Kolonialismens draksådd i rädslans tid, eller Låt oss inte skapa fler fanatiska mördare

När man inte själv vet vad man tänker är det bra att läsa på: 
 
Mattias Gardell skissar en bakgrund till IS-Daesh, hur ”staten” fungerar, vilket samhälle de drömmer om och vilka idéer som ligger bakom. En bärande idé är att likhet är grunden för social harmoni, och att tillhörighet hänger på fullständig anpassning.
     Det vill säga, en stor likhet med Sverigedemokraternas och andra fascisters idéer om den monolitiska staten eller nationen som individerna ska underkasta sig.
     Terrordåden kan, säger Gardell, utföras med den långsiktiga kalkylen att ”väst” ska slå till hårt och urskillningslöst mot muslimer och mörkhyade, så att de känner sig allt värre utsatta och därmed lockas att delta i IS-Daeshs bygge. Visst låter det sökt? Alla vet väl att islamister bara är ute efter att mörda kristna? Men de mördar också muslimer och andra som kommer i vägen. 
     Själva meningen med terror är att skapa fruktan och förvirring. De här fanatikerna vet att ”väst” aldrig kommer att ge sig. Men vad fanatikerna faktiskt kan uppnå är, som Gardell skriver: om muslimerna upplever att de saknar vänner kan några av dem lika gärna förena sig med fienden.  

Somar al Naher visar detsamma; islamisterna är inte främst ute efter kristna, de hatar alla progressiva krafter. Rörelsen är konservativt fascistisk, med religionen som verktyg eftersom den dels skapar enighet, dels är ett maktmedel med tanke på den djupa respekt många känner för den. 
     Den oförsonliga kamp som många skribenter gärna beskriver är i själva verket kampen mellan demokratiska och totalitära värderingar. I Syrien attackerar IS-Daesh i första hand områden som utropat sig fria från Assad-regimens grepp. I Paris var målet det mångkulturella, judiska och/eller progressiva.

     Det är demokratin och friheten som terroristerna vill krossa, och inget gör dem gladare än om progressiva krafter vänds mot varandra.

Per Björklund skriver om olika faktorer som driver människor till att bli fanatiker. Exempelvis deras upplevelse av åratals krig, förtryck och flykt. Men för borgare är det innerligen motbjudande att medge att "radikaliseringen" så gott som alltid äger rum mot bakgrund av upplevda eller reella orättvisor. Borgarna kallar det för ursäkter, bortförklaringar eller att ”gulla med” mördare. Alla knep är tillåtna för den som vill undvika att se sin egen värld i ögonen: kolonialismens rovdrift, kapitalismens befästningar.

     Saudi-Arabien sprider en reaktionär ideologi i syfte att behålla enväldet över oljerikedomarna. De har kraftigt stöd från Förenta Staterna (och vapen från Sverige). Den europeiska unionen bidrar genom att spela ut folkgrupper mot varandra och envist försvara Israels koloniseringspolitik. Och i vilken förort som helst växer det upp frustrerade unga män utan andra försörjningsmöjligheter än kriminalitet. Varför skulle de inte lockas av något som ser ut att ge värdighet? Också nazismen lockade de förödmjukade, de som trodde den skulle ge dem självrespekt genom våld mot utpekade undermänniskor.

Nu mindre än någonsin anstår det oss att bagatellisera de orättvisor immigranterna och deras barn upplever. Varje förnekande kan råka stärka förhoppningen om att det skulle finnas något bättre i det egenrättfärdiga våldet. Vi kan inte hålla oss med kategoriska gruppbeskrivningar och tillskrivna uppfattningar längre. Vi måste verkligen och med all rätt värna det samhälle där vi lärt något om demokrati och solidaritet.

     Att detta är en rädslans tid är ingen ursäkt. Vad rädslans tid kräver av oss är mer demokrati, mer solidaritet och humanitet. 

