Politik och poesi

Historien pågår, idag i Ludvika

2012-01-28T16:38:00.005Z

En kamrat berättar om nazisternas överfall på antirasister i Ludvika. DN skriver.

Antirasistisk demonstration, sedan samling på Folkets hus för att diskutera fortsatt arbete. Ungdomar från Ung Vänster, SSU och kanske andra organisationer. Men dörren slås upp och ett tiotal nazister vräker sig in, slår en flaska i huvudet på en av deltagarna, han som talat vid demonstrationen tidigare och som nu försöker låsa dörren. Någon lyckas ringa polisen, som kommer i tid för att göra ettpar gripanden.

En bild från idag. En bild från igår.
Nazisterna är ute efter att döda.
Det visste vi.

Igår hette vi kommunister, judar, romer, homosexuella, handikappade och till och med Jehovas vittnen. Idag heter vi ung vänster, ung socialdemokrati, antirasister, muslimer eller svartskallar.
Kampen går vidare.

Kom bara ihåg gårdagens inlägg: nazisterna kom raskt åter i det tyska samhället, och de var överhuvudtaget aldrig utanför det svenska.
En historia skrivs av segrarna.
En annan pågår, hela tiden.

Se även Dalarnas tidningar.
Yalla yalla, Sverige åt alla!

Men i TV4:s nyheter ansågs en björn i Kilafors viktigare än nazister i Ludvika.

Bödeln som läkare - ganska normalt

2012-01-27T11:45:00.005Z

Idag, minnesdagen av Förintelsen, kan vi i SvD läsa om de intervjuer som gjordes på 1980-talet med Münch, en av läkarna i Auschwitz. En läkare som under sin tvååriga tjänstgöring där medverkade vid både selektioner och gasningar, och som ansåg att Mengeles experiment med människor ”hörde till vardagen”. Det är genom att normalisera den pågående utrotningen som Münch vill undvika att bli betraktad som ond. Bara - vanlig?

Artikeln tar upp hur bilden av förövarna har förändrats under åren. Strax efter kriget framställdes de som patologiskt onda, senare synliggjorde Eichmann rollen som den tråkiga byråkraten bakom brotten. Ännu senare blev det hela det tyska folket som genom sitt tigande medlöperi skulle vara de skyldiga, och idag tror vi oss kunna få fram mer sammansatta och mer trovärdiga porträtt. Allt i en önskan att förstå - trots att det finns sådant som inte går att förstå.

”Vid avgrunden”, Gitta Serenys intervjubok med Franz Stangl är ett exempel på det oförståeliga. Stangl var en vanlig tjänsteman som tack vare sina organisatoriska meriter sattes att ordna upp kaoset i Treblinka, att effektivisera gasandet. Stangl var en tråkig karriärist, av Eichmanns typ fastän tämligen obetydlig. Mot slutet började han vantrivas med sin roll som mördarrobot, men det var kanske ingen djupare insikt än att kriget började gå sämre och positionen var hotad. Hans återgivning är trist och färglös. Sereny begriper den inte heller.

Ännu en sak som är omöjlig att förstå är att läkaren Münch återupptog sin praktik omkring 1949. De ansvariga förhördes och dömdes i Nürnberg, men en vanlig medarbetare, därtill läkare, fick tillåtelse att gå i närheten av levande människor endast fyra år efter det att lägren stängts.
Han var inte ensam, i det raserade Tyskland återinsattes nazister och krigsförbrytare i långa rader på viktiga poster. De var ju inte onda - de kunde lätt dra på sig kostymen av europeisk normalitet.

Låt oss komma ihåg det. Inte bara idag.
Se även Funkpol för att komma ihåg hur många grupper, hur många olika människor, som drabbades. Eller Fotolasse om antisemitism och Sveriges delaktighet, eller Socialist och bajare som återger en överlevandes berättelse

Rätt igen! - bevakningen av statsministern

2012-01-25T15:28:00.005Z

Statsministern ljuger, svänger sig, förbättrar, skönmålar och vill göra en dålig sak bättre. Det gör han med troskyldiga spanielögon, trygg i förvissningen att inga journalister kommer att följa upp hans yttranden, än mindre trakassera hans personliga framtoning.
Juholt tvingades backa från sina påståenden antingen de var korrekta eller ej. Reinfeldt backar aldrig, hur fel han än har. Möjligen säger han att han ska vara ödmjuk, varpå ett sus går genom media-Sverige. Rätt igen!

