Gentele skriver lysande i dagens SvD om dansfilm. Hur den förmedlar allt från ”besatthet och frigörelse till ren lycka”.
En gång i tiden var vi många som ansåg att dans inte går att visa på film, och när vi som balettelever gick på specialarrangerade visningar av Fonteyn och Nurejev var det för att det var vår enda chans att få se dem, inte att se dans, eftersom Operan då hade en mycket rikare repertoar än idag.
På 70-talet revolutionerade Cullberg tevebaletten genom en speciell fototeknik som fick dansarna att flyta i och ur bild (exempelvis den prisbelönta ”Rött vin i gröna glas”). Det var vackra bilder men inte riktigt dansant, eftersom dansare har fötterna på golvet medan de förefaller luftburna; en konflikt som för mig är dansens självaste mening.
Men dansfilm eller filmmusikal är något annat och mer än filmad koreografi, och Gentele nämner i sin artikel alla de största inom genren. Hon inte precis jämför Fred Astaire med Gene Kelly - något som i mina kretsar var betydligt mer relevant än Lennon-McCartney-Jagger - men hon låter som om hon föredrar den atletiske Kelly framför perfektionisten Astaire. Jag tycker tvärtom, men det är som sagt inte jämförelser som är det viktiga.
Gentele lyfter Fosses fantastiska produktion: Cabaret, Chicago och den sorgligt underskattade All that jazz, en dansfilm som hör till det verkligt besatta slaget. Givetvis tar hon upp Saturday night fever, liksom Fame som faktiskt blev en mycket bättre tevserie än den rapsodiska filmen. Tack vare dem avnördades dansskolan, den blev nästan hetero och samtidigt nästan sportig. ”Fuck art, let’s dance” stod det på danselevernas tröjor, vilket inte var vad jag hade önskat. Vad jag önskade var mera någonting i stil med den nu elva år gamla filmen Billy Elliot, en berättelse om både klassamhälle och konst. Här handlade det om att komma bort från idrottsprestationen, in i skönheten.
Mellan dessa verk missar Gentele A Chorus Line från -85, kanske för att den innehåller förhållandevis lite dans – för att vara en film som uteslutande handlar om dans. Men jag noterar bara en enda film som Gentele glömmer helt, och det är den mycket udda Eldfågeln från 1952, en svensk-italiensk samproduktion med den tidens stjärnor, främst bland dem premiärdansösen Ellen Rasch. Idag uppfattar vi iscensättningen som melodramatisk. Men tänk att man för snart sextio år sedan kunde samla det bästa som kulturlivet erbjöd, ge plats åt en okänd koreoraf (Maurice Béjart som sedan blev en av Europas största) och spela in en internationell film med engelskt tal – och tänk att man inte kan göra det idag. Eller, att de som gör det är avantgardister.
En nästan avantgardistisk, i alla händelser dokumentär dansfilm som är nästan ny är den två år gamla la Danse. Vill du tillbringa över två timmar i det gamla operahuset i Paris och njuta av intensiva repetitionsscener, plågsam perfektionism och åldrad arkitektur så finns den här.
Visar inlägg med etikett dans. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett dans. Visa alla inlägg
fredag, januari 28, 2011
onsdag, mars 18, 2009
Elit men inte övermänska
Nu föreslår en utredning en ny svensk dansarutbildning på elitnivå, något som uppenbarligen är nödvändigt om Sverige alls ska vara självförsörjande med dansare i framtiden och kunna hålla balettkompanier i världsklass.
Ett problem i dansutbildningen är att ungdomarna måste vara färdiga professionella när de går ut gymnasiet - fastän vi inom skolväsendet inte får pressa barn till vad som helst och absolut inte håna deras tillkortakommanden (vilket anses acceptabelt åtminstone av somliga inom dansvärlden). En lösning skulle kunna vara att danseleverna går i vanlig skola med anpassat schema och lägger all övrig tid på träning. Men elitnivån kräver också elitlärare, så det bleve ändå ett arrangemang för ett fåtal orter i landet.