Systemkollaps nära oss

Under min ungdom uppskattades vårt södra grannland Danmark för sitt gladeligt liberala gemyt. Gärna minns jag det Danmark där maoistiska provogrupper startade folkhögskolor för kulturkamp!

      Idag är det ett insulärt självbelåtet land vars regering föreslår att polisen ska få visitera asylsökandes bagage för att säkra pengar och värdesaker som kan behövas för att täcka kostnaderna för uppehälle. Regeringen föreslår också att polisen ska få ta hand om medel som kan täcka framtida kostnader för asylsökandes underhåll.

     Asylrätt betyder att varje individ får söka asyl. Inte att du får söka asyl om du kan betala för det.

     Att säkra pengar och värdesaker betyder stöld och konfiskation, för envar som läst någon historia.

Vigselringar och mobiltelefoner är undantagna från förslaget. Den ena av sentimentala skäl, den andra av praktiska.

     När sentimentalitet och praktikalitet förenas kan man, om man befinner sig på hundramila avstånd, bara spy eller föralldel blogga. Men den som sitter fast där som asylsökande blir kanske lite glad ändå, över att få behålla någonting av det omsorgsfullt eller panikartat nedpackade bagaget. 

I en annan punkt i det danska förslaget står det att en flykting kan behöva vänta tre år innan hen återförenas med familjen.

     Det är något konstigt med den punkten. Det brukar ta upp till tre år att söka rätt på familjemedlemmar, om de lever. Så kanske betyder förslaget att en flykting kan behöva vänta tre år på att någon hjälper till med efterforskningarna. Det är lång, lång tid i en spänd situation. Men envar som läst någon psykologi vet att det som får en individ att genomleva denna spända situation är endast – hoppet om att få möta sina familjemedlemmar igen.

Danska regeringen fortsätter: ”Finns det en reell möjlighet att avvisa en person hem, så måste vi använda oss av frihetsberövande.” Och så: ”I Danmark ska man kunna försörja sig själv. Den grundläggande principen ska vi sprida till asylboenden.”

     Det är bra att envar försörjer sig själv. Som grundläggande princip, som sagt. På ett asylboende, däremot, är det mycket svårt att göra det. De nya reglerna, om de går igenom, skulle alltså innebära att rika asylsökande kan köpa sig en längre väntetid i den danska monarkin.

     Det finns ingenting i internationella konventioner som säger så. Däremot åtskilligt i historisk precedens. Under Förintelsen var det somliga judar som klarade sig längre än andra. Detta kan verka slumpartat - för den som inte förstått att rika lever längre än fattiga. Så länge du har något att betala med får du leva.

     Så skamligt var det då.

     Så skamligt kan det bli idag.

           

Målet med förslaget är att göra Danmark mindre attraktivt. Berodde det bara på Politik och poesi, så vore målet uppnått. Men för en människa på flykt är vad som helst attraktivt utom det man flyr ifrån.

1970-talets Danmark; lite skitigare, lite vildare. Då var det attraktivt.

2010-talets Danmark; lite skitigare, lite vildare. I den nya kontexten är det mer än avskyvärt.

Vems systemkollaps, och varför?

”Systemkollaps” – vad är det? När myndigheterna inte fungerar rättssäkert, när välfärdstjänsterna urholkas och snedfördelas, när de fattiga inte längre har råd med basvarorna. När transportmedlen står still, vägarna förfaller och elektricitet och vatten har oregelbundna avbrott. När medborgarna är rädda för varandra. Något eller allt detta kännetecknar väl en systemkollaps?

Enligt Sverigedemokraterna har vi länge varit på väg mot en sådan, eller är redan där. Exakt vad de menar med en systemkollaps kan jag inte bedöma. De tror att det råder belägringstillstånd i många förorter, och deras väljare tror att det kan bli likadant hemma hos dem. Men bristande verklighetsförankring är inte riktigt systemkollaps, trots allt.  

