2019 års läsefrukter

Här kommer sedvanlig årsbetraktelse över några lästa böcker. 

Två sociologiska reportage:

Nation i ombildning är en textsamling redigerad av Ålund-Schierup-Neergaard. I den belyses spänningen mellan högerpolitik och frivilligaktörer; kommer fascismen att segra, eller kan vi erövra ett jämlikt samhälle? Boken är klart läsvärd trots en bitvis snårig akademiprosa. Strömavbrottets barn av Johannes Anyuru är lika läsvärd. Här är en författare som poetiskt och religiöst färgat skriver om vilka individer och kroppar som räknas och vilka som inte får höra till.

Årets omläsning:

Colette, den enastående franska beskrivaren och beröraren. Ett gäng böcker lästes i retur, från den tidiga uppkäftiga Claudine till den vemodiga Break of Day (i brist på svenska översättningar måste den som inte behärskar avancerad franska läsa Colette på engelska; fånigt men enda möjligheten). Colette är i sina natur- eller matlagningsmässiga ögonblick sinnligt konkret, medan personskildringen med åren blir allt mer diffus. Colette kan mycket väl vara en slags blomma eller katt.

Två böcker som utspelas strax före Förintelsen:

Lion Feuchtwangers Oppermans och Hanna Kralls Hjärterkung skildrar en folkgrupp i trångmål. I Feuchtwangers Berlin vägrar judarna förstå vad som håller på att hända; med bara en liten inskränkning till kanske det ska gå att reda sig? I Kralls Warszawa är vi redan i ett ghetto där människor i chock försöker hitta vilka utvägar som helst. Krall gjorde det. Hon var ett undantag.

Tre politisk-historiska verk efter Förintelsen:

Barbro Eberan skriver som alltid insiktsfullt i Hur kunde det ske, myt och motmyt. Hur förändrades synen på nazismens brott över tid och ur olika ideologiska vinklar? När ser vi kollektiv skuld eller kollektiv skam, och hur påverkar de dem som växer upp? En högst konkret förklaring ges i Peter Longerichs Hur Förintelsen planlades, en bok om Wannseekonferensen. För den som har grundkunskapen ger boken en utmärkt komplettering. Här framgår vilka som var där och vad som sas.

     En motpol finner vi i Henrik Arnstad, som i Hatade demokrati gör ett storartat försök att definiera demokratin som ideologi, dess historia och dess ömtålighet; läsning som bildningsresa.

Två svenska romaner:

Trots att Sara Stridsberg skriver beundransvärt väl, vackert och sammanhållet, kan jag inte engagera mig i Kärlekens Antarktis, en tragedi där huvudpersonen är död vid romanens början och inte verkar ha haft någon pregnant karaktär* ens när hon levde. Allt är grått, känslolöst och viljelöst. Trots sorgen, tomt. Vill någon veta mer om styckmord rekommenderas Catrine och rättvisan av Hanna Olsson.

     Pappaklausulen av Jonas Hassen Khemiri är en rolig, känslig och melankolisk skildring av familjelivet inifrån. Banala nutidsmarkörer är ymnigt förekommande, vilket å andra sidan stämmer väl in på huvudpersonens karaktär*. Återstår att se om tjugo år om boken är en dagslända eller tidsskildring.

Två avslöjande reportage som avslutade året:

Joakim Medins Thailandssvenskarna och Matilda Gustafssons Klubben sammantagna visar upp patriarkatet från arbetargrabbar till akademinobless, skildrar patriarkatet som patetik, senkolonial praktik, furstespegel eller bara kräkmedel. Läs dem gärna! Men inte i följd.

* Här tydliggörs hur ordet karaktär (som är något vi bär inom oss) på svenska inte är synonymt med orden huvudperson, figur, gestalt eller roll (som är personer i litterära eller filmiska verk)

#Metoo. Maktspelet.

#Metoo. När yrkesgrupp efter yrkesgrupp avslöjar sitt läge i det patriarkala träsket har folk frågat efter politiken. Och snart är den här, redogörelsen för ”Maktens korridorer”. Det säger sig självt att könet som maktmedel används även där. Det är i någon mån förvånande att det inte används i synnerhet där, eftersom hela branschen handlar om makt. Men kanske är det så att människor i maktens korridorer har större tolerans för maktspel just därför att det är förväntat. 

Fyrtio år i politiken, på olika nivåer och i olika sammanhang, ger mängder av minnen. Men jag kan inte komma på tillfällen då jag trakasserats sexuellt. Kanske en oönskad handpåläggning under en fest, men faktiskt inget som jag minns.

     Bara den vanliga patriarkala förminskningen.

Det gäller mitt eget och andras partier i vilket sammanhang som helst.

     Tillrättavisningar. ”Men nu pratar vi ju om…” ”Det finns ingen anledning att dra in såna argument”

     Milslånga förklaringar. ”Vad detta handlar om är i själva verket…” ”Om du går till grunden med problemet så ska du komma ihåg att…”

     Att vara med i ett politiskt parti är att gå i skola hela livet. ”Nej du, dethär har du inte läst på!” eller: ”Vad roligt att du är så bra påläst!”

     Reaktionerna på kvinnors synpunkter: man kan skoja bort dem, flörta istället för att lyssna, eller helt enkel hoppa över dem och bemöta mannen som hade ordet strax innan. Upprepandet av vad män säger: ”Som Johan sa… Instämmer med Anders här… Peter sa detdär på ett bra sätt… Jag tycker vi lyfter Mickes förslag…” – om då kvinnan skriker att det var faktiskt hennes förslag blir det höhöhö och farbroderligt överseende. ”Klart att du får vara med också Ulla.” Höhöhö.
     Till det mer infama hör försöket att smickra genom att kritisera andra kvinnor: ”Ja du är ju vettig men Marie bara gastar” ”Du som är så klok kan väl förklara för Nina att ingen lyssnar på henne när hon…”

     Som ung kvinna kan man också bli itutad att man har alla chanser att gå framåt om man bara håller sig till de rätta åsikterna och de rätta männen. ”Energiutskottet är helt rätt för dig Emma, det behövs en tjej där!”

All kvinnligt kodad erfarenhet nedvärderas som tyckande och känslosaker, samtidigt som de verkligt Fina Killarna blir närmast gråtmilda när de ska bedyra hur väl de förstår ”kvinnors villkor”. Avbryter du dem då med att deras synpunkter i frågan helt enkelt inte är särskilt intressanta blir de kränkta och förklarar att världen aldrig kommer att bli bättre om tjejer som du inte lär er att lyssna.

     Det känns som om jag tillbringat fyrtio år med att lyssna. Och då är jag inte någon anmärkningsvärt tillbakadragen typ. 

Ska vi verkligen bli som dom? funderade vi över. Måste vi sluta lyssna, bli ohövliga, avbryta, tala enbart för att märkas, ignorera dem och bara citera varandra? Finns det inget hyggligt sätt att bryta dominansen?

     Det måste det ha gjort, för könsfördelningen i politiken har förändrats väldigt mycket under denna tid. Men det är fortfarande kvinnor som lämnar sina uppdrag i förtid, det är fortfarande män som undrar ”vad problemet är”, och du kan som kvinna aldrig vara säker på att könet inte ska komma att användas som ett vapen.

Monark utan vilja

Nu har jag läst den, skandalboken, Sjöbergs Den motvillige monarken.
Den var både bättre och värre än jag trodde. Bättre därför att jag väntat mig mer av lättviktigt skvaller. Värre därför att överklassmännens föraktfulla nöjen faktiskt verkar vara återgivna så gott det är möjligt för den som inte varit med, men som talar genom dem som varit med. Talar för dem som inte vågar skylta med namn, därför att överklassmännens nöje, löje och möjliga misshag går före sanningen.

Den bäst belagda delen i boken handlar om kungens förhållande med artisten Camilla Henemark. Det är också det minst intressanta; vi vet att utomäktenskapliga förhållanden förekommer och historiskt sett är en kunglig tradition.
De sämst belagda avsnitten handlar om huruvida kungen köpte sex, eller lät det köpas för sin räkning. Det är den enda brottsliga handling som isåfall skulle ha skett, även om den inte var brottslig då för tiden. Inte heller kan jag utläsa att monarken skulle ha varit särdeles motvillig. Monarken verkar ha fötts in i ett fait accompli som omöjliggjorde till och med motvilja eller egen vilja överhuvudtaget.

Observerta att boken inte är ett debattinlägg ifråga om statsskicket. För monarkins förespråkare skulle boken kunna komma som en räddning. Om de ser till att snabbt rensa i slasken och placerar ett fräscht par på uppdraget så kommer tronen att stå kvar i hundra år till.
För republikens förespråkare återstår då en oerhört trist fråga: Ska vi driva det därhän att kungen åker dit på tjugo år gamla moraliska övertramp? Eller ska vi framhärda i att Carl-Gustaf Bernadottes personliga tillkortakommanden är ointressanta för andra än hans maka?

Ändå är den fråga boken avser att väcka konstitutionell, om än komplicerad: I vilken mån är statsöverhuvudet någonsin privatperson?
Mot den bakgrunden gjorde Vänsterpartiet klokt i att ifrågasätta kungens roll som ordförande i utrikesnämnden. Det är enbart där privatpersonens leverne skapar risker för statschefen.

