Förintelsens minnesdag

Det jagas fortfarande i skogarna vid Sobibor

efter Shoah

Tiden etsades fast

trodde vi

dåtid, den tiden som vi sa.

Den går aldrig över.

Det som hände då

hände inte då

utan där,  

platsen som ständigt pågår.

Kroniskt där

femtio år senare

berättade de överlevande

vad som hände.

Röken stiger.  

Nutid är ett när

nu när vi bygger

tänker försöka bygga

en värld av värdighet, mänsklig

Försäkringen i vårt försök är

varslet från den tid som skulle vara fastetsad

men som inte går över.       

Borlänge 160501.

1.

Det började: Ni får inte leva bland oss.

Det förkortades: Ni får inte leva.

Ibland öppnades luckorna på tåget

vi såg bara deras ögon

som djur

Ni ska jobba på fabrik, sa vi till dem.

Sedan fick de se vad det var för fabrik!

Hårda transporter var det

på natten hade minst fyra dött

hur de nu lyckades med det

Ni får inte leva bland oss.

Ni får inte leva.

Här bor vi fint

det stod tomt efter kriget

judarna gjorde träsniderierna

de hade den här gatan

De var väl som vi

fast annorlunda,

de hade guld

Sedan var det Arbeits-Juden man träffade

Belzec kommer jag inte ihåg

men det var en judepojke som sjöng

satt i båt på floden och sjöng så fint.

Tänk att han klarade sig, det var roligt att höra!

Man förstod ju efteråt

hur hemskt det måste varit för dem

att begrava sina egna

                          

Vi är vi

de hade guld.

De begravde sina egna.

Förintelsen var hemsk

för dem.

2.

I omklädningsrummet fanns

graffitti på jiddisch

så att de började förstå

Sjukstugan hade en flagga med ett rött kors

så de inte skulle oroa sig

Kläderna skulle av förstås,

sen sköts de med nackskott

Den som var stark fick jobb

skyffla ut liken

på den tredje dagen drog han upp sina barn

i skyffeln

Zyklon-arbetarna bar det röda korset

det återanvändes

för sin lugnande inverkan

De erfarna jobbade vid ugnarna

sist i produktionslinjen

benmjölet slängdes i floden

Sången som vi lärde dem

”Vi har blivit ett med Treblinka”

finns inte en jude som kan sjunga den idag

3.

Fem tusen i månaden dog.

Såklart, det var för många i ghettot

sådär gick det ju inte att hålla på.

När tågen kom in

lastades de av på rampen

Ingen massaker fick förekomma,

det skulle stoppa upp processen

När dödsångesten sätter in släpper kroppen ut allt

men också de ångestdränkta kläderna behövdes.

gamle Snåljåp var där

Intet fick hejda takten mot gasen

Huvudprodukten i Mauthausen var sten

huvudprodukten i Auschwitz var död.

Produktionsekonomin visar att

förbättrade förhållanden ledde till

färre döda i Mauthausen, och mer sten producerad

färre döda i Auschwitz, och mindre död producerad.

Faktorer värda att väga in

i Snåljåps manufaktur.

Ett block var annorlunda

bara en fjärdedel av dem dog

Det var ovanligt i Auschwitz

4.

Det gick rykten.

Det var ju bara rykten!

Något rykte hörde man väl

i slutet av -44.

Tågtidtabellen visade fem timmar

mellan avlastning och avgång

då kunde man ju undra över ryktena.

Det är klart vi undrade,

men vi visste ju inget!

Det var som en vanlig resebyrå

barn under fyra år åkte gratis

fanns ingen Förintelse-budget på Mitropa.

Specialtågen går fortfarande

för gruppresor, precis som då.

Tågen beställdes av ministeriet,

vi visste ingenting.

Auschwitz var en av destinationerna på resan

det stod i tidtabellen

men då visste man ju inte

Ministeriet skickade iväg folk, kriminella, kanske judar

det visste inte vi

Men jag var av en viss betydelse,

utan mig skulle tågen inte ha kommit fram!