Moderatledaren Kinberg-Batra använde ordet systemkollaps i en intervju utan närmare förklaring. Hon tänkte förstås inte på att det närmaste Sverige hittills kommit på vägen mot en sådan var när Allians-regeringen chockflyttade pengar från vårt gemensamma bästa till den rikaste delen av befolkningen och samtidigt sålde våra välfärdstjänster till mer eller mindre seriös affärsverksamhet.

     Stora brister i välfärden, ökande fattigdom och otrygghet. Se där början på en systemkollaps. Sedan sa borgarna också upp den överenskommelse som var en rimlig chans att styra landet utan fascistisk utpressning.
     Detta kan inte K-Batra instämma i. Men det är fegt och populistiskt av henne att slänga sig med dystopiska uttryck enbart med avsikten att lägga sig nära en rasistisk opinion.
     En stor del av den opinionen har framkallats av högerns systemskifte.  

Ännu värre blir det när utrikesminister Wallström gör den förestående ”kollapsen” till en följd av flyktingmottagandet. När ”kollapsen” kommer befarar hon att svenska folket får ”en annan inställning” till immigration.
     En annan inställning än vems? Roslings eller Åkessons? Nå, antagligen har Wallström uppfattat höstens solidaritetsyttringar och befarar att det är de som försvinner, efter en ”kollaps”. En annan reaktion skulle kunna bli att svenska folket äntligen vänder sig mot överklassen och kräver att få pengarna tillbaka! Men den möjligheten ser tyvärr vare sig folket eller utrikesministern.  
     ”Vi vill ju att det ska vara ett värdigt mottagande” påpekar Wallström, och det har hon förstås rätt i. Tråkigt nog använder sig också rasisterna av argumentet, som andas en biton av nationalism. Låg standard är motsvarar inte Sverige-bilden. Hellre transitläger i Mellanöstern, där är dom ju vana – men inte här och vi!
     Nej, ett land som givit bort sina tillgångar har inte så mycket kvar att fördela till dem som behöver.

Wallström talar klokt närhon tar upp arbetet med kvinnoorganisationer i bl a Syrien. ”Man måste börja i de områden där det inte varit så mycket strider, där det finns någon form av infrastruktur. Hur kan vi bidra till att den förblir, så att människor kan stanna?” Men, konstaterar hon sedan: det kräver bistånd. Vilket Sverige har skurit ned på, för att klara flyktingmottagandet!

     De besparingar som regeringen gjort för att behålla orättvisa lågskattesatsningar, de är alltså också flyktingarnas fel! Och undanhåller dem meningsfull hjälp i hemlandet.  

Wallström är besviken på EU. Tur att man aldrig hyst några förhoppningar om den konstruktionen.

     Men det finns mycket stor anledning att vara besviken på socialdemokratin. 

Fascismens grandiosa självöverskattning

Finns det någon gräns för hur Sverigedemokraterna beter sig? Nu syftar jag inte på deras svans, våldsmobben på sociala media. Det är själva deras partiledning som fattat beslutet att med hjälp av skattebetalarnas pengar lansera en förtalskampanj om Sverige, byggd på lögner och framförd med falsk avsändare.
     
De beryktade flygbladen ska avskräcka människor från att komma till Sverige. Det förfärliga tillstånd som rådet i vårt land illustreras av ett foto med enkla men prydliga bäddar i en gymnastiksal. Människor som flyr från Syrien blir knappast lika uppskrämda av bilden som bortskämda Sd-are som aldrig förstått vad livsfara och nöd innebär.  
     I texten utmålas ett Sverige som kollapsat under våld och fattigdom, så att folk inte ens ska ”komma på tanken att ta sig hit”, som sverigedemokraten Paula Bieler säger i ett försök att styra människors tankar.
     När Åkesson konfronteras med lögner som att halalslakt och burka kommer att förbjudas, kontrar han endast med att ”det saknas pengar i välfärden, det är ett faktum”.
     Faktum är att det inte precis saknas pengar. De är på fel ställe, nämligen på de rikastes bankkonton, vilket Åkesson skiter i. Ty hans vision innehåller inget om rättvisa och solidaritet.
     Hans vision handlar om nationell identitet i en nordisk kulturgemenskap. Och det Åkesson vill göra, det verkar han tro är i det närmaste verkligt! Endast så kan lögnerna i flygbladet begripas.

