Glad nyhet

Föreläsaren jag skrev om nedan citerade Gandhi:
Nya idéer ignoreras först
sedan skrattas de ut
sedan bekämpas de
sedan vinner man

Gandhi sa ingenting om hur långa faserna ska vara. Men eftersom idén om socialismen länge befunnit sig i bekämpningsstadiet, behöver vi inte bry oss om att vimpeln slokar. Vi bara måste vinna snart!

Kreativ eller normbrytande?

Ledarskapsdag för kommunala chefer - vi ska utvecklas, men blir underhållna. Att även underhållning kan vara utvecklande är fantasy-författaren Terry Pratchett* det bästa exemplet på. Ett mindre gott exempel är inspiratören, kreatören och entreprenören Härén.

Han säger ettpar bra saker: Avslöjar att ingen av oss kan identifiera ledarna i världens två största länder, Kina och Indien - vi i den ”mångkulturella kommunen”! En förklaring till det är våra ”kulturellt insnöade” media som ägnar mesta utrymmet åt ett mellanvalsår i Förenta Staterna. Han påvisar också att vi som tror att det bor omkring en miljard människor i Kina håller oss med en felräkningsmarginal på 0.3 miljarder - det vill säga ungefär EU:s befolkning. Därför blir jag lite förvånad när han som exempel på idéexplosioner i världshistorien bara nämner två europeiska sådana: upplysningen och industrialismen.

Sedan handlar alla Häréns kreativitetsövningar om teknik, transplantationer och tegelsten. Det är inte svårt att bli totalt okreativ i det sammanhanget. Men varför han han som kreatör så svårt att komma in på områden som gardiner, gratänger och gårdsodling?

”Förr i tiden” som Härén säger brändes idérika människor på bål. Han på minner oss om alla häxor, och så Semmelweiss och Bruno. Det är inte direkt fel att tänka på ett anonymt kollektiv kvinnor och två namngivna män med meritlista. Men det är konventionellt och okreativt.

I Häréns värld spelar det ingen roll om en idé är god eller dålig. Poängen är själva det idéiska. I hans värld vore det bra om alla fick välja ljud på sin biltuta. Att man inte får det nu bevisar att Nokia är mer kreativa än Volvo - häpp! Frågor om ljudslummen i stadsrummet och onödiga innovationsbudgetar är för gamla frågor för att vara besvärande.
Det sedvanliga inrepeterade entreprenöriella svaret på detta är att om alla bara såg problem skulle ingen komma på idéer.
Det normbrytande svaret vore att nu ska alla djävulens små påfund förankras i konsekvensanalys så vi kan lägga av med sånt som bara fungerar inom kapitalismen och patriarkatet.
Det arbetsgivarvänliga svaret är att Härén ändå var underhållande. Han hindrade oss effektivt från att gå hem och göra något kreativt helt olovandes.

* Pratchett är han som sagt: To be human - to be the place where the falling angel meets the rising ape.

Dröm om pli och lydnad

Efter avslutade lärarhögskolestudier på det glada 70-talet satte vi upp en kabaret. En av sångerna var en pastisch på Alfredssons/Danielssons Sov lilla Totte. Vet inte om någon ännu kan den njutbara vaggvisan, som i vår version lät såhär:

”Sov lilla fröken
ungarna har kröken
slumra och bry dig ej om det
som du ej vill se.
Om snällt du blundar
för de tider som nu stundar
slipper du engagera dig
ja, det ordnar sig.
Tänk så roligt du har haft idag
tänk så många stackars barn som du har skrämt
för allt som kan hända
om de dricker mellis jämt.
Dröm om rara barn som leker snällt
dröm om skolan som den var en gång förut
dröm om pli och lydnad
för nu är det slut.
Följ sen devisen:
blir det bråk så ring polisen
när ut de alla barnen kört
är problemet löst”

Första raderna låter som om vi var emot den ”flumskola” vi antogs börja arbeta i. Men tvärtom. De lärare som sov, var de som inte såg barnen - möjligen problemen, eller som såg barnen som problem som de inte orkade ta itu med.

