Nyår i Europa

Jag inser att jag hellre borde ha skrivit om Saddams avrättning än om påsar. Men ursäktar mig med jag var på semester utan nyheter, och att dem jag fick var gamla: ”Europa sjunker” (Tomas Löfström).

I Paris är nyår, eller Sylvestre, ingen större högtid. Medan biltutorna gick loss längs Seine-kajen skålade vi stillsamt i vitt vin, medvetna om att staden som vi älskar har förändrats. Euron och snabbmaten reproducerade likformigheten.

Alla unionshuvudstäder måste se likadana ut. Är detta en övergripande idé eller en oönskad biverkning av maktelitens identitetsbygge? Jag kan tänka mig bådadera:

A) Planerat: Om medborgarna ska känna sig hemma överallt i vår union måste de få sitt H&M och sin rosa sushi. Annars blir de inskränkt nationalistiska och grinar efter kronor eller Tuborg. Därför kan de inte köpa gazoza i Grekland. Det heter nämligen SevenUp. Visserligen har vår Union något färre stjärnor än den stora, mendet jobbar vi på. Har Odessa som i en liten läskflaska, hehe.

B) Oplanerat: I valutans och kulturens namn ska alla kunna njuta vår europeiska civilisation på lika villkor, så varsågoda, här är hela table de smorgas. Vi är alla olika och må de mest lönsamma lyckas! Fan också, hette han Ronald McDonald? À la bonheur, sånt får man ta när kulturernablandas så värdefullt, hehe.

Men C), det är själva blandningen. Det finns folk som bara kan känna oss hemma i det olika, folk för vilka glasväggen av designade varumärken saknar identifikationspunkt eftersom vi vill leva i Europa och till och med kan tänka oss att städa här, bara olikheterna får finnas kvar i kullerstenen, i kritmärkena på väggen, i positivhalarmelodin från gården.

Nyår i Paris är ingen större högtid, men utanför 1600-talsfasaderna på Place des Vosges hörde vi utmärkt klezmer spelas, och kan bara hoppas att Centralbanken och Parlamentet inte ska märka det. Eftersom:

D) står för subversiv verksamhet. Dit börjar både kulturen och dess blandningar räknas, ja till och med historien. Hur länge till får vi minnas våra döda, inklusive dem som dog på kolonial idioti. Hur länge får vi älska våra konstnärer och citera våra poeter, olika på varje språk och i varje gathörn.

Hur hjärtligt igenkännande får vi egentligen le åt det aparta, åt minnet utan fosterland - under en regnig Sylvester-eftermiddag i en europeisk metropol?

Påsen

Jag tog mig för med att byta ut påsen med bomull i. En fräsch Pilgrim-påse hängdes in, och en gammal påse åkte i sopen. Den var från Calzature e Pelletteria, Corso Garibaldi, Reggio Calabria. Där på Italiens sydspets köpte jag skor sommaren 1984.

Jag minns skorna. Rosablå sandaletter som gick sönder i slutet av 90-tale.t Ganska bra skor, alltså. Och vilken otroligt bra påse!

Min video gick sönder idag, efter ett år. Kanske säger det något om kapitalismen, jag vet inte.
Den tjugotvååriga plastpåsen från Calabrien säger med säkerhet något. Fast bara i största allmänhet.

Högerextremismen en utmaning

Senaste numret av den förträffliga IoM, Invandrare och Minoriteter, gör mig besviken. Jag såg verkligen fram emot artiklarna om det nuvarande parlamentariska tillståndet av folkvalda högerextremister och rasister . Trodde jag äntligen skulle få kvalificerad bakgrundsanalys och bli erbjuden slutsatser och förslag till strategier av högutbildade med bättre överblick. Men akademikerna har inte kommit längre än vi politiker. De har bara kommit igång lite senare. Med all respekt för långa pressläggningstider, men dessa diskussioner har vi fört sedan den 18 september!

