En man som faktiskt förklarade en sak

8 Mars till ära läste jag en Rebecca Solnits feministiska essäer, Män förklarar saker för mig. Det otympliga men täckande uttrycket ”mansplaining” kommer ur denna bok. För övrigt var den väl grundläggande och väl usansk.

Men ettpar citat från Graeber (antropolog och anarkist) grep mig:

”Den ryska revolutionen 1917 var en världsrevolution som i slutändan bar ansvaret i lika högg grad för Nya given i USA och de europeiska välfärdsstaterna som för Sovjetkommunismen.”

     Vanligen har vi föreställningen att revolutionen var en katastrof, vilket den var för de direkt drabbade, och att säga ”den uppstod ur goda idéer” låter som ett lamt försvar. Men faktum är att dessa idéer i form av rättvisekrav och genomförda reformer sträckte sig mycket längre.  

Mer Graeber: ”Den sista i raden /av revolutioner/ var världsrevolutionen 1968 – som, i likhet med den som ägde rum 1848, bröt ut nästan överallt från Kina till Mexiko, inte grep makten någonstans men icke desto mindre förändrade allt. Det var en revolution mot statlig byråkrati och för det faktum att den personliga och den politiska frigörelsen är oupplösligt förbundna med varandra, en revolution vars mest beständiga kvarlåtenskap troligen är den moderna feminismens födelse.”

     Låt dem som vill håna -68orna och det progressiva 70-talet. ”Världsrevolutionen” misslyckades, nåja, det kanske var bra. Att den till dels lyckades är det färre som har tänkt på. Kampen för personlig och politisk frigörelse finns kvar.  

Den stenhårda motreaktion som ”världsrevolutionen” gav upphov till, det är den vedervärdiga ekonomiska världsordning vi idag lever under. Liksom föraktet för alla progressiva rörelser, för solidariteten i sig. Men läs om orden igen: en revolution vars mest beständiga kvarlåtenskap är den moderna feminismen.
     Där satt den!

Fokus spyr

Någon Engström var i senaste Fokus fullständigt ifrån sig över 60-talet. Han anser sig hjärntvättad av ett decennium - men tror att revolution innebär att omfamna träd, klä av sig naken och röka brass.

Denna hysteri är bara ett symtom på traumat som skapades hos borgerligheten under de få år då radikalismen fick fäste inom media och högskolor. SAF, Svenska arbetsgivarföreningen, svor på att detta tillfälliga glapp i hegemonin aldrig finge uppstå igen.

De lyckades tämligen väl med sin strategiskt-ideologiska motattack. Därför är det rätt fantastiskt att de där åren runt -68 upplevdes som så förfärliga att de aldrig kan spys upp tillräckligt.

”Underdånigt, unket och bakåtsträvande” skriver Engström.
Likaledes!

Liten, röd, folklig och ofanatisk

SvD, tidningen som bara blir mer kvalitetsjournalistisk ju mer Adelsohn låter sig irriteras, har givit stort utrymme åt Kina och maoismen. Tre personer får förklara varför de en gång lät sig inspireras av ordförandens tänkande, och efteråt följer ett utdrag ur Arvidssons bok om den maoistiska väckelsen hos rebellerna. Det senare är intressant som uddapsykologi men knappast politiskt viktigt idag.
I en av intervjuerna konstaterar Bergcrantz att det är för mycket snack om -68 och Kårhusockupationen. Hon och hennes kamrater höll på med så mycket annat frivilligarbete. Det var insamlingar, facklig kamp och dagiskamp, studiecirklar och solidaritetsrörelse.
Men det är inte många som är intresserade av sånt. Utrensarsekter är både mer spännande och mer förutsägbara än det som faktiskt borde vara politiskt riktigt idag.

Under 70-talets första år traskade jag runt med Maos lilla röda i skolväskan. ”Det är rätt att göra uppror, Revolutionen är ingen tebjudning, Låt hundra blommor blomma, Massorna äger en skaparkraft som inte känner några gränser” är citat som ännu står sig. Och så denhär: ”Slå inte människor och svär inte åt dem. Övertyga dem med argument. Om de inte är överens med dig, övertyga dem en gång till.”
Det var många gånger som jag väntade med att sätta eld på håret därför att någon tröstade mig med påminnelsen: ”Övertyga dem en gång till.” Frasen lär ska ha dolt indoktrineringslägren – men det visste ju inte jag, som läste den lilla Röda som överlevnadshandbok. Ordföranden var en god pedagog, och senare, på lärarhögskolan, turades vi om att stryka för i väl begagnade ex av Edgar Snows Kina-skildringar. Våra lärdomar från kulturrevolutionen blev: att ifrågasätta allt, att alltid vara konstruktiv, att aldrig vara rädd för folket.
När jag idag hänvisar till folkviljan är det både för att jag är demokrat och för att jag en gång var maoist. Insikten om mördandet kom senare, en ledsam omvärdering av ordföranden och Kinas nutidshistoria, men inte av slutsatserna som sådana. Eftersom: "Folket och folket allena är den drivande kraften som gör världshistorien”.

Morian har bloggat om Mao och trosvissheten. Hans slutsats är att fanatism är farligt. Det har han alldeles rätt i.

Revolution

Gråmulen mellandag, mellanläge

– men Revolutionen har kommit till Vasastan!

Hmm... det kan vara tomten som lagt av sina arbetskläder, uppgivet resignerad inför dem som har allt.

Men vi tror hellre på revolution än på resignation, visst?