Som slutsång hade vi en egen upp-till-kamp-visa: Mot betyg, mot korvstoppning, mot stillastående. Det kusliga är att mycket av den är aktuellt ännu trettio år senare. Men jag ska bespara er låten utan hänvisar till något verkligt aktuellt: riksdagsledamoten Rossana Dinamarcas utmärkta interpellation till skolminister och överbefälhavare Jan Björklund.

Jubelåsnor

Häromdagen läste jag en debattartikel där en professor i lingvistik beskrivs som ”rinkebyforskare” eftersom hon periodvis verkat i denna förort. Tidigare har jag hört en helt annan professor avfärdas som ”part i målet” därför att han som utlandsfödd valt att beforska mångetniska förorter.

Som om detta inte vore nog, var det någon jubelåsna som menade att ”det är ju inte rasism” att tycka så. De som uttalat sig har ju inte sagt något negativt!

Nej, de har bara slagit dövörat till. De har bara devalverat kunskap om språket och förorterna - alltså de två områden som folk formligen älskar att yttra sig om utan kunskap.

Ignorans är inte rasism. Men ignorans baserad på luftiga kategoriseringar i avsikt att förminska..?

Rasrena som inte har gjort något

Rekommendation
Maja Hagermans ”Det rena landet - om konsten att uppfinna sina förfäder” granskar historien, vilket betyder hur historien skrevs. Det var svenska vetenskapare som med understöd av konstnärer skapde myten om vårt enhetliga germanska folk. Dessa föreställlningar om oss rasrena, av omvärlden opåverkade svenskar har format tankarna och med dem politiken in i modern tid. De påverkar oss säkert ännu genom frånvaron av avståndstagande. Det onda placeras bekvämt i nazi-Tyskland, medan vi som vanligt inte har gjort något.
Utgiven av Prisma 2006. Finns på www.bokus.se

VFP och orättvisans orsaker

Hur ska vi möta och bemöta Sverigedemokraternas väljare? Det enda sättet att nå dem antas vara att ”tala med Vanligt Folk om deras Problem”. Idén är bra, men inte så enkel att utföra som den låter. För om Vanligt Folks Problem är att invandrarna är kriminella - vad ska då vi tala om? Vi kan förstås komma med prövande frågor och demografiska eller sociologiska förklaringar, men då har vi redan slutat tala om Vanligt Folks Problem. V.F. får bättre svar från detdär partiet som inte sopar deras P under mattan*.

Vi kan också ifrågasätta varför V.F. har ett så stort P med de kriminella invandrarna men inte med de kriminella svenskarna. Varför de har hakat upp sig på just det, bland alla de P som V.F. onekligen har. Varför i H riktar de sin vrede nedåt istället för uppåt?

Vänstern är inte så bra på att prata om hur man sätter dit kriminella invandrare, asylturister, sjukkassefuskare och andra arbetsovilliga. Och vi ska inte heller bli bra på det! Hur präktigt det än låter måste vi försöka lotsa in folk på verklig orättvisor och orsaker.

Tro inte att SD har lyckats därför att de är lyssnande och empatiska. De har lyckats därför att de enkelt uttrycker ett tankegods som är inbäddat i strukturerna, så att V.F.P inte är något annat än en bekräftelse av snart mytologisk kaliber.

Det måste väl ändå vara ganska enkelt att fatta, att det är svårare att fatta något svårare!?

*”Sopa under mattan” = populistsvenska för att se saker från flera håll. Till exempel att se både skiten och mattan, se mattans tråd och varp, dess mönster och nötning.

Geografisk biografi

Nytt arbete - inte mycket blogg. Jag är tillbaka där jag alltid har varit.

Geografisk biografi

Utanför alla köpcentrum
letade jag efter min egen bil
tills jag känner igen alla dagis från insidan
Skolgårdarna är mitt vardagsrum
där jag säger till
varenda unge när jag vill.

Kyrkligt kaffe i församlade bokmöbler
är bara blask
Här står Vårdcentralen närmast Gud
Orden finns på biblioteket
som aldrig någonsin frågar varför.