Ena artikeln slutar: ”Det gäller nu att våga bemöta den högerpopulistiska partifamiljens argumentation inom ramen för det demokratiska systemet. Att lära sig hitta den känsliga balansen mellan att sakligt bemöta dessa argument och att ge politisk legitimitet till partier som kan vara beredda att sätta grundläggande likabehandlingsprinciper ur spel för att återskapa ett samhälle såsom det en gång kan ha sett ut.”

Bortsett från att jag inte tror att något samhälle kan ha sett så förtvivlat likriktat ut som i Sverige- och Kristdemokraternas nostagidrömmar, har artikelförfattarna använt sex spalter för att hitta fram till vad som gäller: att lära sig, att lära oss. Men vem tänker lära oss något?

Nästa artikel går samma väg. Åtta spalter fram till slutklämmen: ”Utmaningen ligger i att finna en strategi som är samtidigt demokratiskt godtagbar, antirasistisk och långsiktig.”

Utmaningen antog vi redan före valet. Strategin har vi sökt hela tiden därefter. I debattfora, på konferenser, studiehelger och vanliga föreningsmöten är det denna fråga som stått i fokus. Den är väl belyst med all den erfarenhet vi har, men eftersom situationen är ny har vi inga lösningar. Och något patentrecept finns knappast - men av skribenterna i IoM hade väntat mig någon form av alternativ, inte en långrandigt upprepad problemformulering.

Nåja, andra artiklar är bättre. Men vad politiken framför allt har lärt mig är att all ska man göra själv!
Det bästa sättet att hitta en hjälpande hand är i slutet av din arm. / Elmer Leterman

Födelsedag för förändring

Läste en krönika om behovet av att vara lutheran. Skribenten kände det trist i USA när alla andra hade en religion, men grannen påminde henne om att hon är lutheran och då blev hon så glad, för det är så vackert att sjunga Gläns över sjö och strand i kyrkan. Det tillfredsställde ett samhörighetsbehov.

Inte ett ord om Jesus i hela texten. På hans egen födelsedag. Samhörighet är fint, men religionen då?

Ett helt annat sammanhang: När en kollega suckar att man inte kan göra något ensam, hörde jag annan kollega svara: Jesus förändrade världen, Muhammed förändrade världen, de var ensamma, men vad har du gjort?!

Omfördela jordens resurser, stoppa svält och klimatförstöring. Och rensa gärna ut lite banaliteter samtidigt. Grattis Jesus och alla andra som försöker förändra världen!

Bredd i debatten?

Wiklund på Örebro universitet har doktorerat på hur media skildrar utbildning och lärare. Om avhandlingen läste jag i ett skolledarutskick:
”Även om de huvudsakliga utbildningspolitiska läger som framträder /i media/ utgörs av en traditionellt socialdemokratisk linje och en mer borgerligt orienterad linje, så utspelar sig i artiklarna snarare en intern kamp mellan en nyliberal och en konservativ diskurs.”

De två linjerna återskapas inte bara när det gäller utbildning, utan i det mediala fältet som helhet. Den socialistiska linjen osynliggörs eller är verkligen obekant. Det märker vi i det otal debatter då vänsterpartister ställs till svars för den socialdemokratiska politiken. Inte frågan ”varför gick ni med på dethär?”, som är berättigad, utan påståendet ”dethär är ju er politik”. I synnerhet i skolfrågor har vi aldrig lyckats föra ut vår politik för demokratisk bildning.

Åter till avhandlingen. Citatet ovan fortsätter:
”Den konservativa diskursen träder i analysen /av media/ fram som grund för att formulera ett problem till en nyliberal lösningsarsenal som i viss mån föregått denna problemformulering.”

Det är så skärpt så jag blir nervös. Nyliberala lösningar först, så att folk står och bävar framför de upprivna klyftorna. Och vad sitter då bättre än den goda gamla nostalgin om en skola och ett samhälle som aldrig funnits.
Om det åtminstone framställdes som en inomborgerlig schism - men nääe.