Reinfeldts höga förtroende att leda landet beror inte på vad han säger och gör. Det beror på de knähundsjournalister som ständigt bekräftar hans förtroendekapital.
Jasägarna skockas och vinnaren tar allt.

Den som undrar vad jag talar om kan ta sig en titt på Alliansfritt Sverige. De har hela listan.

Gulag-hicka

2012-01-22T15:35:00.004Z

I början av 80-talet var jag med i en grupp som spelade gatuteater. Ett av våra inslag var en kommentar till borgarnas kamp för att stoppa makt- och ägarspridning vida löntagarfonder. Medan de sprang och larvade sig med parasoll på badstränderna och hotade med sovjetsystem, varubrist och arbetsläger larvade vi oss under lakan på citys trottoarer i ”stora socialistspökedansen”.
Stora spökdansen pågår fortfarande. Se till exempel Magnus Ahlkvist om Kommunistspöket, ”i högerns tjänst sedan 1848”.

I en ovanligt intressant tråd på fejsbok fick jag reda på att det åtminstone i överförd bemärkelse finns ett namn för fenomenet: Godwins lag - som går ut på att vissa diskussionstrådar förr eller senare leder fram till liknelser som inbegriper Hitler. Anspelningar på Godwins lag syftar på att vidare diskussion kommer att vara lönlös, men den som liknar sin motståndare vid Hitler kan anses ha förlorat.
Godwins lag kan mycket väl omfatta även vänsterns belägenhet, och om inte behövs en egen term. Kommunistspöket, exempelvis. Att spela ut Nordkorea-kortet är väl vad vi oftast säger. En kamrat föreslog uttrycket DDR-tourettes. Eller Gulag-hicka.
Redan före järnridåns (den förra murens) fall var nonsensargumenten så välkända att vi dåvarande vpk-are, på dåligt besökta torgmöten, kunde utse en kamrat att wallraffa som borgare och stå och skräna: Stick till Sovjet!
(Jo, borgare skränar också. De är bara inte medvetna om det. De tror att det är manhaftigt och auktoritativt.)

Sjöstedt fällde i riksdagsdebatten ett yttrande som borde bli bevingat, ungefär:
Visst finns det delar av vänsterns historia som vi inte är stolta över, men vi försöker åtminstone inte skriva om den, som högern gör.

Högern ser inte att de har någon anledning att bryta Godwins lag. De tar sig rätten att vifta med Nordkorea-kortet, dansa stora socialistspökedansen och köra Gulag-hicka eftersom de tror på sin egenhändigt skrivna historia. Medan vi vet att de är och har varit emot vartenda progressivt demokratiskt förslag som överhuvudtaget läggs och lagts i riksdagen.
Att de har förlorat diskussionen är det bara vi som hör.

Inlägget skulle varit infört tidigare, men hela SAP råkade komma emellan.

Plågsam socialdemokrati

2012-01-21T17:47:00.000Z

Vet inte varför Juholts avgång gör så ont. Det djupast olycksbådande är att det inte ska finnas några socialdemokrater längre.
Nej, han var inte så bra. Hade det hjälpt om han varit det?

En sak som borgarna sagt var sann: Socialdemokraterna satt vid makten för länge. Det dåliga var inte att de hindrade borgarna från att komma fram, det dåliga var att S blev borgare, att de blev maktberoende, och att borgarna bestämde sig för att de aldrig mer skulle få komma i närheten av makten. I all synnerhet inte som socialdemokrater.

Exit Juholt. Jämtin och Palm är ganska bra, men vilka chanser får de att visa det?

Storebror vet bäst

2012-01-20T23:11:00.004Z

Kommer Juholt att avgå, inte långt efter det att jag lärt mig uttala hans efternamn? Ja inte vet jag. Men många vet. Aftonbladets Lena Mellin är förvånad, ”dethär förlänger pinan”.
Antagligen ville hon hellre döda honom själv, men det vore inte vackert tänkt.
TV4 uppger att det finns en överenskommelse om Juholts avgång. Här i huset lyssnade vi på nyheterna för ettpar timmar sedan, och där lät det hyfsat trovärdigt. Folk som varit med yttrade sig i första person, exempelvis Carin Jämtin.

