Påsen

Jag tog mig för med att byta ut påsen med bomull i. En fräsch Pilgrim-påse hängdes in, och en gammal påse åkte i sopen. Den var från Calzature e Pelletteria, Corso Garibaldi, Reggio Calabria. Där på Italiens sydspets köpte jag skor sommaren 1984.

Jag minns skorna. Rosablå sandaletter som gick sönder i slutet av 90-tale.t Ganska bra skor, alltså. Och vilken otroligt bra påse!

Min video gick sönder idag, efter ett år. Kanske säger det något om kapitalismen, jag vet inte.
Den tjugotvååriga plastpåsen från Calabrien säger med säkerhet något. Fast bara i största allmänhet.

Högerextremismen en utmaning

Senaste numret av den förträffliga IoM, Invandrare och Minoriteter, gör mig besviken. Jag såg verkligen fram emot artiklarna om det nuvarande parlamentariska tillståndet av folkvalda högerextremister och rasister . Trodde jag äntligen skulle få kvalificerad bakgrundsanalys och bli erbjuden slutsatser och förslag till strategier av högutbildade med bättre överblick. Men akademikerna har inte kommit längre än vi politiker. De har bara kommit igång lite senare. Med all respekt för långa pressläggningstider, men dessa diskussioner har vi fört sedan den 18 september!

Ena artikeln slutar: ”Det gäller nu att våga bemöta den högerpopulistiska partifamiljens argumentation inom ramen för det demokratiska systemet. Att lära sig hitta den känsliga balansen mellan att sakligt bemöta dessa argument och att ge politisk legitimitet till partier som kan vara beredda att sätta grundläggande likabehandlingsprinciper ur spel för att återskapa ett samhälle såsom det en gång kan ha sett ut.”

Bortsett från att jag inte tror att något samhälle kan ha sett så förtvivlat likriktat ut som i Sverige- och Kristdemokraternas nostagidrömmar, har artikelförfattarna använt sex spalter för att hitta fram till vad som gäller: att lära sig, att lära oss. Men vem tänker lära oss något?

Nästa artikel går samma väg. Åtta spalter fram till slutklämmen: ”Utmaningen ligger i att finna en strategi som är samtidigt demokratiskt godtagbar, antirasistisk och långsiktig.”

Utmaningen antog vi redan före valet. Strategin har vi sökt hela tiden därefter. I debattfora, på konferenser, studiehelger och vanliga föreningsmöten är det denna fråga som stått i fokus. Den är väl belyst med all den erfarenhet vi har, men eftersom situationen är ny har vi inga lösningar. Och något patentrecept finns knappast - men av skribenterna i IoM hade väntat mig någon form av alternativ, inte en långrandigt upprepad problemformulering.

Nåja, andra artiklar är bättre. Men vad politiken framför allt har lärt mig är att all ska man göra själv!
Det bästa sättet att hitta en hjälpande hand är i slutet av din arm. / Elmer Leterman

Födelsedag för förändring

Läste en krönika om behovet av att vara lutheran. Skribenten kände det trist i USA när alla andra hade en religion, men grannen påminde henne om att hon är lutheran och då blev hon så glad, för det är så vackert att sjunga Gläns över sjö och strand i kyrkan. Det tillfredsställde ett samhörighetsbehov.

Inte ett ord om Jesus i hela texten. På hans egen födelsedag. Samhörighet är fint, men religionen då?

Ett helt annat sammanhang: När en kollega suckar att man inte kan göra något ensam, hörde jag annan kollega svara: Jesus förändrade världen, Muhammed förändrade världen, de var ensamma, men vad har du gjort?!

Omfördela jordens resurser, stoppa svält och klimatförstöring. Och rensa gärna ut lite banaliteter samtidigt. Grattis Jesus och alla andra som försöker förändra världen!

Bredd i debatten?

Wiklund på Örebro universitet har doktorerat på hur media skildrar utbildning och lärare. Om avhandlingen läste jag i ett skolledarutskick:
”Även om de huvudsakliga utbildningspolitiska läger som framträder /i media/ utgörs av en traditionellt socialdemokratisk linje och en mer borgerligt orienterad linje, så utspelar sig i artiklarna snarare en intern kamp mellan en nyliberal och en konservativ diskurs.”

De två linjerna återskapas inte bara när det gäller utbildning, utan i det mediala fältet som helhet. Den socialistiska linjen osynliggörs eller är verkligen obekant. Det märker vi i det otal debatter då vänsterpartister ställs till svars för den socialdemokratiska politiken. Inte frågan ”varför gick ni med på dethär?”, som är berättigad, utan påståendet ”dethär är ju er politik”. I synnerhet i skolfrågor har vi aldrig lyckats föra ut vår politik för demokratisk bildning.

Åter till avhandlingen. Citatet ovan fortsätter:
”Den konservativa diskursen träder i analysen /av media/ fram som grund för att formulera ett problem till en nyliberal lösningsarsenal som i viss mån föregått denna problemformulering.”

Det är så skärpt så jag blir nervös. Nyliberala lösningar först, så att folk står och bävar framför de upprivna klyftorna. Och vad sitter då bättre än den goda gamla nostalgin om en skola och ett samhälle som aldrig funnits.
Om det åtminstone framställdes som en inomborgerlig schism - men nääe.

Lättare miljöskada

Van från Rinkeby vid att både religiösa och sekulära föreningar huserar i källare och butikslokaler runt om i kvarteren, tyckte jag det var roligt när jag just passerat Syrianska kyrkan och fick syn på skylten med stora vita bokstäver:

HU DHAMRA GE

Intressant namn. Något tibetanskt, kanske?

Tills jag upptäckte att det var de resterande bokstäverna i ordet Hundhamravägen. Man ser det man tror sig se...

Flickboken och jag på nya äventyr

Gun-Britt Sundström, klok som oftast, skriver i SvD om flickboken och dess upprättelse, genomförd i en ny doktorsavhandling av Theander. Det var något av en upprättelse även för mig. Redan som barn uppfattade jag att mitt självklara val av läsning degraderades. Senare på lärarhögskolan försökte jag göra något åt saken, men för döva öron. Flickböckerna handlade mest om vänner och familj. Och dessa självklara element i vårt liv anses av någon anledning fjantiga när de kommer på pränt.

Ta klassikerna först: ”Huckleberry Finn är en fin bok somd alla ska läsa. Anne på Grönkulla är en fin bok som alla flickor ska läsa.” Båda böckerna handlar i någon bemärkelse om övergivna barn. Anne kämpar för att bli älskad och lyckas genom fantasi och lojalitet. Huck drar iväg, och det är äventyraren som blir norm. Liksom sättet att skriva genom att stapla yttre händelser. Denna bedömning stod sig över alla Wahlströms långserieböcker. Kritikerna ansåg samtliga dåliga, men i pojkböckerna hände det åtminstone något, var den allmänna meningen. I den ingick också, av någon anledning, att flodfärder och mystiska inbrott var mer realistiska än att man skaffar katt eller blir arg på sin lillasyster.

I och med den feministiska litteraturkritiken har andra synsätt långsamt kommit till uttryck (och det mesta har jag hittat på Hedemora stadsbibliotek; en eloge!) En bra hållpunkt är att eftersom vi uppfostras till flickor och pojkar, där den ena är relations- och den andra aktionsinriktad, kan böckerna inte se annorlunda ut än vad de gör. Att hacka på endera sortens litteratur är meningslöst om vi inte ger flickorna mer aktion (vilket görs) och pojkarna mer relation (när ska vi börja?)

Theanders avhandling verkade av understreckaren att döma att ha en annan inriktning - kanske att visa att det finns aktion i flickböckerna också och att de därför skulle vara ”lika bra”? Jag vet inte, har inte läst den än. Men jag ska!

LO och förlagsmarknaden

Läste Greiders litteraturkritik från 1990-talet. Alldeles utmärkt. Greider efterlyser arbetarlitteraturen, proletärförfattarna. Med LO:s mängder av medlemmar är det märkligt att så få skriver romaner. Romaner som de själva skulle vilja läsa därför att deras erfarenhet för en gångs skull kommer till uttryck, menar Greider.

Han har rätt. Ändå vill jag komplicera tanken något:
Säg att en fjärdedel av LO:s alla medlemmar skriver ett romanmanuskript. Det är högt räknat, med tanke på att läsning och skrivning statistiskt sett är ett vanligare intresse i andra samhällsklasser. Säg att hälften av de som skrivit tar sig för med att skicka manus till ett förlag.
Av alla dem är det en fjärdedel som skrivit ”bra”. De flesta dåliga manuskripten och nio tiondelar av de bra går i sopen, eftersom förlaget bara har tid att göra en hastig koll för att se om det är ”intressant”.
Ett dåligt och några ”bra” manus betraktas som ”intressanta” och går vidare till kvalificerad lektörsbedömning. Där visar det sig att texterna täcker en mycket "smal" erfarenhet - en som bara tusentals LO:medlemmar delar, och dem brukar vi inte möta i skönlitteraturen. Författarna in spe är också svåra att förlägga. Har inget namn, ingen medievana, går inte att facka in i någon pågående trend.

Kvar blir ett bra manus att förlägga. Grattis! Men vem ska läsa det? Den läsande medelklassen finner inga identifikationspunkter i berättelsen. Om inte arbetarförfattaren skrivit med sådant psykologiskt finlir att hon inte längre räknas som arbetarförfattare. Och LO:s mängder av medlemmar som teoretiskt sett bara har väntat på just denhär boken om sitt liv, de är som sagt mindre läsintresserade. För övrigt kan de aldrig hitta boken, eftersom den är så svår att marknadsföra.
Låt oss hoppas att Komvux köper in den. Så länge Komvux finns kvar.

Kanhända har LO:s mängder av medlemmar skrivit mängder av romaner, Greider?

ur webb-biblioteket

Grattis, Tjuvlyssnat!
kan inte undanhålla någon denna länk:
http://www.tjuvlyssnat.se/2006/11/likadan_koskos_.html

Makt på entreprenad

Kurser i entreprenörskap för små barn - va, ska de bli småföretagare allihop? Nej, entreprenöriell betyder numera ”kreativ, modig, företagsam” och översätts med ta-sig-för. Vackert så. Vi pedagoger gillar oftast när små barn tar sig för med saker. När vi inte gillar det, är det för att det går ut över andra små barn.

Konsulternas modesvenska är en lindrig och åtminstone omväxlande arbetsmiljörisk. När det för tio år sedan gjordes försök med ”empowerment” översatte jag det med iståndsättande. Till stor del gick det ut på samma sak: kreativ, modig, handlingskraftig. Vilket ord eller vilken artificiell översättning som används är väl likgiltigt…

eller inte. Skillnaden må vara osynlig, men ännu hörbar.
Entreprenörskap går ut på att individen för sin egen skull ska vara kreativ, modig, företagsam. För att slå sig fram. Om du är entreprenöriell, går det nog bra för dig.
Empowerment eller iståndsättande gick ut på att gruppen skulle vara kreativ, modig, handlingskraftig, för att kämpa mot de usla villkor och det sammanhang de levde i. Om det går dåligt, kan det bero på orsaker utanför gruppens kontroll.