Lättare miljöskada

Van från Rinkeby vid att både religiösa och sekulära föreningar huserar i källare och butikslokaler runt om i kvarteren, tyckte jag det var roligt när jag just passerat Syrianska kyrkan och fick syn på skylten med stora vita bokstäver:

HU DHAMRA GE

Intressant namn. Något tibetanskt, kanske?

Tills jag upptäckte att det var de resterande bokstäverna i ordet Hundhamravägen. Man ser det man tror sig se...

Flickboken och jag på nya äventyr

Gun-Britt Sundström, klok som oftast, skriver i SvD om flickboken och dess upprättelse, genomförd i en ny doktorsavhandling av Theander. Det var något av en upprättelse även för mig. Redan som barn uppfattade jag att mitt självklara val av läsning degraderades. Senare på lärarhögskolan försökte jag göra något åt saken, men för döva öron. Flickböckerna handlade mest om vänner och familj. Och dessa självklara element i vårt liv anses av någon anledning fjantiga när de kommer på pränt.

Ta klassikerna först: ”Huckleberry Finn är en fin bok somd alla ska läsa. Anne på Grönkulla är en fin bok som alla flickor ska läsa.” Båda böckerna handlar i någon bemärkelse om övergivna barn. Anne kämpar för att bli älskad och lyckas genom fantasi och lojalitet. Huck drar iväg, och det är äventyraren som blir norm. Liksom sättet att skriva genom att stapla yttre händelser. Denna bedömning stod sig över alla Wahlströms långserieböcker. Kritikerna ansåg samtliga dåliga, men i pojkböckerna hände det åtminstone något, var den allmänna meningen. I den ingick också, av någon anledning, att flodfärder och mystiska inbrott var mer realistiska än att man skaffar katt eller blir arg på sin lillasyster.

I och med den feministiska litteraturkritiken har andra synsätt långsamt kommit till uttryck (och det mesta har jag hittat på Hedemora stadsbibliotek; en eloge!) En bra hållpunkt är att eftersom vi uppfostras till flickor och pojkar, där den ena är relations- och den andra aktionsinriktad, kan böckerna inte se annorlunda ut än vad de gör. Att hacka på endera sortens litteratur är meningslöst om vi inte ger flickorna mer aktion (vilket görs) och pojkarna mer relation (när ska vi börja?)

Theanders avhandling verkade av understreckaren att döma att ha en annan inriktning - kanske att visa att det finns aktion i flickböckerna också och att de därför skulle vara ”lika bra”? Jag vet inte, har inte läst den än. Men jag ska!

LO och förlagsmarknaden

Läste Greiders litteraturkritik från 1990-talet. Alldeles utmärkt. Greider efterlyser arbetarlitteraturen, proletärförfattarna. Med LO:s mängder av medlemmar är det märkligt att så få skriver romaner. Romaner som de själva skulle vilja läsa därför att deras erfarenhet för en gångs skull kommer till uttryck, menar Greider.

Han har rätt. Ändå vill jag komplicera tanken något:
Säg att en fjärdedel av LO:s alla medlemmar skriver ett romanmanuskript. Det är högt räknat, med tanke på att läsning och skrivning statistiskt sett är ett vanligare intresse i andra samhällsklasser. Säg att hälften av de som skrivit tar sig för med att skicka manus till ett förlag.
Av alla dem är det en fjärdedel som skrivit ”bra”. De flesta dåliga manuskripten och nio tiondelar av de bra går i sopen, eftersom förlaget bara har tid att göra en hastig koll för att se om det är ”intressant”.
Ett dåligt och några ”bra” manus betraktas som ”intressanta” och går vidare till kvalificerad lektörsbedömning. Där visar det sig att texterna täcker en mycket "smal" erfarenhet - en som bara tusentals LO:medlemmar delar, och dem brukar vi inte möta i skönlitteraturen. Författarna in spe är också svåra att förlägga. Har inget namn, ingen medievana, går inte att facka in i någon pågående trend.