Kampanjen inleddes via en hemsida registrerad på en tidigare förtroendevald för Sd, en som lämnade sina uppdrag efter att ha skämt ut sig genom grova rasistiska kommentarer. Idag jobbar den personen på Sverigedemokraternas kansli. Det rumsrena partiet igenkände i den råbarkade fotsoldaten en fin propagandakraft. Så har fascister jobbat förr, ty det fungerar.

 

Finns det någon gräns för hur dethär partiet beter sig? De drar sig inte ens för att falskeligen underteckna ett meddelande.

     ”Svenska folket”.
     Inte nog med att det är vanvettigt och förolämpande. Det är, precis som Åkessons jag-ska-göra-drömmar, ett exempel på grandios självöverskattning. Något som är djupt oroväckande hos ett parti som förbereder sig på ett maktövertagande.
     Tidigare har företrädare för Sverigedemokraterna liksom i förbigående nämnt att de kommer att stänga tidningar och omplacera polischefer när de tagit makten. Om dessa personer, med sin uppluckrade inställning till fakta, lever i tron att allt vad de säger kommer att bli gjort, då är de mycket farliga.  

”Dels är det en beskrivning av att i praktiken är det så, och att om vi får bestämma så blir det så”

Läs Åkesson-citatet tre gånger sakta. Det skulle kunna vara abstrakt filosofi. Men det är Sd:s förhållande till sanningen.

Här mals flygbladet ned i fakta

Trollhättan och tryggheten

Trollhättan. Alla tankar går dit idag.

Skolvardag. Oroliga barn och personal: Hur kan vi skydda oss?

Trollhättan. Sverige. Hatbrott.

Vi har sett det:

Hatet och hoten i kommentarsfält och på fejsboksidor.
Nazister som demonstrerar, öppet.
Respekterade riksdagspartier som hänger på det mindre respekterade partiet med krav på gränskontroller och tiggarförbud.
Bränderna på asylboenden.
Vi har sett alltihop. Då duger det inte att kalla ett stenhårt socialt klimat för tillfälligheter!

”Försök inte plocka politiska poäng på detta” är en återkommande replik i sociala media. Som om detta vore ett spel. Så ynkligt.

Vi är förtvivlade över ett mord på barn. Vi är skräckslagna inför Europas tvillingspöken, fascism och rasism. Att då få sina värsta farhågor bekräftade är bara äcklande!

     Men där sitter högerfolk och inbillar sig att vi lite knipslugt tänker ”haha, nu får vi fler röster!”
     Så ynkligt låg är nivån.
     Att politiken ses som en derbymatch är ett mediaskapat problem. När erfarna journalister inte vågar föra resonemang om levnadsvillkor och maktförhållanden utan enbart räknar lagens målstatistik, då är det inte konstigt att personer som är politiskt oskolade tänker likadant. Men det är farligt när politikens innehåll görs obegripligt.   

Media har också konstruerat ett skruvstäd i sin dramaturgi, vilket gjorde att min första känsla var: ”o, låt det inte vara en islamist eller asylsökande!”

     Så har bakhjärnan påverkats. Den första känsla som dyker upp gäller det som antagligen spelar minst roll för offren och deras familjer.
     Och då tror de som ser samhället som ett fia-spel att min andra känsla förstås måste ha varit ”hoppas att gärningspersonen är högerextremist”. Med andra ord, precis så som de själva tänker (fast de inte tänker utan bara ”vet” vilka brott immigranter begår). Men faktum är att det var tvärtom.

Jag var rädd för att det skulle visa sig vara precis så som det var. Rädd för att få rädslan bekräftad. Rädd för att blir ännu räddare.