Empowerment handlar om makt, vilket framgår av det engelska ordet. Entreprenörskap är hämtat från affärsvälrden och handlar fortfarande i någon mån om småföretagande; att temporärt lösa sin egen situation.
Små barn kan nog må bra av kurser i entreprenörskap, om det viktigaste är att de tar sig för med något annat än att skada andra små barn. Men den som är iståndsatt söker efter den osynliga handen, den övergripande redigerare som utan att det märks lyckas förflytta orden och synfältet.

Motstånd och kultur

Birros Kulturmanifest har länkats på många håll, och finns med i Författarförbundets senaste tidning, där redaktören Mats Söderlund svarar med ett gott krav byggt på dålig argumentation. Rubriken är ”Låt kulturen leva”, och det inleds med orden ”Härligt. Motstånd.”

Men motstånd är inte härligt. Det är jobbigt och trist, tar tid och energi från allt möjligt annat, inte minst från kulturen.
- Har du läst Khemiris senaste?
- Nä, jag har filat på ett upprop för språk- och kulturkamp.
Det vore skönt att A) vara Khemiri och rättvist belönas för en utsökt fiktionaliserad språk- och kulturkamp, eller åtminstone B) vara redaktör och se bloggare göra härligt motstånd därute i kulturen.

Enligt Söderlund skapar kulturlivet skapar goda tider. Men lika väl skapas god kultur under goda tider, liksom under dåliga. Människor avstår inte under några omständigheter från att skapa kultur.
Söderlunds krav på högre kulturbudget ställer jag upp på, men inte för att bli klokare eller ens för att rädda människoliv, för kulturen saknar ändamål. Den är något människor hela tiden gör. Utan budgetar ritar vi med en pinne i sanden, ylar mot månen eller fingermålar på stenväggen.

Det är det bästa och det värsta med kultur - att vi inte kan låta bli. Och en hyfsad kulturbudget är ett humanistiskt medgivande att ingen får ockra på detta sunt och sant mänskliga beteende.

En längre kommentar finns i min krönika på sidan för Estradpoesi.

Tankar från en guzz i budoaren

Guzz åkte in i Svenska akademiens ordlista och budoar åkte ut. Även om jag säger budoar något oftare än jag säger guzz känner jag mig inte hotad för det. Men i vårens DN pågick en hetsig debatt om vilka ord som bör användas (oavsett vilka ord som faktiskt används). Det handlade dels om vilka ord som är rätt, dels om nyttan av att använda rätt ord.

Debatter där god smak blandas ihop med nyttoaspekter är a priori skumma. Men skumrasket klarnade när jag hörde en forskare från Södertörn säga att man kan lägga Bourdieu över debatten om ”blattesvenskan” och se vad det handlar om. Jag önskar att jag hade sagt det själv, men är tacksam för varje puff i rätt riktning.

Språkkamp - kulturkamp - maktkamp.
De som har makt, har också makt att definiera.
De som har makt att definiera, definierar gott språk, god kultur, god smak.
De som saknar makt talar i och för sig svenska, men eftersom de redan är utkategoriserade saknar det betydelse om de talar väl, illa eller inte alls.

Ta exemplet med tidskriften Gringo. Den har kallats Sveriges roligaste. Den har också beskyllts för att vara gjord av ett gäng uppkomlingar som kan skriva standardsvenska men väljer att inte göra det för att tjäna pengar på det.
Man kan tycka vad man vill om innehållet i Gringo. Man kan också tycka vad man vill om driften att tjäna pengar. (Likaså kan man tycka vad man vill om det faktum att den driften är acceptabel hos somliga men inte hos andra.) Men oavsett vad man tycker är det viktigt att se vad Gringo gör. De för kulturkamp. Kampen om makten över språket.

”Men det är viktigt att tala god svenska så man kommer in i samhället?” brukar det låta. Som om det inte funnes flera arenor, klasser; fält.
Så som samhället nu ser ut är det ett gott råd för individen att försöka låta som alla andra för att få vara med alla andra. Eftersom samhället ser ut som det gör är det ett gott råd för kollektivet att ge sig in i kulturkampen. Alla måste inte låta likadant.

Just guzz och budoar är för övrigt goda exempel på kulturkamp genom seklerna - eftersom inget av orden är ”svenskt”.

Man föds inte till idiot

I en utmärkt artikel i Flamman beskriver Magnus E Marsdal några orsaker till Fremskrittspartiets framgångar bland norska arbetare. Med exempel från både Norge och USA visar han att folk (naturligt nog) föredrar politiker som inte på ett nedlåtande vis ”tror sig smarta”. Arbetarklassen hyser ingen respekt för den verkliga eller självutnämnda kultureliten, som mest verkar vara irriterande.
Marsdals bedömning är nog riktig. Saknar jag något är det frågan om vad detta står för och vad som kan göras åt det. Eller är det bara bra, det genuina folkliga föraktet mot kultur - och homosexualitet som på något vis ingår?

Här i Sverige har jag ibland hört ett triumferande tonfall, ett ”där fick ni!” Men varken rasism eller antiintellektualism blir förnuftiga ståndpunkter bara för att delar av arbetarklassen intar dem. Att kalla Fremskrittsväljarna för idioter (som exemplifieras i Marsdals artikel) är naturligtvis både föraktfullt och kontraproduktivt. Man kan utan invektiver insistera på att de tagit miste.
Men om tendensen som Marsdal påvisar stämmer, om det finns något klassbetingat i ändamålslösa beteenden som att avfärda alla man ogillar med skuld-via-hopbuntning, att fnysa åt varje ny idé och att skylla sitt elände antingen på dem som har det sämre eller på medelklassens sushi-snusk - då innebär det inte en välförtjänt spark i baken åt högfärdiga 08:or, utan är ett dystert tecken på hur reflektion över orsak-verkan försummas i skola och media.
För att travestera de Beauvoir: man föds inte till idiot, man blir det. För både vita och svarta gäller att när vi ställs utanför beslut som angår oss, föds motstånd genom tröghet. Men arbetarklassen är inte ödesbestämd till inskränkthet. Det går mycket väl att resonera rationellt och humanistiskt samtidigt som man tjänar sitt bröd i sitt anletes svett. Lättare går det med ett fackligt eller politiskt engagemang som ger sammanhang. Därför gör blockpolitikens utslätning och undermineringen av facken större nytta för högerextremisterna, än en handfull intellektuella som verkar mot diskriminering.

Gnuggministern

Hörde Björklund vs. Baylan i P1 häromdagen, men ingen vann. Båda ville skolan väl men var mer upptagna av att hacka på varandra än att diskutera den. Upprinnelsen till debatten var Skolverkets nog så intressanta resultat om flickors bättre betyg, elitklasser och segregation.

Björklund menade att speciallärarna har ”tagits bort” ur skolan. Det stämmer inte riktigt. Specialpedagoger, vilket de idag är, har en alldeles utmärkt utbildning och ska därför ha något högre lön. Alltså är de svåra att anställa i budgethållartider. Särskilt på skolor med vikande elevunderlag, förstås. Det är flera regeringar som borde ha kunnat räkna ut det, om en ensam rektor kan via en vanlig excelkalkyl.

Det är bra att Björklund vill ha fler specialpedagoger. Men dåligt att han inte vet vad de gör. ”Extra gnuggning för barn som har lite svårt att hänga med”, så formulerade ansvarig minister uppgiften. Den uppgift som går ut på att finna optimal arbetsmiljö, inlärningssituation och stimulans för det unika barnet, liksom att handleda kolleger, lösa konflikter, leda samtalsgrupper, möta oroliga föräldrar och göra kvalificerade bedömningar om andra insatser.
Men Björklund envisas med att det rör sig om om ett träningspass enligt metoden mera-av-detsamma. En av utbildningsvärldens utnötta klassiker som möjlligen fungerar på hundar.

”Extra gnuggning” avslöjar en statisk kunskapssyn, där läraren håller i kunskapsklumpen och överräcker den åt barnen, varvid somliga tar för sig. Somliga gör det inte, och i dessa små objekt och måltavlor måste kunskapen gnuggas in. Helst under ännu längre tid av det som de redan tröttnat på.
Kunskap = kunna + skapa. Det är barnen som ska arbeta, pedagogerna som ska ge dem inspiration och verktyg för det. Om jag trodde på gnuggmetoden skulle jag köra Ariel ultra på Björklund tills han minns det.

Ministern oroade sig också för att de duktiga barnen hålls tillbaka och måste vänta eftersom socialdemokraterna vill göra alla lika. Dock står det i den läroplan som partierna är överens om att varje barn ska mötas av uppgifter på sin nivå. Det är ett svårt men tydligt uppdrag som jag till fullo ställer upp på. Utom i skeptiska stunder. Då tänker jag att färdigheten att vänta tills alla har fattat är precis vad begåvade barn måste lära sig. Utan den får man nämligen ett litet helsike i framtiden.

Minnenas television

Ebba Witt-Brattström (i SvD 1116) har varmt kultur- och bildningsintresse, men irriteras av att begreppet kultur ”idag täcker allt och inget”. Hon borde veta bättre. Mänskliga aktiviteter är så mångskiftande att vi måste ha ett dito kulturbegrepp. Det började med odling… och att det idag finns sektkultur lika väl som bakteriekultur innebär bara att vi som ibland diskuterar kultur måste definiera vårt sammanhang.
EBW gör så lite senare: vad hon menar är ”traditionell kvalitetskultur”. Denna ska spridas genom ”kontinuitet och maximal tillgänglighet”. Om hennes kolumn hade drivit detta inom ramen för en borgerlig kulturpolitik skulle jag räckt henne handen. Jag uppskattar också hennes utsträckta hand till folkbildningsrörelsen, de som slet åt sig finkulturen och förändrade den. Men…

...akademiker skolade till sträng akribi är överraskande generösa så snart det gäller den egna personens rätt att jonglera med påståenden om en undermineringsverksamhet bedriven av indefinita pronomina och passivformer. EBW säger att ”man” inte vill lära ut litteraturhistoria i skolorna - vem? Eller att det svenska ”sätts ur funktion som främlingsfientligt” - av vem? Och vilket svenska? Den traditionella kvalitetskulturen? Till en del är den importerad, till en del traditionellt nationalistisk, precis som den traditionella fotbollskulturen. Ingen av dem lider av funktionsnedsättning.

Men EBW ser tillbaka på de decennier då vi hade ”en majoritetskultur som kunde omfattas av alla som levde i landet”. Denna kultur kan idag ”beskådas i Minnenas television”, skriver EBW, och bekräftar min hittills outtalade fördom att traditionalisterna inom Fp, Kd och SD hemligen vill återinföra obligatorisk Hylands hörna.
Majoritet förutsätter minoritet. ”Omfattas av alla” kan betyda ”ifrågasätts av ingen som hörs”. Så vill jag minnas att det var - under min skoltid, dåvarande kursplaner. Kompakt och oifrågasatt. Det var på många sätt bekvämt. Sedan när blev detta synonymt med ”rätt” för en intellektuell?

- - -
Bonusupplysning: EBW anser att förslaget att bygga nytt operahus i Stockholm är ett spektakulärt utspel. Hon tycker huset är ”fint”. Det är det. Jag älskar Operan. Därför blev jag lite besviken när jag förstod att det är en usel arbetsmiljö för de yrkesgrupper som producerar kultur åt oss därinne.

