I en Flamman-artikel av Josefin Brink fanns en utmärkt genomgång av hanteringen av några frågor inom feministisk debatt. Hon nämner bl.a. det sexuella ”bejakandet” på 60- & 70-talen. Det var islossningstiden då männen skulle garanteras villiga kroppar att ta för sig av, utan den risk för att dra på sig en radda ungar som vi kvinnor tidigare så lömskt utsatt dem för. Med visst understatement konstaterar Josefin: ”Analyser av könsmaktstrukturen i heterosexualiteten stod inte direkt i första rummet”. Något som jag i efterhand kan bestyrka - det var på den tiden man kallades nunna om man fann sex med främmande människor totalt ointressant.
Det finns mycket att ta upp i artikeln, bland annat frågan om kampanjen mot ”sexualiseringen av det offentliga rummet” som Josefin raljerar lite med. Eftersom jag hör till dem som finner det avskyvärt att se mitt kön behäftat med prislapp på varenda annonspelare tar jag frågan på större allvar (men skulle hellre kalla det ”pornofiering”). Dock är vi överens om problemets kärna: den ständiga kommersialiseringen av såväl det offentliga rummet om sexualiteten och kvinnokroppen.
Den omdiskuterade queerteorin benämns av Josefin som ”teoretiskt sprängstoff i sitt bejakande av det avvikande, sin aggressiva utmaning av alla ’sanningar’ om kön och sexualitet”. Hon påpekar också att den inte är användbar som utgångspunkt för politisk handling. Det idoga upplösandet av kategorier ser jag som queer-teorins styrka. Den fungerar ifrågasättande, ögonöppnande. Men det är inte meningen att vare sig den eller andra nya byggstenar inom vetenskapen ska omsättas i praktisk politik. Vi behöver inte skriva in D-uppsatser i partiprogrammet.
Detta gäller givetvis också alla de uppfattningar om samlag som är möjliga att hysa. Artikeln har kritiserats för att gå vissa radikalfeministiska strömningars ärenden, när de i själva verket ifrågasätts. Motivet till kritiken är gåtfullt. Ska varje politiker redovisa sin principiella ståndpunkt ifråga om samlag - när själva poängen är att den inte går att göra politik på!?
Den feministiska debatten blir ofta svart-vit eller riktas mot pseudofrågor. Josefin frågar sig retoriskt om det verkligen är så illa att ”debatten styrs av den mediala logikens krav på sensationer, konflikter och snaskighetspotential”. Jo - så illa är det förstås. Därför får vi - helt enkelt! - vara våra egna media.
lördag, april 01, 2006
söndag, mars 26, 2006
Motvärn
Det nya moderata partiet värnar omsorgen. Det är ett uttryck de lånat från vänster, och för min del får de gärna behålla det.
Värna kvinnor, barn, djur och andra svaga grupper... Sådär höll även vi på och värnade alldeles för länge. Men det är inte socialism att följa socialtjänstlagen. Möjligen kan det vara en nyhet för de nya moderaterna.
Någon säger att uttrycket springer ur det 70-tal då socionomerna äntrade vänsterpolitiken. Andra menar att det bitit sig fast under de nedskärningsår då försvar var den enda linjen att tillgå. Naturligtvis ska vi göra vårt yttersta för att behålla välfärden oavsett om det är gammelsossar eller nymoddar som är ute efter den. Men principiellt ska vi vara mot värnandet!
Folk måste få möjligheten att göra något själva. Att skapa våra liv, utan att hela tiden ha prislappar på oss. Det är därför vi bearbetar villkoren, inte individerna. Det är därför vi upprepar att politik är ett verktyg.
Värna kvinnor, barn, djur och andra svaga grupper... Sådär höll även vi på och värnade alldeles för länge. Men det är inte socialism att följa socialtjänstlagen. Möjligen kan det vara en nyhet för de nya moderaterna.
Någon säger att uttrycket springer ur det 70-tal då socionomerna äntrade vänsterpolitiken. Andra menar att det bitit sig fast under de nedskärningsår då försvar var den enda linjen att tillgå. Naturligtvis ska vi göra vårt yttersta för att behålla välfärden oavsett om det är gammelsossar eller nymoddar som är ute efter den. Men principiellt ska vi vara mot värnandet!
Folk måste få möjligheten att göra något själva. Att skapa våra liv, utan att hela tiden ha prislappar på oss. Det är därför vi bearbetar villkoren, inte individerna. Det är därför vi upprepar att politik är ett verktyg.
fredag, mars 24, 2006
Himmelsblått
De nya moderaterna. Himmelska makter, vad allt hittar dom inte på. Ljusblå som på änglabokmärken. Hyggliga och lågmälda. De som värnar, de som förstår.
De nya moderaterna har fattat att alla måste ha ett jobb - skitsamma vilket. McJobb, påhugg till lägstbjudande. En syssla jag måste utföra eftersom sänkt a-kassa inte är nåt överlevnads-kit precis. Den sortens jobb som berövar mig värdigheten till och med mer effektivt än ekonomiskt bistånd.
Att ”leva på bidrag” är det ingen som tycker är roligt. Det är bara en nödvändig rättighet att kunna få stöd under en period av fattigdom.
På de nya moderaternas marknad finns inga rättigheter alls.
De nya moderaterna har fattat att alla måste ha ett jobb - skitsamma vilket. McJobb, påhugg till lägstbjudande. En syssla jag måste utföra eftersom sänkt a-kassa inte är nåt överlevnads-kit precis. Den sortens jobb som berövar mig värdigheten till och med mer effektivt än ekonomiskt bistånd.
