Till Tysklands, eller den tyska statens, fördel brukar det anföras att de gjort sitt bästa att gå tillrätta med sig själva och försökt stå för nazitidens brott mot mänskliga rättigheter. (Jag använder inte ordalydelsen att be om ursäkt för folkmord, även om jag vet att de har gjort det och medger att det är bättre än att inte ha gjort det. Men det är något som inte går att göra.)
Till Tysklands, eller den tyska statens, nackdel kan det med fog tilläggas att det tvärtemot vad vi tror endast var en liten andel av 1930-40-talets mördare som anklagaes, dömdes och straffades. Efter kriget var det svårt att få tag på kompetent personal i en stat som brutit samman. Hederliga tekniker och administratörer var i många fall redan bortskjutna. Nazismens skrivbordsmördare fanns kvar. När de återkom på betydande positioner i efterkrigs-Tyskland blev det allt svårare att få fram vittnen och bevis för övergreppen under diktaturen.
Heinrich Böll skrev tidigt – nästan genast – om sin avsmak för frigående torterare. En som skriver sent, en som pressar sitt skrivande för att hinna få allt det viktiga sagt innan historien sprungit vidare, är Sven Lindqvist. Här följer ett starkt nedkortat utdrag ur en bok jag kommer att återkomma till; ”Avsikt att förinta” :
1300 av dem som tjänstgjorde i utrotningslägret Majdanek kunde identifieras efter kriget. 387 av dem undersöktes av polis, som i 29 fall misstänkte att brott begåtts. 8 misstänkta ställdes inför rätta.
Tyska domstolar krävde ögonvittnen i varje särskilt fall, och av de tusentals vittnena hade 260 sett någon av de anklade begå mord. Rättegången började år 1975.
Enligt de anklagade kunde det ha varit djurkadaver som bränts i Majdanek. Vittnena förhördes om hur de kunde skilja lukten från brända djur från den av brända människor. Även nynazistiska ”forskare” som förnekade Förintelsen inkallades.
Sommaren 1981 hade sju anklagade frikänts, medan en fick livstid för mord.
Av de övriga har tusentals av dem full pension som fd tyska statsjtjänstemän.
Är det dags för någon att be om ursäkt en gång till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar