Rasrena som inte har gjort något

Rekommendation
Maja Hagermans ”Det rena landet - om konsten att uppfinna sina förfäder” granskar historien, vilket betyder hur historien skrevs. Det var svenska vetenskapare som med understöd av konstnärer skapde myten om vårt enhetliga germanska folk. Dessa föreställlningar om oss rasrena, av omvärlden opåverkade svenskar har format tankarna och med dem politiken in i modern tid. De påverkar oss säkert ännu genom frånvaron av avståndstagande. Det onda placeras bekvämt i nazi-Tyskland, medan vi som vanligt inte har gjort något.
Utgiven av Prisma 2006. Finns på www.bokus.se

VFP och orättvisans orsaker

Hur ska vi möta och bemöta Sverigedemokraternas väljare? Det enda sättet att nå dem antas vara att ”tala med Vanligt Folk om deras Problem”. Idén är bra, men inte så enkel att utföra som den låter. För om Vanligt Folks Problem är att invandrarna är kriminella - vad ska då vi tala om? Vi kan förstås komma med prövande frågor och demografiska eller sociologiska förklaringar, men då har vi redan slutat tala om Vanligt Folks Problem. V.F. får bättre svar från detdär partiet som inte sopar deras P under mattan*.

Vi kan också ifrågasätta varför V.F. har ett så stort P med de kriminella invandrarna men inte med de kriminella svenskarna. Varför de har hakat upp sig på just det, bland alla de P som V.F. onekligen har. Varför i H riktar de sin vrede nedåt istället för uppåt?

Vänstern är inte så bra på att prata om hur man sätter dit kriminella invandrare, asylturister, sjukkassefuskare och andra arbetsovilliga. Och vi ska inte heller bli bra på det! Hur präktigt det än låter måste vi försöka lotsa in folk på verklig orättvisor och orsaker.

Tro inte att SD har lyckats därför att de är lyssnande och empatiska. De har lyckats därför att de enkelt uttrycker ett tankegods som är inbäddat i strukturerna, så att V.F.P inte är något annat än en bekräftelse av snart mytologisk kaliber.

Det måste väl ändå vara ganska enkelt att fatta, att det är svårare att fatta något svårare!?

*”Sopa under mattan” = populistsvenska för att se saker från flera håll. Till exempel att se både skiten och mattan, se mattans tråd och varp, dess mönster och nötning.

Geografisk biografi

Nytt arbete - inte mycket blogg. Jag är tillbaka där jag alltid har varit.

Geografisk biografi

Utanför alla köpcentrum
letade jag efter min egen bil
tills jag känner igen alla dagis från insidan
Skolgårdarna är mitt vardagsrum
där jag säger till
varenda unge när jag vill.

Kyrkligt kaffe i församlade bokmöbler
är bara blask
Här står Vårdcentralen närmast Gud
Orden finns på biblioteket
som aldrig någonsin frågar varför.

Jag har suttit på alla pizzerior
med alla fulla finnar
väntat med alla schizziga
på alla parksoffor
för att få röka någonannanstans
än utanför alla socialkontor
med alla olyckliga, alla kolleger
alla olyckliga kolleger.

Jag har alltid varit i förorterna
lekt i natur av obändig oländig
sprängsten och blålera

Jag har väntat alla gångerna
i frusen pendlartrötthet invid

spårens livlina och sorgband.

Jag har alltid ätit den förbaskade varmkorven
- hela mitt liv har jag begärt det:

extra stark

senap -

Har du marscherat i snöstorm över fälten

på väg mot din försörjning,
har du avgudadyrkat
sopätande måsars språng vid horisonten?

Har du också stått vid randen av soptippen
och längtande lyssnat efter motorvägsbruset?

Lokal skandal

Är du trött på borgerliga skandaler? Gå då INTE in på www.vansterpartiet.se/sundbyberg, och UNDVIK nyheterna på www.tv4.se. Det är väl ingen som längre orkar höra talas om borgarnas sedeslösa leverne. AVSTÅ alltså ifrån att få reda på mer om det moderata kommunalrådet som beviljade tandvård åt sig själv istället för åt utsatta kvinnor. Ägna dig åt politik istället. Eller borsta tänderna helt utan ersättning!