Jag har suttit på alla pizzerior
med alla fulla finnar
väntat med alla schizziga
på alla parksoffor
för att få röka någonannanstans
än utanför alla socialkontor
med alla olyckliga, alla kolleger
alla olyckliga kolleger.

Jag har alltid varit i förorterna
lekt i natur av obändig oländig
sprängsten och blålera

Jag har väntat alla gångerna
i frusen pendlartrötthet invid

spårens livlina och sorgband.

Jag har alltid ätit den förbaskade varmkorven
- hela mitt liv har jag begärt det:

extra stark

senap -

Har du marscherat i snöstorm över fälten

på väg mot din försörjning,
har du avgudadyrkat
sopätande måsars språng vid horisonten?

Har du också stått vid randen av soptippen
och längtande lyssnat efter motorvägsbruset?

Lokal skandal

Är du trött på borgerliga skandaler? Gå då INTE in på www.vansterpartiet.se/sundbyberg, och UNDVIK nyheterna på www.tv4.se. Det är väl ingen som längre orkar höra talas om borgarnas sedeslösa leverne. AVSTÅ alltså ifrån att få reda på mer om det moderata kommunalrådet som beviljade tandvård åt sig själv istället för åt utsatta kvinnor. Ägna dig åt politik istället. Eller borsta tänderna helt utan ersättning!

Fokus på fakta

I tidningen Fokus finns en del fakta om de högerextrema valframgångarna. Först redovisas en gallup-undersökning som visar att mellan 10-40 procent av befolkningen stämmer in i olika ståndpunkter ur Sverigedemokraternas program. Det går alltså inte att bortse ifrån att en stor del av deras väljare vet vad de gör. Om dessa väljare vet man egentligen inte mer än att de är flest äldre och flest män. Men de undersökningar som pågår tyder på att misstro mot politiker och myndigheter och pessimism inför framtiden är kan vara gemensamma nämnare.

Med viss tillfredsställelse konstaterar jag att det i Vänsterpartiets definition av ett integrerat samhälle ingår ”berättigad tilltro till samhällets institutioner och orsak att känna framtidshopp”. De högerextrema väljarna är i sig tecken på samhällets desintegrering.

Något som komplicerar strategidiskussionen för vänstern är de två motsägande framgångsfaktorerna för högerextrema partier: dels att de kommit att inkluderas i den normala politiska skalan, dels att de framstår som det enda alternativet till de etablerade partierna. Båda dessa villkor har varit för handen i olika delar av Sverige, och Sverigedemokraterna tjänar på båda. Alltså kan det slå fel vilken motstrategi vi än väljer - att vända oss till dem eller att avstå. Detta understryks för övrigt av exempel från le Pens Frankrike.

Ytterligare en framgångsfaktor är om Sverigedemokraterna lyckas få igång en diskussion på sina villkor om hårdare tag mot invandrare. Där banade Ny Demokrati vägen för dem redan på 90-talet, år 2002 hängde Folkpartiet på, och därefter övriga partier. Det är inte så mycket frågan om att de ”vanliga” partierna plötsligt blivit rasistiska, utan att de nu kan sätta ord på den rasism som alltid funnits inbäddad.

Som nödvändigt för att skapa alternativ mot högerextremismen anger Fokus bl.a. en fortsatt polarisering i höger-vänster-ståndpunkter. Det går inte att fortsätta på dethär viset, inte om det är ett demokratiskt, humanistiskt samhälle vi vill ha. Geggar man ihop politiken i ljusblått och orange blir resultatet - brunt.

Arrogans och elakhet

”Klassisk moderat fördelningspolitik” är Ulla Anderssons (V) sammanfattning av budgeten (citat SvD 1017). Under citatet kommenterar tidningen att Andersson anser att avgiftshöjningar äter upp skattesänkningar. Varför detta anföringsverb? Att högern vill ha lägre skatter och högre individuell finansiering och nu har fått möjlighet att genomföra det är odiskutabelt. Andersson kan inte anse ett faktum.

