Flottan seglar inte

Vänsterns Kalle Larsson (varför kandiderar inte han till partiledare när alla andra gör det?) blir intervjuad i Internationalen om stilleståndet för Ship to Gaza. Som de flesta nu förstått har frihetsflottan hindrats från att gå till sjöss, och Larsson kommenterar: “Det är skamligt att de europeiska länderna och EU går i Israels ledband, bryter mot folkrätten och deltar i att upprätthålla en folkrättsvidrig blockad.”
Att frihetsflottans deltagare vänder och åker hem är inte enbart en förlust. I flera länder – exempelvis Norge – har de vunnit debatten. Dock inte i Sverige, här där det inte går att få reda på någonting om man inte följer udda bloggar. Många väntar på nyheter från Ship to Gaza, “men på P1 säger de ingenting” skriver Internationalen.
Ingenting är en god sammanfattning av alla stora media. De är i Almedalen, inte i hamnen i Pireus, inte bakom muren i Gaza, inte i Knesset i Israel. En tidning är i Bolivia.

Med att “vinna debatten” syftar Larsson på att mer medicin och andra förnödenheter har förts in i Gaza än vad som skulle ha varit fallet utan frihetsflottan. Det har blivit allt mer nödvändigt för Israels regering och för svenska media att påvisa att någon blockad överhuvudtaget inte existerar.
Problemet är, att den gör det.
Kvinnor, barn och män står ensamma mot världen.
En flotta som inte får segla är deras bästa stöd.

Frihetsflottans deltagare har i svenska media utmålats som politiska pirater på väg att uppfylla sin dröm om risktagande. Men ensamseglatser är inte aktuellt för de högst seriösa deltagarna, och Larssons sammanfattning lyder: “Mänskliga rättigheter ska gälla för alla, även för folket i Palestina.”

Flamman som vanligen är en intressant tidning innehåller två sidor om Bolivia. Det är ju också ett intressant land.