Fokus på fakta

I tidningen Fokus finns en del fakta om de högerextrema valframgångarna. Först redovisas en gallup-undersökning som visar att mellan 10-40 procent av befolkningen stämmer in i olika ståndpunkter ur Sverigedemokraternas program. Det går alltså inte att bortse ifrån att en stor del av deras väljare vet vad de gör. Om dessa väljare vet man egentligen inte mer än att de är flest äldre och flest män. Men de undersökningar som pågår tyder på att misstro mot politiker och myndigheter och pessimism inför framtiden är kan vara gemensamma nämnare.

Med viss tillfredsställelse konstaterar jag att det i Vänsterpartiets definition av ett integrerat samhälle ingår ”berättigad tilltro till samhällets institutioner och orsak att känna framtidshopp”. De högerextrema väljarna är i sig tecken på samhällets desintegrering.

Något som komplicerar strategidiskussionen för vänstern är de två motsägande framgångsfaktorerna för högerextrema partier: dels att de kommit att inkluderas i den normala politiska skalan, dels att de framstår som det enda alternativet till de etablerade partierna. Båda dessa villkor har varit för handen i olika delar av Sverige, och Sverigedemokraterna tjänar på båda. Alltså kan det slå fel vilken motstrategi vi än väljer - att vända oss till dem eller att avstå. Detta understryks för övrigt av exempel från le Pens Frankrike.

Ytterligare en framgångsfaktor är om Sverigedemokraterna lyckas få igång en diskussion på sina villkor om hårdare tag mot invandrare. Där banade Ny Demokrati vägen för dem redan på 90-talet, år 2002 hängde Folkpartiet på, och därefter övriga partier. Det är inte så mycket frågan om att de ”vanliga” partierna plötsligt blivit rasistiska, utan att de nu kan sätta ord på den rasism som alltid funnits inbäddad.

Som nödvändigt för att skapa alternativ mot högerextremismen anger Fokus bl.a. en fortsatt polarisering i höger-vänster-ståndpunkter. Det går inte att fortsätta på dethär viset, inte om det är ett demokratiskt, humanistiskt samhälle vi vill ha. Geggar man ihop politiken i ljusblått och orange blir resultatet - brunt.

Arrogans och elakhet

”Klassisk moderat fördelningspolitik” är Ulla Anderssons (V) sammanfattning av budgeten (citat SvD 1017). Under citatet kommenterar tidningen att Andersson anser att avgiftshöjningar äter upp skattesänkningar. Varför detta anföringsverb? Att högern vill ha lägre skatter och högre individuell finansiering och nu har fått möjlighet att genomföra det är odiskutabelt. Andersson kan inte anse ett faktum.

Flera jobb utlovades, enbart skattesänkningar levererades. Inte ens dåliga förslag för fler jobb (pigavdrag, sänkt arbetsgivaravgift) genomförs. Mer angeläget var att halvera förmögenhetsskatten och sänka a-kassan, samt höja a-kasseavgiften och ta bort underklassens enda avdrag! En prestation av makalös arrogans.

Extra motbjudande är nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. En utmärkt inrättning vars underlag går att använda inom snart sagt vilket arbetsrelaterat område som helst, från rehabilitering till diskriminering. Regeringen menar att forskningen kan skötas på universiteten, och det ligger något i det. Men resurserna har inte överförts dit.
Sturesson på Arbetslivsinstitutet finner beslutet ”besynnerligt” med det forskningsbehov som nu finns: psykosocial arbetsmiljö, ökad stress, korttidsrekryteringar, ny arbetsmarknadspolitik.
Dessvärre är det nog så enkelt att regeringen inte vill veta hur folk har det på jobbet.

Budgeten som helhet är rå klasspolitik. Nedläggningen av ALI är ett stänk av ren elakhet.