Flera jobb utlovades, enbart skattesänkningar levererades. Inte ens dåliga förslag för fler jobb (pigavdrag, sänkt arbetsgivaravgift) genomförs. Mer angeläget var att halvera förmögenhetsskatten och sänka a-kassan, samt höja a-kasseavgiften och ta bort underklassens enda avdrag! En prestation av makalös arrogans.

Extra motbjudande är nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. En utmärkt inrättning vars underlag går att använda inom snart sagt vilket arbetsrelaterat område som helst, från rehabilitering till diskriminering. Regeringen menar att forskningen kan skötas på universiteten, och det ligger något i det. Men resurserna har inte överförts dit.
Sturesson på Arbetslivsinstitutet finner beslutet ”besynnerligt” med det forskningsbehov som nu finns: psykosocial arbetsmiljö, ökad stress, korttidsrekryteringar, ny arbetsmarknadspolitik.
Dessvärre är det nog så enkelt att regeringen inte vill veta hur folk har det på jobbet.

Budgeten som helhet är rå klasspolitik. Nedläggningen av ALI är ett stänk av ren elakhet.

Greider, Borelius och bussen

I tillfällig exil i Dalarna får jag nöja mig med nyheterna i Dalademokraten, vilket inte är det sämsta! Det mest nödvändiga finns med: Borelius och Nordkorea (säger man det fort låter det som Borrelia). Men det idisslade överflödet slipper jag, istället får jag regionala upplysningar som nästan alltid är positiva. Mejeriföretaget Milko går äntligen med vinst. Ungdomsrådet i Avesta arrangerar disco med gratis bussar. Lyckad teknikspaning på Hedemora skolor. Och ett fabriksmuseum i Borlänge lyfter fram en kvinnoarbetsplats mitt i stålstaden. Man skulle kunna inbilla sig att man lever i en hanterbar värld. Visserligen har de anmälda sexbrotten i Falun ökat med 40%, men samtidigt är det bra att de anmäls.

Göran Greiders vanligen utmärkta ledare har rubriken ”Överklassarrogans!” Det gäller förstås Borrelian, hon som glömde var hon lagt miljonerna när hon hyrde barnflicka. Det är som en gammal kommunist jag känner brukade säga: ”Underskatta aldrig överklassens okunnighet.” Okunnighet om människors levnadsvillkor, om skillnaden på miljoner och timlön, om att lagarna gäller alla. Eller snarare ignorans, det vill säga den okunnighet som i sitt totala självförhärligande är oförmögen att reagera på stimuli om att annan kunskap finnes och andra intressen är möjliga.

En insikt jag skulle unna SL-Connex i Stockholm är denna: Nu kom bussen. Det betyder att klockan är fem.
Året om samma oslagbara prestation: i soldis, i snödjup, med älgar. Bussen kommer - ställ om klockan!

Ska nya röster sjunga

Kurs för nya medlemmar på Vänsterpartiets kursgård i Roslagen, och nytt rekord: kursen är fulltecknad, överfull!Revanschlusta är inte att förakta. Omkring 800 personer har sökt medlemskap i vårt lilla förlorarparti före och inte minst efter valet.

Röster från deltagarna:
”Kan partiet inte ens vinna ett val måste jag ju in och hjälpa till.”
”Kan inte fatta att jag inte gått in tidigare, dethär verkar ju kul!”
”Fantastiskt, att sitta här med fyrtio glödande hjärtan.”

Fyrtio envisa och energiska personer som vill göra en insats för rättvisa. Fyrtio kloka personer som i grupparbetena kommer fram till riktiga, rimliga vänsterståndpunkter på goda grunder. Fyrtio oerhört olika personer som valt att ta personlig ställning.
Fyrtio nybörjare. Fyrtio kamrater fler.
Fyrtio glödande hjärtan.

Fyra år i opposition. Fyrtio års babylonisk fångenskap.
Gamla partirävar som nöter vårt revolutionära tålamod välkomnar glödande hjärtan med fyrfaldiga hurrarop:
Framåt ska vi. Leve medlemmarna!

