Svårt med Aha-upplevelsen?

Jag kommer inte på länge än att hinna läsa Andreas Malms bok om hatet mot muslimer, och tror inte heller att jag utgör den främsta målgruppen, eftersom jag redan delar Malms uppfattning att det existerar ett hat mot muslimer och att detta hat alltmer normaliseras (även om jag skulle uttrycka det som att det är en fråga om rasism som för närvarande kanaliseras mot muslimer). Antagligen hoppades både Malm och förlaget på att kunna redogöra för företeelsen som ibland kallas islamofobi för att någon läsare som inte observerat den skulle få en aha-upplevelse.

Tyvärr verkar förhoppningen få svårt att uppfyllas. Boken har i flera recensioner bedömts vara för tjock och oredigerad för att väcka nya insikter, och vi som redan skaffat oss en insikt av ena eller andra slaget förefaller väl så bestämda i vår uppfattning, boken förutan. Det vill säga: de som anser att islamofobi och strukturell rasism är oprecisa begrepp för marginella problem tänker fortsätta tycka det, vilket i sin tur fungerar som bekräftelse på den oro vi andra hyser för en samhällsutveckling av förstärkt sortering och kontroll.

De recensioner jag läst är med få undantag seriösa, med starkare invändningar mot bokens utformning än mot innehållet. En vanlig kritik när det gäller innehållet är att Malm inte tar upp den militanta islamismen, vars förklaringsvärde antas vara mycket högt. Det är som om islamismen vore vår ursäkt för den pågående diskrimineringen!
Malm själv uttrycker det såhär: ”/De menar att/ islamofobi måste ständigt återföras till vad muslimska aktörer själva gör och ses allt som oftast som en naturlig reaktion på islamism. ”

De politiska och sociala villkor som genom ayatollor och politiska despoter ligger bakom att kvinnor och män förtrycks i olika muslimska länder är inte orsaken till att människor nedvärderas och utestängs när de väl är här.

Etikett eller innehåll?

Andreas Malm bemöter här några av de kritiker som menar att islamofobi inte finns. Inlägget visar hur viktigt det faktiskt är att hålla isär saker och vårda sin begreppsapparat. Bland annat av det enkla skälet att de fullständigt rena begreppen inte finns.
Att man sedan ändå kan bli missförstådd med vilje handlar mer om anständighetsnivå.

Enbart populister debatterar med hänvisning till att ”alla vet ju hur det är”. De som Malm har mött i debatten är de som istället försöker plocka poäng på att genom snäva avvägningar finna fel i begreppsapparaten. De i någon mån kvasiintellektuella.

Googlar man på ordet islamofobi kan man dels hitta texter där en Elensky tycker att det är ett skrämselord, dels Gustav Fridolin som ser det som en del av muslimers brutala vardag. Detta är bara ett exempel på hur de som vill hårklyva terminologi inte kommer så mycket längre än till just terminologi. Det är som när jag började i integrationsbranschen och folk varje gång på nytt påpekade att "ingen vet" vad integration är. Mitt svar var att det stod var och en fritt att definiera eller förhålla sig till begreppet, och om de ville vara snälla och göra det fort så vi kunde fortsätta därifrån.
Nu hävdar somliga att "ingen känner igen sig" i islamofobin. Nej föralldel, bara de som drabbas.
Är det viktigaste då om de använder en obekväm glosa, eller – att de drabbas?

Etnisk rensning bort mot Storgatan

Andreas Malms insiktsfulla artiklar om islamofobi ledde bl.a. till att DN känner sig föranlåtna att också ge utrymme åt Jimmie Åkesson. Han anser att det är stämplande att bli kallad islamofob. Förklara det, när det är rädsla han ger uttryck för. Han är noga med att han inte hatar muslimer, han vill bara ha dem någon annanstans. Malms tydliga svar är: "Sverigedemokraternas mål kan bara nås med etnisk rensning."

Vad Åkesson inte har förstått att många muslimer är svenskar. Eller att det finns svenskar som är muslimer. Så när SD-Kuriren talar för "omfattande hemsändelse" av muslimer handlar det i allmänhet om hem till Nygatan eller Stortorget.

- -
PS1: Det är inte en gammal tradition att hålla skolavslutning i kyrkan. Det är en ganska ny tradition sprungen ur bristen på samlingslokaler, vilket ser lite olika ut från plats till plats i vårt avlånga och olika land.

PS2: När jag bloggar i detta ämne hoppar det ofta in någon kommentator som med lätt försmädligt tonfall undrar var jag bor. Om det är i något avseende en kvalifikation för debatten, står det i min profil.

Etablissemang och islamofobi

Ännu en vass artikel av Andreas Malm om islamofobi. Jag är särskilt nöjd med det stycke som pekar på att islamofobin framför allt verkar som ett medel för att bekräfta och befästa Europa. Under tidigare århundraden var det nidbilden av juden som utgjorde ett hot mot nationen – kunde den enskilde medborgaren verkligen vara både tysk och jude? Nu är det rädslan för en hel civilisation som tänks ta över institutioner och sedvänja från Siracusa till Kiruna. Det självutnämnda upplysningens och humanismens Europa vilar på så bräckliga benbitar att det kräver en fiende för att hjälpligt hålla ihop fasaden.
Därför, skriver Malm, marscherar islamofobin i takt med tiden. Och därför kan prominenta EU-politiker skylta med sin illvilja.
"Medan den traditionella antisemitismen har spelat ut sin historiska roll i och med överskridandet av nationalstaten växer islamofobin snabbt fram som det definierade tillståndet för det nya Europa, skriver Bunzl” skriver Malm. Ja, och varför inte definierande?

Europas etablissemang har haft svårt att ange något gemensamt enande för vår kontinents mosaik av folk och historia. Risken finns att de har funnit det tillslut.