Greider, Borelius och bussen

I tillfällig exil i Dalarna får jag nöja mig med nyheterna i Dalademokraten, vilket inte är det sämsta! Det mest nödvändiga finns med: Borelius och Nordkorea (säger man det fort låter det som Borrelia). Men det idisslade överflödet slipper jag, istället får jag regionala upplysningar som nästan alltid är positiva. Mejeriföretaget Milko går äntligen med vinst. Ungdomsrådet i Avesta arrangerar disco med gratis bussar. Lyckad teknikspaning på Hedemora skolor. Och ett fabriksmuseum i Borlänge lyfter fram en kvinnoarbetsplats mitt i stålstaden. Man skulle kunna inbilla sig att man lever i en hanterbar värld. Visserligen har de anmälda sexbrotten i Falun ökat med 40%, men samtidigt är det bra att de anmäls.

Göran Greiders vanligen utmärkta ledare har rubriken ”Överklassarrogans!” Det gäller förstås Borrelian, hon som glömde var hon lagt miljonerna när hon hyrde barnflicka. Det är som en gammal kommunist jag känner brukade säga: ”Underskatta aldrig överklassens okunnighet.” Okunnighet om människors levnadsvillkor, om skillnaden på miljoner och timlön, om att lagarna gäller alla. Eller snarare ignorans, det vill säga den okunnighet som i sitt totala självförhärligande är oförmögen att reagera på stimuli om att annan kunskap finnes och andra intressen är möjliga.

En insikt jag skulle unna SL-Connex i Stockholm är denna: Nu kom bussen. Det betyder att klockan är fem.
Året om samma oslagbara prestation: i soldis, i snödjup, med älgar. Bussen kommer - ställ om klockan!

Ska nya röster sjunga

Kurs för nya medlemmar på Vänsterpartiets kursgård i Roslagen, och nytt rekord: kursen är fulltecknad, överfull!Revanschlusta är inte att förakta. Omkring 800 personer har sökt medlemskap i vårt lilla förlorarparti före och inte minst efter valet.

Röster från deltagarna:
”Kan partiet inte ens vinna ett val måste jag ju in och hjälpa till.”
”Kan inte fatta att jag inte gått in tidigare, dethär verkar ju kul!”
”Fantastiskt, att sitta här med fyrtio glödande hjärtan.”

Fyrtio envisa och energiska personer som vill göra en insats för rättvisa. Fyrtio kloka personer som i grupparbetena kommer fram till riktiga, rimliga vänsterståndpunkter på goda grunder. Fyrtio oerhört olika personer som valt att ta personlig ställning.
Fyrtio nybörjare. Fyrtio kamrater fler.
Fyrtio glödande hjärtan.

Fyra år i opposition. Fyrtio års babylonisk fångenskap.
Gamla partirävar som nöter vårt revolutionära tålamod välkomnar glödande hjärtan med fyrfaldiga hurrarop:
Framåt ska vi. Leve medlemmarna!

"ska nya röster sjunga..."
Mikael Wiehe

Kamrater

Än en gång begravdes en kamrat. Frid lystes under den röda fanan. I enlighet med hennes önskan spelades Cornelis och Totta Näslund. Alla sorters blommor smyckade kistan, inte minst nejlikor. Det var anspråkslöst och mycket värdigt.

Den värdigheten är det som de aldrig kan ta ifrån oss, de som spottar på röda fanor. Vissheten om att vi gemensamt har varit delar i en världsomfattande rörelse för solidaritet.
Ett litet parti av stora ord: Värld. Rörelse.
Vi var i det tillsammans. Vi måste gå ur det var för sig. Det är då, när en av oss går, som vi erfar betydelsen av ett annat stort litet ord: kamrater. När en kamrat är borta saknas hon, och samtidigt ser vi varje kamrats betydelse. Den lilla i det stora.

Sedan spelades Jösses flickor - Ååå tjejer. Ettpar av oss som varit med länge grep tag i varandras händer och hörde våra 70-tal fladdra förbi med tunna röster. Röda fanor, hår och sjalar, banderoller och stjärnor - en hälsning ur rörelsens och vårt eget förflutna. Så stora och små vi har varit - och så modiga - vi kamrater.
Detta är vårt. Det kan aldrig tas ifrån oss.