Kvar blir ett bra manus att förlägga. Grattis! Men vem ska läsa det? Den läsande medelklassen finner inga identifikationspunkter i berättelsen. Om inte arbetarförfattaren skrivit med sådant psykologiskt finlir att hon inte längre räknas som arbetarförfattare. Och LO:s mängder av medlemmar som teoretiskt sett bara har väntat på just denhär boken om sitt liv, de är som sagt mindre läsintresserade. För övrigt kan de aldrig hitta boken, eftersom den är så svår att marknadsföra.
Låt oss hoppas att Komvux köper in den. Så länge Komvux finns kvar.

Kanhända har LO:s mängder av medlemmar skrivit mängder av romaner, Greider?

ur webb-biblioteket

Grattis, Tjuvlyssnat!
kan inte undanhålla någon denna länk:
http://www.tjuvlyssnat.se/2006/11/likadan_koskos_.html

Makt på entreprenad

Kurser i entreprenörskap för små barn - va, ska de bli småföretagare allihop? Nej, entreprenöriell betyder numera ”kreativ, modig, företagsam” och översätts med ta-sig-för. Vackert så. Vi pedagoger gillar oftast när små barn tar sig för med saker. När vi inte gillar det, är det för att det går ut över andra små barn.

Konsulternas modesvenska är en lindrig och åtminstone omväxlande arbetsmiljörisk. När det för tio år sedan gjordes försök med ”empowerment” översatte jag det med iståndsättande. Till stor del gick det ut på samma sak: kreativ, modig, handlingskraftig. Vilket ord eller vilken artificiell översättning som används är väl likgiltigt…

eller inte. Skillnaden må vara osynlig, men ännu hörbar.
Entreprenörskap går ut på att individen för sin egen skull ska vara kreativ, modig, företagsam. För att slå sig fram. Om du är entreprenöriell, går det nog bra för dig.
Empowerment eller iståndsättande gick ut på att gruppen skulle vara kreativ, modig, handlingskraftig, för att kämpa mot de usla villkor och det sammanhang de levde i. Om det går dåligt, kan det bero på orsaker utanför gruppens kontroll.

Empowerment handlar om makt, vilket framgår av det engelska ordet. Entreprenörskap är hämtat från affärsvälrden och handlar fortfarande i någon mån om småföretagande; att temporärt lösa sin egen situation.
Små barn kan nog må bra av kurser i entreprenörskap, om det viktigaste är att de tar sig för med något annat än att skada andra små barn. Men den som är iståndsatt söker efter den osynliga handen, den övergripande redigerare som utan att det märks lyckas förflytta orden och synfältet.

Motstånd och kultur

Birros Kulturmanifest har länkats på många håll, och finns med i Författarförbundets senaste tidning, där redaktören Mats Söderlund svarar med ett gott krav byggt på dålig argumentation. Rubriken är ”Låt kulturen leva”, och det inleds med orden ”Härligt. Motstånd.”

Men motstånd är inte härligt. Det är jobbigt och trist, tar tid och energi från allt möjligt annat, inte minst från kulturen.
- Har du läst Khemiris senaste?
- Nä, jag har filat på ett upprop för språk- och kulturkamp.
Det vore skönt att A) vara Khemiri och rättvist belönas för en utsökt fiktionaliserad språk- och kulturkamp, eller åtminstone B) vara redaktör och se bloggare göra härligt motstånd därute i kulturen.

Enligt Söderlund skapar kulturlivet skapar goda tider. Men lika väl skapas god kultur under goda tider, liksom under dåliga. Människor avstår inte under några omständigheter från att skapa kultur.
Söderlunds krav på högre kulturbudget ställer jag upp på, men inte för att bli klokare eller ens för att rädda människoliv, för kulturen saknar ändamål. Den är något människor hela tiden gör. Utan budgetar ritar vi med en pinne i sanden, ylar mot månen eller fingermålar på stenväggen.

