När jag går igenom 2011 års läsning ser jag att tre svenska böcker heter:
Obsession
Underdog
Alienation is my nation
Den sista titeln ursäktas i och med den är ett citat av en rappare som förekommer i den sociologiska studien. Som för övrigt var intressant – om hiphop som arbetarpojkars självbildningsprojekt.
Men Obsession och Underdog saknar ursäkt för sin svengelska titel, liksom för sin existens. Bonnier med Obsession kom på den roliga idén att skriva en roman precis som ett modereportage, men utfallet blev varken-eller på usel prosa. Flygt med Underdog satsade på att rabbla trivsamheter och ledsamheter från en vardaglig uppväxt i Malmö, och gjorde det väldigt långt och beskäftigt påståeligt.
Två riktigt stora romanförfattare läste jag också. Det var Combüchen och Ekman, vars böcker (Spill och Grand final) har vissa likheter. Båda är skickliga, båda ger återblickar på ett Sverige som inte längre finns och en ungdom som kunde ha varit författarens men inte var det (med avsikten att vi ska tycka det är spännande att inte riktigt veta; kickfaktor noll). Skillnaden är att Combüchen är teknisk ekvilibrist och Ekman har humor.
Två oväntat läsvärda böcker var skrivna av varsin Sjöberg. Den ene var han som skrev Den motvillige monarken, en bok som tidigare figurerat här i bloggen. Den andra var hon som skrev avhandlingen Chatt som umgängesform, om hur unga människor behandlar språket i dess allra kortaste kommunikationsform. Båda aktuella och intressanta.
Hela fyra böcker som behandlar mode läste jag. Glöm bedrövliga Obsession, ty något bättre lyckas Bonnier med de mindre pretentiösa skisserna i Fashionista, även om jag undrar varför ingen av hennes släktingar på förlaget hjälper till med grammatiken. Betydligt mer ödmjuk och mindre förutsägbar är Froman i sin studie Islam, brudar och paljetter, en skildring av livsstil och mode från oväntad vinkel. Bäst av modelitteraturen var Nordiska museets antologi Modemedvetna museer, om klädsel och textilkonst från folkdräkter till idag.
De böcker jag tyckte mest om under år 2011 var som vanligt omläsningar av gammalt. David Copperfield är alltid lika härlig i sin blandning av absurdism och patetik, och Jiménez’ samtal med sin åsna Silver håller väl som bedrägligt naiv naturlyrik.
Nyare politik och poesi på listan var...
- Hackman: Att skjuta en dront, för den som är intresserad av Harriet Löwenhjelm, även om det roligaste är att någon fortfarande skriver om Löwenhjelm trots att den klassiska biografin av Björkman ännu står sig
- Drakulic: Inte en fluga förnär, om krigsförbrytare under kriget i Bosnien
- Czarnecki: Jag är frisk och mår bra, brev från Auschwitz
Drakulic har lyssnat på förbrytarna under rättegångarna i Haag. Czarnecki skrev om det helvete han själv befann sig i. Båda är seriösa, med fullständig koll på situationen.
Visar inlägg med etikett mode. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett mode. Visa alla inlägg
måndag, januari 02, 2012
lördag, oktober 25, 2008
À la mode en Maroc
Det vore enkelt att säga att i Essaouira går alla i långrock på gatan.
Det vore också lika exakt som att säga i Stockholm bär alla något tvådelat. Men i Stockholm är kläderna lättare att beskriva – i Marocko saknar jag bestämningsnyckeln till de skillnader som ändå, efter några dagar, är uppenbara. Jag har inte benämningar för plaggens delar, kan inte heller avgöra vad som är betingat av personlig smak, mode, etnicitet, religion eller kostnad?
Men majoriteten bär långrock, med variationer. Det kan vara ljusa nattskjortor i linne (endast män). Beige-grå eller randiga framknäppta rockar eller lager-på-lager varvat till ett paket (unisexmode). Skimrande silke i pastellfärger eller lysande nyanser (endast kvinnor). Ett elegant mode är att under rocken bära byxor i en färg som matchar sjalen, och de mest utsökt stajlade har svarta spetsbyxor och lyckas med en sorts ringning över axlarna, under sjalen.
De flesta kvinnor bär axellång sjal. Några har en slarvig turban, vilket jag uppfattar som lantligt. En del är praktiska och drar upp rockens kapuschong över huvudet, andra försöker skyla sig undre tunt flor. Ett fåtal är barhuvade, och ungefär lika få döljer ansiktet bakom en svart eller vit näsduk.
När det gäller skor dominerar två sorter: högklackade tåspetsiga slippers eller flip-floppar i plast med tjocka sockor i.
Ögonmejken är utstuderad i alla åldrar från tjugo och uppåt och några har hennatatueringar. De vuxna kvinnorna håller sig oftast till en stil, men flickorna kombinerar dem så vi ser småflickor i jeans och tröja med sjal, som i Sverige, medan andra går barhuvade i vita skoluniformsjackor.
Inte heller verkar de göra skillnad i sitt sällskapsliv, utan jeansfolket går hand i hand med kaftanbärarna.
Lilianes butik skyltar med det senaste. Kraftiga lila och gröna brokader för vintern.