”Det finns en värld och vi ska vinna den / där vi kan leva våra liv
och vi ska söka den och finna den / den ska bli din och min”
Mikael Wiehe

Sydsvenska känslor

I Sydsvenskan (1004) kan vi läsa om varför gamla hamnarbetare röstar på Sverigedemokraterna: De är trötta på gäng och kriminalitet, och oroar sig (”helt berättigat”) för islams utbredning.

Kriminalitet är onekligen tröttsamt, rent av förargelseväckande. I synnerhet om den bedrivs i tätt sammanhållna klickar utanför samhällets kontroll. Detta oavsett om gängen utgörs av öststatsmaffia, pingstvänner på avvägar eller skattesmitande cocktailbröder på Sällskapet. Men jag ser ingen logik i att av frustration lägga sin röst för en utarmning av samhällets resurser av internationell kunskap och yrkesfärdighet.

I artikeln beskrivs arbetarrörelsens gemensamma ”skötsamhetskultur”, och frågan ställs varför det är fel att kräva densamma av de nya svenskarna. För att uttrycka det drastiskt: om skötsamhet är en kultur kan den inte befallas fram, oavsett klass- eller etnisk tillhörighet.
Om den däremot är en överenskommelse mellan individen och samhället måste vi se till att ha ett samhälle där sådana överenskommelser innehåller något väsentligt gott för individens levnadsvillkor.

Vidare efterlyses en ny debatt om den ”värdegrund” samhället bör vila på. Men samhället vilar inte på värderingar, utan på människors arbets- och levnadsvillkor (förhållandet mellan arbete och kapital, om man vill vara petig). Det visste den tidiga arbetarrörelsen. Varför brister den insikten idag? Kan vi inte diskutera det istället? Diskutera varför det blivit legitimt att skylla samhällsproblem på immigranter? Den arbetarrörelse jag kände skulle inte ha lånat sig till det.
Eller... iallafall inte så billigt. Inte utan att få ut något bättre av det än en stunds känsla av överlägsenhet. Är känslor det vi kämpar för idag?

Slutligen utmålas den ”naiva kulturrelativismen” som en grogrund för högerextremism. Men återigen, grunden för idéer och ideologier utgörs av människors arbets- och levnadsvillkor. Jag tror till och med att grogrunden för en kulturrelativistisk ståndpunkt kan härledas till de konformistiska framgångsår när vi blev itutade att utvecklingen skulle göra det bättre för alla. Det var både klass- köns- och etniskt blint att tro det.

Det är faktiskt en riktig skitartikel. Jämlikhet mellan könen som ”grundläggande västerländskt värde” finns minsann också med, det vore liksom tomt utan det. De refererade karlarna tror sannolikt själva på det. För vidare kommentarer se Adrian Kabas blogg, där jag hittade artikeln.

Kriget är slut

Kriget är slut nu.
Det brukar sägas att rasismen inte blev politiskt och mänskligt inkorrekt förrän efter andra världskriget, när dess konsekvenser avslöjades. (Det som kolonialismen tidigare uppenbarat ansågs inte på samma sätt graverande.) Men sextio år räckte för att återigen beslöja konsekvenserna, och idag är det åter politiskt möjligt att vara rasist. (Fast man kan kalla det något annat.) Det skulle då innebära att kriget, det som vi åt och kräktes under hela min uppväxt och som definierade en stor del av mitt vuxna liv, äntligen är över.

Europa består fortfarande av fascistoida småstater. Tidigare bekämpade staterna varandra. EU gör sitt bästa att sätta stopp för detta, eftersom handeln störs om definitionen av varandra är på minsta vis oklar. Och eftersom kolonialismen sedan länge har gått in i en mer förfinad fas, är det enda som återstår för fascistoida småstater att leta efter fienden inom gränserna. Det är bara människor som har utrotats. Inte idéer.

Så nu när det europeiska omfördelningskriget äntligen är slut, ser vi bara början.

Lesbisk honnör

Har varit på semester i Amsterdam med vandringar i timtal längs kullerstengator och kanaler, över broar, upp- och nedför trappor, hela tiden förbi det ena lutande 1600tals-huset efter det andra. En sällsam harmoni vilar över staden - så länge man inte är funktionshindrad, nerdrogad eller prostituerad.