Att ”leva på bidrag” är det ingen som tycker är roligt. Det är bara en nödvändig rättighet att kunna få stöd under en period av fattigdom.
På de nya moderaternas marknad finns inga rättigheter alls.
tisdag, mars 21, 2006
Hat och enfald
Såg en av de primitiva fanatikerna i teve igen. Med lysande ögon, beredd att offra livet för sin tro. Varken egen eller andras död var viktigare än budskapet om Frihet. Hon var nämligen soldat i Förenta Staternas armé, och längtade ner till Irak igen.
Amerika-hat är ett uttryck som används på ledarsidorna om sådana som mig. Nu har jag inget emot vare sig Canada eller Chile (som mig veterligt ligger i Amerika), men att vara USA-hatare tar jag gärna på mig. Det är så enkelt att hata på av alla krafter, så i dethär fallet ger jag äran att vara måttfull och omdömesgill till någon annan.
USA ”är ett imperium med en egendomlig benägenhet att vilja förneka detta faktum”, enligt Niall Ferguson (citerad av Åsard i dagens SvD). De saknar ”imperialistisk mentalitet”.
USA är ett imperium med en patetiskt paranoid förmåga att världen över snoka upp de lömskaste små fiender. Ett imperium som hos sin befolkning lyckats ingjuta en motbjudande sentimental identitetskänsla av självgod patriotism parad med en häpnadsväckande skräckslagen ödmjukhet. Miljoner usa-ner lever med en malande rädsla för alla farligheter som likt en moskitsvärm hotar att stinga hål på deras livsstil och beröva dem värden som de bara kan uttrycka genom att rabbla substantiv: Gawd, Freedum, Demahcracy, Amurrrica och som de nu låter.
Den mentaliteten är kanske inte imperialistisk. Det ligger närmare till hands att se det som institutionaliserad enfald.
Amerika-hat är ett uttryck som används på ledarsidorna om sådana som mig. Nu har jag inget emot vare sig Canada eller Chile (som mig veterligt ligger i Amerika), men att vara USA-hatare tar jag gärna på mig. Det är så enkelt att hata på av alla krafter, så i dethär fallet ger jag äran att vara måttfull och omdömesgill till någon annan.
USA ”är ett imperium med en egendomlig benägenhet att vilja förneka detta faktum”, enligt Niall Ferguson (citerad av Åsard i dagens SvD). De saknar ”imperialistisk mentalitet”.
USA är ett imperium med en patetiskt paranoid förmåga att världen över snoka upp de lömskaste små fiender. Ett imperium som hos sin befolkning lyckats ingjuta en motbjudande sentimental identitetskänsla av självgod patriotism parad med en häpnadsväckande skräckslagen ödmjukhet. Miljoner usa-ner lever med en malande rädsla för alla farligheter som likt en moskitsvärm hotar att stinga hål på deras livsstil och beröva dem värden som de bara kan uttrycka genom att rabbla substantiv: Gawd, Freedum, Demahcracy, Amurrrica och som de nu låter.
Den mentaliteten är kanske inte imperialistisk. Det ligger närmare till hands att se det som institutionaliserad enfald.
fredag, mars 17, 2006
En sexuell lärare
Kan inte släppa detta med enkätfrågor.
En av mina favoritantipatier är: ”Vill du att ditt barn ska ha en homosexuell lärare?” Den frågan användes i Europabarometern för några år sedan. En stor majoritet européer svarade nej, föga förvånande. För om det finns något en stor majoritet av oss fruktar och hatar så är det väl sammanställningen barn - sexuell.
”Vill du att ditt barn ska ha en heterosexuell lärare?” Jag tror många européer skulle svara nej av bara farten. Vill du att ditt barn ska ha en sexuell lärare? NEJ NEJ NEJ. Mitt barn ska bo i isolerad cell och få garanterat hormonfri service av hermafroditiska sniglar!
Min avsikt är inte att förminska homofobin. Den finns. Den finns så till den grad att folk lever halvhemliga liv, så att en stor majoritet européer inte får en chans att begripa att av alla barnens lärare är cirka 10% homosexuella. Om skolgången inte fungerar har det en förkrossande mängd andra orsaker - exempelvis usel fördelningspolitik, kristet patriarkat, dominans- & underkastelsekultur och en nonsensbetonad uppfattning om vad kunskap är.
”Om du inte är nöjd med ditt barns skola, beror det på att hon haft en flata i geografi?” Så kunde man också ställa frågan. I det fall man vore det minsta intresserad av homofobins absurditet.
En av mina favoritantipatier är: ”Vill du att ditt barn ska ha en homosexuell lärare?” Den frågan användes i Europabarometern för några år sedan. En stor majoritet européer svarade nej, föga förvånande. För om det finns något en stor majoritet av oss fruktar och hatar så är det väl sammanställningen barn - sexuell.
”Vill du att ditt barn ska ha en heterosexuell lärare?” Jag tror många européer skulle svara nej av bara farten. Vill du att ditt barn ska ha en sexuell lärare? NEJ NEJ NEJ. Mitt barn ska bo i isolerad cell och få garanterat hormonfri service av hermafroditiska sniglar!
Min avsikt är inte att förminska homofobin. Den finns. Den finns så till den grad att folk lever halvhemliga liv, så att en stor majoritet européer inte får en chans att begripa att av alla barnens lärare är cirka 10% homosexuella. Om skolgången inte fungerar har det en förkrossande mängd andra orsaker - exempelvis usel fördelningspolitik, kristet patriarkat, dominans- & underkastelsekultur och en nonsensbetonad uppfattning om vad kunskap är.
