Efter att äntligen ha lyckats se dokumentärerna om Ebbe Carlsson i rätt ordning utan tekniktjafs är jag mållös - men tro inte att det hejdar ett inlägg.
Tydligen led mannen av någon störning, en bokstavsdiagnos eller mer själslig. Tydligen var det ingen som märkte det när ”odågan” (som en av kommentatorerna kallade honom) bufflade och charmade sig mot något som teve kallade makten men som bara var dess förbannade sällskapsrum!
Tydligen nöjde sig de högre nivåerna inom socialdemokratin med personlig bekantskap som fribiljett till hemliga uppdrag. Varifrån fick de idiotidén om att ens kompis också är bäst lämpad att vara ens kollega? Hos små barn kallas sådant beteende gränslöst, och oroar personalen. Inom den gamla socialdemokratin var partibeteckningen en merit i sig.
Tydligen gick det också an, för tjugo år sedan, att när man åker dit sätta igång med att skuldbelägga homosexualitet.
Ebbe som socialdemokrat, det var en fin kille om än lite övernitisk. Ebbe som homosexuell, se där den laglöse bedragaren!
Än idag går det att i vissa självbelåtna kretsar snacka sig fram utan andra meriter än fjäsk och bedyrad tillhörighet. Det går däremot inte längre att konspirera om homosexuella nätverk. Det kanske är dags att starta ett, ett mållöst subversivt sådant..!