Mer läsning för pengarna

Det finns en missuppfattning att vänsterpartister står för något i stil med ”likalön”. Att alla ska få lika mycket i kronor. Det stämmer inte. Vi protesterar mot orättvisor - oskälig vinst på andras arbete - men har inget emot att den som har ett hårt, svårt arbete betalas för det. Makthavare med stort ansvar bör ha en respektingivande lön, och människor med urtråkiga eller smutsiga jobb ska åtminstone få rejält betalt för att utföra dem.

Vi är också emot osakliga skillnader, antingen de beror på kön eller på att klättrare tagit sig upp i en sfär där pengars värde inte syns bland fantasibeloppen. Lars Ohly skriver om det i en debattartikel, bland annat detta: ”Riksdagsledamöter och ministrar tjänar på tok för mycket. Därför har Vänsterpartiet flera gånger föreslagit att arvodena ska sänkas. Tyvärr får vi inte med oss de andra partierna. Vi har föreslagit att riksdagsledamöternas arvoden ska sänkas till 41 000 kronor per månad. Det är inte direkt någon svältlön, men skulle ändå betyda en lönesänkning med 13 500 kronor i månaden.” Han nämner också att EU-parlamentarikerna har ett månadsarvode på 85000, för att inte tala om de pensioner som fd kommissionärer (som t.ex. Margot Wallström) har rätt att kvittera ut. Arbetsfritt.

Fler låtsaspengar skriver Alla-smutsiga-detaljer om. Miljarders med dollar ska rädda världen. Visst är krislindring bra, men rättvisa vore bättre.

Riktiga pengar, dem vi inte har, och hur lågkonjunkturen slår mot kommuner och vardag skriver Josefin Brink om.
I ett annat inlägg skriver hon om EU-parlamentsvalet:
”Det finns många goda skäl för den som ogillar EU att går och rösta i juni. Till exempel att man gillar solidaritet, internationellt samarbete och demokrati. Men då gäller det ju att rösta på ett parti som står för just det.”
Ett sådant parti, och en sådan person, är Vänsterpartiets Hanna Löfqvist som här skriver om hur hon vill ha samarbetet i Europa år 2019.