På biblan finns en tämligen
nyutkommen bok om tre unga mödrar som födde sina barn på vägen mellan Auschwitz
och nästa läger.
Lånar inte boken. Har annat att läsa, 900
sidor Fallada från mellankrigstidens fattiga Tyskland, den period som ledde fram
till den period då Tyskland höll på att förlora sitt krig om världsherravälde och
därför genomförde fullständigt vettlösa men för varje gång välplanerade
dårvandringar mellan död och förintelse.
Under dessa dödsmarscher föddes bebisar som överlevde. En bok
har skrivits om tre av dem.
I skuggan av Förintelsen kan sådana reportage te sig
futtiga. Alternativet är att ingenting alls funnes kvar.
Mer än sten.
Minnesmärken.
De enskilda människor som utgör de
överlevande blir med tidens logik allt färre. De som överlevde vuxenliv i lägren har dött av
ålderdom, vilket framstår som välförtjänt nåd. De som överlevde ungdomen i
lägren har skrivit sina memoarer och blivit gamla, ännu under tyngden av sina
maror. De som var barn i lägren? De var inte många. Barn och gamla gick åt
först. Men några överlevde, och jag fick en gång den oförtjänta nåden
att skaka hand med en person som var i Auschwitz som femåring. Hen ville bara prata
pedagogik, vad vi idag ger till barnen. Jag var skakad av en hand, en hand som
jag visste hade rört vid dörrar och britsar i Auschwitz baracker. Den personen
lever än, har skrivit sina böcker, överlever med sina maror, vilket är så modigt att man tappar andan.
Så kommer vi till spädbarnen. Ovetande bebisar som föddes under de
sista fördömda månaderna. Idag är de lite över 70 år och har en
historia värd att efterforska och berätta. Detta är absolut nödvändigt. Ty när
den sista överlevande är död finns inga ögonvittnen kvar.
Att läsa om Förintelsen är
svårt, och flera gånger har jag fått frågan hur jag står ut med det.
Skulle inte jag stå ut?
De
var där. Att inte kunna läsa om dem som var där är att bara vara ”en liten lort”, med Astrid
Lejonhjärtas ord.
Vi som lever nu är skyldiga –
inte till massmorden, nej, men skyldiga att ta in varje
berättelse från de överlevande. Ty när den sista är död finns inga ögonvittnen
kvar.
Vi som lever nu är skyldiga att läsa
varje vittnesbörd från varje överlevande. Snart blir berättelser till historia som ska vägas och värderas som sådan. Då är det segrarna som kommer att
avgöra vad som hände, eller hur. Idag vet vi vilka som segrade: Sovjetunionen och kapitalistunionen. Men vilka som kommer att skriva om historien imorgon är ganska oklart.
Men ett är tydligt. Vi vet vilka som
förlorade. Och vi är skyldiga att ta reda på så mycket vi kan om dem. Därför
ska jag snart låna boken om de tre spädbarnen.
Eller sprida berättelsen om en hjälpare, ty sådana fanns också.
