åt sig. Med veritabla citattecken står det för något som en sverigedemokrat i sin blogg (april 2010) definierade som att ”gammelmedia och även andra inbillar sig att invandring och mångkultur ’berikar’ Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ’kulturberikare’ börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.”
Problemet med definitionen är att den är så beroende av sitt sammanhang att den är inavlad. Det vill säga: det förtjänstfulla, roliga och självfallna stiger/ sjunker beroende på närheten till Sd:s samhällsuppfattning. Enligt bloggarens exempel är det oprovocerat våld, mord och gruppvåldtäkter som avslöjar ”medias försök att skönmåla mångkultur”, varvid begreppet kulturberikare för honom blir ”klockrent* att använda.”

Oprovocerat våld förekommer på varenda skolgård och i de bästa familjer. Det gör för övrigt även provocerat våld vilket inte är ett dugg bättre, även om bloggaren verkar tycka det. Mord har begåtts så länge människan gått på jorden, medan gruppvåldtäkter är ett av de grövsta uttrycken för ett patriarkalt system. Endast i bloggarens huvud finns det ett påvisbart samband mellan dessa tragiska men inte alltför ovanliga brott och immigration.
Medias försök att skönmåla ”mångkultur” är oigenkännligt ända sedan den tiden då de gjorde exotiska resereportage i kryddoftande förorter – vars invånare inte var särskilt roade av att tilldelas rollen av krumbuktande lustigkurrar. Numera verkar medias kulturuppfattning ligga på nivån: Måns kämpar mot gråten, Victoria strålar av bebislycka**.

Kulturberikare är ett besynnerligt ord. HD skulle gärna vilja bli rik på kultur. I brist på det vill Politik och poesi gärna vara en kulturberikare.
En som sår
frön eller ord var som helst
en som vet om sår
en som sår ur sår
frön eller ord, vart som helst
till blommor och frukt
ur sår
blommor att dela ut
var som helst
till rikedom
över såren

---
*Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det slentrianmässiga bruket av ordet ”klockrent”
** Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det nyligen påkallade bruket av ordet bebislycka. En formell invändning är att det vid snabbläsning ser ut som barnolycka

Som tejp

Deltog i en workshop, eller verkstad.
Hörde ledaren efterlysa några highlights, eller höjdpunkter.
Vi delades in i olika think-tanks, eller tankesmedjor, för att ta fram nya frames, eller ramar.

Om här fanns någonting som helst nytt var det svårt att urskilja i smörjan av plattityder och halvspråk. Anyhow, eller i vilket fall som helst, kunde det ha varit intressant då det var fint flow, eller flöde, i grupperna.
Sen kom slutsatsen att ungdomarna behöver en ny mindset, så de hittar sin capacity...
Spypåsar utdelades inte.

Notabelt är att ingen pratade om the black box. Ungefär tio år tog det för folk att börja prata om den svarta lådan istället. Numera säger de bara ”lådan” när de hänvisar till någon sorts tanketradition som de av outtalade skäl förkastat.
Exakt vad lådan är framgår inte, och förklaringar är dessutom överflödiga. I denhär typen av uttryck är det underförstådda en stor del av lockelsen.

Folk som snackar så att man behöver spypåse kan inte ser hur instängda i sin egen låda de är. En låda där ordens betydelse är underförstådd och oprecis - där betydelsen istället tillfaller språkanvändarna som luftar sina vulgära girlanger.
Oklarheten skapar en skenbar gemenskap. Det finns ju inget att bli oense om, utom språkbruket.

Men enbart puritan är jag inte. Coachning är till exempel ett ord jag börjar acceptera. Med sin idiotiska stavning har det ändå en innebörd av leda-stöda-puffa (inte pusha) som saknar heltäckande svensk motsvarighet.
Inlån berikar språket när de görs för att täcka en betydelse, alltså när de behövs - som en gång tejp.
Att ersätta ett svenskt ord med ett engelskt behövs alls inte - även om det klibbar som tejp.

Maila inte ministryt

Han gjorde det! Förre chefen för språkrådet Olle Josephson har JO-anmält regeringskansliet för brott mot nya språklagen eftersom de ännu skyltar med sina engelska mejladresser. Detta lovade han i en språkspalt redan i maj eftersom det är ”en enkel liten skitfråga med stort symbolvärde” och ”syftet med språklagen är att slå vakt om ett mångspråkigt Sverige med svenska som huvudspråk.”

I papperstidningen står att regeringskansliet vill behålla adresserna så länge Sverige är ordförandeland i EU för att ”inte äventyra något”. Man frågar sig vad? Kan utlänningarna inte göra en korrekt avskrift?
I nätupplagan står det att saken är under utredning. Det låter bra… men det var den redan i maj.