”Om du inte är nöjd med ditt barns skola, beror det på att hon haft en flata i geografi?” Så kunde man också ställa frågan. I det fall man vore det minsta intresserad av homofobins absurditet.
onsdag, mars 15, 2006
Det är för många av dem i Sverige
Fem procent av svenskarna är antisemiter, enligt en undersökning genomförd av Forum för levande historia. Chefen Helene Lööw påminner oss om att det räcker för en riksdagsplats. Men allt kan bli värre: en hel tredjedel av de undersökta litar inte på muslimer.
Jag tvivlar inte på att läget är så illa. Men jag måste kolla frågorna också. Mycket riktigt: som brukligt är i denna typ av undersökning är frågorna stereotypa, bygger på redan fixerade vi-dom-kategorier. Insamlingen av variabler är i och för sig generös. Men när det gäller tecken på intolerans får du kommentera samtliga följande påståenden om såväl judar, muslimer som homosexuella:
De är säkert hyggligt folk
Det skulle vara helt okej att bo granne med en skötsam person (ur nämnd grupp)
Det är alldeles för många av dem i Sverige
(Den gruppen) går det inte att lita på
Det borde vara förbjudet för dem att rösta
Vid dethär laget börjar till och med jag inse att det måste vara något skumt med de utpekade grupperna. Det är ju ingen som frågar mig om jag litar på kristna. På heterosexuella. Eller varför inte på människor i största allmänhet.
Påståendena stärker mig också i tron att jag förväntas, rentav bör, hysa uppfattningar om diverse olika kategorier av människor. (Bara inte alltför negativt.)
Att rasismen är utbredd och undersökningens resultat riktiga tvivlar jag inte på. Men jag menar att de bygger vidare på föreställningen om att det finns ett subjekt = vi, och objekt = folkgrupper. Dem kan vi välja att bo med, eller ge och ta ifrån vissa rättigheter.
Det är vi som värderar. Vad har muslimen för anledning att känna tillit då?
Jag tvivlar inte på att läget är så illa. Men jag måste kolla frågorna också. Mycket riktigt: som brukligt är i denna typ av undersökning är frågorna stereotypa, bygger på redan fixerade vi-dom-kategorier. Insamlingen av variabler är i och för sig generös. Men när det gäller tecken på intolerans får du kommentera samtliga följande påståenden om såväl judar, muslimer som homosexuella:
De är säkert hyggligt folk
Det skulle vara helt okej att bo granne med en skötsam person (ur nämnd grupp)
Det är alldeles för många av dem i Sverige
(Den gruppen) går det inte att lita på
Det borde vara förbjudet för dem att rösta
Vid dethär laget börjar till och med jag inse att det måste vara något skumt med de utpekade grupperna. Det är ju ingen som frågar mig om jag litar på kristna. På heterosexuella. Eller varför inte på människor i största allmänhet.
Påståendena stärker mig också i tron att jag förväntas, rentav bör, hysa uppfattningar om diverse olika kategorier av människor. (Bara inte alltför negativt.)
Att rasismen är utbredd och undersökningens resultat riktiga tvivlar jag inte på. Men jag menar att de bygger vidare på föreställningen om att det finns ett subjekt = vi, och objekt = folkgrupper. Dem kan vi välja att bo med, eller ge och ta ifrån vissa rättigheter.
Det är vi som värderar. Vad har muslimen för anledning att känna tillit då?
söndag, mars 12, 2006
En fråga om gungor
Nu är Milosevic död, saknad endast av sina domare.
Strax efter kriget besökte jag Sarajevo. Jag såg kvinnor hugga ved, tvätta, stapla ved. De köade för tvättmedel, lagade bönor, tvättade i hinkar, diskade i kallvatten, hängde tvätten. När de fick en stund över högg de ned parkträden, sågade upp dem och delade stockarna lika, högg ved gemensamt, och staplade den var och en på sin balkong. Under all denna aktivitet hade även männen sitt att sköta. De monterade parabolantenner. Fanns det en upprättstående vägg kvar, nog skulle det fästas en parabol där. Krångligt bara om den fastnade i tvättlinorna.
Ett annat minne är sockerpaketen. Små papperspåsar som serverades överallt, på kaféer, FN-kontor, flyktingförläggningar. Inne i stan stod det ”secer sugar sucre zucker” på paketen. På andra sidan gränsen i Pale, Republika Srpska, fanns lika gott om sockerpaket. På dem stod det "SP;CKO CAPAJEBO”; det serbiska Sarajevo.
Körsbärsblom regnade över ruinerna, stadsparken var full av gravstenar, och på lekplatsen var alla repen avskurna från gungorna. I en krigsekonomi var väl repen bra att ha.
Alla jag mötte: parlamentariska gruppen som jag reste med, dåvarande ambassadören och EU-representanterna på plats, alla var eniga om att allt detta är kommunismens fel.
När broarna har exploderat, böckerna bränts, passen är värdelösa. När symboliska örnar och liljor kvävts i separatistisk flaggduk och bilarnas registreringsskyltar är en het stridsfråga. När kvinnorna är våldtagna oc sockerpaketen propagandistiska - då finns det politiker som nöjer sig med förklaringen att allt är kommunismens fel.
