I senaste Flamman berättar Inger Stark om nätverksarbetet mot hedersrelaterat våld. Ett viktigt och nödvändigt arbete som delvis drivs av och med immigranter. Men det finns en vändning i artikeln som jag inte förstår vad eller vem den riktar sig till. Det är när ett ”vi” tydligt uppmanas att säga ifrån om att alla barn ska få gå och simma, att barnkonventionen, mänskliga rättigheter och kvinnokonventionen är jätteviktiga och att lagarna gäller alla.
Det är nog ingen som har ifrågasatt det. Majoriteten är överens om lagar och konventioner. Den minoritet som tycker att underkastelse inom familjen är jätteviktig, väljer ibland dessvärre att sätta sig över lagarna. Och vem är ”vi” som ska tala? Är det flyktingmottagningen, SFI-undervisningen, skolan, socialtjänsten, SVT? Alla med olika uppdrag och olika sätt att bearbeta dem, men ingen direkt känd för att negligera barns villkor.
Från skolans sida kan jag konstatera att det inte är särskilt svårt att tala om vad som gäller, befästa och motivera det. Men att förhandla om det och med barnets bästa för ögonen hitta lösningar, det är svårare. Och verkligt svårt är det om skolan måste välja: att ställa kompromisslösa krav med risk för att barnet hålls hemma eller sätts i privatskola, eller att tänja på reglerna för att behålla familjens förtroende i hopp om att barnet ska få utvecklas i egen takt. Praktiken är mer mångtydig än politiken. Barnkonventionen gäller, men vilket är bäst för barnet idag och i övermorgon?
Det som krävs, av skolan och av samhället i övrigt, är att erbjuda en livsform och livschanser som uppfattas som angelägna och eftersträvansvärda. När politiken och dess utförare misslyckas med det finns det alltid människor som vänder frustrationen inåt, mot familjen. Detta visar inte på svagheten i feminismen, som artikeln tycks mena, utan på styrkan i konservatism och patriarkat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar