Levande dick-pick

#Metoo. Det är ingen dramatisk historia, många har upplevt så mycket värre. Men den gav lite att tänka på.

     Det var i Chania, Kreta. Jag hade rest ensam kors och tvärs, till storstad och strand. Promenerat ensam, ätit ensam. Blev aldrig antastad. När jag kom till Chania och tog in på en enkel pension träffade jag för första gången på roliga människor. Fransk-kanadensare, australier, skandinaver. Några greker. Och pensionsägaren, en medelålders chaniot, före detta kapten. Alla mycket sociala, så till den grad att de bad mig ta en ouzo före maten. Som vi alltså skulle inta tillsammans, drog iväg på vespor och i bilar till en taverna. Alla var hjärtliga, inte minst pensionsägaren som satt och råflörtade med mig över bordet. Men jag visade att jag inte var intresserad.

     Varje kväll samma oväntat uppsluppna ritual; samling på taket med ouzo, sen iväg på krogen eller lirabaren. Alltid ett stort gäng, alltid glatt och kravlöst. Utom pensionsägaren, då. Han började ställa krav. Ville jag vara med skulle jag väl vara lite tillmötesgående? Lite öppen, lite rolig? Sex är ju bara naturligt, ”you are woman, I am maaan!”

     Jag visade tydligt mitt ointresse. Vände ryggen till, sökte beskydd hos yngre pojkar i skaran, gick ifrån bordet, ja tillslut tog jag taxi hem för att han blev fysiskt närgången. När jag pratade med de andra flickorna slog de bort det: Han bara är sån, det är inget att bry sig om, ta det som ett skämt.

    Då ville jag inte gå med ut längre. Men gänget övertalade mig. Inte fick jag sitta ensam och tjura! Sista kvällen var det bara ägaren och jag på taket. Han berättade sentimentalt för mig om sitt dåliga äktenskap, om att han innerst inne var väldigt känslig, om att vi i grund och botten var väldigt lika, ensamma båda två. Under samtalet kom det också fram att han varit kapten under militärjuntans tid och att den tiden varit ”härlig” i Grekland. Om jag förut varit irriterad var jag nu äcklad och rädd. Att jag skulle gå ut och äta med honom ensam var fullkomligt uteslutet, jag låste in mig på rummet och superade på ett päron. Vet inte var alla andra var.

Hemresedag. Efter morgonbadet skulle jag bara hämta packningen och dra iväg med bussen. Men dörren till mitt rum var olåst och i min säng låg pensionatsägaren, naken. Han sa: ”Thelis na kanoume erota prin fijis?” = Vill du att vi har sex innan du åker?

     Det är väl den grekiska mening jag aldrig kommer att glömma.

     Jag fick ett praktfullt hysteriskt anfall. Svärmar av flickor kom och tog hand om mig. Det ”hände” inget.

Vad jag inte förstod, inte har förstått förrän nu, var varför han gjorde det. I åratal efteråt ältade jag: Hur kunde han bara tro att jag plötsligt skulle säga jatack?

     Länge trodde jag att det var sex det handlade om. Men det gjorde det aldrig, möjligen första kvällen. Efter det handlade det bara om makt. Jag som avvisat honom, inför andra, jag måste sättas på plats på vilket sätt som helst. Mannen som iscensatt sänguppvisningen ville inte ha sex, han ville enbart ge mig obehag. Han var en stor levande dick-pick.

     Inte förrän under #metoo har jag ens funderat över vilken roll gänget intog i historien. Vi var delvis beroende av ägarens gästfrihet. Kanske ingick det i hyran att nya flickor skulle stå för underhållningen? Kanske hade de legat med honom allihop? – några sa att de hade gjort det, att det var ”kul för en kväll”. Hade en kväll räckt som betalning för att enbart få dricka ouzo och ha roligt?

En vanlig gift man som gillade att dricka, sjunga och skoja. En till synes generös man. En fascist, iallafall under juntans tid. Det syns inte utanpå. Det syns inte utanpå.

Rättsuppfattningen möter nazisternas utseende

Av den senaste veckans medialjus på nazister är det ettpar saker som behöver lyftas än en gång.

