Födelsedagspresenter

Beskriv de nyförälskade i storstadsnatten - som Lady & Lufsen, förstås. Håll frågesport i familjen: ”Vad stod det på matadorens bröst?” Svaret var förstås... ja du vet själv, ”Daisy”. Och när vi åkte hem från jobbet fredag eftermiddag skrek vi: ”Mot Sherwoodskogen!!”
Så låter vår generation vars jular inleds av Disney klockan 15 den 24 december. Teveprogrammet som är som julen själv - tjatigt, inskränkt, bullrigt och alldeles... alldeles underbart.

En jul rasade det bomber över Hanoi. En del av oss glömmer det aldrig. En annan jul snöade det i Betlehem. Det såg komiskt ut i teve men var det inte, sett ur klimatperspektiv.
Julhändelser fastnar i minnet.

Hur förklarade vi julen för barnen i Rinkeby? De kände dess laddning, de tyckte om ljus och presenter och att ta in träd i lägenheten var roligt. Men detaljerna ingick inte i någon för dem bekant helhet.
I Luciatåget ändrade vi ordet ”oss” i Stilla Natt till ”er är en frälsare född”. Då kunde de muslimska och buddhistiska barnen sjunga med. Om barnen kände sig säkra på att inte själva häda, unnade de gärna oss svenskar glädjen att Jesus var född. De hade inget emot honom.
Jesus gjorde fenomenet Jul lättare att förklara: Det är Jesus’ födelsedag.
Barnens reaktion var, att då gick det väl bra. Klart han ska få sina födelsedagspresenter!

Det finns praktiska vinster med att fira jul. Vi får vila några dagar strax efter vintersolståndet, och det är lite renare hemma om vi nu har ett hem och har orkat städa det. Det finns också seriösa skäl till att inte fira jul, till exempel den orättvisa världsordning vi är insnärjda i. Men det är vi dessvärre varje dag. När skälen vägs mot varandra blir bara det enklaste kvar. Vem nekar ett barn födelsedagspresenter?

Att julen är heterofamiljens högtid såg de tre i Betlehem till. De som ingen familj har känner sin ensamhet ännu svårare, medan vissa kärnfamiljer firar genom att klå upp sina närmaste. Den magiska triangeln i Betlehem hade ingen aning om vad de satte igång – utom möjligen modern, hon som gömde och begrundade. Men ett barn blev fött, och det barnet ger vi födelsedagspresenter.

Ljus och glaskulor och hela träd kan vem som helst ta emot. Men också den kallaste ångesten är en tribut åt babyn i stallet, och förtvivlans vådeld kan bara Modern förstå.
Hur vi firar jul är privat. Men allt vad vi tar oss för dessa egendomliga nätter av stjärnstunget mörker, kommer med eller mot vår vilja att vävas in i den Jul som för länge sedan blev större än oss själva.

Texten publicerad som krönika på Estradpoesi -04

Scener ur ett äktenskap - eller Brott och straff?

Åklagare Hillegren försöker reda ut begreppen i en ny debattartikel. Vad han ville var att påvisa svårigheter med beviskrav och straffsatser, inte alls att förändra synen på våldtäkt. Bra. Men en person som gjort mycket för den moderna synen på våldtäkt är professor Leijonhufvud, och hon utmålas i artikeln som okunnig och oförsonlig och med en ”bisarr syn på sexualitet”! Detta till skillnad från gentlemannen själv som gjort ”fåfänga försök att hyfsa debatten”. Ehm...

Hillegrens exempel rörde som bekant en händelse mellan ett bekant par som är i enrum. Hans nya poäng är, om jag förstått det rätt, att det är svårt att få fram bevis. Förvisso, när ord står mot ord.

Inom äktenskapet, inom parförhållandet, mellan hemmets väggar är allt möjligt. Innerlig lycka, raffinerad terror, tristess och kamratskap, tjänster och gentjänster, gömda och glömda oförrätter och delikata små förrätter. Det går att berätta men inte bevisa något om det.
Lagstiftningen är så viktig därför att den visar att det finns en gräns mellan samliv och samhälle. På ena sidan ointressant vardag, parrelationens små förhandlingar, sådant som ska sväljas vid en försoning eller överses med när det finns annat som är fint. På andra sidan ett möjligt brott som kan redas ut. Det är svårt att få fram bevis, men att avstå från anmälan eller undersökning vore inte opartiskt, utan att ge ena parten rätt från början.

Lagen kan ses som gränsen mellan offentligt och privat. Det är den som gör oss till medborgare, inte bara familjemedlemmar.

Jesus gratuleras!

Den som inte tycker om julen kan alltid göra en god gärning istället, kristlig eller okristlig. Jag tänker på de alternativa jularna för 40 år sedan då ungdomliga aktivister inbjöd hemlösa ”gubbar” (så sa man då) till stillsamt firande. Det var imponerande – än mer så idag, när det kanske enbart förekommer inom kyrkan?

En gång försökte jag avstå från firande. Det var -72, under julbombningarna över Hanoi/Vietnam.
Men det gick inte att avstå i en familj, ty julen är kärnfamiljens högtid.

Några bekanta brukar lätt medelklassneurotiskt bjuda in andra goda vänner sent på julafton. Där samlas medelåldringar i desperat behov av att supa loss när de har gaggat med föräldrar och syskon hela dagen och återupplivat den uråldriga vissheten att ingen kan komma åt en som ens egen familj. De kallar julträffen för ”uppsamlingsläger för traumatiserade barn”.

Visst är julen krävande. Men än så länge har jag familj och går in för att fira med glädje och inlevelse. Det är ändå Jesus’ födelsedag.
Det blev så enkelt en gång – när jag skulle förklara julen för muslimska och hinduiska barn i Rinkeby.
”Klart han ska få sina födelsedagspresenter!” sa barnen när jag hade pratat tillräckligt.

Ja. Det är klart han ska få. Sånt begriper minsta barn.
Varje god gärning, kristlig eller okristlig, är Jesus’ födelsedagspresent.
Om du inte tror mig, se Röd Press.