Från webb-biblioteket

Detta är endast ett urklipp från Marcus Birros blogg där hela MANIFEST finns i sin helhet.
Finns även på www.estradpoesi.com

"Sverige är på väg att slira rätt ner i det kulturella diket. I tider när Sveriges näst största kultursidor på allvar diskuterar dokusåpor på mittuppslag (och i) föraktfull, överlägsen, raljerande och obehaglig ton målar ut fattiga poeter som en ny form av samhällsfara, anser vi att måttet är mer än rågat.

Vad god kultur är kan diskuteras i evighet. För oss är god kultur allting som berör. Från Marcel Proust och smal lyrik, till Stephen King. - - Det är mångfalden som gör kulturen levande och intressant. Och i en sådan mångfald måste den smala, så kallat tärande, kulturen också få finnas. Stephen King kommer mycket väl överens med Kafka i bokhyllan…
Nu hotas all den kultur som skänker människor andlig tillväxt.

Det är makten, inte folket som vill fördumma det kulturella och mediala utbudet.
Vi vill inte ha ett samhälle där bara melodifestival, schlager och kriminalromaner får tillåtas finnas. Vi vill ha ett sprudlande, oväntat, upprörande, tålmodigt och berörande kulturliv som måste få kosta. - - Håll era flottiga, marknadsliberala fingrar borta från poesin, litteraturen, barnteatern, biblioteken, rockklubbarna, ungdomarna. Om ni anser att kultur endast är privatteatrar, schlager och deckare är ni välkomna på en rundvandring i ett fantatsiskt land som ligger strax intill."

Tack, Birro.
Nu kör vi så det ryker!
"Poesi ska skrikas ut från hustaken, begrundas i lyktskenet, brigadmålas på banderoller, kritas på gatstenen innan du kastar den, bedjas i den älskandes båggångar"
ur Duroj: Festmanifest

Glad nyhet

Föreläsaren jag skrev om nedan citerade Gandhi:
Nya idéer ignoreras först
sedan skrattas de ut
sedan bekämpas de
sedan vinner man

Gandhi sa ingenting om hur långa faserna ska vara. Men eftersom idén om socialismen länge befunnit sig i bekämpningsstadiet, behöver vi inte bry oss om att vimpeln slokar. Vi bara måste vinna snart!

Kreativ eller normbrytande?

Ledarskapsdag för kommunala chefer - vi ska utvecklas, men blir underhållna. Att även underhållning kan vara utvecklande är fantasy-författaren Terry Pratchett* det bästa exemplet på. Ett mindre gott exempel är inspiratören, kreatören och entreprenören Härén.

Han säger ettpar bra saker: Avslöjar att ingen av oss kan identifiera ledarna i världens två största länder, Kina och Indien - vi i den ”mångkulturella kommunen”! En förklaring till det är våra ”kulturellt insnöade” media som ägnar mesta utrymmet åt ett mellanvalsår i Förenta Staterna. Han påvisar också att vi som tror att det bor omkring en miljard människor i Kina håller oss med en felräkningsmarginal på 0.3 miljarder - det vill säga ungefär EU:s befolkning. Därför blir jag lite förvånad när han som exempel på idéexplosioner i världshistorien bara nämner två europeiska sådana: upplysningen och industrialismen.

Sedan handlar alla Häréns kreativitetsövningar om teknik, transplantationer och tegelsten. Det är inte svårt att bli totalt okreativ i det sammanhanget. Men varför han han som kreatör så svårt att komma in på områden som gardiner, gratänger och gårdsodling?

”Förr i tiden” som Härén säger brändes idérika människor på bål. Han på minner oss om alla häxor, och så Semmelweiss och Bruno. Det är inte direkt fel att tänka på ett anonymt kollektiv kvinnor och två namngivna män med meritlista. Men det är konventionellt och okreativt.

I Häréns värld spelar det ingen roll om en idé är god eller dålig. Poängen är själva det idéiska. I hans värld vore det bra om alla fick välja ljud på sin biltuta. Att man inte får det nu bevisar att Nokia är mer kreativa än Volvo - häpp! Frågor om ljudslummen i stadsrummet och onödiga innovationsbudgetar är för gamla frågor för att vara besvärande.
Det sedvanliga inrepeterade entreprenöriella svaret på detta är att om alla bara såg problem skulle ingen komma på idéer.
Det normbrytande svaret vore att nu ska alla djävulens små påfund förankras i konsekvensanalys så vi kan lägga av med sånt som bara fungerar inom kapitalismen och patriarkatet.
Det arbetsgivarvänliga svaret är att Härén ändå var underhållande. Han hindrade oss effektivt från att gå hem och göra något kreativt helt olovandes.

* Pratchett är han som sagt: To be human - to be the place where the falling angel meets the rising ape.

Dröm om pli och lydnad

Efter avslutade lärarhögskolestudier på det glada 70-talet satte vi upp en kabaret. En av sångerna var en pastisch på Alfredssons/Danielssons Sov lilla Totte. Vet inte om någon ännu kan den njutbara vaggvisan, som i vår version lät såhär:

”Sov lilla fröken
ungarna har kröken
slumra och bry dig ej om det
som du ej vill se.
Om snällt du blundar
för de tider som nu stundar
slipper du engagera dig
ja, det ordnar sig.
Tänk så roligt du har haft idag
tänk så många stackars barn som du har skrämt
för allt som kan hända
om de dricker mellis jämt.
Dröm om rara barn som leker snällt
dröm om skolan som den var en gång förut
dröm om pli och lydnad
för nu är det slut.
Följ sen devisen:
blir det bråk så ring polisen
när ut de alla barnen kört
är problemet löst”

Första raderna låter som om vi var emot den ”flumskola” vi antogs börja arbeta i. Men tvärtom. De lärare som sov, var de som inte såg barnen - möjligen problemen, eller som såg barnen som problem som de inte orkade ta itu med.

Som slutsång hade vi en egen upp-till-kamp-visa: Mot betyg, mot korvstoppning, mot stillastående. Det kusliga är att mycket av den är aktuellt ännu trettio år senare. Men jag ska bespara er låten utan hänvisar till något verkligt aktuellt: riksdagsledamoten Rossana Dinamarcas utmärkta interpellation till skolminister och överbefälhavare Jan Björklund.

Jubelåsnor

Häromdagen läste jag en debattartikel där en professor i lingvistik beskrivs som ”rinkebyforskare” eftersom hon periodvis verkat i denna förort. Tidigare har jag hört en helt annan professor avfärdas som ”part i målet” därför att han som utlandsfödd valt att beforska mångetniska förorter.

Som om detta inte vore nog, var det någon jubelåsna som menade att ”det är ju inte rasism” att tycka så. De som uttalat sig har ju inte sagt något negativt!

Nej, de har bara slagit dövörat till. De har bara devalverat kunskap om språket och förorterna - alltså de två områden som folk formligen älskar att yttra sig om utan kunskap.

Ignorans är inte rasism. Men ignorans baserad på luftiga kategoriseringar i avsikt att förminska..?

Rasrena som inte har gjort något

Rekommendation
Maja Hagermans ”Det rena landet - om konsten att uppfinna sina förfäder” granskar historien, vilket betyder hur historien skrevs. Det var svenska vetenskapare som med understöd av konstnärer skapde myten om vårt enhetliga germanska folk. Dessa föreställlningar om oss rasrena, av omvärlden opåverkade svenskar har format tankarna och med dem politiken in i modern tid. De påverkar oss säkert ännu genom frånvaron av avståndstagande. Det onda placeras bekvämt i nazi-Tyskland, medan vi som vanligt inte har gjort något.
Utgiven av Prisma 2006. Finns på www.bokus.se

VFP och orättvisans orsaker

Hur ska vi möta och bemöta Sverigedemokraternas väljare? Det enda sättet att nå dem antas vara att ”tala med Vanligt Folk om deras Problem”. Idén är bra, men inte så enkel att utföra som den låter. För om Vanligt Folks Problem är att invandrarna är kriminella - vad ska då vi tala om? Vi kan förstås komma med prövande frågor och demografiska eller sociologiska förklaringar, men då har vi redan slutat tala om Vanligt Folks Problem. V.F. får bättre svar från detdär partiet som inte sopar deras P under mattan*.

Vi kan också ifrågasätta varför V.F. har ett så stort P med de kriminella invandrarna men inte med de kriminella svenskarna. Varför de har hakat upp sig på just det, bland alla de P som V.F. onekligen har. Varför i H riktar de sin vrede nedåt istället för uppåt?

Vänstern är inte så bra på att prata om hur man sätter dit kriminella invandrare, asylturister, sjukkassefuskare och andra arbetsovilliga. Och vi ska inte heller bli bra på det! Hur präktigt det än låter måste vi försöka lotsa in folk på verklig orättvisor och orsaker.

Tro inte att SD har lyckats därför att de är lyssnande och empatiska. De har lyckats därför att de enkelt uttrycker ett tankegods som är inbäddat i strukturerna, så att V.F.P inte är något annat än en bekräftelse av snart mytologisk kaliber.

Det måste väl ändå vara ganska enkelt att fatta, att det är svårare att fatta något svårare!?

*”Sopa under mattan” = populistsvenska för att se saker från flera håll. Till exempel att se både skiten och mattan, se mattans tråd och varp, dess mönster och nötning.

Geografisk biografi

Nytt arbete - inte mycket blogg. Jag är tillbaka där jag alltid har varit.

Geografisk biografi

Utanför alla köpcentrum
letade jag efter min egen bil
tills jag känner igen alla dagis från insidan
Skolgårdarna är mitt vardagsrum
där jag säger till
varenda unge när jag vill.

Kyrkligt kaffe i församlade bokmöbler
är bara blask
Här står Vårdcentralen närmast Gud
Orden finns på biblioteket
som aldrig någonsin frågar varför.

Jag har suttit på alla pizzerior
med alla fulla finnar
väntat med alla schizziga
på alla parksoffor
för att få röka någonannanstans
än utanför alla socialkontor
med alla olyckliga, alla kolleger
alla olyckliga kolleger.

Jag har alltid varit i förorterna
lekt i natur av obändig oländig
sprängsten och blålera

Jag har väntat alla gångerna
i frusen pendlartrötthet invid

spårens livlina och sorgband.

Jag har alltid ätit den förbaskade varmkorven
- hela mitt liv har jag begärt det:

extra stark

senap -

Har du marscherat i snöstorm över fälten

på väg mot din försörjning,
har du avgudadyrkat
sopätande måsars språng vid horisonten?

Har du också stått vid randen av soptippen
och längtande lyssnat efter motorvägsbruset?

Lokal skandal

Är du trött på borgerliga skandaler? Gå då INTE in på www.vansterpartiet.se/sundbyberg, och UNDVIK nyheterna på www.tv4.se. Det är väl ingen som längre orkar höra talas om borgarnas sedeslösa leverne. AVSTÅ alltså ifrån att få reda på mer om det moderata kommunalrådet som beviljade tandvård åt sig själv istället för åt utsatta kvinnor. Ägna dig åt politik istället. Eller borsta tänderna helt utan ersättning!

Fokus på fakta

I tidningen Fokus finns en del fakta om de högerextrema valframgångarna. Först redovisas en gallup-undersökning som visar att mellan 10-40 procent av befolkningen stämmer in i olika ståndpunkter ur Sverigedemokraternas program. Det går alltså inte att bortse ifrån att en stor del av deras väljare vet vad de gör. Om dessa väljare vet man egentligen inte mer än att de är flest äldre och flest män. Men de undersökningar som pågår tyder på att misstro mot politiker och myndigheter och pessimism inför framtiden är kan vara gemensamma nämnare.

