Talanglösheten, Norén och lökskalning

Det kan bli så att ditt namn är viktigare än din talang, spår SvD ifråga om bokutgivning. Kära nån då, en sån överraskning. Sedan flera år har löpsedelsprofilerna när det värsta ståhejet kring deras pseudoprestationer avstannat landat i eftertankens kranka blekhet och ska då skriva en bok om sina betydelsefulla upplevelser.
Hur svårt kan det va? uttryckte någon av dem.

Nej, att skriva en bok sådär i allmänhet är inte särskilt svårt. Att skriva en roman, en diktsamling, en reseskildring, en biografi eller någon annan komposition av bärande tanke och konstnärligt uttryck, det är lite svårare. Det duger inte att förlänga ett hjärtligt julbrev eller kopiera sin almanacka. Och det svåraste av allt, det är att få boken utgiven.
Här kommer de så kallade profilerna billigt undan, till och med ekonomiskt fördelaktigt. Namnet är viktigare än talangen. De skriver, de trycks, de säljs, de tjänar pengar.
Vi andra betalar för utgivningen. Ty hårt arbete lönar sig inte.

Om vi går till Norén som är i besittning av både namn och talang, frågar jag mig om det han skrivit verkligen är en dagbok? En rak och djup skildring av en medelålders dramatikers medvetande, skrev någon kritiker. Det låter både vackert och intressant. Men det låter inte som en dagbok. De lösryckta citat jag sett gör det inte heller.
En dagbok är inte en skildring. Den är självanalys och självförbättring. Bli förbannad och kalla folk för råttpittar går an, men reflektionen är ett genrekrav. Varför ”han sa, hon sa, folket sa, följden blev” och hela långkatekesen.

Dagboksskrivande är i värsta fall ett tröstlöst malande om samma saker. I bästa fall är det som att skala lök: hinnorna faller, det svider, ögonen tåras men du ska vidare mot hjärta och essens.
Vad jag har förstått levde Norén ut ett litterärt experiment med sin förläggare. Det låter verkligen som ett roligt jobb som vem som helst kunde önska sig.
Vi andra får hålla oss till att skriva dagbok. Och gå tillrätta med oss själva, lika väl som med andra.

Anaïs Nin: ”I read my own diaries with great interest. Am I a narcissist? Then I read others’ diaries with great interest. What am I?”

Kvasilitterär patetik

Bra, vass skildring av de småsinta författarkrigen. De där man berättar om alla oförrätter man lidit, och kan sälja på det för att man haft turen att bli förfördelad av någon lika stingslig halvkändis. Jag menar, jag har också gått på en del smällar i livet, men vem vill ha taskiga avslöjanden om den ena eller andra chefsnollan?

SvD:s artikel visar bland annat hur jämförelserna med Strindberg haltar. Han hade något att säga, förde den tidens debatt i ideologiska och konstnärliga frågor. Sedan bar sig Strindberg också åt som en mink på arsenik när han kände sig förödmjukad – men hans litterära fajter handlade inte om det, utan han använde förolämpningen för att avrätta med bläcket som vapen.

Minns ni Jack? Boken där Lundell hade med ett nidporträtt av Maria-Pia Boëthius. Sen gav hon motbilden genom att använda den egotrippade Jack-figuren i en egen bok. Men ingen av böckerna går ut på att komma åt sitt ex. Skvallret är en bieffekt, en sidohandling, välskrivet och ganska underhållande. De har ansträngt sig för att nå så kallad verkshöjd.

Konstnärlig verksamhet går ut på att förädla, förädla, förädla.
De förorättade författarna behöver inte det. De ser att det räcker med uppräkning och uppkräkning, för läsarna kommer ändå till detta småttiga tävlande i vem som är mest kränkt. Eller för att citera SvD:s skribent: ”Det personliga är patetiskt”...