Det är det bästa och det värsta med kultur - att vi inte kan låta bli. Och en hyfsad kulturbudget är ett humanistiskt medgivande att ingen får ockra på detta sunt och sant mänskliga beteende.

En längre kommentar finns i min krönika på sidan för Estradpoesi.

Tankar från en guzz i budoaren

Guzz åkte in i Svenska akademiens ordlista och budoar åkte ut. Även om jag säger budoar något oftare än jag säger guzz känner jag mig inte hotad för det. Men i vårens DN pågick en hetsig debatt om vilka ord som bör användas (oavsett vilka ord som faktiskt används). Det handlade dels om vilka ord som är rätt, dels om nyttan av att använda rätt ord.

Debatter där god smak blandas ihop med nyttoaspekter är a priori skumma. Men skumrasket klarnade när jag hörde en forskare från Södertörn säga att man kan lägga Bourdieu över debatten om ”blattesvenskan” och se vad det handlar om. Jag önskar att jag hade sagt det själv, men är tacksam för varje puff i rätt riktning.

Språkkamp - kulturkamp - maktkamp.
De som har makt, har också makt att definiera.
De som har makt att definiera, definierar gott språk, god kultur, god smak.
De som saknar makt talar i och för sig svenska, men eftersom de redan är utkategoriserade saknar det betydelse om de talar väl, illa eller inte alls.

Ta exemplet med tidskriften Gringo. Den har kallats Sveriges roligaste. Den har också beskyllts för att vara gjord av ett gäng uppkomlingar som kan skriva standardsvenska men väljer att inte göra det för att tjäna pengar på det.
Man kan tycka vad man vill om innehållet i Gringo. Man kan också tycka vad man vill om driften att tjäna pengar. (Likaså kan man tycka vad man vill om det faktum att den driften är acceptabel hos somliga men inte hos andra.) Men oavsett vad man tycker är det viktigt att se vad Gringo gör. De för kulturkamp. Kampen om makten över språket.

”Men det är viktigt att tala god svenska så man kommer in i samhället?” brukar det låta. Som om det inte funnes flera arenor, klasser; fält.
Så som samhället nu ser ut är det ett gott råd för individen att försöka låta som alla andra för att få vara med alla andra. Eftersom samhället ser ut som det gör är det ett gott råd för kollektivet att ge sig in i kulturkampen. Alla måste inte låta likadant.

Just guzz och budoar är för övrigt goda exempel på kulturkamp genom seklerna - eftersom inget av orden är ”svenskt”.

Man föds inte till idiot

I en utmärkt artikel i Flamman beskriver Magnus E Marsdal några orsaker till Fremskrittspartiets framgångar bland norska arbetare. Med exempel från både Norge och USA visar han att folk (naturligt nog) föredrar politiker som inte på ett nedlåtande vis ”tror sig smarta”. Arbetarklassen hyser ingen respekt för den verkliga eller självutnämnda kultureliten, som mest verkar vara irriterande.
Marsdals bedömning är nog riktig. Saknar jag något är det frågan om vad detta står för och vad som kan göras åt det. Eller är det bara bra, det genuina folkliga föraktet mot kultur - och homosexualitet som på något vis ingår?

Här i Sverige har jag ibland hört ett triumferande tonfall, ett ”där fick ni!” Men varken rasism eller antiintellektualism blir förnuftiga ståndpunkter bara för att delar av arbetarklassen intar dem. Att kalla Fremskrittsväljarna för idioter (som exemplifieras i Marsdals artikel) är naturligtvis både föraktfullt och kontraproduktivt. Man kan utan invektiver insistera på att de tagit miste.
Men om tendensen som Marsdal påvisar stämmer, om det finns något klassbetingat i ändamålslösa beteenden som att avfärda alla man ogillar med skuld-via-hopbuntning, att fnysa åt varje ny idé och att skylla sitt elände antingen på dem som har det sämre eller på medelklassens sushi-snusk - då innebär det inte en välförtjänt spark i baken åt högfärdiga 08:or, utan är ett dystert tecken på hur reflektion över orsak-verkan försummas i skola och media.
För att travestera de Beauvoir: man föds inte till idiot, man blir det. För både vita och svarta gäller att när vi ställs utanför beslut som angår oss, föds motstånd genom tröghet. Men arbetarklassen är inte ödesbestämd till inskränkthet. Det går mycket väl att resonera rationellt och humanistiskt samtidigt som man tjänar sitt bröd i sitt anletes svett. Lättare går det med ett fackligt eller politiskt engagemang som ger sammanhang. Därför gör blockpolitikens utslätning och undermineringen av facken större nytta för högerextremisterna, än en handfull intellektuella som verkar mot diskriminering.

