Martin Ljung, 55

Martin Ljung var med i hela mitt liv. Noga taget var han med betydligt längre, men det förstår ju inte ett litet barn, och det var när jag var barn som Mariann och jag gick in till granntanten för att höra på Skivan.
I vår barndom fanns det bara en Skiva och en radiogrammofon. Granntanten hade hand om dem, och Skivan satte hon på för att hålla oss på mattan. Den mattan där vi låg på mage och lyssnade.
Skivan handlade om två gubbar som delade tågkupé. De var kompletta idioter och sa fel saker hela tiden. Mariann och jag kunde varenda sak och sa dem samtidigt, på rätt ställe. Vi var mycket noga med hur man hörde på Skivan; interaktiva var just vad vi var, utan att ordet ens var uppfunnet.
Det pinsamma med Skivan var när den ena gubben sa till den andra: ”Herr Larsson har inget kööörkort!” Då sparkade alltid Mariann lite på mig så jag skulle begripa. Min pappa hade inget körkort. Hennes pappa hade en grågrön Volvo PV. Så håller man sig på mattan.
”Hålla handen!” var också en såndär pinsam grej på Skivan. Då höll vi varandra i handen några sekunder. Pinsamt! Men precis som det skulle vara, enligt Skivan.

På Skivans baksida fanns en långtradig sketch som hette Femtiofemman Olga. Martin Ljung han pratade på och publiken skrattade utan att vi begrep varför, men det var ju det vanliga på den tiden. En sak visste vi iallafall: att Skivan handlade om oss. Dess stora ofattbara betydelse låg i det att Mariann, jag och Martin Ljung alla var födda -55.