Med viss tillfredsställelse konstaterar jag att det i Vänsterpartiets definition av ett integrerat samhälle ingår ”berättigad tilltro till samhällets institutioner och orsak att känna framtidshopp”. De högerextrema väljarna är i sig tecken på samhällets desintegrering.

Något som komplicerar strategidiskussionen för vänstern är de två motsägande framgångsfaktorerna för högerextrema partier: dels att de kommit att inkluderas i den normala politiska skalan, dels att de framstår som det enda alternativet till de etablerade partierna. Båda dessa villkor har varit för handen i olika delar av Sverige, och Sverigedemokraterna tjänar på båda. Alltså kan det slå fel vilken motstrategi vi än väljer - att vända oss till dem eller att avstå. Detta understryks för övrigt av exempel från le Pens Frankrike.

Ytterligare en framgångsfaktor är om Sverigedemokraterna lyckas få igång en diskussion på sina villkor om hårdare tag mot invandrare. Där banade Ny Demokrati vägen för dem redan på 90-talet, år 2002 hängde Folkpartiet på, och därefter övriga partier. Det är inte så mycket frågan om att de ”vanliga” partierna plötsligt blivit rasistiska, utan att de nu kan sätta ord på den rasism som alltid funnits inbäddad.

Som nödvändigt för att skapa alternativ mot högerextremismen anger Fokus bl.a. en fortsatt polarisering i höger-vänster-ståndpunkter. Det går inte att fortsätta på dethär viset, inte om det är ett demokratiskt, humanistiskt samhälle vi vill ha. Geggar man ihop politiken i ljusblått och orange blir resultatet - brunt.

Arrogans och elakhet

”Klassisk moderat fördelningspolitik” är Ulla Anderssons (V) sammanfattning av budgeten (citat SvD 1017). Under citatet kommenterar tidningen att Andersson anser att avgiftshöjningar äter upp skattesänkningar. Varför detta anföringsverb? Att högern vill ha lägre skatter och högre individuell finansiering och nu har fått möjlighet att genomföra det är odiskutabelt. Andersson kan inte anse ett faktum.

Flera jobb utlovades, enbart skattesänkningar levererades. Inte ens dåliga förslag för fler jobb (pigavdrag, sänkt arbetsgivaravgift) genomförs. Mer angeläget var att halvera förmögenhetsskatten och sänka a-kassan, samt höja a-kasseavgiften och ta bort underklassens enda avdrag! En prestation av makalös arrogans.

Extra motbjudande är nedläggningen av Arbetslivsinstitutet. En utmärkt inrättning vars underlag går att använda inom snart sagt vilket arbetsrelaterat område som helst, från rehabilitering till diskriminering. Regeringen menar att forskningen kan skötas på universiteten, och det ligger något i det. Men resurserna har inte överförts dit.
Sturesson på Arbetslivsinstitutet finner beslutet ”besynnerligt” med det forskningsbehov som nu finns: psykosocial arbetsmiljö, ökad stress, korttidsrekryteringar, ny arbetsmarknadspolitik.
Dessvärre är det nog så enkelt att regeringen inte vill veta hur folk har det på jobbet.

Budgeten som helhet är rå klasspolitik. Nedläggningen av ALI är ett stänk av ren elakhet.

Greider, Borelius och bussen

I tillfällig exil i Dalarna får jag nöja mig med nyheterna i Dalademokraten, vilket inte är det sämsta! Det mest nödvändiga finns med: Borelius och Nordkorea (säger man det fort låter det som Borrelia). Men det idisslade överflödet slipper jag, istället får jag regionala upplysningar som nästan alltid är positiva. Mejeriföretaget Milko går äntligen med vinst. Ungdomsrådet i Avesta arrangerar disco med gratis bussar. Lyckad teknikspaning på Hedemora skolor. Och ett fabriksmuseum i Borlänge lyfter fram en kvinnoarbetsplats mitt i stålstaden. Man skulle kunna inbilla sig att man lever i en hanterbar värld. Visserligen har de anmälda sexbrotten i Falun ökat med 40%, men samtidigt är det bra att de anmäls.

Göran Greiders vanligen utmärkta ledare har rubriken ”Överklassarrogans!” Det gäller förstås Borrelian, hon som glömde var hon lagt miljonerna när hon hyrde barnflicka. Det är som en gammal kommunist jag känner brukade säga: ”Underskatta aldrig överklassens okunnighet.” Okunnighet om människors levnadsvillkor, om skillnaden på miljoner och timlön, om att lagarna gäller alla. Eller snarare ignorans, det vill säga den okunnighet som i sitt totala självförhärligande är oförmögen att reagera på stimuli om att annan kunskap finnes och andra intressen är möjliga.

En insikt jag skulle unna SL-Connex i Stockholm är denna: Nu kom bussen. Det betyder att klockan är fem.
Året om samma oslagbara prestation: i soldis, i snödjup, med älgar. Bussen kommer - ställ om klockan!

Ska nya röster sjunga

Kurs för nya medlemmar på Vänsterpartiets kursgård i Roslagen, och nytt rekord: kursen är fulltecknad, överfull!Revanschlusta är inte att förakta. Omkring 800 personer har sökt medlemskap i vårt lilla förlorarparti före och inte minst efter valet.

Röster från deltagarna:
”Kan partiet inte ens vinna ett val måste jag ju in och hjälpa till.”
”Kan inte fatta att jag inte gått in tidigare, dethär verkar ju kul!”
”Fantastiskt, att sitta här med fyrtio glödande hjärtan.”

Fyrtio envisa och energiska personer som vill göra en insats för rättvisa. Fyrtio kloka personer som i grupparbetena kommer fram till riktiga, rimliga vänsterståndpunkter på goda grunder. Fyrtio oerhört olika personer som valt att ta personlig ställning.
Fyrtio nybörjare. Fyrtio kamrater fler.
Fyrtio glödande hjärtan.

Fyra år i opposition. Fyrtio års babylonisk fångenskap.
Gamla partirävar som nöter vårt revolutionära tålamod välkomnar glödande hjärtan med fyrfaldiga hurrarop:
Framåt ska vi. Leve medlemmarna!

"ska nya röster sjunga..."
Mikael Wiehe

Kamrater

Än en gång begravdes en kamrat. Frid lystes under den röda fanan. I enlighet med hennes önskan spelades Cornelis och Totta Näslund. Alla sorters blommor smyckade kistan, inte minst nejlikor. Det var anspråkslöst och mycket värdigt.

Den värdigheten är det som de aldrig kan ta ifrån oss, de som spottar på röda fanor. Vissheten om att vi gemensamt har varit delar i en världsomfattande rörelse för solidaritet.
Ett litet parti av stora ord: Värld. Rörelse.
Vi var i det tillsammans. Vi måste gå ur det var för sig. Det är då, när en av oss går, som vi erfar betydelsen av ett annat stort litet ord: kamrater. När en kamrat är borta saknas hon, och samtidigt ser vi varje kamrats betydelse. Den lilla i det stora.

Sedan spelades Jösses flickor - Ååå tjejer. Ettpar av oss som varit med länge grep tag i varandras händer och hörde våra 70-tal fladdra förbi med tunna röster. Röda fanor, hår och sjalar, banderoller och stjärnor - en hälsning ur rörelsens och vårt eget förflutna. Så stora och små vi har varit - och så modiga - vi kamrater.
Detta är vårt. Det kan aldrig tas ifrån oss.

”Det finns en värld och vi ska vinna den / där vi kan leva våra liv
och vi ska söka den och finna den / den ska bli din och min”
Mikael Wiehe

Sydsvenska känslor

I Sydsvenskan (1004) kan vi läsa om varför gamla hamnarbetare röstar på Sverigedemokraterna: De är trötta på gäng och kriminalitet, och oroar sig (”helt berättigat”) för islams utbredning.

Kriminalitet är onekligen tröttsamt, rent av förargelseväckande. I synnerhet om den bedrivs i tätt sammanhållna klickar utanför samhällets kontroll. Detta oavsett om gängen utgörs av öststatsmaffia, pingstvänner på avvägar eller skattesmitande cocktailbröder på Sällskapet. Men jag ser ingen logik i att av frustration lägga sin röst för en utarmning av samhällets resurser av internationell kunskap och yrkesfärdighet.

I artikeln beskrivs arbetarrörelsens gemensamma ”skötsamhetskultur”, och frågan ställs varför det är fel att kräva densamma av de nya svenskarna. För att uttrycka det drastiskt: om skötsamhet är en kultur kan den inte befallas fram, oavsett klass- eller etnisk tillhörighet.
Om den däremot är en överenskommelse mellan individen och samhället måste vi se till att ha ett samhälle där sådana överenskommelser innehåller något väsentligt gott för individens levnadsvillkor.

Vidare efterlyses en ny debatt om den ”värdegrund” samhället bör vila på. Men samhället vilar inte på värderingar, utan på människors arbets- och levnadsvillkor (förhållandet mellan arbete och kapital, om man vill vara petig). Det visste den tidiga arbetarrörelsen. Varför brister den insikten idag? Kan vi inte diskutera det istället? Diskutera varför det blivit legitimt att skylla samhällsproblem på immigranter? Den arbetarrörelse jag kände skulle inte ha lånat sig till det.
Eller... iallafall inte så billigt. Inte utan att få ut något bättre av det än en stunds känsla av överlägsenhet. Är känslor det vi kämpar för idag?

Slutligen utmålas den ”naiva kulturrelativismen” som en grogrund för högerextremism. Men återigen, grunden för idéer och ideologier utgörs av människors arbets- och levnadsvillkor. Jag tror till och med att grogrunden för en kulturrelativistisk ståndpunkt kan härledas till de konformistiska framgångsår när vi blev itutade att utvecklingen skulle göra det bättre för alla. Det var både klass- köns- och etniskt blint att tro det.

Det är faktiskt en riktig skitartikel. Jämlikhet mellan könen som ”grundläggande västerländskt värde” finns minsann också med, det vore liksom tomt utan det. De refererade karlarna tror sannolikt själva på det. För vidare kommentarer se Adrian Kabas blogg, där jag hittade artikeln.

Kriget är slut

Kriget är slut nu.
Det brukar sägas att rasismen inte blev politiskt och mänskligt inkorrekt förrän efter andra världskriget, när dess konsekvenser avslöjades. (Det som kolonialismen tidigare uppenbarat ansågs inte på samma sätt graverande.) Men sextio år räckte för att återigen beslöja konsekvenserna, och idag är det åter politiskt möjligt att vara rasist. (Fast man kan kalla det något annat.) Det skulle då innebära att kriget, det som vi åt och kräktes under hela min uppväxt och som definierade en stor del av mitt vuxna liv, äntligen är över.

Europa består fortfarande av fascistoida småstater. Tidigare bekämpade staterna varandra. EU gör sitt bästa att sätta stopp för detta, eftersom handeln störs om definitionen av varandra är på minsta vis oklar. Och eftersom kolonialismen sedan länge har gått in i en mer förfinad fas, är det enda som återstår för fascistoida småstater att leta efter fienden inom gränserna. Det är bara människor som har utrotats. Inte idéer.