Gnuggministern

Hörde Björklund vs. Baylan i P1 häromdagen, men ingen vann. Båda ville skolan väl men var mer upptagna av att hacka på varandra än att diskutera den. Upprinnelsen till debatten var Skolverkets nog så intressanta resultat om flickors bättre betyg, elitklasser och segregation.

Björklund menade att speciallärarna har ”tagits bort” ur skolan. Det stämmer inte riktigt. Specialpedagoger, vilket de idag är, har en alldeles utmärkt utbildning och ska därför ha något högre lön. Alltså är de svåra att anställa i budgethållartider. Särskilt på skolor med vikande elevunderlag, förstås. Det är flera regeringar som borde ha kunnat räkna ut det, om en ensam rektor kan via en vanlig excelkalkyl.

Det är bra att Björklund vill ha fler specialpedagoger. Men dåligt att han inte vet vad de gör. ”Extra gnuggning för barn som har lite svårt att hänga med”, så formulerade ansvarig minister uppgiften. Den uppgift som går ut på att finna optimal arbetsmiljö, inlärningssituation och stimulans för det unika barnet, liksom att handleda kolleger, lösa konflikter, leda samtalsgrupper, möta oroliga föräldrar och göra kvalificerade bedömningar om andra insatser.
Men Björklund envisas med att det rör sig om om ett träningspass enligt metoden mera-av-detsamma. En av utbildningsvärldens utnötta klassiker som möjlligen fungerar på hundar.

”Extra gnuggning” avslöjar en statisk kunskapssyn, där läraren håller i kunskapsklumpen och överräcker den åt barnen, varvid somliga tar för sig. Somliga gör det inte, och i dessa små objekt och måltavlor måste kunskapen gnuggas in. Helst under ännu längre tid av det som de redan tröttnat på.
Kunskap = kunna + skapa. Det är barnen som ska arbeta, pedagogerna som ska ge dem inspiration och verktyg för det. Om jag trodde på gnuggmetoden skulle jag köra Ariel ultra på Björklund tills han minns det.

Ministern oroade sig också för att de duktiga barnen hålls tillbaka och måste vänta eftersom socialdemokraterna vill göra alla lika. Dock står det i den läroplan som partierna är överens om att varje barn ska mötas av uppgifter på sin nivå. Det är ett svårt men tydligt uppdrag som jag till fullo ställer upp på. Utom i skeptiska stunder. Då tänker jag att färdigheten att vänta tills alla har fattat är precis vad begåvade barn måste lära sig. Utan den får man nämligen ett litet helsike i framtiden.

Minnenas television

Ebba Witt-Brattström (i SvD 1116) har varmt kultur- och bildningsintresse, men irriteras av att begreppet kultur ”idag täcker allt och inget”. Hon borde veta bättre. Mänskliga aktiviteter är så mångskiftande att vi måste ha ett dito kulturbegrepp. Det började med odling… och att det idag finns sektkultur lika väl som bakteriekultur innebär bara att vi som ibland diskuterar kultur måste definiera vårt sammanhang.
EBW gör så lite senare: vad hon menar är ”traditionell kvalitetskultur”. Denna ska spridas genom ”kontinuitet och maximal tillgänglighet”. Om hennes kolumn hade drivit detta inom ramen för en borgerlig kulturpolitik skulle jag räckt henne handen. Jag uppskattar också hennes utsträckta hand till folkbildningsrörelsen, de som slet åt sig finkulturen och förändrade den. Men…

