Kritik av invandringskritiken

För knappt en månad sedan erbjöd Ordfront en artikel med kritik av invandringskritiken. Det vill säga en granskning av de påståenden som Sverigedemokraterna bygger sin politik på.

     Artikeln börjar med uttrycket ”massinvandringen”. Ett uttryck som hörs ideligen, trots att det inte pågår någon immigration i mass-skala till Sverige.

     I dessa dagar när den ena liberalen efter den andra efterfrågar dialog med fascister är det värt att påminna om att det ställer sig omöjligt att sitta i paneldebatt om rubriken innehåller något om ”massinvandring”. Då är innehållet och vinkeln fastlagd från början av dem som inte riktigt vet hur det förhåller sig.

     Ett annat påstående som Sd slänger ur sig är ”den okontrollerade (mass)invandringen”. Men antingen vi talar om fiktiv massinvandring eller den pågående immigrationen så är den strängt kontrollerad. Den svenska staten har vid flera tillfällen skärpt kraven för uppehållstillstånd. Redan för tjugo år sedan när jag började hålla på med migrations- och integrationspolitik sa det officiella Sverige ”de tar sig in”. Det handlade inte om att resa in, flytta in, tas emot – det var då som nu en fråga om att ”ta sig in” under kontrollerade former. Och eftersom inget parti idag är för en helt fri immigration handlar invandringspolitiken om hur kontrollerad immigrationen ska vara och på vilka grunder den ska kontrolleras.

En hörnsten för den ”invandringskritik” som idag blivit folkvald och rumsren är att immigrationen är en ekonomisk förlustaffär. Sverigedemokraterna, som använt utpressning mot regeringens budget och lovar att göra det igen, har sin egen ekonomiska politik som bygger på att de sparar miljarder genom att minska invandringen. Dessvärre saknas vetenskapliga belägg för att immigrationen är så kostsam som de påstår.

     I synnerhet är kostnaden svår att beräkna – och det är forskarna som säger det. Varje tvärsäkert ekonomiskt påstående bör alltså ses med skepsis av var och en som vill ha en liten faktabas att stå på.

Sedan kan vi fråga oss om det är rimligt att betrakta människor med vinst och förlust som norm. I det fallet ligger både barn och pensionärer illa till, för att inte tala om funktionshindrade och sjuka.

     Sverigedemokraterna sa i valrörelsen att de ville ha minskad invandring för att stödja svenska pensionärer. Sedan röstade de ner en budget som skulle ha varit något bättre för just pensionärerna. Det viktigaste för Sd var inte pensionärerna, utan immigrationen.

     Förmodligen har Sd inte någonting emot barn eller funktionshindrade heller. Inte så länge de är födda svensktalande.

     De pratar ekonomi för att låta sakliga och kunniga, trots att de saknar belägg. Men hela tiden menar de: etnicitet, nationalitet, språk och sedvänjor. Alltsammans mänskliga drag. Och det mänskliga kan bara värderas som - lika värde.

Alarmism, borgare och fascism

Sverigedemokraterna är inte ett parti som står upp för folkflertalet! (se länk till Ung vänsters artikel). Sd röstade ner vartenda budgetförslag med solidarisk inriktning som nuvarande regering la. När det påpekas att de röstat emot de pensionärer de sagt sig värna behöver de inte bry sig, eftersom de minsann tänker rösta ned även nästa och nästnästa budget. Alla budgetar som inte går in för minskad invandring ska bort. Endast immigrationen är viktig för dem, och därför vågar de använda sin vågmästarposition till att spela kaos med landets ekonomi.

Trots detta påstås det allmänt att det var regeringen som var ansvarslös. Om detta är Alliansen och Sd överens. De menar att det är statsministern som, genom att föra den politik som han lovade i valrörelsen, har framkallat regeringskrisen!

     På så vis spelar Alliansen med i kaos-spelet. De kan och kommer att sänka alla budgetar som inte går in för att säkra företagarnas vinster. Med stöd av fascisterna kör de den enda vägens politik. Det har kallats ”alarmistiskt” att göra historiska jämförelser – likafullt finns det stora likheter med hur borgerligheten på 1930-talet förhöll sig till A. Hitlers parti. ”Låt Adolf krossa kommunisterna så tar vi hand om Adolf” var vad de trodde, innan den tyska demokratin mördats. 

Den av solid kunskap tämligen ointresserade Björklund har kallat regeringskrisen för ”ett haveri för vänstern”. Visst skulle det ha varit det, om regeringens budgetförslag mötts av massiva demonstrationer och strejkhot. Men så är inte fallet! En stor del av medborgarna gillar regeringens förslag om återställd a-kassa och lägre skatt för pensionärer. Däremot finns det borgerliga skribenter som har kallat en utredning av vinster i välfärden för nordkoreanskt.

     Snacka alarmistiskt.