På Stadsmuséet visades bilder och film från den första kända lesbiska baren. Redan på 1930-talet drogs den igång av en kvinna som struntade i vad folk tyckte, enligt hennes syster som var intervjuad i filmen. Hur hon undgick vad folk tyckte under krigsåren är obegripligt, men baren var öppen tills nångång på 60-talet. Män var välkomna en gång om året. Det var på Drottningens födelsedag.
Så ska dom tas. Män, eller drottningar, eller folk som tycker.

När vi senare satt i en taxi pekade chauffören inåt rödljus-distriktet och sa apropå ingenting alls: ”Därinne låg den första lesbiska baren. Hon som drev den är död, men systern bor kvar. Hon har stängt baren, men allting därinne är kvar som på 60-talet. Hon bor ovanpå, jag tror hon är 90 år nu. Ibland är hon ute med hunden om nätterna. Mitt i denhär skiten, bara hallickar och porno-shops. Men det är ingen som rör henne. Alla vet vem hon är, och där hon går med sin hund är hon nog den enda som är respekterad i hela detdär kvarteret.”
Tyst gjorde vi honnör för nonkonformism och gamla systrar.

Gatan har talat

Kommentar överflödig

Negrer i den gamla skolan

Flamman skriver, som så många andra just nu, om Sverigedemokraternas framgång. Daniel Poohl från Expo förklarar att somliga helt enkelt är rasister, medan andra översätter arbetslöshet och kriminalitet till invandrarproblem (som om inte kopplingen är rasistisk i sig). I mer välbärgade områden har det blivit mer rumsrent att rösta på Sverigedemokraterna efter andra partiers hårdare-krav-politik.

Därför är Sverigedemokraternas framgång inte särskilt oväntad. Den traditionella konservatismen, med krav, kontroll, test och övervakning på hårda sidan och det ljuva hemmet och den goda modern på mjuka sidan, gav framgång åt Kristdemokraterna och skulle ha gjort det också åt Folkpartiet om de hållit sig till datorlagen. Varför skulle den då inte ge framgång åt Sverigedemokraterna hos de väljare som accepterar eller önskar att människor med utländsk bakgrund ska pekas ut särskilt.

Nostalgivågen och rasismen hänger ihop. I den gamla goda skolan fanns negrer bara på bild, lata och barnsliga. Zigenare fanns i verkligheten, men åkte ut eftersom de inte kunde anpassa sig. De politiker som vill ha den gamla goda skolan förespråkar inte rasism, men kan inte - får inte tillåtas - dra sig undan helheten i det förflutna de frammanar.

Kunskapen och dess dödgrävare

En klok socialdemokrat har bloggat om fullmäktigemötet i vår lilla stad. Själv satt jag på läktaren sprängfärdig att blåsa en åder på borgerlig inskränkthet. På dem som trodde att skoldebatt går ut på att köra konventionellt gnäll på oordning och moralkakor om läxor och kontroll. Ingen paragraf i Kommunallagen kan hindra sådan argumentation, men att upphöja den till ett ideologiskt ställningstagande för kunskap är faktiskt pinsamt.

En av de borgerliga hade vikkat tre veckor på gymnasiet där han gav läxor jämt så eleverna blev jättenöjda. Det var väl bra. Men om denne ex-vikarie tror att tre veckors fallstudie är tillräcklig för tvärsäkra yttranden, då saknar han respekt för kunskap och framför allt för hur man skaffar sig den. Vi pedagoger brukar räkna med lite längre tid och lite bättre underbyggnad.
En annan borgare sa att han var emot ”flum”. Begreppet användes odefinierat och utan koppling till den övriga diskussionen, eftersom ingen sagt sig vara för ”flum” eller i övrigt väckt frågan om ”flum” på detta möte. Kanske greps han av ett emotionellt laddad sug efter personlig varudeklaration - men vi pedagoger förväntar oss att man introducerar och förklarar sin begreppsanvändning om den ska syfta mot ökad kunskap.
Borgarna var också måna om ordning och reda och sa det massor av gånger, i enlighet med den pedagogik som kallas ”upprepning till leda”. De flesta av oss kan redan den läxan eftersom vi läst deras valmanifest. Medan deras inbitna tro att den röda sidan arbetar för oordning och oreda tyder på att de missat kunskapens mest elementära del; faktainsamlandet.
Såsom i valrörelsen så ock i fullmäktige. Det enda de självutnämnda kunskapsförespråkarna presterar är en demagogi så kunskapsfientlig att den nästan är folkföraktande.