Hur mycket som var Milosevics fel får vi inte veta. Men jag saknar honom inte. Jag vill bara veta varför alla repen var avskurna från gungorna.
Strax efter kriget besökte jag Sarajevo. Jag såg kvinnor hugga ved, tvätta, stapla ved. De köade för tvättmedel, lagade bönor, tvättade i hinkar, diskade i kallvatten, hängde tvätten. När de fick en stund över högg de ned parkträden, sågade upp dem och delade stockarna lika, högg ved gemensamt, och staplade den var och en på sin balkong. Under all denna aktivitet hade även männen sitt att sköta. De monterade parabolantenner. Fanns det en upprättstående vägg kvar, nog skulle det fästas en parabol där. Krångligt bara om den fastnade i tvättlinorna.
Ett annat minne är sockerpaketen. Små papperspåsar som serverades överallt, på kaféer, FN-kontor, flyktingförläggningar. Inne i stan stod det ”secer sugar sucre zucker” på paketen. På andra sidan gränsen i Pale, Republika Srpska, fanns lika gott om sockerpaket. På dem stod det "SP;CKO CAPAJEBO”; det serbiska Sarajevo.
Körsbärsblom regnade över ruinerna, stadsparken var full av gravstenar, och på lekplatsen var alla repen avskurna från gungorna. I en krigsekonomi var väl repen bra att ha.
Alla jag mötte: parlamentariska gruppen som jag reste med, dåvarande ambassadören och EU-representanterna på plats, alla var eniga om att allt detta är kommunismens fel.
När broarna har exploderat, böckerna bränts, passen är värdelösa. När symboliska örnar och liljor kvävts i separatistisk flaggduk och bilarnas registreringsskyltar är en het stridsfråga. När kvinnorna är våldtagna oc sockerpaketen propagandistiska - då finns det politiker som nöjer sig med förklaringen att allt är kommunismens fel.
Hur mycket som var Milosevics fel får vi inte veta. Men jag saknar honom inte. Jag vill bara veta varför alla repen var avskurna från gungorna.
fredag, mars 10, 2006
Ont lymmel och grunk
I dystra stunder tror jag inte att folket vill ha det så värst mycket bättre. Iallafall inte om det innebär att vi måste göra något själva. Mycket bekvämare och enklare är att fnysa över felen som begås av odugliga politiker. För lilla jag har ju inte gjort nåt.
Nej det var just det. Bristen på aktivitet märks sannerligen.
Under Johan III:s långa och hetsiga regeringstid var det som uppfattades ur svenska hjärtans djup mestadels misstro och motstånd, då för tiden formulerat som ”ont lymmel och grunk”. Visst kan man se oss för sig: i femhundra år har vi trögrörliga bonnläppar stått med tårna i lerjorden, lymlandes och grunkandes.
Den svåröversättliga gamla frasen låter ändå som att den står för något mer än självgott fnysande i soffan. Den låter som ett folk som åtminstone börjat titta sig om efter hötjugan.
Johan III försökte tillfredsställa adeln och skaffa makt i Östersjöområdet. Vår regering försöker tillfredsställa näringslivet och utmärka sig inom unionen. Arrogansen gentemot bonnläpparna här hemma är ungefär densamma. Så vad jag önskar inför denhär valrörelsen är mindre av grums och grymt och grunk, och betydligt mera lymmel.
Visa regeringen inte bara vad vi vill, utan att faktiskt vi tänker göra det. Gärna med en liten hötjuga klädsamt bakom örat.
Nej det var just det. Bristen på aktivitet märks sannerligen.
Under Johan III:s långa och hetsiga regeringstid var det som uppfattades ur svenska hjärtans djup mestadels misstro och motstånd, då för tiden formulerat som ”ont lymmel och grunk”. Visst kan man se oss för sig: i femhundra år har vi trögrörliga bonnläppar stått med tårna i lerjorden, lymlandes och grunkandes.
Den svåröversättliga gamla frasen låter ändå som att den står för något mer än självgott fnysande i soffan. Den låter som ett folk som åtminstone börjat titta sig om efter hötjugan.
Johan III försökte tillfredsställa adeln och skaffa makt i Östersjöområdet. Vår regering försöker tillfredsställa näringslivet och utmärka sig inom unionen. Arrogansen gentemot bonnläpparna här hemma är ungefär densamma. Så vad jag önskar inför denhär valrörelsen är mindre av grums och grymt och grunk, och betydligt mera lymmel.
Visa regeringen inte bara vad vi vill, utan att faktiskt vi tänker göra det. Gärna med en liten hötjuga klädsamt bakom örat.
onsdag, mars 08, 2006
GLAD 8 MARS
För kvinnors rörelsefrihet och rätt till sina kroppar - mot prostitution, mot mäns våld. Idag firas 8 mars med namninsamling, flygbladsutdelning, manifestationer och temamöten över hela landet.
Det tog tid innan jag blev feminist. Långt innan Göran Persson blev det föralldel, men jag tog ändå god tid på mig för att inse och acceptera att jag redan från början tillhörde en förlorargrupp. Det kan delvis bero på att jag hela uppväxten spelade teater. Där var det alltid fler flickor än pojkar, och pojkarna hörde inte till de mest uppumpade hockeyoffren. Även om de förde lite mer oväsen behövdes faktiskt alla, för rollbesättningarna. Adamsäpple är inte klädsamt på prinsessor. Senare skrev vi egna pjäser för rollerna A, B, C så att ingen fast uppsättning krävdes utan vi kunde byta med varandra. När vi repeterade tänkte vi knappast på A:s eller C:s könstillhörighet, det var en kort unisex-period. Den övergick i perioden när vi låg på golvet och skrek "det är jag som är mest avantgardistisk!" En kanske inte så fruktbar, men på inget vis förtryckande inställning.