"ska nya röster sjunga..."
Mikael Wiehe

Kamrater

Än en gång begravdes en kamrat. Frid lystes under den röda fanan. I enlighet med hennes önskan spelades Cornelis och Totta Näslund. Alla sorters blommor smyckade kistan, inte minst nejlikor. Det var anspråkslöst och mycket värdigt.

Den värdigheten är det som de aldrig kan ta ifrån oss, de som spottar på röda fanor. Vissheten om att vi gemensamt har varit delar i en världsomfattande rörelse för solidaritet.
Ett litet parti av stora ord: Värld. Rörelse.
Vi var i det tillsammans. Vi måste gå ur det var för sig. Det är då, när en av oss går, som vi erfar betydelsen av ett annat stort litet ord: kamrater. När en kamrat är borta saknas hon, och samtidigt ser vi varje kamrats betydelse. Den lilla i det stora.

Sedan spelades Jösses flickor - Ååå tjejer. Ettpar av oss som varit med länge grep tag i varandras händer och hörde våra 70-tal fladdra förbi med tunna röster. Röda fanor, hår och sjalar, banderoller och stjärnor - en hälsning ur rörelsens och vårt eget förflutna. Så stora och små vi har varit - och så modiga - vi kamrater.
Detta är vårt. Det kan aldrig tas ifrån oss.

”Det finns en värld och vi ska vinna den / där vi kan leva våra liv
och vi ska söka den och finna den / den ska bli din och min”
Mikael Wiehe

Sydsvenska känslor

I Sydsvenskan (1004) kan vi läsa om varför gamla hamnarbetare röstar på Sverigedemokraterna: De är trötta på gäng och kriminalitet, och oroar sig (”helt berättigat”) för islams utbredning.

Kriminalitet är onekligen tröttsamt, rent av förargelseväckande. I synnerhet om den bedrivs i tätt sammanhållna klickar utanför samhällets kontroll. Detta oavsett om gängen utgörs av öststatsmaffia, pingstvänner på avvägar eller skattesmitande cocktailbröder på Sällskapet. Men jag ser ingen logik i att av frustration lägga sin röst för en utarmning av samhällets resurser av internationell kunskap och yrkesfärdighet.

I artikeln beskrivs arbetarrörelsens gemensamma ”skötsamhetskultur”, och frågan ställs varför det är fel att kräva densamma av de nya svenskarna. För att uttrycka det drastiskt: om skötsamhet är en kultur kan den inte befallas fram, oavsett klass- eller etnisk tillhörighet.
Om den däremot är en överenskommelse mellan individen och samhället måste vi se till att ha ett samhälle där sådana överenskommelser innehåller något väsentligt gott för individens levnadsvillkor.

Vidare efterlyses en ny debatt om den ”värdegrund” samhället bör vila på. Men samhället vilar inte på värderingar, utan på människors arbets- och levnadsvillkor (förhållandet mellan arbete och kapital, om man vill vara petig). Det visste den tidiga arbetarrörelsen. Varför brister den insikten idag? Kan vi inte diskutera det istället? Diskutera varför det blivit legitimt att skylla samhällsproblem på immigranter? Den arbetarrörelse jag kände skulle inte ha lånat sig till det.
Eller... iallafall inte så billigt. Inte utan att få ut något bättre av det än en stunds känsla av överlägsenhet. Är känslor det vi kämpar för idag?

Slutligen utmålas den ”naiva kulturrelativismen” som en grogrund för högerextremism. Men återigen, grunden för idéer och ideologier utgörs av människors arbets- och levnadsvillkor. Jag tror till och med att grogrunden för en kulturrelativistisk ståndpunkt kan härledas till de konformistiska framgångsår när vi blev itutade att utvecklingen skulle göra det bättre för alla. Det var både klass- köns- och etniskt blint att tro det.

Det är faktiskt en riktig skitartikel. Jämlikhet mellan könen som ”grundläggande västerländskt värde” finns minsann också med, det vore liksom tomt utan det. De refererade karlarna tror sannolikt själva på det. För vidare kommentarer se Adrian Kabas blogg, där jag hittade artikeln.