Men TV4 anser sig veta bättre, och det värsta är att det kanske TV4 verkligen gör. Media har i alla tider kunnat tala om för Vänsterpartiet vilken ledare vi ska ha. Detta kan de inte tala om för S. Men de kan mycket väl ha bestämt vilken ledare de inte ska ha.

Källa till Expressen: Juholt förbereder sig för att avgå inom kort, kommer att hålla pressträff i Oskarshamn.
Visst betyder det skitmycket för demokratin att Expressen är på plats.
Just i Oskarshamn.

På den inte alltför avlägsna tid då sossarna var stalinister hängde de åtminstone inte ut sin egen partisekreterare. Men om media har rätt, då är Jämtin lika avgången som Juholt, om inte förr så i Oskarshamn. Sådana nyheter vore tråkiga nyheter.
De enda som får höra något roligt är sportfånarna, någon gång ibland. Det är så man blir avundsjuk.

Idiot i Aftonbladet: Sista bilden på Victorias gravida mage...
Om Aftonbladet lovar att det är den sista bilden undrar Politik och poesi bara vem de tänker ta livet av härnäst. Det kan väl inte vara den i flera bemärkelser välbevakade kronprinsessan. Så antagligen siktar de på den bernadotteska babyn.
Vi bävar.

Undfallenhet inför normaliteten

2012-01-20T08:51:00.003Z

Svenska som andraspråk – ett lågstatusämne. Det konstaterar myndigheten för skolutveckling* i en rapport.

Nu är inte SvA det enda lågstatusämnet. Hemkunskap, kontor och handel är det, sådant som flickor har. Och fordonsteknik, som arbetarpojkar har. Liksom svenska som andraspråk och modersmål, som ungdomar med utländsk bakgrund har.
Hög status har exempelvis franska och matematik. Resten är normala ämnen som normala ungdomar har.

Svenska som andraspråk är den undervisning som är bäst utformad för att stimulera och utveckla ditt nya språk. Men det har under årens lopp varit föremål för både missuppfattningar och vantolkningar. Pedagoger utan utbildning har haft hand om ämnet och trott det vara en lättversion av svenska. Eleverna har känt sig utplockade och åsidosatta, istället för utvalda och uppmärksammade.

Inte ens immigranterna själva vill vara med immigranter. De vill läsa ”riktiga” skolämnen. Och den som är född i Sverige men råds att läsa svenska som andraspråk uppfattar det som en nedsättande kommentar.

Nu föreslår rapporten att ämnet ska slås ihop med svenska till ett vidgat svenskämne. Det kan nog bli bra på sikt. Men behovet av pedagoger med kompetens att utveckla ett andraspråk blir inte mindre, snarare större om de ska räcka till för alla klasser.

Forskarna ser på problemet som att det är en rättighet för eleverna som inte fungerat. Men vad är det som inte fungerat? På några skolor: undervisningen. På nästan alla skolor: omgivningens attityder. Det som en lågstatusgrupp gör tolkas med automatik som något sämre.

Att modersmålspedagoger och vissa yrkeslärare på gymnasiet är undantagna från legitimationskravet är en annan sådan signal om att det de sysslar med är något efemärt och temporärt, i väntan på att vi alla ska bli vit medelklass.

Förslaget om ett vidgat svenskämnet är inte alls dåligt. Det tyder bara på resignation.

* Myndigheten för skolutveckling är nedlagd. Har inte lyckats få reda på om det är Skolverket eller Skolinspektionen som gjort rapporten.

Statlig skola, jaså...

2012-01-13T22:05:00.003Z

Vänsterpartiets kongress fattade beslut om att skolan ska förstatligas. Efter tjugo års forskning har partikongressen enbart dragit slutsatsen att skolan återigen ska vara statlig. Argumenten handlar om likvärdighet och jag instämmer i hela agitationen, men inte i slutsatsen. Exakt vilken skillnad ska staten göra? Vi som är på nära håll har ju inte förmått åstadkomma särdeles mycket mot segregationsspiraler och självuppfyllande statusspridning.