Det vore också lika exakt som att säga i Stockholm bär alla något tvådelat. Men i Stockholm är kläderna lättare att beskriva – i Marocko saknar jag bestämningsnyckeln till de skillnader som ändå, efter några dagar, är uppenbara. Jag har inte benämningar för plaggens delar, kan inte heller avgöra vad som är betingat av personlig smak, mode, etnicitet, religion eller kostnad?
Men majoriteten bär långrock, med variationer. Det kan vara ljusa nattskjortor i linne (endast män). Beige-grå eller randiga framknäppta rockar eller lager-på-lager varvat till ett paket (unisexmode). Skimrande silke i pastellfärger eller lysande nyanser (endast kvinnor). Ett elegant mode är att under rocken bära byxor i en färg som matchar sjalen, och de mest utsökt stajlade har svarta spetsbyxor och lyckas med en sorts ringning över axlarna, under sjalen.
De flesta kvinnor bär axellång sjal. Några har en slarvig turban, vilket jag uppfattar som lantligt. En del är praktiska och drar upp rockens kapuschong över huvudet, andra försöker skyla sig undre tunt flor. Ett fåtal är barhuvade, och ungefär lika få döljer ansiktet bakom en svart eller vit näsduk.
När det gäller skor dominerar två sorter: högklackade tåspetsiga slippers eller flip-floppar i plast med tjocka sockor i.
Ögonmejken är utstuderad i alla åldrar från tjugo och uppåt och några har hennatatueringar. De vuxna kvinnorna håller sig oftast till en stil, men flickorna kombinerar dem så vi ser småflickor i jeans och tröja med sjal, som i Sverige, medan andra går barhuvade i vita skoluniformsjackor.
Inte heller verkar de göra skillnad i sitt sällskapsliv, utan jeansfolket går hand i hand med kaftanbärarna.
Lilianes butik skyltar med det senaste. Kraftiga lila och gröna brokader för vintern.
Det är inte mycket jag vet om arabiskt/muslimskt mode. Utom att det finns.
måndag, juli 14, 2008
Hemuler bär klänning
Det verkade inte vara så mycket att bry sig om. Högerslynglar som glor och pekar finger, klart Ida Gabrielsson blir irriterad. Men inte var det så viktigt... utom en rad: ”Intressant är det i alla fall att klasskampen nu förs i moderiktiga kläder,” säger Assarsson. Ja-ha?
Det skulle göra skillnad alltså?
Tyvärr, nej. Grabbhalvan lovar mer än han kan hålla. Inte tänker han låta sig imponeras av vänsterrörelsen, om än aldrig så väklädd. Han är bara en omedveten decimal i den pågående trenden titta-jag-kan-också-skriva-mode.
Greiders & Hedvalls Stil och politik vore säkert rolig att läsa, men känns alltför helrätt 2008. Och i intervjun med Greider görs samma trista kategorisering som i Assarssons blogg: att en trasig, ovårdad person ser ut som en typisk vänsterpartist.
Jag väntar mig inte precis att borgerskapet ska vara hyggliga emot oss. Men det vore tacknämligt om de levde upp till sin egen fina uppfostran, ty den innehöll bland annat att man inte skulle peka på människor eller genera dem genom kommentarer om deras utseende.
Det vore också roligt om någon kunde skriva om kläder nångång.
Alltså inte om var man köper kläder (”grymmaste fyndet, want!!”) som modebloggarna.
Inte om vilken livsstil du förväntas iaktta i vissa kläder ("city woman" eller ”långa lata dagar”) som modejournalisterna.
Inte om vilka ståndpunkter och statusanspråk dina kläder förmedlar, som modesociologerna.
Utan låta kläderna tala.
Estetiska, kreativa, kulturhistoriska och biografiska som de är.
- - -
Fler som bloggat: Esbati, Ung vänster
Det skulle göra skillnad alltså?
Tyvärr, nej. Grabbhalvan lovar mer än han kan hålla. Inte tänker han låta sig imponeras av vänsterrörelsen, om än aldrig så väklädd. Han är bara en omedveten decimal i den pågående trenden titta-jag-kan-också-skriva-mode.
Greiders & Hedvalls Stil och politik vore säkert rolig att läsa, men känns alltför helrätt 2008. Och i intervjun med Greider görs samma trista kategorisering som i Assarssons blogg: att en trasig, ovårdad person ser ut som en typisk vänsterpartist.
Jag väntar mig inte precis att borgerskapet ska vara hyggliga emot oss. Men det vore tacknämligt om de levde upp till sin egen fina uppfostran, ty den innehöll bland annat att man inte skulle peka på människor eller genera dem genom kommentarer om deras utseende.
Det vore också roligt om någon kunde skriva om kläder nångång.
Alltså inte om var man köper kläder (”grymmaste fyndet, want!!”) som modebloggarna.
Inte om vilken livsstil du förväntas iaktta i vissa kläder ("city woman" eller ”långa lata dagar”) som modejournalisterna.
Inte om vilka ståndpunkter och statusanspråk dina kläder förmedlar, som modesociologerna.
Utan låta kläderna tala.
Estetiska, kreativa, kulturhistoriska och biografiska som de är.
- - -
Fler som bloggat: Esbati, Ung vänster
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)