1 Maj har alltid varit VÅR dag!

Heja! Här kommer kullor mot nazism!

En annorlunda 1 Maj. När nazisterna började marschera på våra gator i den ena staden i Dalarna efter den andra, blev 1 Maj annorlunda. Vi rättar vårt firande efter var fienden befinner sig, vi avstår från att presentera vår politik därför att en gemensam folklig manifestation i kärlekens tecken är viktigare.

Favoritplakat

Hur regntrist det än är i Ludvika denna 1 Maj har flera hundra människor gått ut i Sockenstugeparken till fest-manifestationen ordnad av Dalarna mot rasism. Här kan du höra tal om demokrati och allas lika värde och lyssna på musik av olika slag, här vimlar av hjärtformade kulörta ballonger, skimrande såpbubblor, regnbågsflaggor och clowner. Och, så att det inte blir för gulligt, ilsket tutande flärpor att blåsa i.

     ”Vänd dig till någon du aldrig sett förr och säg, hej vad kul att du är här!” föreslår moderator. Och kan du tänka dig – det fungerar. Stämningen lyfter.

     Att vänsterns riksdagsledamot Daniel Riazat talar beror enbart på att han är en av grundarna till Dalarna mot rasism. Inga partipolitiska inslag får förekomma. Det är det som gör det till en verkligt annorlunda 1 Maj.

En tankevärld som är helt annorlunda möter oss ettpar kvarter bort. Där står nazister i uniformsliknande klädsel mitt i gatan, skyddade av polis och kravallstaket. De ser ut att vara få men är enligt uppgift över trehundra. På andra sidan kravallstaketen står motdemonstranter, bland annat många clowner. Nazisterna håller tal om att deras land är förrått (det var väl i slaget vid Stalingrad?). Motdemonstranterna avbryter med rop, bland annat att 1 Maj har alltid varit vår dag.

Utan tvekan vore jag hellre motdemonstrant än att lalla runt på kärleksfest. Men den som är livrädd för fysiskt våld duger inte annat till än att gå i parken och blåsa flärpa.

Bisarrt nog gör nazisternas närvaro, polispådraget och mängden besökare i stan att viss jippostämning uppstår. Ungdomar rantar in och ut i parkeringshuset för att få bra utkiksplatser, och det enda snabbmatstället som vågar ha öppet har sin småföretagarkarriärs brådaste dag.

Ludvika hade verkligt förnäma gäster idag. På Stadshusets trappa står demokratiminister Alice Bah Kuhnke, författaren och psykologen Hedi Fried, överlevande från Förintelsen, samt biskopen i Västerås stift Mikael Mogren.

     Att demokratiministern är mot nazism är utom allt tvivel, men hon är medskyldig till regeringens flyktingpolitik och ingenting som helst att lita på, utom möjligen när hon hjälper Fried nedför trappan.

     Att få se Hedi Fried på nära håll är stort. En hjältinna, en vis kvinna. Världen förändras av hennes blick.

     Att som kristen socialist få hälsa på biskopen på 1 Maj är både roligt och, än en gång, annorlunda. 

Mogren, Fried, Bah Kuhnke

Nästa år hoppas jag på att fira en mindre annorlunda 1 Maj. Med lika mycket antirasism, med mer vänsterpolitik och med Internationalen.

Första Maj, sex år, mer än 50 år sedan

Utdrag ur Självbiografi

En dag var det Första Maj, något som jag aldrig förut hade varit med om, och hela familjen skulle klä sig i snygga gångkläder och åka in till Stockholms Stadion. För min del betydde det trubbnosiga snörskor som blivit lite för trånga sedan i höstas, stickiga kalasbyxor och helveckad kjol, och på huvudet en liten sammetsbasker. Med mitt hår hängande i stripor under baskern och min syster urgullig i sin sittvagn åkte vi iväg med bussen.

     Stockholms Stadion var byggd för Olympiaden 1912, sa pappa ideligen och lät så stolt så jag frågade om han varit med och byggt. Då skrattade de och sa att jag rörde ihop saker; det var morfar som representerade murarfacket!

     Som vanligt förstod jag ingenting. Jag bara stod där i timmar med solen i ögonen. En massa gubbar med röda flaggor trampade förbi. Några tanter också, och några gamlingar på lastbil. Och gubbar och röda flaggor. I evighet. Jag ryckte mamma i kappärmen och frågade om godis. Hon stoppade hastigt en Nickel i munnen på mig och fortsatte glo på gubbarna på Stadion som byggts för Olympiaden 1912.

     Plötsligt gick en liten morfar förbi, bärandes på en röd flagga. Han gick spikrak i ryggen och såg så liten ut därnere, men det syntes att han gillade det.

- Det är murarfackets fana, sa mamma.

Som vanligt förstod jag ingenting.

     De spelade musik. Mamma rörde på läpparna, men pappa som var så förtjust i musik bet ihop tänderna och ruskade på huvudet. Morfar sjöng så det syntes i nacken på honom, men min syster hade just vaknat i vagnen och eftersom hon inte åt Nickel var det dags att gå.

