Mer förändringar, mer av detsamma

Är det inte att gå lite långt i ryggkliande? En av landets största tidningar publicerar det ena rafflande, tendentiösa skolreportaget efter det andra för att efteråt avtackas av landets okunnige skolminister. Tidningen framställer det också som om oppositionen börjat fundera över skolan just nu, ja faktiskt tack vare dessa artiklar!
Givetvis är det inte en pedagog, skolforskare eller ens en journalist med pedagogisk inriktning som skrivit, utan en idéhistoriker som för länge sedan tillhörde Förbundet Kommunist (enl wiki).

Är det inte att gå alldeles på tok för långt när samma tidning i en ledare beklagar sig över det gamla socialdemokratiska Sverige , där ”luften stod stilla, mättad med konsensus”.
Ackurat som nu då.
Den som klagade, då för tiden, riskerade att ”av Olof Palme anklagas för att tillhöra ’hatets och illviljans kolportörer’” tror ledarskribenten, och snor ett uttryck som Palme använde om Svenska Arbetsgivareföreningens vulgärpropaganda (enl wiki).

Nej, fullt så litet och inskränkt var inte landet att statsministern tog medborgarna i personlig upptuktelse. Det var inte alls som idag.
Nu sitter vi på medarbetarsamtal (eller korrigerande samtal, som en del arbetsgivare kallar till om de hört något olämpligt i korridoren) och blir hotade med lönesänkning eller uppsägning. Nu blir den som vantrivs knäppförklarad och placerad i enskilt rum för att hen förstör det positiva klimatet. Nu förklaras vartenda medborgerligt problem vara ditt eget felval.

Mycket var annorlunda under socialdemokratins långa regeringsinnehav, under rekordår och välfärdsår, under det korta vänsteruppsvinget då problemformuleringsprivilegiet för en tid skiftade... fram till de reaktionära borgarnas återställare, till vilka dåvarande Arbetsgivareföreningen givetvis bidragit.
En viss likhet fanns dock i det instängda debattklimatet, det populistiska indunkandet av dagens förhärskande åsikt och mediamegafonernas uppgift att förvirra och fördumma.

Svensson har skrivit om att det var bättre förr.
Jag har skrivit en hel bok om erfarenheterna av skolutveckling under trettio år. Tror du förlagen var intresserade?

Var Palme riktigt klok han?

Läser Östbergs bok om Olof Palme, När vinden vände. En inte särskilt inspirerande men korrekt och konkret återgivning av de ekonomiska och ideologiska omvälvningarna i svensk politik under åren 1969-86.
Att Palme inte var någon stor hjälte kom inte som någon häpnadsväckande upptäckt. Men det kom som en besvikelse att han knappast ens framstår som en exceptionell begåvning. Jo, han var snabb i uppfattningen och repliken. Han hade god beläsenhet och förbannat bra klassbakgrund. För övrigt läste han av tidsandan och gav uttryck för den, eller fann i den exempel för sin egen uppfattning. Utom när det gällde de alternativa rörelserna som blomstrade likt hundra blommor vid denna tid. Dem förstod han sig inte på alls.

Vid olika tidpunkter och auditorier förmedlade Palme vitt skilda uppfattningar om bland annat marknad och klasskamp, och när han konfronterades med att han tidigare tyckt helt annorlunda, blev han bara arg.
Det är rimligt att formulera sig på annat sätt till Fidel Castro än till Curt Nicolin. En argumentationens överdängare ska tåla ett ifrågasättande och ge ett klipskt svar. Men Palme stod inte ut med försök till avslöjanden, han kände sig förorättad och utnyttjade sin självsäkerhet till att istället få den andre att framstå som dum.

Inga stora teoretiska eller ideologiska ståndpunkter kom från Palmes penna eller tunga, endast fyndiga formuleringar om vad han och socialdemokratin skulle göra, snart, när det blev möjligt, bara de fick vara ifred för besvärande demokratiska strömningar. De stora reformerna är inte heller hans verk utan snickrades till av skickliga medarbetare, ofta i kompromiss med borgerligheten.
Sådana politiker behövs också. Men något tecken på genialitet är det inte.

Det är roligt att mötas av Palmes bild på kaféer i grekiska byar. Det är inte roligt att på nytt få belägg för den lobotomerande fanatismen inom hans rörelse. Som inbiten socialdemokrat trodde Palme att ”partivän” var en merit eller till och med ett frikort.
Det är min själ inte särskilt intelligent.