Men visst, skolan kunde mycket väl vara statlig, kunde iallafall ha varit. Kommunaliseringen var en pest när den infördes, men vi lärde oss att få det att fungera. Beslutsfattarna kom nära och dinosaurierna på Skolöverstyrelsen dog ut, medan aktuell forskning från Skolverket kom in och blev vår att använda. Sedan slog det olika väl eller illa ut i olika kommuner.
Det är allstå det, det kommunala självstyret, som är orsaken till att kamraterna på kongressen vill genomföra en gigantisk omorganisation som kommer att ta åratal av implementering för att dra in skolan under en nygammal huvudman som ska utföra samma borgerliga politik för alla jämnt utslagen över riket. Grattis! Visserligen är varje timme i offentlig verksamhet dyrbar, men det tas ju bara från läroplansgenomförandet eller andra innehållsmässiga reformer.

Jag önskar att jag kunde säga ”det blir katastrof för barnen”, men så illa är det inte, det är bara platt onödigt. Reformen är lika kostsam och plågsam som föregångaren, vinsten är lika osäker och slutet är förhoppningsvis detsamma: ett genomträngande jaså. Ty utbildningsväsendet bygger, på gott och ont, på folk som lojalt gör sitt jobb.

Att Folkpartiet vill förstatliga skolan förvånar mig inte. De har gått in för pseudolösningar åtminstone sedan de hamnade i regeringsställning.
Att mitt eget parti förespråkar förstatligande borde egentligen inte heller förvåna, eftersom detta sedan länge varit en del av vår politik, men förut menade vi privatägda företag.
Förstatliga apoteken, järnvägen, posten och bilprovningen, ta itu med Bonniers och bankerna i framtiden! Men skolan drivs (till större delen) offentligt och demokratiskt redan idag. Är det allt vad mitt eget socialistiska vänsterparti orkar ge sig på?

Vänsterpartiet är missnöjda med att vi inte har lyckats med skolan därför att vi är för svaga i kommunerna. Allting kommer att bli mycket bättre när vi regerar, men uppriktigt sagt: sedan när blev det troligare att vi vinner regeringsmakt än att vi får inflytande i x antal kommuner?

Å andra sidan, om vi nu har så många aktiva överskottspolitiker som har tid, kraft och energi att lägga ned på en överskottsfråga så må de väl göra det.
Jag trodde bara att vi hade annat att syssla med.

Sjöstedts linjetal

2012-01-08T13:55:00.002Z

Här är några utdrag ur den nyvalde vänsterordföranden Jonas Sjöstedts linjetal som han just höll vid Vänsterkongressens avslutning. Han öppnade med en vision om ett samhälle där vi möts över gränserna med friheten att tycka och vara annorlunda, och fortsatte...

Full sysselsättning är arbetarrörelsens paradgren och vår viktigaste utmaning. Nu har vi ett nytt politiskt landskap där socialdemokratin har tappat självkänslan. Vi måste driva en trovärdig vänsterpolitik utan att sngela på dem. Vi ska bygga ut vindkraften och skapa Europas bästa järnväg. Vi ska ha skatt efter bärkraft och investera för fler arbeten. Vi satsar på en generationsväxling i offentlig sektor för fler jobb åt unga, och vi vill ta bort småföretagarnas ansvar för sjuklöneperioden. Vi är det enda parti som vill modernisera de ekonomiska ramverken så att sysselsättningen sätts främst.

Att utnytta arbetare från andra länder handlar om ren diskriminering, samtidigt som seriösa företag konkurreras ut. Fast anställning med kollektivavtal ska vara den vanliga modellen på arbetsmarknaden, och det kräver att vi utmanar den europeiska unionen och kräver respekt för arbetsrätten.

Regeringen var beredda att plocka upp 100 miljarder för att rädda euron, men inte en krona till klimatet – om klimatet varit en bank hade det varit räddat nu! I eurokrisens spår växer fattigdomen. Vinsterna är privata, men förlusterna vältras över på oss. Att det blev ett nej i folkomröstningen om EMU var en storartad seger för demokratin. Idag ser vi hur rätt vi hade. Hade Reinfeldt och Borg fått som de ville hade vi suttit fast i euro-träsket nu. Vi har större möjligheter att värna sysselsättningen och välfärden utan den gemensamma valutan. Vi är anhängare av ett folkligt och demokratiskt samarbete i hela Europa, det är därför vi är motståndare till dagens EU.