Kriget är slut

Kriget är slut nu.
Det brukar sägas att rasismen inte blev politiskt och mänskligt inkorrekt förrän efter andra världskriget, när dess konsekvenser avslöjades. (Det som kolonialismen tidigare uppenbarat ansågs inte på samma sätt graverande.) Men sextio år räckte för att återigen beslöja konsekvenserna, och idag är det åter politiskt möjligt att vara rasist. (Fast man kan kalla det något annat.) Det skulle då innebära att kriget, det som vi åt och kräktes under hela min uppväxt och som definierade en stor del av mitt vuxna liv, äntligen är över.

Europa består fortfarande av fascistoida småstater. Tidigare bekämpade staterna varandra. EU gör sitt bästa att sätta stopp för detta, eftersom handeln störs om definitionen av varandra är på minsta vis oklar. Och eftersom kolonialismen sedan länge har gått in i en mer förfinad fas, är det enda som återstår för fascistoida småstater att leta efter fienden inom gränserna. Det är bara människor som har utrotats. Inte idéer.

Så nu när det europeiska omfördelningskriget äntligen är slut, ser vi bara början.

Lesbisk honnör

Har varit på semester i Amsterdam med vandringar i timtal längs kullerstengator och kanaler, över broar, upp- och nedför trappor, hela tiden förbi det ena lutande 1600tals-huset efter det andra. En sällsam harmoni vilar över staden - så länge man inte är funktionshindrad, nerdrogad eller prostituerad.

På Stadsmuséet visades bilder och film från den första kända lesbiska baren. Redan på 1930-talet drogs den igång av en kvinna som struntade i vad folk tyckte, enligt hennes syster som var intervjuad i filmen. Hur hon undgick vad folk tyckte under krigsåren är obegripligt, men baren var öppen tills nångång på 60-talet. Män var välkomna en gång om året. Det var på Drottningens födelsedag.
Så ska dom tas. Män, eller drottningar, eller folk som tycker.

När vi senare satt i en taxi pekade chauffören inåt rödljus-distriktet och sa apropå ingenting alls: ”Därinne låg den första lesbiska baren. Hon som drev den är död, men systern bor kvar. Hon har stängt baren, men allting därinne är kvar som på 60-talet. Hon bor ovanpå, jag tror hon är 90 år nu. Ibland är hon ute med hunden om nätterna. Mitt i denhär skiten, bara hallickar och porno-shops. Men det är ingen som rör henne. Alla vet vem hon är, och där hon går med sin hund är hon nog den enda som är respekterad i hela detdär kvarteret.”
Tyst gjorde vi honnör för nonkonformism och gamla systrar.

Gatan har talat

Kommentar överflödig

Negrer i den gamla skolan

Flamman skriver, som så många andra just nu, om Sverigedemokraternas framgång. Daniel Poohl från Expo förklarar att somliga helt enkelt är rasister, medan andra översätter arbetslöshet och kriminalitet till invandrarproblem (som om inte kopplingen är rasistisk i sig). I mer välbärgade områden har det blivit mer rumsrent att rösta på Sverigedemokraterna efter andra partiers hårdare-krav-politik.

Därför är Sverigedemokraternas framgång inte särskilt oväntad. Den traditionella konservatismen, med krav, kontroll, test och övervakning på hårda sidan och det ljuva hemmet och den goda modern på mjuka sidan, gav framgång åt Kristdemokraterna och skulle ha gjort det också åt Folkpartiet om de hållit sig till datorlagen. Varför skulle den då inte ge framgång åt Sverigedemokraterna hos de väljare som accepterar eller önskar att människor med utländsk bakgrund ska pekas ut särskilt.

Nostalgivågen och rasismen hänger ihop. I den gamla goda skolan fanns negrer bara på bild, lata och barnsliga. Zigenare fanns i verkligheten, men åkte ut eftersom de inte kunde anpassa sig. De politiker som vill ha den gamla goda skolan förespråkar inte rasism, men kan inte - får inte tillåtas - dra sig undan helheten i det förflutna de frammanar.