     Rädd för att leva i ett samhälle där hatet tillåts påverka oss.
     Rädd för alla de ljumma, jaså-sägarna, de som vill lyssna och förstå när mänskliga rättigheter kränks.
     Rädd för rasisternas fanatism, deras självvalda bubbla där människor avförmänskligas.

Om det alls är möjligt att hoppas något beträffande en mördares identitet så kanske jag hoppades på… låt oss säga en totalt ensam sinnesförvirrad galning som egentligen bara ville skrämma sin mormor lite och så gick det snett. Något i den stilen.  

     Något som skulle hjälpa oss att som samhällsmedborgare behålla våra små staket runt den trygghet vi verkligen och i hjärtat behöver.

I Hiroshima

Det finns en kvarvarande ruin från 450806.Den heter the A-bomb Dome.

     Namnet A-bomb är förfärligt, det låter som ett varumärke eller smeknamn. Vi säger inte A-witz, eller hur.

     Det är omöjligt att slita ögonen från den kvarvarande ruinen. Den är så vacker att man inte står ut 

På Fredsmuséet är det vedervärdiga tydligare, eftersom det är människans.

     Brännskadorna; ett kimonomönster inbränt i axeln på en kvinna.

     Deformiteterna; långa svarta naglar som växte ut på mannen som råkade hålla handen utanför fönstret en kilometer från explosionen.

     Modellen av en gigantisk ond sol

Som barn såg jag ett foto i en bok av Signe Höjer: “Här satt en människa. Efter bomben fanns bara en skugga kvar.” Femtio år senare ser jag bokens foto i museiverklighet. De två trappstegen är utställda, jag ser skuggan som blev kvar på dem.

En människa satte sig på trappan i väntan på att banken skulle öppna, sjönk ned där i sommarhettan, med för lite att äta inom sig. Bomben brände stenen till en ljusare nyans. Människan förintades på ett ögonblick, men inte innan hens kropp hade skyddat stenen, kvarlämnat den mörkare fläcken.

     Hiroshima är platsen där människor förintades på en sekund, där människor skyddade sten. Platsen där en kropp lämnade märke på stenen.

Som lärare läste jag högt för eleverna om Sadako som ville leva och vek tusen papperstranor för den skull. Med en lätt chock ser jag dem nu: tranorna finns här på Fredsmuséet, de är utställda framför mängder av japanska skolbarn. De verkliga, sextio år gamla origamitranorna som Sadako gjorde innan hon dog i leukemi

 Sadako var bara ett barn. Hon var bara ett av alla de döda barnen.

     Hennes arv är några papperstranor. Nej - inte så några. Än idag viker skolbarn papperstranor, för livet, för freden

Hibakusha är det japanska ordet för de överlevande efter massmordet. Hibakusha lever ännu här i Hiroshima. Sjuttioåringar kan ha varit ögonvittnen. Fast på långt håll, förstås. De såg inte explosionen, men ljusskenet, svampmolnet, det svarta regnet.

     Efter kriget fruktades hibakusha som smittbärare (vilket de i viss mån också var). De försköts, negligerades. Staden måste byggas upp! Troligen var det för tidigt, den borde ha varit evakuerad i minst ett år, men man visste inte då vilken sorts smitta det var frågan om. Staden måste byggas upp, invånarna måste se framåt! – medan hibakusha gömde sig i sina skjul

Det återuppbyggda Hiroshima är fult som en jättebetongförort. Det skulle inte kunna se annorlunda ut. En enda vacker sak i Hiroshima – utom Domen – vore osmaklig.      

     Hibakusha har fått upprättelse, enligt ett offentligt brev från borgmästaren.

     Överväldigande är förhoppningen om fred som muséet och staden förmedlar.  

     Hit borde USA skicka sina ungdomar för att förstå, liksom vi sänder våra till Auschwitz. Men kanske funderar inte USA längre på det gamla kriget, de som har så många nya att sköta

Om Hiroshima kan man tala länge, utan att säga allt som borde sägas.