Vänsterpartiet är det enda parti i Sverige som föreslagit ett program för reglering av finanssektorn. Öka samhällets inflytande över storbankerna och gynna framväxten av lokalt förankrade banker. Jämlika samhällen är bättre samhällen. En procent av svenskarna äger 40 procent av förmögenheterna.

Klimatkrisen är minst lika påtaglig som eurokrisen. Utsläppen av växthusgaser ökar snabbare än vi trodde. Det är vi i den rika världen som orsakat utsläppen som förstör klimatet. Men regeringen rustar ned klimatpolitiken och hänvisar till det otillräckliga Kyoto-protokollet. Vi behöver länder som går före, och Sverige kan vara det landet. En välfärdsstat och industrination som minskar utsläppen till hållbar nivå, det kräver att hela landet byggs om. Rättvis fördelning är nödvändig för att klara klimatfrågan!

Klassamhället och patriarkatet kan vi avläsa när vi ser oss om i Sverige. Vi är det parti som konsekvent visar sambanden och förändrar de olika villkoren mellan kvinnor och män. Vi ska göra feminismen begriplig och konkret. Det handlar om att männen måste sluta slå, det handlar om rätten till asyl för den som flyr från kvinnoförtryck, det handlar om lika löner och villkor på arbetsmarknaden.

Äldreboenden, hemtjänst och skolor slumpas idag bort till riskkapitalbolag som gör vinst på våra skattepengar. Vår borgerliga regering är ansvarig för den utvecklingen. När bolagen ska öka vinsten får personalen springa snabbare och får svårt att göra ett bra jobb. Vinstintresset hör inte hemma i välfärden! Vi gör skillnad genom pengar till kommunerna, rätt till heltid och utbildning för personalen. Är vi kunder på en marknad, eller är vi medmänniskor?

Kapitalismen förmår inte lösa tidens stora utmaningar. Kapitalismens kris kräver socialistiska lösningar. Socialism är för oiss inte en avlägsen utopi, det är framtiden, vägen ut ur finanskapitalismens kris! Vi behöver mer demokrati och större jämlikhet. Demorkatiskt inflytande över produktionen ska gynnas, demokratin ska utvidgas till att också gälla den ekonomiska makten. Tvivla inte på det – vårt mål är den demokratiska socialismen!

Vi är en del av den internationella rörelsen för en bättre, rättvisare värld. Valet 2014 måste vinnas! Vi ska få en ny regering och en ny politik!

Uppåt för vänstern

2012-01-07T19:27:00.007Z

Vad är man? Nörd. Som sitter hel kväll och tittar på 200 andra nördar som hör tre nördar rabbla propositionsordningar. I bästa fall kontrapropositionsvoteringar. Då kallar vi fejsbokanvändare det för lyrik eller orkestrering. En konstart i sin art, hur som helst.

När det är vänsterkongress är det roligt.
Bland de roligaste är, trots dåligt foto, Veronica Ekström, Mats Einarsson, Ali Esbati och Karin Mellegård (inte med i bild) som kongresspresidium.

På lördagen åkte vi ner till Uppsala och kollade läget. Där talade Ung Vänsters ordförande Stefan Lindborg rappt och effektivt om orättvisor och hur vi bekämpar dem.

Sedan fattades en del beslut som jag kommer att återkomma till.
Ibland kändes det som att det går utför, här i Uppsalas fantastiska konserthus...

... men det går uppåt för vänstern!

Tack, Lasse!

2012-01-05T21:06:00.001Z

Idag bestämde Vänsterpartiets kongress att vi också i fortsättningen ska ha en, inte två, partiledare. Det verkar riktigt, även om den andra lösningen inte hade varit en katastrof den heller. Det är bara så att katastroferna befinner sig i den kapitalism vi lever i, inte i det enda vänsteralternativet i politiken.