     ”Under valrörelsen varnade vi gång på gång för kaos” fortsätter Björklund, och menar väl då att hans väljare inom det välfärdsentreprenöriella känner sig oroliga. Nästan lika oroliga som du och jag är över våra ynka pensioner och sjukförsäkringar i Alliansens Sverige. Vår oro betraktas dock inte som en källa till kaos.

Sverigedemokraterna blir förolämpade av att kallas fascister, och definitionerna på fascism är olika så det står dem fritt att presentera sin. Men det ingår oftast i definitionen att ett tydligt kännetecken på fascism är uppfattningen att det finns ett gemensamt, överordnat gott för alla med tillhörighet inom en föreställd nation. Det är denna uppfattning som Sdu ger uttryck för när de skriver: ”Om Vänsterpartiet varit genuint intresserade av att markant förbättra livet för de arbetslösa, de utsatta och pensionärerna - alla pensionärer - hade de naturligtvis röstat på Sverigedemokraternas budget.”*

     De tror verkligen på det: att det finns ett överordnat gott som var och en kan liksom – ping! – plötsligt inse, utan komplikationer.

Så dumma är inte borgarna. Med öppna ögon för de klasskamp; försvarar företagarnas vinster på pensionärernas och de arbetslösas bekostnad. Men inte hade vi trott att deras enda väg skulle kantas av sådan desperation att liberaler lutar sig mot fascister! Det är det som är det verkligt skrämmande i dagens politiska situation.

     Som om den inte skulle vara skrämmande nog med Sd:s 13 procent för mycket, det som får dem att utnämna sig själva till ”sverigeblocket”. Media har ännu inte ställt upp på att göra dem till ett block – men jag befarar att det är en tidsfråga.  

*Politik och poesi länkar inte till fascistartiklar. Men det var i Dagens samhälle

Två böcker - en ohygglig så kallad sanning

Två böcker har jag läst, av manliga journalister, om manliga världar. Inga likheter utöver detta.

     Den ena boken är Breivik and the rise of islamophobia, av Sindre Bangstad.

     Den andra boken är Partiledaren som klev in i kylan, av Daniel Suhonen.

Bangstads bok handlar mindre om Breivik än om hur islamofobin spreds i Norge via såväl gamla som sociala media. Tröttande noggrant redovisar han skribenter från vetenskap till bloggosfär under de senaste trettio åren, samt deras kontakter inom politiken; allt välbeforskat. Skildringen tyngs av mycket långa meningar, men kontentan är tämligen bekant om man försökt att förstå vad det var som hände.  

     De recensioner jag läst gick ut på att denna bok skulle innehålla hittills obekant stoff! – och detta gör mig besviken när jag läser. Nog för att det norska stoffet är obekant för mig som svensk, men islamofobins utbredning och förankring är det inte. Om vi ser till svenska och i viss mån europeiska förhållanden finns det en tydligare beskrivning i det som borde vara ett standardverk: Islamofobi av Mattias Gardell. Denna bok är också en av de källor som Bangstad hänvisar till: 

       Islamofobi innebär enligt Gardell: både teori och praxis, en kunskapsregim (se Foucault): Påståenden om islam och muslimer betraktas som givna sanningar genom repetitionens logik och eftersom de stämmer med vad vi alltid hört och därför vet…

     För alla som inte vet så mycket om islamofobi och/eller är mycket intresserad av Norge rekommenderas Bangstads bok varmt.

Suhonens bok handlar lika mycket om Juholt som om Socialdemokratiska Arbetarpartiet. Eftersom Juholt liksom Suhonen älskar SAP (vilket för mig ter sig som en gåtfull och dyster relation) blir det naturligt att huvudpersonens och partiets utveckling i boken går parallellt – fastän i ack så olika spår.

     Detaljerat, från dag till dag, återger Suhonen ett mediadrev och några knivar i ryggen som blev ett karaktärsmord. Det enda jag saknar från thrillern är boven. I verkligheten, i politikens polerade värld, finns ingen skyldig. Alla eller ingen eller strukturen. Någon måste bort – ingen är skyldig.

     Nu kommer invändningen Men var Juholt så himla bra då?

     Faktum är att det inte spelar någon roll hur bra eller dålig karln var och är. Han stod aldrig för manus och regi av dethär dramat.

     I medialand kan du vara hur bra eller dålig som helst; det är bilden (eller berättelsen, som det numera heter), som slår igenom.

     Juholt avgick inte för att han var dålig. Han avgick egentligen inte heller för att folk tyckte att han var dålig. Han avgick för att den givna sanningen genom repetitionens logik löd att han var dålig.  

Kursiven står för ännu en likhet böckerna emellan. Utöver att de utspelas i en manlig värld handlar de om förgivettagna ”sanningar” (bilder, berättelser) som upprepas med repetitionens logik.

     Det kan vara harmlöst, som att avsätta en till synes (eller, om du så vill) oduglig partiledare.

