Visar inlägg med etikett roman. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett roman. Visa alla inlägg

lördag, januari 04, 2014

Romanbygge, biografi, politik = litteratur

Även om andra uppdrag tagit tid från bloggandet ger jag den vanliga återblicken på förra årets bokläsning. 

Roman- och omläsning: Mycket John Irving blev det. Enligt kritikerna lät det som att han i sin senaste roman, In one person, äntligen skulle klä av sig och komma fram. Mannen som gjort det till credo att romaner är rena påhitt och inte har något med biografi att göra har sedan 1970-talet uppehållit sig vid återkommande teman såsom könsöverskridande klädsel och sexuella övergrepp mot ungdomar. In one person skildrar ett könsbyte och är på så vis vassare än hans tidigare böcker, men som roman finner jag den rentav mindre personlig än dem som jag läste om under året för att än en gång förtjusas av Irvings underbara sagostil. I den förra romanen Twisted river tjatar en gammal gubbe på huvudpersonen att han inte har nått ända fram med sitt skrivande – och gubben hade rätt. In one person når inte ända fram. Until I find you är hans hittills mest avklädda bok. Och Hotel New Hampshire den bästa, om vi vill ha en inblick i romanens och sagans konst.

Romanbygge och omläsning två: I svärmors lägenhet fann vi hela Fogelströms Stad-svit. Lättlästa, enkla, vackra har dessa böcker hamnat i oförtjänt glömska. De skildrar ettpar arbetarfamiljer i Stockholm under den tiden då staden fortfarande var igenkännlig under sin expansion. De är klassiker.

Romanbygge och ny läsning: Engelsforstrilogin av Strandberg & Bergmark-Elfgren. Apokalypsen är nära, men i övergiven bruksort finns de räddande häxorna mitt i den gymnasieskola som är ondskans plats. Varv på varv i tre oerhört lättflytande volymer jobbar sex till fyra flickor på högvarv (det går åt några i strid med demonerna). Trilogin är det bästa som hänt fantasigenren efter Harry Potter! Författarna visar total solidaritet med sina huvudpersoner också när de är otrevliga, och bruksorten i kris är väl igenkännbar. Om jag också kunde säga älskansvärd - men det tycker inte flickorna heller. Och det är de som gör bygget, hur spännande demonkampen än är. Med plus för bra bipersoner. Mona Månstråle... Positiva Engelsfors... Den som inte läst har mycket kvar.

Romanbygge fyra: Zadie Smiths N W hade jag sett fram emot att läsa eftersom jag tyckte om hennes tidigare böcker. Denna utmålades som både en mogen återkomst och en förnyelse av romankonsten. Tyvärr upptäckte jag att jag föredrog romankonsten på såväl Jane Austens som John Irvings tid. N W fungerar som avstånds- och motståndsskapare. Så fort du tror att du hänger med flyttas fokus. Ingen handling och inga personligheter tillåts existera. För att komma igen om boken läste jag recensioner på nätet och förstod att det är London som är huvudpersonen. Det blev bättre så. Men mitt slutomdöme går ut på att boken är ambitiös och bra. Hoppas några tycker om att läsa den.  

Biografi har länge varit min favoritgenre och det framgår också av fjolårets läsning. Endast en ska nämnas: Jag är Zlatan, skildrad av Lagercrantz. Den som aldrig berörts av någon sport blir påverkad av den skicklige fotbollsspelarens karisma, och denna bok fick mig att studera målskott på youtube. Nu vet jag vad en bicicleta är, vet också en hel del om Zlatan.

Politisk litteratur: Tidigare har jag bloggat om Arnstads Älskade fascism och Tamas De apatiska. Böckerna är nödvändig läsning för oss om vill bekämpa rasism och fascism. Till dem kan läggas Langhorsts Förortshat. Kopplingen är inte så långsökt som det låter. Förorten har idag fått en såväl klass- som rasstämpel, vilket påvisar de snirkliga vägar ideologierna tar sig. Klass, kön eller ”ras” – något finns det alltid att hata.

Under året har också jag kämpat med en roman. Liksom hos Smith saknas handling, och platsen är huvudpersonen. Men jag hoppas att jag låter den fiktiva läsaren komma närmare de personer som befolkar platsen.
Skrivandets mening är att levandegöra, och en plats är en god början. Men en punkt i geografin blir en plats först när den har sina människor. 

fredag, februari 04, 2011

Litteratur och identitet

Utplåna gränsen mellan fakta och fiktion i en lek med identiteter - det är vad en roman med verkshöjd förväntas göra i dessa dagar.
Augustpristagaren Sigrid Combüchen är smart nog att begripa det. Hennes roman Spill är otroligt skicklig, en lysande 30-talsskildring, tyvärr om ofantligt tråkiga romanfigurer, men det är en smaksak. Det töntiga påhittet att författaren är en författare som kallar sig Sigrid Combüchen måste vara ett medvetet till- eller angrepp för att äntligen få det pris som borde varit välförtjänt på yrkesskicklighet.
Tyvärr går det så långt att inte ens romanfiguren Hedda kan hålla sig till att vara bara romanfigur, hon är också en fiktivt riktig Hedda vars brev till den fiktiva Combüchen skrivs av den riktiga Combüchen. Intrikat lek med speglar, som kritikerna säger.
Jag föredrar Lustiga huset.

Men med anspråk på att vara intellektuell deklarerar jag nu att Politik och poesi skrivs av en kvinna som kallar sig Helena Duroj och dessutom råkar heta Helena Duroj; ett litterärt sammanträffande som gör att ingen kan veta vem som är den riktiga Helena Duroj, allra minst hen själv. På denna fiktiva blogg är de mest frekventa kommentatorerna Anonym, Erik Rune och Gladiatan. De är aktiva engagerade personer som antagligen finns, och vars namn jag därför avslöjat för att skapa upphetsning. Om Anonym, Erik Rune och Gladiatan stämmer mig för detta svarar jag att det var en lek med identiteter och att jag i själva verket har hittat på dem alla tre (vilket borde vara mer förolämpande).

En lek med identiteter behöver inte vara mer än en lek. Estradsidan har som bihang en gästbok där pseudonymerna har fått eget liv under åren. Poeter, professorer och orakel avhånar varandra, sexfixerade tomtar tömmer sig, suspekta lorder breder ut sig, och det förekommer att Ferlin, Södergran och Dan Andersson tilltalar oss personligen. Det saknar verkshöjd. Men ibland är det skoj.

När vi slutar leka och börjar arbeta visar det sig att det verkligen är svårt att hålla isär biografi och roman - det är inget att konstra om. Min senaste bok Hela tiden innehåller en dialog mellan syskonen Susanna och Gabriel. När jag skrev den spökade jag inom båda syskonen, gick på gatan och samtalade än med Susanna och än med Gabriel, sparrade dem på så vis i deras färd mot avslutet. De är inte jag, jag är inte de, jag finns i båda två och var och en är en annan. Det är inte en lek med identiteter, det är författande.
Att kalla den ena av dem, eller båda, för Helena eller för Duroj, skulle inte tillföra dialogen ett skit.
Gabriel brukar säga att han föredrar Lustiga huset. Jag börjar förstå honom.
- - -
När jag pingar ett inlägg får jag stoff till ett annat; jag får reda på att Lena Nyman är död.
JÄVLAR så ledsen jag blir.
Lena, kom tillbaka! Lena, skål och lycklig resa!
Imorgon kväll ska vi se om Släpp fångarne loss. Grattis, härliga du!