Rosengård igen

Den mest intressanta iakttagelsen i Rosengårdsstudien är att omflyttningen har eskalerat så att halva befolkningen i stadsdelen byts ut inom fem år. Myndigheterna vet inte alltid vilka som bor där och isåfall var, vilket försvårar situationen för alla. Redan i skolan minskar möjligheten till identitet och vikänsla när klassen hela tiden förändras.
Att påverka flyttmönster och bostadstillgång är inte en religionsfråga.

En katastrofal iakttagelse i studien är underkännandet av hela yrkesgrupper. De så kallade brobyggare eller kulturtolkar som anställs för att förbättra dialogen sägs ha fått tjänsterna av ”fel anledning” eftersom de har felaktiga värderingar. Uselt rekryteringsförfarande, kanske? Respondenterna i studien vill också kointrollera modersmålslärarna som ”används till allt”, ”går hem och medlar i familjekonflikter” med mera trots att ”man inte vet vilka värderingar de förmedlar”. Om det är sant att arbetsgivaren utnyttjar sin personal till uppgifter de vare sig har betalt för eller kompetens till är det skandalöst.
Det är möjligt att Malmö kommun begår dessa misstag. Till dess försvar kan sägas att vi hittills tagit avstånd från åsiktsregistrering av personalen, och vilka ska man kolla först? Muslimerna, poliserna, cheferna?

När jag helt nyligen talade med en polis (av den sorten som inte pratar om apejävlar) om extremistproblematiken sa hon: Hitta gärningsmännen!
Belysande i sin enkelhet. Rapporten handlar om ett hotfullt, namnlöst kollektiv (så som muslimer ofta framställs i svensk press). Men sagespersonerna backar ändå, säger att det rör sig om enskilda, något som framstår ännu tydligare i Rosengård-rapportens appendix, redogörelserna från Köpenhamn och Amsterdam.
När rapportens ansvariga samt Sabuni tar till orda får de det att låta som att vi andra tvivlar på existensen av åsiktskontrollanter eller imamer som är översittartyper. Sabuni frågar om vi tror att respondenterna ljuger – vilket är enbart fånigt, när kritiken går ut på att det är åsikter det handlar om.
Vad samhället måste göra, istället för att sprida farhågor kring en hel grupp, är att söka reda på dem som går att anklaga för något; alltså hitta gärningsmännen!

Extremism är farlig, men behöver inte vara gåtfull, hotfull och främmande. I stort sett är det ett sektbeteende. Flykten in till de likasinnade. Att ta sig ur en sekt är svårt för den enskilda, och omöjligt om världen utanför inte har något att erbjuda. Så som goda livsmöjligheter, arbete och makt över sin situation, självaktning och hopp.