De visste vart de var på väg

vi visste inte vart de var på väg

fast det gick rykten

Femtio lastbilar på en kväll här i stan

vi visste inget

De visste, när de kom fram

och såg att ingen var där

Dödstalen är statistik

sånt visste vi ingenting om

Vi var ju inte där

5.

Etik i efterskott:

Självförvaltningen fungerade bra

Ghettot fungerade väl

gjorde det inte?

- Czerniakowskis dagbok

Va, finns den kvar?

Oj då

Stackarna på tåget, de fick åtminstone vatten

- Vem gav judarna vatten?

Vi gjorde det! Vi polacker!

Etik när den är akut:

Nej det går inte!

Vem tar hand om barnen

om vi gör uppror?

Under Europas mulna skyar

ser du lövhögen

mörka multnande blad

men det är skedar

små skedar

”Kunde du slicka mitt hjärta

skulle det förgifta dig”

Helena Duroj

Vi står inte ut! Använd demokratin!

Vi står inte ut!

När vi inte orkar längre, ”och ändå inte mördar” som Bodil Malmsten en gång skrev.

När vi inte står ut och ändå avstår från att ta till våld, då finns det de som har det mycket värre, men bara har våld att vänta.

När barn och unga vuxna – och vari består den stora, avgörande skillnaden mellan 17 och 19, den skillnad som är nödvändig enbart juridiskt – när barn och unga vuxna inte står ut längre, när de inte orkar längre, då är det för att de ska utvisas till ett land där de sällan har något förflutet och definitivt ingen framtid.

     Ena dagen: Jag vill studera, jag vill bli läkare, jag vill bli ingenjör, jag vill göra något bra för Sverige som tog emot mig, jag vill åka till fattiga länder och bygga upp!

     Nästa dag: -

     Barnet säger ingenting, men visar flygbiljetten hen fått med posten.

Resultatet av vår skitregerings nya migrationspolitik: Unga människor stöts ut ur systemet som de antas inte höra till, systemet som antas kollapsa vid mötet med dessa igår så entusiastiska personer.

     Barnet medmänniskan slutar tala och visar flygbiljetten.

     Kommunala tjänsteutförare når därför inte upp till kvalitetskriterierna. Ty vi står inte ut.

     Kvalitetskriterierna gäller. Lagar och regler gäller.

     Medmänniskan ska ut.

Därför står vi inte ut. Vilket redan det är för mycket att säga, när det inte är vi som ska bort.

     Därför orkar vi inte längre, ”och ändå inte mördar” – det ligger inte i vår sak att ta till våld, vi går inte in i terroristresonemang. Vi bara argumenterar, vi söker humanistiska eller kristna eller juridiska eller normalt solidariska skäl för självklarheten att medmänniskor ska mötas av just medmänsklighet, att de ska få ett andrum, att åtminstone inte barn ska drabbas av vår egen fungerande kapitalisms interna andliga systemkollaps.

Hur kändes det för medmänniskor i gårdagens Tyskland när de såg grannar och medmänniskor köras ut ur landet via lastbil eller tåg? Stod de ut? Eller vågade de inte säga emot?

     Visst finns det stora skillnader mellan den diktatoriska regimen för åttio år sedan, och dagens demokratiska svenska regering som kör ut människor med en flygbiljett som de får med posten och tar med till skolan som en förklaring till varför de inte längre orkar göra sitt bästa att klara kunskapskraven. En skillnad är att barnen idag tror att det finns någonstans där de kan söka skydd. Tyvärr illusoriskt.

     En annan skillnad är att vi idag kan och vågar protestera, utan att själva bli ivägkörda.

     Så protestera är vad vi måste göra.

     Någon djävla nytta ska man väl ändå ha av en demokrati.

Gör vad du kan. Gör det idag.