Enligt Nord, polisområdeschef i Göteborg, kan en demonstration möjligen utgöra hets mot folkgrupp om den ”ser ut som Nürnbergdagarna ungefär”. Polisen i Göteborg kan alltså strunta i vad en terrororganisation säger och vill göra eftersom de inte ser ut som nazister.

     Märk väl: Polisen i Göteborg har valt ut nazismens bäst iscensatta estetiska spektakel för att karaktärisera rörelsen och bortser från ölkällarbuller och SAs gatuslagsmål. Det spontana valet av måttstock antyder en högst betänklig fascination inför nazismen och dess kännetecken.  

     En måttstock som oftare förekommer är den som tillåter varenda nutida fascist och nazist och rasist att kalla sig för något annat än de är, är koncentrationslägren. ”Auschwitz la ribban” har en tänkare sagt. Ett obehagligt uttryck, men det pekar på fenomenet att om någon säger att det är fel att gasa ihjäl folk i industriell skala (”om det ens har ägt rum”) så kan hen inte vara fascist! vilket då skulle bevisa sig självt: Att gasa folk = rasism. Allt annat  = oskyldigt, enligt denna (brist på) logik.

     Den värsta synd de tyska nazisterna på 30-40-talen begick, förutom folkmordet, var att de genom folkmordets natur gjorde alla andra brott osynliga. Det blev bara litet vardagsdiskriminering kvar. Och det är någonting liknande som de svenska nazisterna på 10-talet håller på med. Genom att uttryckligen gapa om mord på folkförrädare gör de Sverigedemokraternas rasism osynlig, SD som ser allmänt hyggliga ut och bara vill yrkesberöva större delen av kultur- och mediautövarna och utvisa alla de inte gillar ur landet.

     När Nord säger att nazister inte begår brott eftersom de inte ser ut som nazister (vare sig under deras största högtid eller deras mörkaste helvete) kanske han tror på vad han säger, eller kanske vet att han har fel, och hans bevekelsegrund är inte så viktig eftersom han faktiskt kommer undan med att säga det. Han förlöjligas, men har någon bett honom förklara sig?

Det andra som måste lyftas är synen på juridik. När en sida säger: det finns ingen juridisk möjlighet att hindra nazister från att hota judar – och en annan sida säger: det finns juridisk praxis att sådant inte får ske – då är det väl dags att inse att man väljer tolkning. Det gör också jurister. Det finns ingen objektiv vetenskapsgud som sätter pekfingret på det objektivt rätta. Det finns grupper av erfarna jurister som gemensamt kan mejsla ut den textmässigt korrekta tolkningen som rimmar med tidigare domar och nutida rättsuppfattning, men ungefär två motsägande debattartiklar är tillräckligt för att begripa att det handlar om valbara tolkningar.

     Med ledning av sådana artiklar har jag fått uppfattningen att lagen på 90-talet i större utsträckning tolkades till rasisternas nackdel. Alltså samma lag som idag används för att ge nazister rätt att hota judar. Säger det något om nutida rättsuppfattning – eller om föreställningen om nutida rättsuppfattning?

     En god gissning är att så kallat vanligt folk inte alls vill se nazister på gatorna. Där har rättsuppfattningen inte förändrats. Men martyriska nationalister har lyckats få darrålar till liberaler att tro att yttrandefriheten hänger på att varenda jävel får säga vad fan som helst var som helst, och det är den lilla skälvande kompassnålen som fått vissa bedömare att tro att rättsuppfattningen har ändrats så lagtolkningen ska vara:

NAZISTER FÅR HOTA JUDAR

Efter 1945 är den meningen så makaber att den inte går att tro på.

Då är det lättare att få oss att tro, att de inte är nazister.

Den skammen, eller Hur man tolkar Lagen

Den skammen.

Hur ska vi stå ut att leva med oss själva när sådant här förekommer. När sådant här försvaras med att Vi följer lagen - vilket är den civiliserade tidsålderns variant av Vi lydde bara order.

Nazisterna får polistillstånd för en marsch genom Göteborg, förbi synagogan, på den stora högtidsdagen Jom Kippur. Församlingen invänder självklart att det är en provokation, att det skrämmer bort deltagare från högtiden och att det är en skymf mot Förintelse-överlevande. Den protesten viftar polischefen bort med en fnysning: symbolfråga!