Medan man gör det, har man redan glömt Nagasaki

Före detta hus II: byarna

En halvmil utanför småstaden är det ren landsbygd, en gång levande och välbefolkad. Det är namnen på busshållplatserna som värdigt erinrar om det förflutna:

Färghandeln. Posten. Elimkapellet. Österby småskola.

    Vid stolpen med historiskt namn bromsar buss nummer 338 eller 157, för kanske ska någon ensam gubbe åka med idag. Eller inte. Varenda gubbe och gumma i Sveriges långa land är tacksamma om de har en buss som kör en gång om dagen också utanför skoltid. De vet ju så väl hur det var förr. Då stannade bussen utanför färghandeln, posten, skolan eller kapellet.

    

Låt oss se närmare på dessa hållplatser.
     Färghandeln är blankt nymålad. Fasaden, dörrarna och till och med fönsterkarmarna blänker. De sista burkarna på lagret togs över av nybyggarna, flerbarnsfamiljen med renovering som livsstilsprojekt. Deras kök har återfötts i Sundbornhemmets rödgröna, deras spa i dunkla jordpigmenter inväntar värmeljusen, trappan är limfärgsstruken i marmorerad ockra och i källaren doftar det ännu av gammal olja och terpentin.  
     Med Posten står det sämre till. Tegelväggarna håller, men porten och persiennerna hänger på trekvart. Några gånger i veckan hålls här öppet för pensionärsverksamhet. På postdisken står pumptermosar med kaffe som bryggts bakom glasluckorna, och i postfacken förvarar de gamla sina handarbeten och spelkort mellan besöken.
     Sedan kommer vi till de tomma husen, Kapellet liksom Skolan. Här ser vi flagande fasader, igenspikade dörrar och masonit framför fönstren. Övergivenheten skadar inte huset, så sägs det iallafall, men redan första trasiga fönsterruta är ett hot. När vädret går inomhus härjar fukt och köld och skit. Det är fåglar på vinden, högar med fladdermuslort, råttor i hela källaren. Av någon anledning sticker det upp söndriga rörledningar ur plankgolv eller bakom skåpluckor. Ingen vet riktigt varför; så är det alltid i övergivna hus.

     
Skolans krittavla är sprucken, kritorna uppspydda av kräsmagade möss. Skolbänkarna står travade mot väggen, några med hjälplöst halvöppna lock. 
     Kapellets bänkar eldades istället upp för länge sedan under en uppsluppen valborgsmäss. Risken finns att psalmböckerna gick samma väg, eller tog någon kristen själ hand om dem? Inte ett bibelblad skräpar på det en gång skärmålade golvet med skruvmärken efter bänkarna. Där virvlar dammet mellan twistpåsar, muslort, en brännvinsflaska invävd i spindelvät, ettpar mögliga filtar samt kondomer.

     Kapellets mest värdefulla ägodel var tramporgeln. Den gavs bort till skolan och kom verkligen till användning under ettpar läsår med sjunkande elevantal. När skolan las ner och huset stängdes skickades skrivmateriel och planscher till u-länderna, och bussen fick en ny uppgift. Inte att köra barnen från skogen till skolan, utan att invänta småbarnen som ska till skolan i köpingen på den hållplats som fortfarandet heter Österby småskola.

     Fortfarande piper orgeln svagt när råttorna kommer åt pedalerna. Snålblåsten ur saknade takpannor ljudar stavelser ur den spruckna tavlan. På bänkarna som travats mot väggen går det att läsa hjärtan, stjärnor och tryckbokstäver. Men ur den djupa övergivenheten gnäller orgeln sprött och obegripligt.  

     Rum tar faktiskt skada av att stå tomma, även om de tar än värre skada av väder. Den största skadan åsamkas de rum vars meningsfullhet bestod av ord. Det är inte söndriga rörledningar som stör, utan meningslösheten.

     Rummen är blåsor av minnen. När ingen längre minns orden kvarstår endast vakum.