Långt ifrån Sorgenfri

Hörde ett radioinslag från Malmö där folk tillfrågades om de är rädda nu när det går en seriemördare lös. Nä, sa de, det är som vanligt.
Nog för att Malmö är en tuff stad, men riktigt så långt trodde jag inte det hade gått.
Jag är rädd, fastän jag är svensk och långt ifrån Fosie Hyllie Oxie, Kirseberg och Augustenborg och allt vad stadsdelarna heter. I synnerhet mycket långt ifrån Sorgenfri...
Jag fruktar inte att bli skjuten, utan är rädd för vårt samhälle och det som sker i det, i synnerhet det som åsamkats det.

Mustafa Can skriver klokt om det som skrämmer mest – skrapet på civilsationens fernissa, den långsamma tillvänjningen till föraktet när människor mister måttstocken för moraliska värden.
Lena Sundströms bok Världens lyckligaste folk är visserligen snudd på outärdligt pladdrigt skriven, men skildrar i sina bästa stycken denna gradvisa brutalisering. Den danska islamofobin har förändrat först den offentliga debatten, sedan lagstiftningen, sedan vardagen. ”Planterat, skavt, ristat” med Cans liknelse.

Det är ingen som tror att miljontals tyskar röstade på A. Hitler därför att han ville svälta ut och gasa ihjäl miljontals judar, romer, homosexuella, förståndshandikappade, kommunister och Jehovas vittnen. Kanske visste han det inte ens själv. Ändå var det folkmord som blev resultatet – den lösning som framstod som slutgiltig när hatet legaliserats och våldet gradvis accepterats.

Vi vet inte ens om morden i Malmö faller under rubriceringen hatbrott. Men att så många av oss så snabbt drog den slutsatsen säger också någonting om att samhället har brutaliserats i en viss, alldeles bestämd riktning.

Stolt och onormal

En riktigt lyckad Pride önskas alla!
Första gången jag var på Pride gick jag som vakt vid Blatteflickornas- pojkarnas lastbil. Ungdomarna åkte i berusande festyra. Några av dem hade tagit betydande risker med familjer och nätverk för att våga stå här, och de fick många applåder. Jag hörde också den obetalbara kommentaren från en panikslagen åskådare: ”Nej Maria är inte sån, hon är från Chile!”
Andra gången var jag inbjuden som poesiuppläsare i Pride-huset. Det var mest mycket unga flickor i publiken, och bi-temat gjorde det till en av de mest entusiastiska uppläsningar jag haft.
Ännu ettpar gånger var jag med som hjälpreda i V-tältet, och blev då fundersam över den kompakta stämningen av kärnfamilj och barnalstring. Det ena unga paret efter det andra kom in i tältet, spände ögonen i oss, efterfrågade vår syn på äktenskap, provrör och adoption, och försäkrade att de är helt normala och bara längtar efter en baby!

Ingen kan begära att enkönade par ska vara på tvärs för att underhålla majoriteten, lika lite som urbefolkningen ska vara pittoresk åt turisterna. Men det stör mig att det normala fortfarande framstår som det högsta och mest åtråvärda stadiet.
Det är likhet inför lagen vi begär. Inte lagen om likhet!

Det är inte att undra på att även storföretagen i år passar på att visa sig på Pride. Det om något är normalt. Finns det marknad så finns det tid och intresse – har HBT-rörelsen alltså redan vunnit?

Nej. Se på statistiken över hatbrott. Hör på fåniga vardagskommentarer.
Manifestationen behövs, stoltheten behövs. Erövringen av det normala behövs.
Det blir tydligt när man tar del av ett otal homofoba blogginlägg.

Men sången om det speciellt unika särskilda måste vi ändå sjunga.

- - -
Andra som bloggat utan fobi:
Jinge
Hbt-sossen
och, för säkerhets skull, hela Aftonbladet