Utredningen föreslår Stockholm, Göteborg och Piteå som dansskoleorter.
Ett problem som ofta framhålls när det gäller dansutbildning är att de mindre lämpade måste gallras ut. Detta är nödvändigt främst ur yrkessynvinkel - ur skolsynvinkel kan det knappast störa de bästa om de sämsta hänger kvar. Det skadar bara dem som hankar sig igenom en utbildning trots att de inte är tillräckligt bra för att få jobb. Därför ska gallringen genomföras, och jag menar att den ska fortsätta vara ett problem.
Att stoppa en ung människas livsdröm, och att för hennes eget bästa göra det i tid, är tungt för den som tar sin pedagoguppgift på allvar. Det ska göras i omsorg, utan kittling av maktens erotik, utan supermänskodrömmar.
I dessa diskussioner hörs ibland argumentetet att det är Sveriges nivellerade skolväsende som förorsakar att fel personer får gå ut som dansare. Och som sagt, det stämmer att vi i den offentliga skolan inte får säga och göra vad som helst mot ett barn. Det kan ha sin påverkan. Men en styrfaktor som sällan framhålls är skolpengen.
För att hålla budget är det nödvändigt att hålla ett visst elevantal, det vet varenda rektor. Vanliga skolor måste göra reklam. Vad gör en balettskola? Jo, hoppas att hönsen ska metamorfosera till svanar.
Genom den föreslagna statliga utbildningen försvinner skolpengspiskan. Här skulle man bra ta in, och behålla, de studerande man tror på och som kan tänkas behövas i branschen.
Vilket är något man borde ha insett långt tidigare.
Ett problem i dansutbildningen är att ungdomarna måste vara färdiga professionella när de går ut gymnasiet - fastän vi inom skolväsendet inte får pressa barn till vad som helst och absolut inte håna deras tillkortakommanden (vilket anses acceptabelt åtminstone av somliga inom dansvärlden). En lösning skulle kunna vara att danseleverna går i vanlig skola med anpassat schema och lägger all övrig tid på träning. Men elitnivån kräver också elitlärare, så det bleve ändå ett arrangemang för ett fåtal orter i landet.
Utredningen föreslår Stockholm, Göteborg och Piteå som dansskoleorter.
Ett problem som ofta framhålls när det gäller dansutbildning är att de mindre lämpade måste gallras ut. Detta är nödvändigt främst ur yrkessynvinkel - ur skolsynvinkel kan det knappast störa de bästa om de sämsta hänger kvar. Det skadar bara dem som hankar sig igenom en utbildning trots att de inte är tillräckligt bra för att få jobb. Därför ska gallringen genomföras, och jag menar att den ska fortsätta vara ett problem.
Att stoppa en ung människas livsdröm, och att för hennes eget bästa göra det i tid, är tungt för den som tar sin pedagoguppgift på allvar. Det ska göras i omsorg, utan kittling av maktens erotik, utan supermänskodrömmar.
I dessa diskussioner hörs ibland argumentetet att det är Sveriges nivellerade skolväsende som förorsakar att fel personer får gå ut som dansare. Och som sagt, det stämmer att vi i den offentliga skolan inte får säga och göra vad som helst mot ett barn. Det kan ha sin påverkan. Men en styrfaktor som sällan framhålls är skolpengen.
För att hålla budget är det nödvändigt att hålla ett visst elevantal, det vet varenda rektor. Vanliga skolor måste göra reklam. Vad gör en balettskola? Jo, hoppas att hönsen ska metamorfosera till svanar.
Genom den föreslagna statliga utbildningen försvinner skolpengspiskan. Här skulle man bra ta in, och behålla, de studerande man tror på och som kan tänkas behövas i branschen.
Vilket är något man borde ha insett långt tidigare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)