Att gå ner från scenen var att komma ut i en värld där kvinnor inte behövdes. Inte ens till prinsessrollerna. Män kunde göra allting bättre själva. Om kvinnor skulle vara med, var det något särskilt. Ett måste, något besvärligt. Blev det en plats över kunde vi kanske kvalificera oss för den.
Jag har fortfarande inte accepterat det: att det ska särskild ansträngning till för att vi ska få vara med och spela bland män som inte ens är så värst avantgardistiska.
Det tog tid innan jag blev feminist. Långt innan Göran Persson blev det föralldel, men jag tog ändå god tid på mig för att inse och acceptera att jag redan från början tillhörde en förlorargrupp. Det kan delvis bero på att jag hela uppväxten spelade teater. Där var det alltid fler flickor än pojkar, och pojkarna hörde inte till de mest uppumpade hockeyoffren. Även om de förde lite mer oväsen behövdes faktiskt alla, för rollbesättningarna. Adamsäpple är inte klädsamt på prinsessor. Senare skrev vi egna pjäser för rollerna A, B, C så att ingen fast uppsättning krävdes utan vi kunde byta med varandra. När vi repeterade tänkte vi knappast på A:s eller C:s könstillhörighet, det var en kort unisex-period. Den övergick i perioden när vi låg på golvet och skrek "det är jag som är mest avantgardistisk!" En kanske inte så fruktbar, men på inget vis förtryckande inställning.
Att gå ner från scenen var att komma ut i en värld där kvinnor inte behövdes. Inte ens till prinsessrollerna. Män kunde göra allting bättre själva. Om kvinnor skulle vara med, var det något särskilt. Ett måste, något besvärligt. Blev det en plats över kunde vi kanske kvalificera oss för den.
Jag har fortfarande inte accepterat det: att det ska särskild ansträngning till för att vi ska få vara med och spela bland män som inte ens är så värst avantgardistiska.
"Män är inte djur, men hade vargar orsakat så här mycket skada och död skulle en viss avskjutning utan tvekan bli aktuell"
Lars Lindström, Expressen
söndag, mars 05, 2006
Konst och politik
Kultur som bärare av förändring - det var temat för ett vänsterkafé på ett kommunalt slott. Se där, redan i inledningsfrasen har vi klarat av två kulturella sammansättningar: vänstern driver kaféverksamhet, kommunen håller ett slott. Utmärkt!
Med rappare under barocktaket, Amelin i trapphuset, en landstingspolitiker och en estradpoet blir det inte sämre. Blandning är bravo. Kultur är förändrande och föränderligt.
Vänstern rymmer åtminstone två kultursyner, möjligen fler. I detta sammanhang syftar jag inte på odling eller matvanor eller barnuppfostran eller idrott, utan det mer begränsade ”konst”. Och menar att ena vänstern säger att konsten är något som ska erövras från överklassen och användas som ett verktyg, medan andra vänstern, dit jag hör, ser konst som frigörande i sig.
På vänsterkaféet i slottet sa jag: politiken är vårt verktyg för att förändra samhället, konsten är det vi gör för att bli mer och mer människa. Genom ord, färg, ton, steg och form berättar vi för oss själva vilka vi är.
En obetingad och primitiv tro på den ädla människovilden kan leda till uppfattningen att vi skulle klara oss bäst utan samhällsbygge, civilisation och därmed politik. En motsatt men lika obetingat primitiv tro på förnuftskonstruktioner kan leda till en uppfattningen om att konst är lyx eller att den går att reducera till enbart verktyg.
Men människan har alltid, oavsett stadium av primitiv civilisation, byggt samhällen och skapat konst. Vi tycks inte ha kunnat existera ett halvsekel på jorden utan att göra det.
På något vis har de båda som mål att vi ska stå ut med varandra. Politiken begränsar oss, konsten gör oss fria. Båda är nödvändigt.
Med rappare under barocktaket, Amelin i trapphuset, en landstingspolitiker och en estradpoet blir det inte sämre. Blandning är bravo. Kultur är förändrande och föränderligt.
Vänstern rymmer åtminstone två kultursyner, möjligen fler. I detta sammanhang syftar jag inte på odling eller matvanor eller barnuppfostran eller idrott, utan det mer begränsade ”konst”. Och menar att ena vänstern säger att konsten är något som ska erövras från överklassen och användas som ett verktyg, medan andra vänstern, dit jag hör, ser konst som frigörande i sig.
På vänsterkaféet i slottet sa jag: politiken är vårt verktyg för att förändra samhället, konsten är det vi gör för att bli mer och mer människa. Genom ord, färg, ton, steg och form berättar vi för oss själva vilka vi är.
En obetingad och primitiv tro på den ädla människovilden kan leda till uppfattningen att vi skulle klara oss bäst utan samhällsbygge, civilisation och därmed politik. En motsatt men lika obetingat primitiv tro på förnuftskonstruktioner kan leda till en uppfattningen om att konst är lyx eller att den går att reducera till enbart verktyg.
Men människan har alltid, oavsett stadium av primitiv civilisation, byggt samhällen och skapat konst. Vi tycks inte ha kunnat existera ett halvsekel på jorden utan att göra det.