Återstår de tämligen alldagliga men pinsamma avsnitten om överklasskarlarnas barnsliga festande då ”tjejer” behandlades som ett njutningsmedel bland flera. Så fungerar patriarkatet, och då är det i första hand patriarkatet som ska vältas över ända, inte monarkin, hur irriterande den senare än är.

Ett intressant efterord i pocketupplagan skildrar reaktionerna efter bokens tillkomst. Undersåtarna verkar ha ett närmast mytiskt förhållande till sin kung: Han kan inte begå några fel, och om han gör det är de inte fel, och om de ändå är det ska vi inte tala om dem ty de kan skada kungen...
Som borde ha tänkt på det lite tidigare.

Underbar rektor

Lärarfackbasen Metta Fjelkner drar slutsatsen att den berömda Rinkebyskolan inte är värd sina priser. Sen kommer det ut att den inte mindre berömde rektor Ehrstrand själv har tjänat miljoner på föreläsningar, som bisyssla till rektorsuppdraget.

På Rinkebyskolans egen blogg verkar allt frid, fröjd och framgång. Men svidande kritik kommer från Dimitra, och från Mamman ett nyanserat inlägg med påföljande intressant diskussion.

Än jag då - förvånad? Inte alls. Ehrstrand är kapabel att snacka omkull en dörr. Men han har också fått mycket uträttat. En av hans starka sidor är att välja fantastiska medarbetare. De som hållit ställningarna när rektor turnerat runt och varit underbar.
Jo, det var så folk utanför Rinkeby sa: Åhh, känner du dendär underbara rektorn?

Som om vi inte var fler skolledare i byn! Det var på tiden Rinkebyskolan byggdes ut för hundratusentals kronor med modern ”kulturarena”. Men på min skola måste vi ta av barnens pengar för att kunna skaffa det de önskade mest av allt, en skiljevägg i duschen.
Våra visioner om Kunskapens hus, praktiskt-estetiskt lärande och Barnens hus hade inte samma grandiosa dille som Världensbästaskola.

Men framgångarna för den som är bred i käften är noga taget inte snackarens eget fel. I Rinkeby bildade grabbgubbarna den typiska massiva ryggdunkarfronten. Det var klonade kommunalförvaltare: svenska män i samma ålder på samma chefsnivå med samma kavajstuk och samma fixering vid sina egna lekar. De kunde två: bygga förortslego och herre-på-täppan.
En del av dem var hyfsat begåvade, men särskilt underbara var de inte, och att Rinkebyskolan inte är världens bästa kan bara förvåna den som gick på det.

Nu vill jag inte höra talas om att mer pengar ska pumpas in för att rädda Rinkebyskolan (rädda barnens kunskaper eller rektors ansikte?) Den uppgiften har alla vi underbara rektorer att kämpa med - utan vare sig budget eller ryggdunk.

Jösses fittor!

I pjäsen ”Jösses flickor, återkomsten” kallar sig den yngre generationen för Jösses fittor. Ett så kallat reclaimande - alltså återtagande - som gav upphov till befriat skratt.

Fitta är ett utsökt vackert fornnordiskt ord med ursprunglig betydelse: fuktig strandäng. Men när jag var ung återtog vi varken vårt könsorgan eller namnet på det. Vi försökte undvika att benämna det överhuvudtaget. Femtiotalet fostrade ganska pinsamma döttrar.

Men en sak vi faktiskt gjorde var att huka bakom bilarna utanför porrbiografen med laddad vattenpistol. Sen sköt vi på kunderna.
Vi hade inte grönt bläck, bara talade om att man borde. Vi siktade inte på gylfen, bara tyckte att man skulle. Men vi hade åtminstone företagsamhet nog att lämna vårt åderförkalkade gymnasium för att spruta lite vatten varhelst det råkade träffa på de medelsvensson som passade på att se tjejer knulla under lunchrasten.

Att dessa män ansågs vara normala, medan sjuttonåriga skolflickor som kröp runt mellan bilarna beväpnade med plastpistol inte ansågs vara det, kan ha varit det som störde oss mest.
För vi var inte porrmotståndare för att vi genomskådat de patriarkala maktstrukturerna. Vi tyckte bara det var äckligt och förolämpande mot våra kroppar och på en allmänt låg och rutten nivå. Ville vi återta något var det vår verklighetsbeskrivning, om den också var felaktig.

Det var därför vi låg där på våra bara knän i rännstenen.
Både hjärnor och fittor hade vi. Vi visste bara inte hur vi bäst skulle använda dem.
Det finns alltid någon som talar om för unga flickor att de har fel och gör fel.
Men vattenpistolen är en underskattad artefakt.