Så nu när det europeiska omfördelningskriget äntligen är slut, ser vi bara början.

Lesbisk honnör

Har varit på semester i Amsterdam med vandringar i timtal längs kullerstengator och kanaler, över broar, upp- och nedför trappor, hela tiden förbi det ena lutande 1600tals-huset efter det andra. En sällsam harmoni vilar över staden - så länge man inte är funktionshindrad, nerdrogad eller prostituerad.

På Stadsmuséet visades bilder och film från den första kända lesbiska baren. Redan på 1930-talet drogs den igång av en kvinna som struntade i vad folk tyckte, enligt hennes syster som var intervjuad i filmen. Hur hon undgick vad folk tyckte under krigsåren är obegripligt, men baren var öppen tills nångång på 60-talet. Män var välkomna en gång om året. Det var på Drottningens födelsedag.
Så ska dom tas. Män, eller drottningar, eller folk som tycker.

När vi senare satt i en taxi pekade chauffören inåt rödljus-distriktet och sa apropå ingenting alls: ”Därinne låg den första lesbiska baren. Hon som drev den är död, men systern bor kvar. Hon har stängt baren, men allting därinne är kvar som på 60-talet. Hon bor ovanpå, jag tror hon är 90 år nu. Ibland är hon ute med hunden om nätterna. Mitt i denhär skiten, bara hallickar och porno-shops. Men det är ingen som rör henne. Alla vet vem hon är, och där hon går med sin hund är hon nog den enda som är respekterad i hela detdär kvarteret.”
Tyst gjorde vi honnör för nonkonformism och gamla systrar.

Gatan har talat

Kommentar överflödig

Negrer i den gamla skolan

Flamman skriver, som så många andra just nu, om Sverigedemokraternas framgång. Daniel Poohl från Expo förklarar att somliga helt enkelt är rasister, medan andra översätter arbetslöshet och kriminalitet till invandrarproblem (som om inte kopplingen är rasistisk i sig). I mer välbärgade områden har det blivit mer rumsrent att rösta på Sverigedemokraterna efter andra partiers hårdare-krav-politik.

Därför är Sverigedemokraternas framgång inte särskilt oväntad. Den traditionella konservatismen, med krav, kontroll, test och övervakning på hårda sidan och det ljuva hemmet och den goda modern på mjuka sidan, gav framgång åt Kristdemokraterna och skulle ha gjort det också åt Folkpartiet om de hållit sig till datorlagen. Varför skulle den då inte ge framgång åt Sverigedemokraterna hos de väljare som accepterar eller önskar att människor med utländsk bakgrund ska pekas ut särskilt.

Nostalgivågen och rasismen hänger ihop. I den gamla goda skolan fanns negrer bara på bild, lata och barnsliga. Zigenare fanns i verkligheten, men åkte ut eftersom de inte kunde anpassa sig. De politiker som vill ha den gamla goda skolan förespråkar inte rasism, men kan inte - får inte tillåtas - dra sig undan helheten i det förflutna de frammanar.

Kunskapen och dess dödgrävare

En klok socialdemokrat har bloggat om fullmäktigemötet i vår lilla stad. Själv satt jag på läktaren sprängfärdig att blåsa en åder på borgerlig inskränkthet. På dem som trodde att skoldebatt går ut på att köra konventionellt gnäll på oordning och moralkakor om läxor och kontroll. Ingen paragraf i Kommunallagen kan hindra sådan argumentation, men att upphöja den till ett ideologiskt ställningstagande för kunskap är faktiskt pinsamt.

En av de borgerliga hade vikkat tre veckor på gymnasiet där han gav läxor jämt så eleverna blev jättenöjda. Det var väl bra. Men om denne ex-vikarie tror att tre veckors fallstudie är tillräcklig för tvärsäkra yttranden, då saknar han respekt för kunskap och framför allt för hur man skaffar sig den. Vi pedagoger brukar räkna med lite längre tid och lite bättre underbyggnad.
En annan borgare sa att han var emot ”flum”. Begreppet användes odefinierat och utan koppling till den övriga diskussionen, eftersom ingen sagt sig vara för ”flum” eller i övrigt väckt frågan om ”flum” på detta möte. Kanske greps han av ett emotionellt laddad sug efter personlig varudeklaration - men vi pedagoger förväntar oss att man introducerar och förklarar sin begreppsanvändning om den ska syfta mot ökad kunskap.
Borgarna var också måna om ordning och reda och sa det massor av gånger, i enlighet med den pedagogik som kallas ”upprepning till leda”. De flesta av oss kan redan den läxan eftersom vi läst deras valmanifest. Medan deras inbitna tro att den röda sidan arbetar för oordning och oreda tyder på att de missat kunskapens mest elementära del; faktainsamlandet.
Såsom i valrörelsen så ock i fullmäktige. Det enda de självutnämnda kunskapsförespråkarna presterar är en demagogi så kunskapsfientlig att den nästan är folkföraktande.

Några stackars liberaler skruvade lite på sig när ovan nämnda socialdemokrat sa: ”Det enda som skulle kunna få mig att leta efter en fristående skola åt mina barn är om skolorna i vår stad ser ut som i Folkpartiets reklamfilm.” Men liberalerna har bara att välja på att vara generade eller rycka upp sig, för ingen av deras företrädare vågar ta en diskussion om kunskap och hur den genereras.
Fakta - färdighet - förståelse - förtrogenhet. De är pelarna i kunskapens hus enligt gällande läroplan; en utmärkt modell över kunskapens natur. Om jag trodde på upprepning-till-leda skulle jag ge dem det i läxa.
Men viljan att lära måste finnas först.

Organisering av ett förvånat folk

Veckan efter valet gick vi ut med flygblad igen. Det var på tiden. Medborgarna såg mest förvånade ut. Några sa ”jag har redan röstat”. Andra ”varför kommer ni hit nu?”, men det säger de mitt i valrörelsen också.
Politiker förväntas vara ute bland folk, och när vi är det undrar folket varför. Det är bara en såndär sak som är.

Vi har lärt av Joe Hill. I allt vi säger ligger ett ”Sörj inte, organisera” i olika ordval och tonfall. Vi har lärt att förlora och att börja om från början. Vi värjer oss från lärdomen att man minsann inte får något genom hårt arbete!

Några röster ur folkdjupet var nyfikna och oroliga: ”Hur ska det bli nu? Ska de sälja bostäderna? Lägger de ned Kulturcentrum?” Det vet vi inte, men misstanken ligger nära till hands. Så folket frågade: ”Vad tänker ni göra nu?”
Men se nu var det tänkt att ni ska göra något!

Fixarrollen har aldrig passat vänsterpolitiker. Nu sämre än någonsin. Om vi ett enda ögonblick glömde bort att det är aktivitet som bär vår rörelse har vi all anledning att dra oss det till minnes nu och handla utifrån det. Även om folket ser förvånade ut.
Antingen är detta djupt avslöjande för hur politik har bedrivits. Eller så har de bara inte kommit igång.

Moraliskt-nationell nostalgi

Var det så att väljarna definierade sig såsom höger, som vallokalsundersökningen förmedlade. Eller var det tvärtom högern som imiterade vänstern - och om den det gjorde, var det en fiffig valploj eller nymornad solidarisk insikt?

Det är i alla händelser inte ett liberalt val. Med nyliberalism går det inte att vinna Sverige. Illa nog att spela krypkasino med våra pensioner. Fritt knark och prostituterade i rollen av strävsamma småföretagare går bara inte hem.
Men varför fungerar inte heller gammal-liberalismen? Den som rymde individens frihet och rätten att tvivla på allt. Jag saknar den. Saknar den nu när det visar sig att den ärkepräktiga konservatism en var det som höll.
Lag och ordning. Hårdare tag. Högre krav. Inget fusk. Snälla barn. Kontroll.

En sak man inte kan säga om dethär valet är: ”Det blev en borgerlig seger men även Sverigedemokraterna gick framåt.” Prepositionen ska vara ”och”, inte men. Det går inte att skylla ifrån sig på extremister när flera etablerade partier ägnar sig åt moraliskt-nationell nostalgi och det dessutom är en framgångsväg.

Våra svenska traditioner. Hederligt arbete, arbete och heder. Som det brukade vara här i Sverige. Kan ni inte höra grosshandlargnägget på 1880-talets groggverandor? De visste, att när det var som det brukade stod folk och herrar mot varandra.
Visst fanns det en tid, den allra kortaste tiden, när nästan alla såg på samma tevekanal och Hyland-hörnan höll likvaka över avsomnade folkhemskingar. Visst var det Sverige, och visst går det att se tillbaka på med exempelvis vemodet över en barnslig barndom. Men att som grosshandlare ockra på det är ohemult.
Sverige är, liksom moral, en konvention. En av de bekvämare, eftersom den tycks ursäkta allt.

Hedersord i vår lilla stad

Utanför äldreboendet satt Moderaternas plakat: ”Lägg inte ned detta boende!” Ett budskap som kom överraskande för den röda majoritet som just öppnat det. Talade Alliansen med sig själv? Ja, något tvetungat ormlikt var det över denna kampanj, men det förstod vi inte förrän på valsöndagen.

Utanför skolan var ett liknande plakat uppsatt: ”Lägg inte ned denhär skolan.”
En av väljarna i närområdet blev orolig. Han hämtade de Moderat-sedlar han skulle ha, men passade på att fråga utdelaren:
- Är det sant? Tänker dom lägga ned våran skola?
- Nej nej. Det är vår slutspurt förstår du. Då satte vi upp såna här vid alla skolor.
Väljaren backade ettpar steg, tittade på sina valsedlar som om de krälat i handen på honom, och sa:
- Vaa? Jag tänkte rösta på er. Men nu vet jag faktiskt inte längre.

Vem som vann valet vet vi. Men vem som fick den hederlige mannens röst är gömt i valhemligheten. Så som det ska vara i en demokrati. I högerns vildavästernsamhälle, här kan vi bara förlita oss på dendär enda hederliga människan för vars skull staden skonas.

Guillou på digitala irrvägar

Den store Jan Guillou ogillar bloggar. De är ”pladder”. Men när Hanna Löfqvist pladdrar på, nej förlåt bloggar om saken, gör hon det med stort förnuft. Varav vi ser att många bloggar är pladder, andra inte.

Att som Guillou uttala sig tvärsäkert och kategoriskt om företeelser som är såväl mångtydiga som subjektiva, det kan hänföras till avdelning bekväm kvällstidningsmentalitet.

Några tusen människor ägnar sig i sina bloggar åt privatlivets futiliteter. Det är inte intressant, men knappast särskilt störande heller. Små funderingar i kanten av de digitala motorvägar där viagra-transporter och sexy bike-bitches dundrar förbi. Har inte Guillou något att säga om dem? Eller är alla stora saker bra saker?

Via Politik och poesi når jag omkring tvåhundra läsare i veckan. Det är inte mycket - men ungefär samma siffra som mina tre diktsamlingar sammanlagt har sålt under tio år.
Sensmoral: Man kommer inte särskilt långt genom hårt arbete.
Detta upphöjer inte bloggandet till konst. Men gör det ganska roligt.

Reinfeldt och representationen

”Jag vill regera Sverige som en representant för hela svenska folket”
sa Reinfeldt redan kl 23 på valnatten, enligt tidningen City (0918).