På något vis har de båda som mål att vi ska stå ut med varandra. Politiken begränsar oss, konsten gör oss fria. Båda är nödvändigt.
fredag, mars 03, 2006
Nya tider, nya partier
Att missnöjda människor bildar nya partier är ett friskhetstecken. Men att missnöjda kvinnor bildar ett kvinnoparti och missnöjda immigranter ett invandrarparti betraktar jag i förstone som Vänsterpartiets sjukdomstecken. Vår feministiska, antirasistiska politik är antingen inte tillräcklig, eller så har den inte gått fram.
Men det förstås. Om de partibildande immigranterna och kvinnorna inte var socialister från början, då är det logiskt att bilda ett klassneutralt intresseparti. Precis som ekologer som inte var socialister bildade ett klassneutralt miljöparti, för vilket det gått ganska hyfsat.
Med jämna mellanrum bildas det småborgerliga svensksinnade partier för vilka det hittills inte gått särskilt bra. Det kan bero på okända faktorer, såsom ”hög facklig organisationsgrad”, ”kvardröjande god effekt inom offentliga trygghetssystem” eller ”gammal bondetröghet”. Det kan också bero på ökända faktorer, såsom apskumma företrädare.
Men jag som varit antirasist sålänge begreppet funnits borde väl inse behovet av ett ”invandrarparti”? Varför ropar jag inte oförbehållsamt: sii! nu har ni gjort det, kör!
Jo, det ropar jag till dem som vill just detta.
Men inte till besvikna socialister som öppnar eget på grund av att vårt parti misslyckats. Inte heller till dem som omtolkat samhällsbeskrivningen till att den i själva verket vilkar på etnisk grund.
Det finns inget själva verk. Det finns bara våra övertygelser. En urgammal övertygelse är den klassbaserade organisationen, som inte har föråldrats utan tvärtom visat sig hålla. Oavsett vad globalkapitalismens fragmentmedia säger så verkar vi inom ett klassamhälles ramar, och när vi grips av lusten och kraften att starta nya partier måste vi ändå (i bästa fall, om vi får möjlighet) göra politik med klassmärkta verktyg.
Det borde inte gå att vara socialist/liberal/konservativ utan att förhålla sig till frågor om sexism och rasism, men faktum är att det går. Tyvärr.
Däremot går det inte att i längden vara antirasist eller feminist utan att förhålla sig till klasspolitik. Eftersom det är den som förs. Också när den drabbar specifika grupper utförs den som klasspolitik. Därför tror jag att den måste påverkas som sådan.
Skillnaden är: med alla befolkningsundergrupper in- och medräknade. Det borde vi ha kunnat klara. Det måste vi helt enkelt klara.
Men det förstås. Om de partibildande immigranterna och kvinnorna inte var socialister från början, då är det logiskt att bilda ett klassneutralt intresseparti. Precis som ekologer som inte var socialister bildade ett klassneutralt miljöparti, för vilket det gått ganska hyfsat.
Med jämna mellanrum bildas det småborgerliga svensksinnade partier för vilka det hittills inte gått särskilt bra. Det kan bero på okända faktorer, såsom ”hög facklig organisationsgrad”, ”kvardröjande god effekt inom offentliga trygghetssystem” eller ”gammal bondetröghet”. Det kan också bero på ökända faktorer, såsom apskumma företrädare.
Men jag som varit antirasist sålänge begreppet funnits borde väl inse behovet av ett ”invandrarparti”? Varför ropar jag inte oförbehållsamt: sii! nu har ni gjort det, kör!
Jo, det ropar jag till dem som vill just detta.
Men inte till besvikna socialister som öppnar eget på grund av att vårt parti misslyckats. Inte heller till dem som omtolkat samhällsbeskrivningen till att den i själva verket vilkar på etnisk grund.
Det finns inget själva verk. Det finns bara våra övertygelser. En urgammal övertygelse är den klassbaserade organisationen, som inte har föråldrats utan tvärtom visat sig hålla. Oavsett vad globalkapitalismens fragmentmedia säger så verkar vi inom ett klassamhälles ramar, och när vi grips av lusten och kraften att starta nya partier måste vi ändå (i bästa fall, om vi får möjlighet) göra politik med klassmärkta verktyg.
Det borde inte gå att vara socialist/liberal/konservativ utan att förhålla sig till frågor om sexism och rasism, men faktum är att det går. Tyvärr.
Däremot går det inte att i längden vara antirasist eller feminist utan att förhålla sig till klasspolitik. Eftersom det är den som förs. Också när den drabbar specifika grupper utförs den som klasspolitik. Därför tror jag att den måste påverkas som sådan.
Skillnaden är: med alla befolkningsundergrupper in- och medräknade. Det borde vi ha kunnat klara. Det måste vi helt enkelt klara.
onsdag, mars 01, 2006
Fågelkarta
Jag tänkte inte oroa mig för fågelvirus. På den punkten var jag så bestämd som bara en kvällstidningshatare kan vara. En karta med svarta plumpar betyder i sensationssammanhang bara en sak - någon vill skrämmas, kartan visar de fientliga truppernas framryckning. Först var de här (svarta moln över främmande kontinenter), igår var de här (plumpar i Östersjöområdet) och idag är de här: svärmar av svarta punkter har tagit sig innanför Visby ringmur, är kanske redan på busstorget i Trelleborg!