Några stackars liberaler skruvade lite på sig när ovan nämnda socialdemokrat sa: ”Det enda som skulle kunna få mig att leta efter en fristående skola åt mina barn är om skolorna i vår stad ser ut som i Folkpartiets reklamfilm.” Men liberalerna har bara att välja på att vara generade eller rycka upp sig, för ingen av deras företrädare vågar ta en diskussion om kunskap och hur den genereras.
Fakta - färdighet - förståelse - förtrogenhet. De är pelarna i kunskapens hus enligt gällande läroplan; en utmärkt modell över kunskapens natur. Om jag trodde på upprepning-till-leda skulle jag ge dem det i läxa.
Men viljan att lära måste finnas först.

Organisering av ett förvånat folk

Veckan efter valet gick vi ut med flygblad igen. Det var på tiden. Medborgarna såg mest förvånade ut. Några sa ”jag har redan röstat”. Andra ”varför kommer ni hit nu?”, men det säger de mitt i valrörelsen också.
Politiker förväntas vara ute bland folk, och när vi är det undrar folket varför. Det är bara en såndär sak som är.

Vi har lärt av Joe Hill. I allt vi säger ligger ett ”Sörj inte, organisera” i olika ordval och tonfall. Vi har lärt att förlora och att börja om från början. Vi värjer oss från lärdomen att man minsann inte får något genom hårt arbete!

Några röster ur folkdjupet var nyfikna och oroliga: ”Hur ska det bli nu? Ska de sälja bostäderna? Lägger de ned Kulturcentrum?” Det vet vi inte, men misstanken ligger nära till hands. Så folket frågade: ”Vad tänker ni göra nu?”
Men se nu var det tänkt att ni ska göra något!

Fixarrollen har aldrig passat vänsterpolitiker. Nu sämre än någonsin. Om vi ett enda ögonblick glömde bort att det är aktivitet som bär vår rörelse har vi all anledning att dra oss det till minnes nu och handla utifrån det. Även om folket ser förvånade ut.
Antingen är detta djupt avslöjande för hur politik har bedrivits. Eller så har de bara inte kommit igång.

Moraliskt-nationell nostalgi

Var det så att väljarna definierade sig såsom höger, som vallokalsundersökningen förmedlade. Eller var det tvärtom högern som imiterade vänstern - och om den det gjorde, var det en fiffig valploj eller nymornad solidarisk insikt?

Det är i alla händelser inte ett liberalt val. Med nyliberalism går det inte att vinna Sverige. Illa nog att spela krypkasino med våra pensioner. Fritt knark och prostituterade i rollen av strävsamma småföretagare går bara inte hem.
Men varför fungerar inte heller gammal-liberalismen? Den som rymde individens frihet och rätten att tvivla på allt. Jag saknar den. Saknar den nu när det visar sig att den ärkepräktiga konservatism en var det som höll.
Lag och ordning. Hårdare tag. Högre krav. Inget fusk. Snälla barn. Kontroll.

En sak man inte kan säga om dethär valet är: ”Det blev en borgerlig seger men även Sverigedemokraterna gick framåt.” Prepositionen ska vara ”och”, inte men. Det går inte att skylla ifrån sig på extremister när flera etablerade partier ägnar sig åt moraliskt-nationell nostalgi och det dessutom är en framgångsväg.