Reinfeldt vill, men kan inte. Han får inte. I en demokrati har vi folket grundlagsskyddad rätt att rösta olika. Med den rätten följer skyldigheten att låta oss regeras av en person eller ett parti som vi inte själva valt, men som alltför många andra valt.

Reinfeldt får inte sin önskan uppfylld. Han blir inte regent - inte vare sig enväldig eller inskränkt monark. Han blir statsminister och får som sina föregångare nöja sig med att bygga sitt ledarskap på drygt halva folkets förtroende. Inte så illa, med tanke på att resten av oss får finna oss i att våra representanter inte blev valda.

Reinfeldt har ett balanserat, resonerande sätt som befinner sig precis på min toleranströskel. En lagom uthärdlig konservativ. Jag kände inga allergireaktioner innan han (eller snarare City) avslöjade sådana oformligt förmätna maktanspråk.

- Reinfeldt! Du ska ge fullkomligt fan i att försöka representera oss som inte vill ha dig. Vi utgör din opposition, fatta!

I en fascistisk stat är det förstås annorlunda.

Politik och poesi

"Konsten att förlora och förlora och förlora
utan att förlora poesin"
skrev Henrik Grapengiesser, en poet som dog två veckor före valet.

Nu har vi förlorat. Och vi har gjort det förut. Gjort det och gjort det. Det värsta var folkomröstningen om EU, eller kanske när Ny Demokrati kom in i riksdagen. Värre val har genomlidits. Likväl har vi förlorat och kommer att förlora:
Arbetsrätten. Välfärden. Integrationen. Jämställdheten.

Men inte politiken, inte värdigheten, och inte poesin. Inte drivkraften, "det stående sataniska inre imperativet / att benämna och begripa / varje dag"*

När en poet dör, lever poesin.
När vi förlorar ett val, skärper vi politiken.
Det är bara att börja om från början.

Om det finns något vi har lärt oss, och avskyr att vi har lärt oss, men aldrig kommer att glömma hur vi lärt oss, så är det att börja om från början. "Låt oss alltid sluta vid början / varje dag"*

För att kunna göra det måste vi förstås arbeta. Men det är vi vana vid, vi som aldrig har gjort något annat än arbetat, och inte bara skapat värden utan också funnit vår värdighet genom arbete.
Politiker och poeter är de mest arbetsamma människor som finnns.

"Och vi kommer att komma tillbaka"
som Ture Nerman skrev.
"utan att förlora poesin"
som Henrik Grapengiesser skre.

- - -
* ur HD: Festmanifest

Före ett icke-svårt val

Sex veckor i valstugan är en kurs i humanism. Eller också inte.
Hemma på jobbet får vi genomsnittet.
På gatan finns kurvans ändpunkter.

Underbara motiverade medborgare.
Avskyvärda medlöpande motborgare.
Under och mellan humanismkursen återsamlas kamraterna,
ställer genomsnittsdiagnoser på genomsnittstemperaturen:
Vi kommer att vinna stort!
Vi kommer att torska allt!
Tämligen välunderbyggda spådomar
inhämtade på världens bästa fyndplatser:
gatstenen, torgscenen.

Hur kan det vara fel när jag fått det direkt från gatan?
Hur kan det vara rätt när en tillfällig förbipasserande sa det?
Hur kan det var någonting som helst innan folket sagt sitt.

Det finns bara en opinionsmätning, bara en folkomröstning, bara ett enda val för oss väljarna, oss folket.
Den är vår. Den är det enda som är vårt.
Att det är så svårt att välja, det har media talat om för oss i sex veckor.
De har som vanligt fel.
Det är bara svårt att vara folket.

Förnekare finns

Så har jag träffat en av dem tillslut. En Förintelse-förnekare. Han (för det var förstås en han) anmärkte på att gågatan i vår lilla stad såg ut som Röda torget i Moskva. Jag frågade var han såg lökkupolerna och de grandiosa proportionerna. Nej, han menade fanorna. Röda fanor finns bara i Moskva, sa han.
Jag sa att det är nog tvärtom. De har inte många kvar där österut. Däremot kan han få se arbetarrörelsens internationella symbol för fred och solidaritet över hela den övriga världen, sa jag stolt. Då slutade mannen prata om flaggor och började prata om krig. Undrade om jag inte förstod hur arga tyskarna blev efter Versailles-freden. Jodå - så nu har vi lärt oss hur viktigt det är att inte förödmjuka den besegrade, sa jag med en tillförsikt jag inte alls kände.
Mannen förklarade för mig att en sådan berättigad ilska bara kan leda till en explosion, och sen var han plötsligt långt inne i Leningrads belägring. Den visade att ryssarna är kannibaler, sa han. Jag påpekade att han glömt en detalj i sin krigsrapportering, nämligen utrotningslägren. Mannen slog bort det med att det alltid dör folk i krig. Båda sidor höll på och utrotade som bara den. Ryssarna var till och med så infernaliskt grymma att de lät miljontals av sina egna män dö vid fronten (!) Jag räknade upp några av offren för nazisternas industriella slutlösning, men han ruskade på huvudet: Det dör alltid folk i krig. Hur många är svårt att veta. Ryssarna, däremot...

Medan vi pratade stod han och blängde på papperskorgen där vi lägger Sverigedemokraternas material: "Rasism, nej tack". När vi pratat färdigt gick han vidare, en liten oansenlig man vem som helst, en jag inte skulle känna igen eller titta två gånger på. Men nu har jag träffat en av dem tillslut. De går omkring och finns och småpratar i valstugorna som vem som helst.

Trött Gnöling i retur

Än en gång Gröning, självutnämnd demokratigranskare, med en förnumstig blogg bestående av dösnack om kantareller, glass i valstugan och reklam för Aftonbladet. Och i sagda boulevardblad vevar hon på som en raspig vinylplatta om att vallöftena är för många och för gamla. ”De kör alla vallöften i retur”, gnölar Gröning som ”blir lite trött”.

I valstugor utan glass har valarbetarna fört en pågående diskussion med medborgarna om... glasögonkostnader, situationen i Eritrea, kullersten och pigbidrag... mer eller mindre bensinskatt, mindre eller mer läxor... byggandet av köpcentrum, bevarandet av parkmark, beviljandet av hemtjänst, bestraffningen av våldtäktsmän... friår, frihet, frispel och förnekandet av Förintelsen...
Det blir man också trött av. Men inte blaserat uttråkad, tack och lov.

I sista tiraden möts vi dock av en stark självinsikt hos Gröning: ”Jag beskylls säkert för att sprida politikerförakt med dessa rader!” Alldeles riktigt. Hon har förstått det: att den som sågar valrörelsen, raljerar med båda sidor, skriver att politiker bara bråkar och spionerar och att de betraktar väljarna som siffror - den kan omöjligen vänta sig beundran för sin förmåga att levandegöra det angelägna i demokratin.

Fasterfri kulturkompott i valröran

Integrationsdebatt med sexton personer - inte så illa för att vara i förorten. Men hälften av dem gick under socialdemokratens och moderatens småaktiga bevakning av talartiden och beskyllningar för lögner.
Moderatorn Kurdo Baksi hade frågat hur vi vill bryta diskrimineringen på arbetsmarknaden, och resultatet blev en serie treminuters kåserier om skola, kultur, skatter, vallögner, fallstudier, och så lite skola och kultur plus nämnda gubbgräl. Men vi slapp åtminstone fastern! I integrationsdebatter brukar det alltid vara någon som berättar om sin faster från Ryssland eller Ecuador och hur fort hon lärde sig svenska. Denna gång var det lyckligen fasterfritt. Vi borde ha kunnat koncentrera oss bättre.

Till min häpnad och glädje var den borgerliga sidan överens om att rasism och diskriminering existerar i Sverige. Det är ändå i deras media som problemet förnekas och frågan anses härstamma från en dominant klick hos den strukturfixerade vänstern. Men till min och miljöpartistens bestörtning suddade socialdemokraten bort det igen. Han tyckte att vi ska prata om allt som är bra i Sverige.
Varför i herrans namn skulle vi göra något så menlöst mitt i valrörelsen?

Publiken (de som stod ut) ställde frågor om kultur och svenskhet. Svaren visade sig gå på tvärs genom partilinjerna. Kristdemokraten och jag var överens om att svenskhet är en konvention, fri för alla att omförhandla. Folkpartisten Narti intog motopolen: hon ansåg att svenskhet är något så urkomiskt som små grodorna, men eftersom svenskarna skäms för sin kultur hindrar de skolbarnen från att läsa Strindberg och den underbare Nils Holgersson. Narti lät som en äkta kulturkonservativ. Med dem brukar det vara roligt att konversera om allsköns kulturella spörsmål - men vem har tid med det mitt i valrörelsen?

Mitt i arbetsgivaravgiften, asyllagstiftningen och anonyma ansökningar. Mitt i skattesänkningar, skolsatsningar och språktest. Mitt i slaget om kärnfamiljen och kärnkraften. Mitt i denna demokratiska diskussion har jag inte tid att fundera över om vi svenskar blir mer kulturella av att läsa Strindbergs nationsfientliga Svarta fanor, eller Lagerlöfs lille pest till gåsapåg - han som fortfarande flyger och flyger över vårt svenska lapptäcke.

Comeback, revansch, desperation

"Leijonborg firar sin revansch.
Tittarna uppskattade hans ärlighet.
Har bett hela svenska folket om ursäkt.
Nu vänder det för Folkpartiet.
Comeback för Leijonborg."

Borgerliga bakslag gjorde media desperata.
Vändpunkten pressades fram efter TRE DAGAR.
Vänsterledaren löpte gatlopp TREHUNDRA dagar, utan att ens ha gjort nåt.
Orättvisa kan göra vem som helst desperat, utan att media gör nåt.

Propaganda i pappersinsamlingen

Varning varning! Detta meddelande är falskt: "Sluta kalla oss främlingsfientliga och lyssna istället på vad vi har att säga"

Det står i Sverigedemokraternas broschyr som tagit sig in i reklamen. Så jag lyssnar, broschyren ger inte ett ljud ifrån sig. Då läser jag istället. Sverigedemokraterna vill kraftigt begränsa invandringen, verka för frivillig återvandring, hjälpa "riktiga flyktingar" på plats, och kräver av dem som bosätter sig här en anpassning till "svenska förhållanden". Alltså är de främlingsfientliga, eller med ett rakt språkbruk rasister.

Så vi satte upp en soppåse på väggen till valstugan och erbjöd folk att lägga rasistiskt material där. Vill ni ha en mer utvecklad argumentation än pappersinsamlingen, kontakta mig.

Den vidöppna dörrens moral

Reaktioner på Fp-skandalen finns det många. Vanligt i mina kretsar är ett försynt men dock hån av moralisternas bara rumpor, samt äkta sympati för de övertygade valarbetare som blivit upprörda och besvikna. Men att som Ulvskog likna den socialdemokratiska kolossen vid ett våldtäktsoffer är både klumpigt och orimligt.