     Det kan vara farligt, som att bygga en egen värld där mord rättfärdigas.

Låt oss därför komma ihåg någonting om politik och medialand: det som upprepas tillräckligt ofta blir sant, som doktor Göbbels sa.

     Breiviks anhängare kanske tycker att det är en person värd att citera. Men så är det inte inom socialdemokratin. Ändå fastnar de i samma garn – och lär att utnyttja dem.

     Det borde de inte.

     Det bör vi inte.

Polerad, patetisk och förfärlig - läsning av Åkesson

Det finns säkert ett namn för sjukan: att tvångsmässigt läsa mer och mer om det vi avskyr allra mest. Som ett utslag av denna åkomma läste jag Jimmie Åkessons bok Satis polito, vilket betyder ”tillräckligt polerad”.

Utöver det faktum att han är tillräckligt Lundagård-studentikos för att mysa åt latin undrar jag vad titeln står för. Att äntligen ha blivit rumsren? Eller en livslång önskan om att passa in? Troligen det senare, eftersom Åkesson inleder boken med att poängtera sin vanlighet.

Boken skildrar perioder i Åkessons liv varvat med (förmodligen fiktiva) dagboksinlägg från valrörelsen 2010. Den är lite tradig, fyrkantig, skriven utan driv. Därför är det svårt att fixera obehaget den väcker. 

Åkessons blandning av självgodhet och gnällighet känns patetisk, samtidigt som mannen haft en exempellös framgång; en spricka som svider vid läsning. 

Han är tillräckligt politiskt skarpsinnig för att inse hur mycket de skapade likheterna mellan socialdemokrater och moderater har haft att erbjuda Sverigedemokraterna. Detta extremparti lockar avsiktligt fram det sämsta hos medborgarna, eftersom partiet själva anser att det är det bästa – behovet att att forma in- och utgrupper.

Åkesson är skrämmande på ett för mig nytt sätt. Han är en till sägandes vanlig människa och en fanatiker, och en ovanlig fanatiker eftersom han är satis polito, tillräckligt polerad. Det är inte mordlust som lyser ur den stirrande blicken utan övertygelsen om sin egen normalitet, den som ingen kan ifrågasätta därför att den är självklar och undandrar sig ifrågasättanden. ”Vi vet ju alla” säger Åkesson, så att det blir den som säger nej som måste motivera.

Den retoriken i sig vore ingen orsak att vara rädd, om det inte vore för att den har fungerat.

Ett av de mest obehagliga avsnitten i boken är när Åkesson ägnar flera sidor åt att komma fram till att det inte var så klokt att tillgripa metallrör ”för att försvara sig” ute på stan. Han vet så väl hur hyggliga grabbarna är, han förstod att de kände sig hotade, det var därför de betedde sig sådär klumpigt valpigt, så som vi alla har gjort… och så berättar Åkesson om andras dumheter, bara som jämförelse. Alla har vi väl tänt till och langat fram tillhyggen någon gång? Sedan, när hela situationen är ursäktad, redogör han noga och med stor personlig känsla för hur gärningsmannen Almkvist ändå måste avgå. Han hade skadat partiet, och just det får inte ske. Pang, sedan är vi raskt över på strategin för nolltolerans! Detta är en retorisk fullpoängare.

Men var är vår svenska kulturella samsyn, den som Åkesson är så mån om? Det är inte alla vare sig svenskar eller andra människor som i sin hygglighet beväpnar sig under en fyllkväll på stan. Många spyr eller somnar, som alternativ.

Eller som Åkesson själv en vanlig vardagsmorgon. Hukande och darrande under grannens trädgårdsmöbel fruktar han ett överfall – detta i bokens enda sympatiska stycke.

Åkesson känner sig bestulen på sitt land. En orsak till det är att det idag är tillåtet enligt ordningsstadgan med ett minaretutrop per vecka i ett industriområde i Fittja.

Jag känner mig bestulen på mitt lands tillgångar av kapitalisterna. En orsak till det är att de redan har gjort det när de sålde ut välfärden och spelade bort de pensioner som Åkesson säger sig värna.

Vi kommer aldrig att bli överens om detta. Som Åkesson så riktigt säger, det finns en värdegemenskap som förenar människor. Men han borde ha sagt: det finns flera.

En värdegemenskap är ”socialkonservativ nationalism” – för Åkessons parti. En annan är socialism, för oss inom arbetarrörelsen. Men att vara svensk utgör inte tillräcklig grund för en värdegemenskap. 

Att vara svensk är en födelseort eller ett medborgarskap – inte en uppsättning moralvärden, inte en aldrig så djupt åtrådd normalitet. Detta framgår, bland många kanske viktigare exempel i vår samtid, av Åkessons bok.

Sången om Sverige / är inget annat / än det vi väljer att tro

ur Patriotisk sång, HD