Våra svenska traditioner. Hederligt arbete, arbete och heder. Som det brukade vara här i Sverige. Kan ni inte höra grosshandlargnägget på 1880-talets groggverandor? De visste, att när det var som det brukade stod folk och herrar mot varandra.
Visst fanns det en tid, den allra kortaste tiden, när nästan alla såg på samma tevekanal och Hyland-hörnan höll likvaka över avsomnade folkhemskingar. Visst var det Sverige, och visst går det att se tillbaka på med exempelvis vemodet över en barnslig barndom. Men att som grosshandlare ockra på det är ohemult.
Sverige är, liksom moral, en konvention. En av de bekvämare, eftersom den tycks ursäkta allt.

Hedersord i vår lilla stad

Utanför äldreboendet satt Moderaternas plakat: ”Lägg inte ned detta boende!” Ett budskap som kom överraskande för den röda majoritet som just öppnat det. Talade Alliansen med sig själv? Ja, något tvetungat ormlikt var det över denna kampanj, men det förstod vi inte förrän på valsöndagen.

Utanför skolan var ett liknande plakat uppsatt: ”Lägg inte ned denhär skolan.”
En av väljarna i närområdet blev orolig. Han hämtade de Moderat-sedlar han skulle ha, men passade på att fråga utdelaren:
- Är det sant? Tänker dom lägga ned våran skola?
- Nej nej. Det är vår slutspurt förstår du. Då satte vi upp såna här vid alla skolor.
Väljaren backade ettpar steg, tittade på sina valsedlar som om de krälat i handen på honom, och sa:
- Vaa? Jag tänkte rösta på er. Men nu vet jag faktiskt inte längre.

Vem som vann valet vet vi. Men vem som fick den hederlige mannens röst är gömt i valhemligheten. Så som det ska vara i en demokrati. I högerns vildavästernsamhälle, här kan vi bara förlita oss på dendär enda hederliga människan för vars skull staden skonas.

Guillou på digitala irrvägar

Den store Jan Guillou ogillar bloggar. De är ”pladder”. Men när Hanna Löfqvist pladdrar på, nej förlåt bloggar om saken, gör hon det med stort förnuft. Varav vi ser att många bloggar är pladder, andra inte.

Att som Guillou uttala sig tvärsäkert och kategoriskt om företeelser som är såväl mångtydiga som subjektiva, det kan hänföras till avdelning bekväm kvällstidningsmentalitet.

Några tusen människor ägnar sig i sina bloggar åt privatlivets futiliteter. Det är inte intressant, men knappast särskilt störande heller. Små funderingar i kanten av de digitala motorvägar där viagra-transporter och sexy bike-bitches dundrar förbi. Har inte Guillou något att säga om dem? Eller är alla stora saker bra saker?

Via Politik och poesi når jag omkring tvåhundra läsare i veckan. Det är inte mycket - men ungefär samma siffra som mina tre diktsamlingar sammanlagt har sålt under tio år.
Sensmoral: Man kommer inte särskilt långt genom hårt arbete.
Detta upphöjer inte bloggandet till konst. Men gör det ganska roligt.

Reinfeldt och representationen

”Jag vill regera Sverige som en representant för hela svenska folket”
sa Reinfeldt redan kl 23 på valnatten, enligt tidningen City (0918).

Reinfeldt vill, men kan inte. Han får inte. I en demokrati har vi folket grundlagsskyddad rätt att rösta olika. Med den rätten följer skyldigheten att låta oss regeras av en person eller ett parti som vi inte själva valt, men som alltför många andra valt.

Reinfeldt får inte sin önskan uppfylld. Han blir inte regent - inte vare sig enväldig eller inskränkt monark. Han blir statsminister och får som sina föregångare nöja sig med att bygga sitt ledarskap på drygt halva folkets förtroende. Inte så illa, med tanke på att resten av oss får finna oss i att våra representanter inte blev valda.

Reinfeldt har ett balanserat, resonerande sätt som befinner sig precis på min toleranströskel. En lagom uthärdlig konservativ. Jag kände inga allergireaktioner innan han (eller snarare City) avslöjade sådana oformligt förmätna maktanspråk.

- Reinfeldt! Du ska ge fullkomligt fan i att försöka representera oss som inte vill ha dig. Vi utgör din opposition, fatta!

I en fascistisk stat är det förstås annorlunda.