Bussbolaget som tänkte om

Hörde du talas om det lilla bussbolaget? Nyheten kommer från fejsbok, så länkar saknas. Dethär företaget körde för Migrationsverket när utstötta och avvisade människor ska tvingas iväg till flygplatsen. Fler transportföretag har gjort det före dem, men många företag tackar nej med hänvisning till den mänskliga tragiken och den obönhörliga hårdheten i Migrationsverkets beslut.
Polisen hjälper numera till med att maskera bussarna, så att bussbolagen inte ska behöva skylta med sitt namn! Något som gav "vita bussar" en hånfullt bakvänd innebörd.

I det nu aktuella fallet mottog det lilla bussbolaget en mejlkampanj från folk som ansåg att det inte var rätt att köra de avvisade. Även om besluten är fattade i laga ordning är de i många fall att betrakta som dödsdomar, och vi har ingen skyldighet att hjälpa till.
I det medeltida Sverige var dödsstraffen lagliga. Men bödeln föraktades likafullt.

Mejlkampanjen fick förstås stort motstånd i olika internetforum. Från det sedvanliga privatkapitalistiska ”om inte de gör det, gör någon annan det”, till pompöst förakt mot uppmaningen till kriminalitet!? (För kännedom: det är inte ett lagbrott att tacka nej till en körning.)

Små företag kan vara beroende av varje uppdrag. Desto större heder åt det lilla bussbolaget i detta fall, för de tänkte om! De kommer inte att åta sig sådana körningar, för det ska inte i fortsättningen behöva råda någon tvekan om företagets värderingar, skriver de i ett svarsmejl. Tack! Bra gjort!

Det visar att både kamp och kampanjer kan löna sig. Även det som verkar långsökt kan få någon att öppna ögonen, reagera och göra ett val.

Mediekritik tills jag blir Socker-Conny

I sin egen blogg får man gnälla, och den möjligheten ser Aftonbladets chefredaktör Jan Helin till att ta vara på när han i ett blogginlägg siktar in sig på den ”slentrianmässiga och trötta” mediekritiken.
Mediekritiker, det är vi som finner det problematiskt att media är under total borgerlig dominans, vi som förväntar oss ett gott journalistiskt hantverk i form av grävande och ifrågasättanden, vi som tycker det är ynkligt att kalla det självständig granskning när man tjuter i flock som schakaler.
Vanligen tycker vi också att journalister, om än underbetalda, ska kunna prestera bättre än fritidsbloggare.

Helin har som chefredaktör blivit starkt ifrågasatt för Aftonbladets fläskiga artiklar om Juholt, så nu ägnar han en helsida åt att förklara varför Aftonbladet egentligen har haft rätt hela tiden, och sociala medier haft fel.
Det enda han egentligen medger är att det i mediesvängen kan skapas ”en upphetsad stämning och jargong i skarpa nyhetslägen”.

Varje yrkesgrupp har sin jargong. Trött och slentrianmässig är den oftast. Blir den upphetsad låter det som när Socker-Conny jobbar på SL och skriker ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!”
Men i en position där man har förmånen att dagligen få tala till tusentals läsare borde man sålla i jargongen - inte bara tjata med, inte göra bruset självuppfyllande. Om tonläge och innehåll korresponderar kanske läsarna rentav skulle bli engagerade och vilja lära mer, istället för att dästa somna av övermättnad.

I en i övrigt välskriven och vettig ledare konstaterar Katrine Kielos: ”Det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet.” Men hon har fel. Ty media görs av människor.
Att jämföra media med havet är att indirekt säga att de är en naturkraft, att de är djupa och eviga, att de ska respekteras och beundras, vördas och fruktas - och att de är mycket svåra att påverka utom av ett kärnkraftverk eller en oljetanker.
Risken är att det sista stämmer. Men faktum kvarstår att media görs av människor och att de måste förtjäna respekt. Inte som ohejdbar naturkraft, utan respekten för väl utfört arbete. Det är ju det som vi efterlyst!

Helin menar att journalisternas helt avsiktslösa jargong inte kan skada en tung politiker. Se här Alliansfritt Sverige som samlat en rad epitet om Juholt från såväl media som borgerliga politiker. Ska detta vara ett exempel på jargong utan avsikt så blir jag Socker-Conny!

En genomgång av Helins blogginlägg finns hos Homo politicus

Äter frukost okänd och megafonlös

Gräsrötterna tar makten på nätet, skriver SvD i en fortsatt granskning av hur bloggar och andra sociala medier används i politiken.
Makten – ska man skratta eller spy?
Den finns allt någon annanstans den. Till exempel i att de största tidningarna länkar till de mest länkade bloggarna och att bloggmotorerna avgör vilka nyheter som är viktiga att diskutera, nämligen de som redan tagits upp i gam-media. Så går det runt runt.
Rekordet har vi här. Tidningens redaktion bloggar genom att länka till alla som länkat till en tidigare införd artikel.
Som kinesiska askar, fast inte lika vackert.

Makt finns också hos riksdagsledamöterna. Men när de bloggar kallas det partimegafon och envägskommunikation. Har det slagit någon att en riksdagsledamot tycker som sitt parti? Att det rentav är en förbannat viktig kvalifikation för att bli vald?
Heltidspolitker bloggar inte för att de har lust att sitta och svara personligt till dig och mig och alla som kunde ha läst partiprogrammet lite tidigare. De bloggar för att de har kommit på att det är viktigt eller till och med roligt. Sen får de ris för att de inte bloggar lika bra som alla vi oviktiga som kan lägga ner tid på sysslan därför att vi inte sitter med departementspromemorior just då. Men när en riksdagare twitterkvittrar som vilken bella som helst om att de har ätit frukost idag (o originalitet!) då duger inte det heller. Då ska de föra fram sin politik. Utan megafon.

Därför är jag så glad åt att vara maktlös och okänd och knappast få en länk i veckan!
Nej, inte alls. Men bloggandet börjar urvattnas.
Hela diskussionen fick jag i ansiktet just när jag - jag är ju ändå bloggare - åt frukost.

Se Alliansfritt Sverige om hur en Kd-politiker bloggar om att blogga
Föredrar du originalitet, se härliga kobilder hos Fotolasse