Avsikt att avslöja Europa

Utrota varenda jävel. Det var den utmanande titeln på Sven Lindqvists första rent antirasistiska, antiimperialistiska bok. Där visade han att folkmord och förintelse inte är enstaka, skrämmande undantag i en i övrigt kristen eller upplyst västerländsk europeisk humanism. De är inte heller det logiska resultatet av rationalism och industrialism. De är metoder som generellt använts genom historien för att bygga rika och säkra imperier.

Terra Nullius var den andra boken, med samma tema fastän lokaliserat till Australien. Sedan hann karln med att ge ut en bok om bombkrigets historia.

I år var det dags för Avsikt att förinta, där Lindqvist visar hur krigsförbrytelser och folkmord begåtts av de ledande demokratierna. Inte för att vi varit ovanligt ondskefulla. Inte för att vi varit angripna och ursinniga. Bara därför att folk stod i vägen för det vi anser oss behöva.

Det är lättbegripligt och svårsmält. Det är en lågmält lysande vrede av en författare som stundom blir rapsodisk eller råkar upprepa sig, men detta endast på grund av sin brådska, sin ålders kamp mot tiden. Detta är inte en som ska samla sig inför meta-avhandlingen, utan den som ska hinna säga allt det som måste bli sagt.

Det är på grund av dess förintande historia som en del av oss inte står ut med att höra talas om andliga och mänskliga värden i den europeiska unionen. Det är därför vi inte står ut i en gemenskap baserad på den gigantiska VITA lögn som inte erkänner brott och skuld utan ser dem som undantag.

För tio år sedan skrev jag en bok om det, en textmosaik, ”Tåget ska strax gå”. Jag kommer aldrig att kunna göra om det. Jag är glad åt Lindqvists ihärdighet.

Ur Avsikt att förinta av Sven Lindqvist : ”Europas expansion över världen ackompanjerades av ett öppet och skamlöst försvar för folkmord. De underlägsna raser som stod i vägen för Europa var dömda till undergång. Så löd den imperialistiska tolkningen av evolutionsläran...”

Förresten är nog Ökendykarna den av hans böcker jag personligen uppskattar mest.

Gjort sitt jobb i Majdanek

Till Tysklands, eller den tyska statens, fördel brukar det anföras att de gjort sitt bästa att gå tillrätta med sig själva och försökt stå för nazitidens brott mot mänskliga rättigheter. (Jag använder inte ordalydelsen att be om ursäkt för folkmord, även om jag vet att de har gjort det och medger att det är bättre än att inte ha gjort det. Men det är något som inte går att göra.)

Till Tysklands, eller den tyska statens, nackdel kan det med fog tilläggas att det tvärtemot vad vi tror endast var en liten andel av 1930-40-talets mördare som anklagaes, dömdes och straffades. Efter kriget var det svårt att få tag på kompetent personal i en stat som brutit samman. Hederliga tekniker och administratörer var i många fall redan bortskjutna. Nazismens skrivbordsmördare fanns kvar. När de återkom på betydande positioner i efterkrigs-Tyskland blev det allt svårare att få fram vittnen och bevis för övergreppen under diktaturen.

Heinrich Böll skrev tidigt – nästan genast – om sin avsmak för frigående torterare. En som skriver sent, en som pressar sitt skrivande för att hinna få allt det viktiga sagt innan historien sprungit vidare, är Sven Lindqvist. Här följer ett starkt nedkortat utdrag ur en bok jag kommer att återkomma till; ”Avsikt att förinta” :

1300 av dem som tjänstgjorde i utrotningslägret Majdanek kunde identifieras efter kriget. 387 av dem undersöktes av polis, som i 29 fall misstänkte att brott begåtts. 8 misstänkta ställdes inför rätta.
Tyska domstolar krävde ögonvittnen i varje särskilt fall, och av de tusentals vittnena hade 260 sett någon av de anklade begå mord. Rättegången började år 1975.
Enligt de anklagade kunde det ha varit djurkadaver som bränts i Majdanek. Vittnena förhördes om hur de kunde skilja lukten från brända djur från den av brända människor. Även nynazistiska ”forskare” som förnekade Förintelsen inkallades.
Sommaren 1981 hade sju anklagade frikänts, medan en fick livstid för mord.
Av de övriga har tusentals av dem full pension som fd tyska statsjtjänstemän.

Är det dags för någon att be om ursäkt en gång till?