Som om inte en stor del av dagens politik och dess förslag till blivande lagstiftning vore just symbolfrågor. Förbjud tiggarna! Stäng gränserna! Frågan är då förstås: vems symboler är det som räknas?

Polischefen anser inte heller att någon hänsyn ska tas till människors känslor. För honom står lagen, som han läser den, över sådant. Lagen som tillåter nazister att kränka judar. Går väl inte att blanda in känslor i det efter 1945.

Som om inte lagen i många fall vore tillkommen för att freda symboler och blidka känslor. Som om inte lagen vore skapad av människor i politiska sammanhang.

En polischef förväntas känna till hur man använder lagen. Ska den skydda människor, eller utsätta dem för fara? I dethär fallet valde polisen att göra en närmast antisemitisk tolkning. Det är Dom som håller sig med symboler, det är Dom som har känslor. I polischefens Vi ingår alla som skiter i Jom Kippur och förhåller sig svalt neutralt till nazister på uppmarsch.

Hur ska vi stå ut att leva med den skammen.

Folkmord - aldrig vår plikt

Det är ett folkmord vi är inblandade i.

Båtarna som förliser på Medelhavet. Lastbilarna där passagerarna kvävs i lastutrymmet. Utvisningarna till förföljelse, tortyr och död.

     Likgiltigheten inför de som dör.

     Rättfärdiggörandet av avvisningarna.

    

Vi lever i ett land och på en kontinent där det finns behov av att människor stängs ute med risk att dö. Vårt samhälle anses behöva det för sin egen bekvämlighets skull. Och i det läge när det finns behov av att människor avlägsnas till döds och beredvillighet att verkställa detta, om så endast genom underlåtenhet, då börjar det likna folkmord.

Trots intensiva protester från vänstern och från människorättsorganisationer valde riksdag och regering att stänga gränserna och inskränka asylrätten. Det var inte framtvingat, inte nödvändigt. De ville göra detta. För ett bekvämare opinionsläge.

     Nu säger migrationsminister Fritzon att Migrationsverket fattar egna beslut, så att hon inget kan göra. Men det är just det hon kan. Det är det hon ska! Det är politikens roll att stifta de lagar som myndigheter rättar sig efter. 

     Riksdag och regering kan återupprätta asylrätten. Men det är bara Vänsterpartiet som vill. Övriga partier tycker att situationen är nödvändig och riktig: människor ska avlägsnas!

   Därför är det ett folkmord vi är inblandade i.   

Vänsterpartiets talesperson Christina Höj Larsen skriver: ”De ensamkommande som nu protesterar sökte asyl i ett Sverige där andra lagar rådde än de som gäller när deras asylskäl ska prövas. Lagar har ändrats retroaktivt och viktiga skyddsgrunder tagits bort. Genom den tillfälliga lagen är det nästan omöjligt att få uppehållstillstånd på grund av särskilt eller synnerligen ömmande skäl. Väntetiderna är så långa att många har hunnit fylla 18 medan de väntat på besked, medan andra har fått sin ålder uppskriven på oklara grunder.”

     Den beskrivningen ska föreställa det rättssäkra Sverige.

     Landet dit de ska skickas bedöms vara världens näst farligaste.

     ”Ser vi att en stor grupp människor far väldigt illa av de lagar vi stiftat, är det vår förbannade plikt att ändra lagarna” skriver Höj Larsen.

Vänsterpartiet föreslår

• Inför en amnesti för alla ensamkommande barn som har varit i Sverige mer än ett år. 

• Riv återtagandeavtalet med Afghanistan. Afghanistans flyktingminister har vädjat till Sverige om att inte utvisa människor till Afghanistan eftersom landet inte klarar av att ta emot de människor som tvingas återvända.

• Dra tillbaka den tillfälliga lagen som splittrar familjer, skapar otrygghet med tillfälliga tillstånd och försvårar för ensamkommande barn att få asyl i Sverige.

Förslagen löser inte situationen för alla människor på flykt i världen. Men genom att underlätta för några medverkar vi inte i folkmordet.