I trängseln på väg ut tappade jag min lilla ring från Medelhavet. Det var en äkta ring i äkta silver med en äkta turkos som morbror Kalle tagit med till mig ända från Medelhavet. När jag drog ringen på fingret slutade jag vara en trist vardagsunge med striphår. Då blev jag en apelsinplockerska på Sicilien, en herdinna i Provence, eller en egyptisk prinsessa som lekte i Pyramiderna. Medelhavsringen var min käraste ägodel, men nu låg den någonstans under hela Olympiaden 1912 och trampades platt av hundra hemska plattfötter.

     Vi letade lite halvhjärtat i skiten, men det är klart att den var borta, det visste jag väl. Nu måste jag vara en vanlig unge i hela mitt liv. Som straff gick jag och repade trubbnosarna på snörskorna i asfalten tills mamma ruskade mig så baskern föll av. Sedan grinade jag hela vägen hem till mormor.

Som vanligt var det trångt och osigt i mormors lilla kök bland mostrar och kusiner. Det var otroligt att så mycket släkt gick in i en liten lägenhet för två. Vi kom samtidigt som morbröderna som hade varit på möte med någon som hette SKP och var mycket upprymda, knäppte kapsyler av ölen och pratade högt och energiskt som vanligt om allting som skulle göras annorlunda. Jag tyckte hela världen borde vara annorlunda och mer som Medelhavet, men det var ingen som brydde sig om det.  

     När morfar kom hem, utan flagga, frågade de lite malligt om det stora partiet hade skött sig som förväntat, i år igen? Morfar såg bitsk ut, men innan han hann svara sa pappa:

- Jaja, men numera är väl hela dendär söndagspromenaden lite av tradition?

Han sa det helt lätt, som om han trodde att han skulle förebygga ett gräl mellan morfar och hans söner. Men det blev precis tvärtom! Det tog bara fjorton sekunder så var alla arga på varandra!

     Det var terrorbalans och Algeriet och resterna av kolonialismen och kapitalets lekstuga och några riktigt usla som var samförståndspolitiker.

- Stalin var en brottsling! skrek pappa. Småbönderna bestals på det enda de hade!
     Det var ett härligt uttryck, tyckte jag. ”Småbönderna bestals på det enda de hade”. Jag såg dem sitta där i sina små kojor, lortiga och hungriga och sträcka fram sina magra tassar. I svartvitt förstås, som på teve.

- Väsentliga framsteg! gläfste morbror Sigge.

- Och jag då, som förlorade min enda Medelhavsring! skrek jag, men det var som vanligt ingen som lyssnade på mig.

     Då kom mormor in med ett jättestort matfat. Det lät som om hon gnolade när hon pratade.

- Hörni alla nu ska det väl smaka med lite kalvstek, lallade hon. Ta du den Sigge så kommer det mera… akta nu för här kommer gräddsåsen, och denhär såskoppen det har jag väl sagt kommer från faster Fina på Karlavägen, ”fina faster Fina” sa vi alltid när jag var flicka, ja det var längesedan det, då fick man kalvstek bara på helgdagar i bästa fall…

- Första Maj är vår enda verkliga, egna helgdag, sa morfar gravallvarligt, men morbror Kalle började skråla om ”kalvstek i himmelens höjd” så stämningen lättade.

Det var som det brukade. Ljummet trådigt kött och klimpig sås. Jag suckade och tittade på alla tuggande munnar. Spretade med fingrarna men där saknades min Medelhavsring, så då fick jag en klump i halsen av såskladd eller något. Men så länge alla bara pratade om maten var det terrorbalans runt bordet.

     De höll alltid på i evigheter med ätandet, så jag kunde tänka på andra saker. På Olympiaden 1912 och ”småbönderna bestals på det enda de hade” och kalvstek i himmelens höjd, den var en såndär sak som man såg framför sig, en kalvstek med vingar som flög upp mellan molnen. Man kunde skicka den till småbönderna…

- Skål för arbetarrörelsens helgdag! sa morfar.

Mamma såg nervös ut, men pappa lyfte glaset hur artigt som helst. Fast han drack inget.

- Vart tog arbetarrörelsen vägen i det stora partiet, fnyste morbror Sigge, fast inte särskilt högt.

     När alla äntligen slevat i sig färdigt tog morbröderna ut mig på balkongen och lärde mig sjunga Internationalen. Den var helt fantastisk.

- Sjöng dom dem på Olympiaden 1912? frågade jag, men då tittade de sådär hjälplöst på mig som de brukade och sa, var får ungen allt ifrån?

     På hemvägen fick mamma dra vagnen och pappa tog mig på en liten promenad runt skolan och gungparken och lärde mig sjunga Sköna Maj, välkommen. Den var också bra, men nu var jag så trött att jag satte igång ett rejält gnäll om min Medelhavsring, för alltid förlorad, det enda vackra jag haft i hela mitt liv!

    Pappa fnös och styrde mig hemåt, där mamma frågade vad jag tyckte om min första Första Maj. Jag fnittrade, för förstaförsta lät så kul.

- Hon är för liten, sa pappa. Man ska inte dra ut ungarna på sånt.

- Johodå! sa jag. Jag förstod allting, fast det var för mycket terrorbalans!

     Den andra maj hörde jag att mamma berättade det för mormor i telefonen.