Kunskapen och dess dödgrävare

En klok socialdemokrat har bloggat om fullmäktigemötet i vår lilla stad. Själv satt jag på läktaren sprängfärdig att blåsa en åder på borgerlig inskränkthet. På dem som trodde att skoldebatt går ut på att köra konventionellt gnäll på oordning och moralkakor om läxor och kontroll. Ingen paragraf i Kommunallagen kan hindra sådan argumentation, men att upphöja den till ett ideologiskt ställningstagande för kunskap är faktiskt pinsamt.

En av de borgerliga hade vikkat tre veckor på gymnasiet där han gav läxor jämt så eleverna blev jättenöjda. Det var väl bra. Men om denne ex-vikarie tror att tre veckors fallstudie är tillräcklig för tvärsäkra yttranden, då saknar han respekt för kunskap och framför allt för hur man skaffar sig den. Vi pedagoger brukar räkna med lite längre tid och lite bättre underbyggnad.
En annan borgare sa att han var emot ”flum”. Begreppet användes odefinierat och utan koppling till den övriga diskussionen, eftersom ingen sagt sig vara för ”flum” eller i övrigt väckt frågan om ”flum” på detta möte. Kanske greps han av ett emotionellt laddad sug efter personlig varudeklaration - men vi pedagoger förväntar oss att man introducerar och förklarar sin begreppsanvändning om den ska syfta mot ökad kunskap.
Borgarna var också måna om ordning och reda och sa det massor av gånger, i enlighet med den pedagogik som kallas ”upprepning till leda”. De flesta av oss kan redan den läxan eftersom vi läst deras valmanifest. Medan deras inbitna tro att den röda sidan arbetar för oordning och oreda tyder på att de missat kunskapens mest elementära del; faktainsamlandet.
Såsom i valrörelsen så ock i fullmäktige. Det enda de självutnämnda kunskapsförespråkarna presterar är en demagogi så kunskapsfientlig att den nästan är folkföraktande.

Några stackars liberaler skruvade lite på sig när ovan nämnda socialdemokrat sa: ”Det enda som skulle kunna få mig att leta efter en fristående skola åt mina barn är om skolorna i vår stad ser ut som i Folkpartiets reklamfilm.” Men liberalerna har bara att välja på att vara generade eller rycka upp sig, för ingen av deras företrädare vågar ta en diskussion om kunskap och hur den genereras.
Fakta - färdighet - förståelse - förtrogenhet. De är pelarna i kunskapens hus enligt gällande läroplan; en utmärkt modell över kunskapens natur. Om jag trodde på upprepning-till-leda skulle jag ge dem det i läxa.
Men viljan att lära måste finnas först.

Organisering av ett förvånat folk

Veckan efter valet gick vi ut med flygblad igen. Det var på tiden. Medborgarna såg mest förvånade ut. Några sa ”jag har redan röstat”. Andra ”varför kommer ni hit nu?”, men det säger de mitt i valrörelsen också.
Politiker förväntas vara ute bland folk, och när vi är det undrar folket varför. Det är bara en såndär sak som är.

Vi har lärt av Joe Hill. I allt vi säger ligger ett ”Sörj inte, organisera” i olika ordval och tonfall. Vi har lärt att förlora och att börja om från början. Vi värjer oss från lärdomen att man minsann inte får något genom hårt arbete!

Några röster ur folkdjupet var nyfikna och oroliga: ”Hur ska det bli nu? Ska de sälja bostäderna? Lägger de ned Kulturcentrum?” Det vet vi inte, men misstanken ligger nära till hands. Så folket frågade: ”Vad tänker ni göra nu?”
Men se nu var det tänkt att ni ska göra något!

Fixarrollen har aldrig passat vänsterpolitiker. Nu sämre än någonsin. Om vi ett enda ögonblick glömde bort att det är aktivitet som bär vår rörelse har vi all anledning att dra oss det till minnes nu och handla utifrån det. Även om folket ser förvånade ut.
Antingen är detta djupt avslöjande för hur politik har bedrivits. Eller så har de bara inte kommit igång.