Dock går guldet i orimlighet till puttarna på lunchrestaurangen, ett gäng dryga karrirärister, som här presenteras i konkurrens med Tjuvlyssnat:
- Nej är det nån som ska avgå nu så är det sossarna. Har man inte bättre skydd på sina system, så.
- Haha, ska såna sköta landet? Som inte kan sköta en server?
- Sån omogen attityd alltså. Som att klaga på inbrott när man har litet dagbokslås bara.
- Visst. ”Hjälp, han tog min bil” när jag gav dig nyckeln, va.
- Det är bara så dåligt. Först lämna vidöppet och så spela martyrer.
- Men nu är spelet slut för dom ser du.

Häpet tittar jag på dörren till restaurangköket som står vidöppen. Enligt den framförda logiken kan jag gå rakt in och fylla fickorna med tigerräkor. Klagar personalen, spelar de martyrer - äh?
Spelet är slut.

Borddans

Köksbord - hur kan någon få en kick av det? En yta av trycksvärtklibb och kafferingar, fjällig av fästlappar och vissna blomblad, ett uppehållsrum framför en upprepad utsikt, en tryckkammare av trivialt tjat. Vem tänker ”Aah, vilken livslust och inspiration jag får av köksbord”?

Schyman startade slentrianens lovsång. Vi skulle prata politik på samma sätt som väljarna vid köksborden: ”Bygg nya hyresrätter och torka av smulorna!” Nu har hon fått efterföljare. Olofsson liknar ett köksbord hela hon, och gubbarna i Alliansen sliter ytterligare på det slitna uttrycket. Besluten ska flyttas närmare köksborden (deras egna?) och väljarna ska känna igen sig vid köksbordet. Så menlöst, så dystert.

Varför säger ingen:
Res på er från köksbordet! Gå på cirkus istället, gå på lina, gå på glödande kol. Gör det omöjliga, välj ett partitur, en visselsonat, välj vilt. Vi ska flytta till besluten, sluta att be, fatta beslut som alla fattar. Kommunister och konvaljer förena oss! Dansa på borden så lovar vi att ingen ska riskera att känna igen sig.

”Vi tröttnade på att drömma stort och leva litet - så vi gav järnet för att leva vår dröm”
Cirkus Cirkör

Räta upp ordningen med kryss!

Vi väntade bara på det. Alliansen har enats om ordningsomdömen i skolan (se DN)
Enligt Leijonborg visar allt fler exempel (han nämer inte vilka) att sådana omdömen (som alltså inte får sättas idag) ”hjälper till att räta upp ordningen i skolan”. I Folkpartiets exempel bedöms elevens ordning och uppförande i sex punkter, bland annat ”Visar respekt för andra” och ”Ger kamraterna arbetsro”, och läraren kryssar för om det är ”gott” eller ”bör förbättras”. Enligt Leijonborg är detta betyg. Enligt moderaten Tolgfors som förtjänar ett VG för sin upplysning är det omdömen, i det att betyg ska vara nationellt likvärdiga.

Under femton år som lärare hade jag klasser med både stora och små ordningsproblem. De små kom jag vanligen tillrätta med genom, ja det är den trista sanningen, tjat och skäll, även om rundabordsdiskussioner och nya regler självfallet bidrog. De stora problemen berodde oftast på att klassen inte mådde bra. Det sociala klimatet fungerade inte. Det kostade enorm koncentration och uppfinningsrikedom för att förstå och bearbeta orsakerna till detta. Ibland behövdes stöd från kurator eller skolledning, och alltid från föräldrarna. De som snart sagt varje dag fick ta emot lappar eller telefonsamtal med: ”Han har vält möbler, hon har kladdat i kamraternas böcker, de har slagits, småbarnen blev hotade…” och så vidare.

Det fanns ingen ruta ”bör förbättras” att kryssa i. På den tiden tilltrodde vi föräldrarna så mycket förstånd att de begrep andemeningen. Men det är klart, många av dem hade nog känt sig lättade om de kunnat invänta en kryssblankett i julklapp istället för att sitta på krismöten med utarbetad HD. I Alliansskolan kan de leva livet lite lättare. Lite mer upprätat, tydligt och ordningsamt. Inte så komplicerat lösningsinriktat.

Jag skulle kunna skriva en roman om de där åren i grundskolan. (Bra idé - tror faktiskt jag ska göra det när mitt pågående projekt är klart.) Många mirakler längtade vi efter, allt från inomhusluft som gick att andas till föräldrar som höll sig nyktra om vardagarna åtminstone. Men inget, inget av mirklerna såg ut som en kryssblankett.

Signal till vilken nytta

I en ledare i Piteå-tidningen skriver Stig-Björn Ljunggren om Sverigedemokraternas möjlighet att komma till riksdagen. Han menar att de ”har ridit på en folklig fråga som de etablerade partierna skytt som pesten.” Utan att kanske själv vilja det lägger han sig därmed nära den högerextremistiska retoriken att det är de som representerar ”folket” och vi andra ”etablissemanget”. Det från vilket uttalade rasister (på goda grunder) uteslutits.
Frågor om migration, integration, rasism och mångfald är inte pestsmittade. Så antagligen menar Ljunggren frågan om att invandrarna utgör ett problem. Nej: den frågan tänker jag inte prata om, då utgångspunkten är felaktig. Människor är tillräckligt problematiska utan att vissa grupper ska behöva bli bärare av det.

Ljunggren räknar upp några förutsättningar för Sverigedemokraternas tänkbara framgångar, bland annat att ”deras frågor inte fångas upp av de etablerade partierna”. Men Folkpartiet har redan gjort det. Och Ljunggren påpekar att även Orback skickat tydliga signaler och ”demonstrerat att de lyssnar på mumlet från folkdjupet”. Ljunggren förefaller uppskatta detta, eftersom han avslutar: ”Kanske har Jens Orback räddat oss från ett Sverigedemokratiskt parti som vågmästare i riksdagen.”

Kanhända har han det. Till vilken nytta, om mittenpartierna själva tar för sig av extremistpolitiken?

Medial monotoni

Aftonbladets Lena Mellin listar valets tio hetaste personer och frågor. Jag som jobbar heltid med valet känner inte igen mig. Jo, herrarna Perssons & Reinfeldts figurering är föga överraskande. När man är överallt kan det förstås hetta till någon gång. Att även fastighetsskatten har en plats att fylla har driftiga lobbyister sett till. Men Rundström och Wohlin vet jag inte ens vilka de är. När jag skriver artiklar om pigor eller pratar antirasism i valstugan måste jag ha missat något för valrörelsen hett och väsentligt.

Opinionsmätningar och nedrivna valaffischer finns med på listan. Var det valets vanligaste hon menade? En klassikerlista, valrörelsekanon rentav?

”Monotoni” tar Mellin också upp. Hon skriver rättvisande att det var upplagt för en spännande valrörelse, men ”partiledarna låter mer som bokhållare än som passionerade samhällsförändrare”. Jag instämmer gärna i att stockningen i mitten är det tråkigaste som hänt svensk politik. Inte bara för att den är tråkig, utan för att den är grovt missvisande och bedrar medborgarna. Men den har till stor del orsakats av dem som ställer frågorna. De som avbryter innan politikern kommit in på väsentligheter. De som i anklagande ton upprepar en meningslös fråga gång på gång på gång på gång pågångpågg tills engagerade människor blir förvirrade eller irriterade - båda reaktioner som hos politikern betraktas som tecken på neanderthalmässig moral.

Testa motsatsen någon gång - få politikerna att berätta vad de vill förändra, varför och hur. Gärna avslöjande. Men - passionerat.

Popularitetssiffror leder till likformighet leder till monotoni. I den bästa av världar. Och varken politiken eller media är ens den bästa.

Ideologi och instinkt

”Vad skiljer kommunismen från nazismen?” efterfrågades i gårdagens tidning. Ett kortfattat svar finns hos Karl N Alvar Nilsson på första sidan i boken Överklass, nazism och högerextremism (1998):
”Nazismen vilar inte på en ideologisk grund på samma sätt som socialism och liberalism. Den bygger istället på vissa gruppers förenklade och förgrovade uppfattningar och attityder.”

Den som undrade kanske bara var ute efter att slänga lite skuld-genom-sammanblandning i valrörelsen. Annars kunde han göra åtminstone ett försök att inse: Ideologier som liberalism och socialism kan förstås, antas eller förkastas i ljuset av varandra och verkliga skeenden i samhället. Men råa förenklingar är överhuvudtaget inte till för att förstås. De talar till instinkt och reptilreaktion.

Nilssons nästa stycke lyder: ”På samma sätt som på 1930-talet breder det nu ut sig förgrovade och förenklade attityder och uppfattningar.” Detta är oroande. Eliten är aldrig så farlig som när den använder populism till sitt eget försvar.

Krav och utmaning

Orkar inte mer Orback! I valrörelsens ”elfte timme” som dom älskar att säga (fast det noga räknat är dess tredje vecka av sex, dvs halvtid) kommer integrationsministern upp med idén att immigranternas introduktionsersättning ska villkoras. Undra på att de borgerliga garvar läppen av sig. ”Känner sig lite efter nu, dendär Orback. Vill ha häng på vinnande häst, va?”

Kalle Larsson (V) kommenterar förslaget med att det börjar i fel ände. Varför göra människor fattigare om de inte får ut något av den introduktion som är avsedd att göra dem självförsörjande?

Vet inte hur många gånger jag har diskuterat detta:
Introduktionen ska vara avsedd för alla som behöver den (alltså även anhöriga). Den ska upprättas i form av en överenskommelse mellan kommunen och immigranten. Med den ska följa vissa skyldigheter och rättigheter för båda parter, så att den ger möjligheter. Den ersättning som utgår ska vara löneliknande.
Hittills har majoritetssamhället till stor del misslyckats med sin del av avtalet. Introduktionen har inte erbjudit några möjligheter. Ersättningen, det famösa ”bidraget”, är också så lågt att det blir svårt att göra avdrag vid frånvaro utan att barnen blir lidande.
Det finns exempel på kommuner, både röda och blå, som har ett effektivt, värdigt och begripligt system för introduktionen. Lika många exempel finns på motsatsen. Det finns exempel på immigranter som lyckas bättre på egen hand (sannolikt oavsett system), och på sådana som inte lyckas med någonting (dito).
Man bygger inte system på undantag. Den stora gruppen är folk som behöver ett handtag på sin väg mot arbete och demokratiskt deltagande i ett nytt land. De är ställda inför en enorm personlig utmaning. Varför inte ingå ett avtal på rimliga villkor med dem? Vågar majoriteten inte anta utmaningen?

Vet inte hur många gånger jag har diskuterat dethär. Vet inte hur många gånger det ska sägas: Ställa krav är bra. Om det börjar i rätt ände.

Födelsedagspresent?

På min födelsedag hade Aftonbladet följande nyhet om rasisten som inte längre kan representera Villaägarnas riksförbund. Skrämmande uttalanden - men med effektivt resultat. Tack till Lindberg som har både sinnesnärvaro och tekniska färdigheter!

Politiska presenter

”Det bor en moderat och en socialdemokrat sida vid sida i de flesta av oss” kan vi läsa i en kolumn i dagens SvD. Hemska tanke, om de jag känner och gillar inom sig skulle lyckats dölja både sossarna och högern likt ett gäng jekyllar och hydear. Kolumnisten motiverar denna skräckvision med att alla partier har enstaka goda förslag som man kan instämma i.
Så känns det kanske om man betraktar politiken som en slags presentaffär där Dom i partierna ska tävla i att hitta på extraerbjudanden åt Oss. Om man vägrar att inse att politik är dels idéburen, dels en rörelse.