Kvällspresskartan ser likadan ut. Det kan vara alla arméer utom Förenta Staternas, eller människor på flykt från alla arméer inklusive densamma. Det kan vara utbredningen av religiösa läror och irrläror, sexuella sjukdomar och perversioner, mass- respektive seriemördare i små- respektive stora kommuner. Det kan vara invasionsstyrkor av halta kor, mordiska sniglar, bestrålade chips eller förkylda ankor.
Samma karta, samma budskap: det finns alltid en fiende som plumpt närmar sig Oss, vi bottenlöst oskyldiga nordiska miljövänner.
Men trots desinformationen gick det slutligen upp för mig att dethär handlar om fåglar. Då blev jag både ledsen och bekymrad.
En skog utan uppflog av orre. En park utan hoande duvor. En isfläckig insjö om våren utan svanar. En uppgrävd potatisåker om hösten utan tranor.
En sommar utan allt det som vi hör att fåglar gör - utan att viggen viggar, hägern hägrar, gjusen gjusar, lärkan lärkar, vipan vipar och svalorna svalar - en sådan sommar är inte en sommar, inte ett liv.
Men varför bedrövas över sådant vi inte kan påverka? Kanske är det så att kvällspressen tar sitt nationella ansvar när de lockar folk att mejlbomba statsministern med krav på vaccin som verkar i förväg. Det vore bara dystert att trycka en sida om fåglar och sådant som folk faktiskt bryr sig om.
Kvällspresskartan ser likadan ut. Det kan vara alla arméer utom Förenta Staternas, eller människor på flykt från alla arméer inklusive densamma. Det kan vara utbredningen av religiösa läror och irrläror, sexuella sjukdomar och perversioner, mass- respektive seriemördare i små- respektive stora kommuner. Det kan vara invasionsstyrkor av halta kor, mordiska sniglar, bestrålade chips eller förkylda ankor.
Samma karta, samma budskap: det finns alltid en fiende som plumpt närmar sig Oss, vi bottenlöst oskyldiga nordiska miljövänner.
Men trots desinformationen gick det slutligen upp för mig att dethär handlar om fåglar. Då blev jag både ledsen och bekymrad.
En skog utan uppflog av orre. En park utan hoande duvor. En isfläckig insjö om våren utan svanar. En uppgrävd potatisåker om hösten utan tranor.
En sommar utan allt det som vi hör att fåglar gör - utan att viggen viggar, hägern hägrar, gjusen gjusar, lärkan lärkar, vipan vipar och svalorna svalar - en sådan sommar är inte en sommar, inte ett liv.
Men varför bedrövas över sådant vi inte kan påverka? Kanske är det så att kvällspressen tar sitt nationella ansvar när de lockar folk att mejlbomba statsministern med krav på vaccin som verkar i förväg. Det vore bara dystert att trycka en sida om fåglar och sådant som folk faktiskt bryr sig om.
söndag, februari 26, 2006
Koltrastar och kommunister
Idag hörde jag koltrasten. Liksom för ettpar dagar sen, fast jag inte kunde tro det. Då harklade han sig bara. Jamade lite. Testade uppspelet. Idag gick han igång, under sämsta tänkbara förutsättningar.
Minus fem och lätt snöyra. Skulle inte släppa ut en katt i det vädret, inte en koltrast och helst inte mig. Men mat och motion ska man ju ha. Medan jag skaffade dessa tu, fick jag glädjen att höra koltrasten. Den börjar om igen, varje år, oavsett förutsättningarna.
Det är likheten mellan koltrastar och kommunister. Vi har fått lära oss att börja om från början. "Gång på varje gång från början". Det är något som ska göras: sjunga eller organisera, helst både och, så då gör vi det.
Skillnaden är att koltrasten, den sensibla musikaliteten till trots, struntar i villkoren. Han är biologiskt programmerad. Kommunister är sociala varelser som fått lära oss att förutsättningar och villkor är avgörande. Vi börjar alltid där vi är och utgår från det. Denhär grenens eventuella bärkraft. Bara det, för imgen kommer att hjälpa oss.
Förutsättningarna att vara kommunist är idag är minimala. Men sjunga och organisera kan man alltid. Det är vad vi kan lära av koltrasten.
Minus fem och lätt snöyra. Skulle inte släppa ut en katt i det vädret, inte en koltrast och helst inte mig. Men mat och motion ska man ju ha. Medan jag skaffade dessa tu, fick jag glädjen att höra koltrasten. Den börjar om igen, varje år, oavsett förutsättningarna.
Det är likheten mellan koltrastar och kommunister. Vi har fått lära oss att börja om från början. "Gång på varje gång från början". Det är något som ska göras: sjunga eller organisera, helst både och, så då gör vi det.
Skillnaden är att koltrasten, den sensibla musikaliteten till trots, struntar i villkoren. Han är biologiskt programmerad. Kommunister är sociala varelser som fått lära oss att förutsättningar och villkor är avgörande. Vi börjar alltid där vi är och utgår från det. Denhär grenens eventuella bärkraft. Bara det, för imgen kommer att hjälpa oss.
Förutsättningarna att vara kommunist är idag är minimala. Men sjunga och organisera kan man alltid. Det är vad vi kan lära av koltrasten.
lördag, februari 25, 2006
Tyck och må bra
Årsmöte. Tänk att det är lika roligt varje år. Ny ordförande, ny kommunlista. Lokala frågor väckta, pengar bortskänkta, och middagen väntar. Vänta nu, politik? Bråk i Vänsterpartiet?
Absolut. Föreningen är oense om uppförandet av bostadsrätter. Det har föreningen rätt i - oenigheten alltså.