...akademiker skolade till sträng akribi är överraskande generösa så snart det gäller den egna personens rätt att jonglera med påståenden om en undermineringsverksamhet bedriven av indefinita pronomina och passivformer. EBW säger att ”man” inte vill lära ut litteraturhistoria i skolorna - vem? Eller att det svenska ”sätts ur funktion som främlingsfientligt” - av vem? Och vilket svenska? Den traditionella kvalitetskulturen? Till en del är den importerad, till en del traditionellt nationalistisk, precis som den traditionella fotbollskulturen. Ingen av dem lider av funktionsnedsättning.

Men EBW ser tillbaka på de decennier då vi hade ”en majoritetskultur som kunde omfattas av alla som levde i landet”. Denna kultur kan idag ”beskådas i Minnenas television”, skriver EBW, och bekräftar min hittills outtalade fördom att traditionalisterna inom Fp, Kd och SD hemligen vill återinföra obligatorisk Hylands hörna.
Majoritet förutsätter minoritet. ”Omfattas av alla” kan betyda ”ifrågasätts av ingen som hörs”. Så vill jag minnas att det var - under min skoltid, dåvarande kursplaner. Kompakt och oifrågasatt. Det var på många sätt bekvämt. Sedan när blev detta synonymt med ”rätt” för en intellektuell?

- - -
Bonusupplysning: EBW anser att förslaget att bygga nytt operahus i Stockholm är ett spektakulärt utspel. Hon tycker huset är ”fint”. Det är det. Jag älskar Operan. Därför blev jag lite besviken när jag förstod att det är en usel arbetsmiljö för de yrkesgrupper som producerar kultur åt oss därinne.

Från webb-biblioteket

Detta är endast ett urklipp från Marcus Birros blogg där hela MANIFEST finns i sin helhet.
Finns även på www.estradpoesi.com

"Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag (och i) föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton målar ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat.

Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. För oss är god kultur allting som berör. Från Marcel Proust och smal lyrik, till Stephen King. - - Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas. Stephen King kommer mycket väl överens med Kafka i bokhyllan…
Nu hotas all den kultur som skänker människor andlig tillväxt.

Det är makten, inte folket som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet.
Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminalromaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta. - - Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantatsiskt land som ligger strax intill."

Tack, Birro.
Nu kör vi så det ryker!
"Poesi ska skrikas ut från hustaken, begrundas i lyktskenet, brigadmålas på banderoller, kritas på gatstenen innan du kastar den, bedjas i den älskandes båggångar"
ur Duroj: Festmanifest

Glad nyhet

Föreläsaren jag skrev om nedan citerade Gandhi:
Nya idéer ignoreras först
sedan skrattas de ut
sedan bekämpas de
sedan vinner man

Gandhi sa ingenting om hur långa faserna ska vara. Men eftersom idén om socialismen länge befunnit sig i bekämpningsstadiet, behöver vi inte bry oss om att vimpeln slokar. Vi bara måste vinna snart!

Kreativ eller normbrytande?

Ledarskapsdag för kommunala chefer - vi ska utvecklas, men blir underhållna. Att även underhållning kan vara utvecklande är fantasy-författaren Terry Pratchett* det bästa exemplet på. Ett mindre gott exempel är inspiratören, kreatören och entreprenören Härén.

Han säger ettpar bra saker: Avslöjar att ingen av oss kan identifiera ledarna i världens två största länder, Kina och Indien - vi i den ”mångkulturella kommunen”! En förklaring till det är våra ”kulturellt insnöade” media som ägnar mesta utrymmet åt ett mellanvalsår i Förenta Staterna. Han påvisar också att vi som tror att det bor omkring en miljard människor i Kina håller oss med en felräkningsmarginal på 0.3 miljarder - det vill säga ungefär EU:s befolkning. Därför blir jag lite förvånad när han som exempel på idéexplosioner i världshistorien bara nämner två europeiska sådana: upplysningen och industrialismen.