Hegemoni and English

Läs Ann Charlott Altstadts ledare i Flamman om makten över media! Journalister och politiker bestämmer gemensamt via ledarsidorna vad som är verklighet och politiskt möjligt. Inte genom mötesbeslut, utan genom språket, definitionsrätten. Det behövs inga konspirationsteorier för förklara varför det ser ut som det gör, det räcker med ”ett knippe samlade politiska ryggmärgsreflexer som utlöser kedjereaktioner hos en journalistflock som varje dag skapar och omskapar” det som ska ingå i huvudfåran.

Verkligt fyndigt beskriver Altstadt hur Göran Persson hade en kort smekmånad med media när han planerade att dra med sig oss medborgare in i valutaunionen. Sedan fortsätter hon: ”Vi vet alla vad som hände när Persson misslyckats. Han startade exempelvis en tsunami och i Anna Sjödins gestalt försökte han slå ner en krogvakt för att visa att han var korrupt och enväldig.”
Och sedan: ”Därför heter Sveriges mest ifrågasatta politiker inte Fredrik Reinfeldt utan Mona Sahlin, därför är Lars Ohly och inte Maud Olofsson en politisk extremist”.

Hegemoni är ett svårt men viktigt ord.

Det finns även oviktiga ord. Länge har jag irriterats av oskicket att slänga in engelska i stället för svenska när man saknar ord eller vill verka häftig och med sin tid eller skryter med sina internationella kontakter; en verkligt trist förening av slarv, omedvetenhet och mjäääk. Imponerades därför idag (som många gånger förr) av Olle Josephson i SvD:s språkspalt (ännu bara på papper).
Josephson kommer att JO-anmäla regeringen om de inte kan fixa en svensk mejladress sedan nya språklagen antagits i sommar. I tio år har olika regeringar övervägt sin adress ”ministry”. Snart föreskriver språklagen att ”det allmänna har ett särskilt ansvar för att svenskan används och utvecklas”.
Kom igen nu era fän och språktesta er själva!

Rätten till utbildning

Minister Nyamko Sabuni vill dra ned på modersmålsundervisningen eftersom den ändå inte var bra för lärarna var otillräckligt utbildade.
Jag tycker vi skära ned på regeringen. Den är ändå inte är bra, och ministrarna är otillräckligt bildade.
Suck.

Det brukar sägas att undervisningen i modersmål (hemspråk) infördes under det reformglada 70-talet. Det är inte sant. Undervisning i modersmålet svenska infördes i och med folkskolestadgan av år 1842. (Dåtidens liberaler var intresserade av rätten till utbildning.) Denna undervisning gällde alla barn som vistades i landet, oavsett vilket deras modersmål var.
Hemspråksreformen under 1970-talet innebar att skolan erbjöd undervisning i immigranternas modersmål. Till skillnad från de svensktalande barnen var modersmålsundervisningen ett tillval, inget obligatorium. Och ända in på 00-talet väntar vi på fullgod undervisning i minoriteternas modersmål, såsom romani.

Modersmålsundervisningen i immigrantspråk har inte alltid fungerat, där gör Sabuni en riktig iakttagelse. Men hur är det med svenska, matte, fysik, musik, historia, biologi, idrott... har dessa ämnen fungerat i allo lysande med adekvat utbildad och därtill lämpad personal i varenda klassrumsvrå?

Det nya förslaget går ut på att immigranternas barn ska studera exempelvis matematik på sitt modersmål. Eftersom begreppen och logiken i matten är språkutvecklande. Och ungarna ändå är usla i matematik.

Vad säger vi nu då, vi som hela 1980- och 1990-talen jobbade oss blå för studiehandledning på modersmålet. Rätten att träna bråkräkning och kartläsning på arabiska. Rätten till undervisning inte bara i språk utan till ämnesundervisning på språk. Nu har pendeln slagit i väggen, nu ska barnen få studiehandledning och jag kunde ha sagt äntligen – men då blir det på bekostnad av modersmålsundervisningen. Ministern har ännu inte frigjort sig från missuppfattningen att modersmålsundervisning för immigranters barn är en form av villkorat stöd. Inte ett behov som de delar med alla barn världen över.

Som vanligt till skillnad gentemot de svenskfödda barnen, vars modersmålsundervisning ser ut att flyta på. Trots att de inte allihop är godkända i matematik – och detta fastän de räknat på modersmålet sedan de satt på pottan och räknade tårna.