Att blandade bostadsområden är vår insats för att bryta segregationen tror jag faktiskt att jag (och majoriteten) har rätt i. Att fasthållandet vid varje kommunalägd hyreslägenhet oavsett läge är ett steg mot socialismen har onekligen minoriteten rätt i.
För övrigt diskuterade årsmötet om vi ska vi ha barnbad på ängarna, om Flamman är en bra tidning, om bristen på kvinnor i styrelsen och för den delen i Ung Vänster, om de gamla mår bra i vår kommun - om förresten någon mår bra i vår kommun?
Vänsterpartiet såg ut att må ganska bra. Veckans må-bra-tips: jobba i ett politiskt parti. Du får tycka vad du vill och rösta om resten.
Bostadsfrågan är viktig. Det är därför vi har olika åsikter. De övriga frågorna är inte rättvisefixerade i samma grad, så våra olika åsikter passerar lätt klubbslaget.
Tänk att det är lika roligt varje år, att se vad som faktiskt är politiskt. Och att det är just det som vi reagerar på.
Absolut. Föreningen är oense om uppförandet av bostadsrätter. Det har föreningen rätt i - oenigheten alltså.
Att blandade bostadsområden är vår insats för att bryta segregationen tror jag faktiskt att jag (och majoriteten) har rätt i. Att fasthållandet vid varje kommunalägd hyreslägenhet oavsett läge är ett steg mot socialismen har onekligen minoriteten rätt i.
För övrigt diskuterade årsmötet om vi ska vi ha barnbad på ängarna, om Flamman är en bra tidning, om bristen på kvinnor i styrelsen och för den delen i Ung Vänster, om de gamla mår bra i vår kommun - om förresten någon mår bra i vår kommun?
Vänsterpartiet såg ut att må ganska bra. Veckans må-bra-tips: jobba i ett politiskt parti. Du får tycka vad du vill och rösta om resten.
Bostadsfrågan är viktig. Det är därför vi har olika åsikter. De övriga frågorna är inte rättvisefixerade i samma grad, så våra olika åsikter passerar lätt klubbslaget.
Tänk att det är lika roligt varje år, att se vad som faktiskt är politiskt. Och att det är just det som vi reagerar på.
fredag, februari 24, 2006
Om SEX
Jag fick en förfrågan om varför det är bättre när sex kvinnor är ledare, bättre än sex män alltså. Det ska ju vara tre-tre, skrev frågaren. Skulle den ena orättvisan vara bättre än den andra?
Nej föralldel. Men det är märkvärdigt att den oväntade orättvisan väcker så mycket mer uppståndelse än den väntade. Att sex män har makten är normalt; normen. Tre-tre kan man med matematisk precision gå med på. Men sex kvinnor - då tar det eld i taket.
Nu tror jag inte att det gör det. Tar eld i taket alltså. Inte heller förespråkar jag att kvinnorna ska ta makten över de stackars männen. Låt oss arbeta för rättvisa. Den dagen vi erövrat den, då kan det mycket väl vara så att sex eller femtioelva kvinnor, män eller transare tar makten utan att någon tycker att det är något särdeles speciellt med det.
Eftersom vi inte är där än, lever vi med förhållandet att en grupp kvinnor kan erövra makt i vissa situationer. I de flesta andra situationer erövras den av en grupp män. Det är fortfarande det som är sakfrågan.
Nej föralldel. Men det är märkvärdigt att den oväntade orättvisan väcker så mycket mer uppståndelse än den väntade. Att sex män har makten är normalt; normen. Tre-tre kan man med matematisk precision gå med på. Men sex kvinnor - då tar det eld i taket.
Nu tror jag inte att det gör det. Tar eld i taket alltså. Inte heller förespråkar jag att kvinnorna ska ta makten över de stackars männen. Låt oss arbeta för rättvisa. Den dagen vi erövrat den, då kan det mycket väl vara så att sex eller femtioelva kvinnor, män eller transare tar makten utan att någon tycker att det är något särdeles speciellt med det.
Eftersom vi inte är där än, lever vi med förhållandet att en grupp kvinnor kan erövra makt i vissa situationer. I de flesta andra situationer erövras den av en grupp män. Det är fortfarande det som är sakfrågan.
torsdag, februari 23, 2006
Valp
En sista solstrimma vilar över Solvalla, så det är dags att gå hem. Efter en väl använd dag när vi bl.a. skrev en valplattform. Å nej, så fort går det inte. Det var ett utkast vi tog fram, en ram att presentera för årsmötet. Det borde egentligen inte vara något större problem att tala om vad vi går till val på, för det har vi vetat sedan början av förra seklet. Men på vilket sätt kan vi dra in medborgarna i landets till ytan minsta kommun?
Det är lätt att säga vad en valplattform inte ska vara. Inte en rad oförankrade löften, och inte långa teoretiska resonemang. Utan bara några genomtänkta, genomförbara förändringar som är styrda av människors behov, påverkar livskvaliteten och går att uttrycka kortfattat.
Vad sägs om "Arbete, demokrati, rättvisa!"
Kanske inte fullt så kortfattat. Vi jobbar på det.
Det är lätt att säga vad en valplattform inte ska vara. Inte en rad oförankrade löften, och inte långa teoretiska resonemang. Utan bara några genomtänkta, genomförbara förändringar som är styrda av människors behov, påverkar livskvaliteten och går att uttrycka kortfattat.
Vad sägs om "Arbete, demokrati, rättvisa!"
Kanske inte fullt så kortfattat. Vi jobbar på det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)