Sedan handlar alla Häréns kreativitetsövningar om teknik, transplantationer och tegelsten. Det är inte svårt att bli totalt okreativ i det sammanhanget. Men varför han han som kreatör så svårt att komma in på områden som gardiner, gratänger och gårdsodling?

”Förr i tiden” som Härén säger brändes idérika människor på bål. Han på minner oss om alla häxor, och så Semmelweiss och Bruno. Det är inte direkt fel att tänka på ett anonymt kollektiv kvinnor och två namngivna män med meritlista. Men det är konventionellt och okreativt.

I Häréns värld spelar det ingen roll om en idé är god eller dålig. Poängen är själva det idéiska. I hans värld vore det bra om alla fick välja ljud på sin biltuta. Att man inte får det nu bevisar att Nokia är mer kreativa än Volvo - häpp! Frågor om ljudslummen i stadsrummet och onödiga innovationsbudgetar är för gamla frågor för att vara besvärande.
Det sedvanliga inrepeterade entreprenöriella svaret på detta är att om alla bara såg problem skulle ingen komma på idéer.
Det normbrytande svaret vore att nu ska alla djävulens små påfund förankras i konsekvensanalys så vi kan lägga av med sånt som bara fungerar inom kapitalismen och patriarkatet.
Det arbetsgivarvänliga svaret är att Härén ändå var underhållande. Han hindrade oss effektivt från att gå hem och göra något kreativt helt olovandes.

* Pratchett är han som sagt: To be human - to be the place where the falling angel meets the rising ape.

Dröm om pli och lydnad

Efter avslutade lärarhögskolestudier på det glada 70-talet satte vi upp en kabaret. En av sångerna var en pastisch på Alfredssons/Danielssons Sov lilla Totte. Vet inte om någon ännu kan den njutbara vaggvisan, som i vår version lät såhär:

”Sov lilla fröken
ungarna har kröken
slumra och bry dig ej om det
som du ej vill se.
Om snällt du blundar
för de tider som nu stundar
slipper du engagera dig
ja, det ordnar sig.
Tänk så roligt du har haft idag
tänk så många stackars barn som du har skrämt
för allt som kan hända
om de dricker mellis jämt.
Dröm om rara barn som leker snällt
dröm om skolan som den var en gång förut
dröm om pli och lydnad
för nu är det slut.
Följ sen devisen:
blir det bråk så ring polisen
när ut de alla barnen kört
är problemet löst”

Första raderna låter som om vi var emot den ”flumskola” vi antogs börja arbeta i. Men tvärtom. De lärare som sov, var de som inte såg barnen - möjligen problemen, eller som såg barnen som problem som de inte orkade ta itu med.

Som slutsång hade vi en egen upp-till-kamp-visa: Mot betyg, mot korvstoppning, mot stillastående. Det kusliga är att mycket av den är aktuellt ännu trettio år senare. Men jag ska bespara er låten utan hänvisar till något verkligt aktuellt: riksdagsledamoten Rossana Dinamarcas utmärkta interpellation till skolminister och överbefälhavare Jan Björklund.

Jubelåsnor

Häromdagen läste jag en debattartikel där en professor i lingvistik beskrivs som ”rinkebyforskare” eftersom hon periodvis verkat i denna förort. Tidigare har jag hört en helt annan professor avfärdas som ”part i målet” därför att han som utlandsfödd valt att beforska mångetniska förorter.

Som om detta inte vore nog, var det någon jubelåsna som menade att ”det är ju inte rasism” att tycka så. De som uttalat sig har ju inte sagt något negativt!

Nej, de har bara slagit dövörat till. De har bara devalverat kunskap om språket och förorterna - alltså de två områden som folk formligen älskar att yttra sig om utan kunskap.

Ignorans är inte rasism. Men ignorans baserad på luftiga kategoriseringar i avsikt att förminska..?