Kolumnisten hade roat sig med att plocka ihop en ministerlista med kända och okända namn. (Ingen från Vänsterpartiet. Varför varför försöker de aldrig aldrig förvåna mig?) Rektorn för Kunskapsgymnasiet fanns med på listen, en lysande pedagog som jag hade glädjen att arbeta ihop med i många år. Jag visste aldrig var han stod politiskt. Det är en god egenskap hos en rektor. Men inte hos en politiker.
En ministerlista ska inte vara en expertpanel eller ett försäljarteam. Den ska bestå av politiker. Människor med en övertygelse, modet att ta konsekvenserna av den och omdöme nog att förhandla om den och hitta andrahandslösningar, när så krävs.

Att en tredjedel av väljarna har svårt att bestämma sig tror kolumnisten bottnar i deras rosa-blå kluvenhet. Kan det inte hänga ihop med medias beskrivning av presentbutiken. Titta, lilla väljare, på alla godsaker de lagt fram åt dig! Svårt att bestämma sig va? Kanske det finns med mintsmak lite längre bort? Tills kunden tröttnar och muttrar att det är politikerna som borde bestämma sig, komma överens om hur Dom ska ha det.

Politiker ska inte komma överens. En politik utan intressemotsättningar och idékonflikter blir tråkig. En ministerlista av experter blir handlingsförlamad. Storfixarna som var och en uppnått resultat inom sitt område blockerar varandra så fort det står klart att de har helt olika uppfattning om vad som får ett samhälle och dess medborgare att fungera.

Familjen som förstasidesstoff

Alliansens hett emotsedda valmanifest har kommit, och redan på första sidan studsar jag. Tre gånger läser jag ordparet ”enskilda individer och familjer”. De följs åt i meningarna som om de tillsammans utgjorde en harmonisk helhet: ”Ge enskilda individer och familjer mer att säga till om.” Som om någon motsättning mellan den enskilda individen och familjen vore otänkbar. När det i själva verket är tvärtom - vem ger den enskilda mer att säga till om, ifall hennes familj är till hinders och har fått mer att säga till om?

Då liberalismen hittills har stått upp för individuella rättigheter kan denna mystiska hopskrivning endast ha uppstått ur möglig kristen konservatism, den som sträcker sig från bondesamhällets storfamiljsideal till privatlivets helgd i Knutbyförsamlingen.

Familjens fjättrar har för kvinnorna betytt livegenskap, legal våldtäkt och emotionell vampyrism. Idag leder oss familjelivet från föräldraförsäkringsfällan till att bli amatöriska åldringsvårdare. Där emellan hann vi jobba några år, vilket Familjens ekonomi behövde.

Ingen annan makt och myndighet - inte Gud, inte statsministern, inte ens småborgerlig konformism - kan ställa sådana krav på oss som familjen gör, och ingen annan kan få oss att som en självklarhet uppfylla dem.

Ingen annan makt står så fri från ifrågasättande - för ingen annan makt är så förrädiskt älskad, oavsett om denna kärlek är stärkande eller tillintetgörande.

Nej, ge individen mer att säga till om. I första hand och i synnerhet om hur, när och med vilka hon vill knyta sina familjeband och skapa sitt familjeliv.

Till dem som har längtat

Dan Andersson:
Jag vill hem till dalen vid Pajso

till det gräsiga kärret vid So

där skogarna murgrönsmörka

stå i ring kring mossig mo,

där starrgräs i ånga växer

vid källor som aldrig sina

och där växter väva i jorden

sina rötter, silkesfina.

Jag vill hem till dalen vid Kango

där ljungen står brinnande röd

som ett trots i flammande lågor

framför höstens hotande död -

Jag vill dit där molnen gå tunga

under skyn där stjärnor skina

och där obygdsforsarna sjunga

i takt med visorna mina.

Det bidde en lista

Glöm kanon - nu heter det ”gemensam litteraturlista i skolan”. 60% av svenska folket är positivt inställda till en lista över vilka verk som ska läsas i skolan, enligt en undersökning som Folkpartiet låtit göra.

Ursrpunget till frågan var förslaget om en litterär kanon som först väcktes av Wikström i GP: ”de viktigaste verken i svensk litteratur, de som anses normerande för kvaliteten”. Det vore överraskande om svenska folket ville lägga sina skattepengar på en SOU om litterära normer och statliga kvalitetsstämplar. Bättre att fråga om en ”gemensam litteraturlista i skolan”, då det finns en känd folklig faiblesse för det gemensamma, likriktade och präktiga.

Folkpartiet upprörs idag över att somliga debattörer kopplade ihop denna harmlösa lista över bra böcker med främlingsfientlighet. De har glömt GP-artikeln. Där motiveras nämligen förslaget: ”Det är ett viktigt verktyg för integration.”
Alla med? Integration påskyndas av en lista som är svensk och normerande . Är det någonting här som jag inte har förstått? Säg fort, för annars kopplar jag det till rasism igen!

Men låt oss anta att Fp har ändrat sig. Anta att det av en kvalitetskanon bidde en lista för grundskolebruk. Då finns det en sakfråga kvar att diskutera: den skolpolitiska eller snarare pedagogiska frågan om hur funktionellt det är med listor. Vi kommer nog inte överens om det heller. Men jag föredrar den diskussionen framför den om hur man ovanifrån kränger på folk en kvalitetsgranskad svenskhet.

Rimlig rösträtt

”Rösträtt betyder ansvar” är rubriken på dagens brännpunktsartikel. En artikel som försöker förklara varför det är riktigt att människor som flyttat till Sverige från någonstans utanför EU & Norge ska vänta längre på rösträtt än folk som flyttat hit från insidan av denna magiska gräns. Ett skäl är att svenskar inte får rösträtt i Iran. Ett annat att rösträtt betyder makt och ansvar.

Ja, makt och ansvar är vad rösträtt betyder. Om alla som bor här ska vara med och dela makt och ansvar måste alltså rösträtt inkluderas. Fullständig rösträtt; även i riksdags- och EU-parlamentsval tillika folkomröstningar. Att vänta på denna ansvarsfulla rättighet i tre år är ganska rimligt, oavsett varifrån man kommer. Det kan ta lite tid att lära språket och begripa de politisk-byråkratiska myrgångarna.

Men med gällande EU-regler behöver en EU-medborgare (eller norsk) inte vänta alls för att få den begränsade rösträtten till kommun- & landstingsval. Medan utom-européer väntar i tre år.
Artikelförfattaren gillar inte heller EU-reglerna, men snarare av ordnings- än rättviseskäl. Väntetid och begränsning för rösträtt vill han behålla, åtminstone för de utomeuropeiska immigranterna. Annars blir det bara ännu rörigare än idag. Rösträtt, menar han, är inte en rättvisefråga (inte?) utan betyder makt och ansvar (som inte är rättvisefrågor??) Om den kommunala rösträtten skulle utvidgas menar skribenten att vi ”hamnar i en veritabel häxdans kring det strukturella diskrimineringsaltaret”.
Medan dödsdansen runt status-quo-altaret tydligen kan snurra hur länge som helst.
Rimlig tid för rösträtt är sannolikt individuell. Men det är inte lagstiftningen. Den ska gälla för alla med genomsnittlig rimlighet. Eller hur?

I en artikel i juli kallade Centrum mot Rasism EU-reglerna för rasistiska. Detta påtalas i dagens artikel som ”ett antiintellektuellt eko från känd utredning.” Sannerligen - det krävs en speciell sorts intellektualitet för att höra ett eko sex veckor innan resonansfenomenet!

Vad jag hittills hunnit se av utredningen står det inget om rösträtt i den. Vare sig kommunal eller fullständig. Det är en av dess svagheter.
Den refererade artikeln driver en rimlig statsvetenskaplig tes via ett försök till poängplock på en ny SOU. Det är en av dess svagheter.

Mycket intressant om integration!

Det är mycket man får för sig innan man vet. Innan utredningen om Makt, integration och diskriminering presenterades framställdes den av sina kritiker som ett gravt angrepp på demokratin. Ned med alla vita, liksom. Medan Kamalis egen debattartikel i SvD gjorde att jag väntade mig ett inskränkt, arrogant politikerförakt.

Det är mycket man får reda på genom att läsa och lyssna. Presentationen av utredningen var klar, tydlig och vederhäftig. Många bra förslag (som Vänsterpartiet länge drivit). En del uppslag som kan utredas vidare. Ytterligare några förslag som vänstern sannolikt kommer att förkasta.

Det är mycket värdefullt med ett forskarlag som vänder på perspektiven, fokuserar på makten och ifrågasätter den vita vardagsnormen. Genom utredningens olika ingångar kan man gå in på utbildning, rättsväsende, politisk organisation och så vidare. Sällan har frågor om integration, rasism och diskriminering fått ett så brett fält att växa i.

Det är mycket nu. I en valrörelse, när man inte vet om man jobbar för en flyttfirma eller frågespalt, är det svårt att hinna läsa utredningstexter. Men den finns att hämta på regeringens hemsida. Här bjuder jag bara på de föreslagna politiska målen - som är mycket bra:

- Minska ekonomiska ojämlikheter
- Bekämpa den strukturella/institutionella diskrimineringen på grund av etnisk och religiös bakgrund
- Skapa lika möjligheter och likvärdiga utfall för alla utifrån sina prestationer
- Ha ett globalt perspektiv

Långt ifrån allt om blattedebatten

Tidningen Metro presenterar idag en lista: ”Vem säger vad i den s.k. blattedebatten?” Jag har inte hört någon annan än Metro kalla den så, vi andra brukar säga rasismdebatten. Men föralldel, visst är det kul att hitta på nya ord. Mindre kul är det tydligen att hitta nya vinklar. Metros urval av debattörer är som att läsa om gamla tidningar.

Att Kamali som sittande utredare finns med är naturligt. Sittande minister Orback bör kanske också vara med, trots att hans insikter i frågan är minimala. Sedan har vi Rojas, känd folkpartist. Och Sabuni, som snart kommer att vara en känd folkpartist. Och Demirbag - oberoende folkpartist, gissar jag. Och Witt-Brattström, möjligen på väg att bli folkpartist, som är en god litteraturkritker men står helt utanför denna debatt, bortsett från sitt pinsamma bananinhopp. Listan avslutas med Adami på Gringo som väl fyller sin plats.

Ingen representant från den antirasistiska rörelsen, vare sig från paraplyet Centrum mot rasism eller någon av de talrika frivilligorganisationerna som ingår. Ingen från PAM, politiskt aktiva för mångfald, eller FAI, fackligt aktiva invandrare. Ingen av de stora fackens mångfaldsansvariga heller, för den delen. Och givetvis ingen från de två antirasistiska partierna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Icke-listan fortsätter. Ingen
- profilerad forskare (utöver Kamali)
- representant från de etniska organisationerna eller SIOS
- från de lokala antidiskrimineringsbyråerna eller DO
- insatsansvarig från Storstadssatsningen
- projektledare lokalt eller från Integrationsverket
- talesperson i människorätts- eller asylfrågor
- representant från kristna, muslimska eller andra samfund

När man arbetat med de här frågorna i så många år är det trist att se. ”Allt” - var det bara några pressklipp från folkpartister och fåkunniga?