På SVT hittade jag citat ur Ohlys avgångstal:
”Det vi ser just nu är de rikas revansch. Det är nolltaxerarna i Skattebetalarnas förening som nu inkasserar år av stöd till borgerligheten. Det är riskkapitalbolagens ägare som nu hämtar ut återbäringen efter att i åratal ha satsat pengar i hemlighet till Moderaternas partikassa. Det är McDonalds som tackar för sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt restaurangmoms. Det är de redan rika som nu skrattar hela vägen till banken sedan skattesänkningarna gjort dem ännu mer förmögna. Och på vägen till banken kastar de en femkrona i tiggarens kaffekopp och kräver att deras välgörenhet ska skattebefrias.”
Ohly konstaterade att Sverige under de senaste fem åren har blivit ett mindre solidariskt, mer orättvist land. Högerpolitiken har blivit norm också för miljöpartister och socialdemokrater, vilket är en sorglig utveckling.
”Det är trångt i mitten av svensk politik. Jag tycker att det borde vara trängselavgifter för alla partier som flockas där. Vänsterpartiet ska inte bidra till den trängseln och vi kommer inte att betala den avgiften. Låt oss i stället skärpa och tydliggöra vår socialistiska och feministiska politik.”
I sitt tal liknade Ohly samarbetet om euron vid den sjunkande Titanic, och sa blankt nej till att Sverige går med i europakten som syftar till att hålla länderna kvar på det sjunkande skeppet istället för att underlätta för dem som vill lämna fartyget.

Ohly påminde också om att Vänsterpartiet har förändrats under hans tid som ledare och mår mycket bättre nu än 2004.
Varmt tack till dig, Lasse!

Trender i Europa

2012-01-04T20:50:00.003Z

Framtidsforskarna på Kairos future har kommit fram till att de närmaste tio åren borde bli en period då politiken radikaliseras. Vid första läsningen låter det bra. Men betänk att radikal kan betyda nästan vad som helst.

Enligt Kairos F ifrågasätts idag många väletablerade institutioner. Kapitalismen och dess finansmarknader är en av dem. Som exempel anges Ockupera-rörelsen underifrån och tidskriften the Economist ovanifrån.

Kapitalismen har slitit sig, och vi är allt fler som inte vill finna oss i dess framfart. Fortfarande låter det bra. Men tankesmedjan misstänker att också demokratin är ifrågasatt, och dessvärre ser det ut att finnas ett samband.
Vissa ekonomer väljer att inte kritisera kapitalismens profitintresse utan istället de demokratiska styrelseskickens svårighet att “hushålla”. Många så kallade vanliga människor ser bara regeringarnas oförmåga att tygla utsugarna. Eftersom de överhuvudtaget inte uppfattar socialism som ett alternativ kan myten om den starke ledaren istället verka lockande.

Som om det inte vore nog menar Kairos F att också mångkulturen “har tappat sin lyskraft”. En viktig invändning här är att den aldrig etablerades. Den var ett test som Europa fann sig nödda och tvungna till under sin demokratiska epok. Nu ifrågasätts det mångkulturella samhället av politiska tungviktare inom hela unionen, för att inte tala om av de rasister som återtagit sin regeringsmedverkan i flera europeiska stater.
Problemet illustrerades i dagens SvD av EU-kommissionären Malmströms svårigheter att få igenom gemensamma regler för flyktingmottagning och arbetskraftsinvandring inom unionen. Malmströms politik är inte min. Men när ett normalliberalt uppdrag hindras av den europeiska rasismen finns all anledning till oro.

Som om inte heller detta vore nog menar Kairos F att det är fler så kallade institutioner som är ifrågasatta: konsten, allemansrätten, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna.
Som framtidsanalys bådar det inte gott.

Olikt framtidsforskarna tror jag inte att det är en ny trend. Demokrati och mänskliga rättigheter kännetecknar inte Europas historia utan är ett avbrott i den. Inom tio år kan vi ha återgått till normalläget, vilket riskerar av uppfattas som radikalt av dem som inte lever med sin historia.

Den starka kritiken mot kapitalismen är det enda som finns att sätta tilltro till – men endast om socialismen tar tillbaka sin status av att vara ett alternativ.

Vad blir kvar av ett års läsning?

2012-01-02T15:22:00.002Z

När jag går igenom 2011 års läsning ser jag att tre svenska böcker heter:
Obsession
Underdog
Alienation is my nation

Den sista titeln ursäktas i och med den är ett citat av en rappare som förekommer i den sociologiska studien. Som för övrigt var intressant – om hiphop som arbetarpojkars självbildningsprojekt.
Men Obsession och Underdog saknar ursäkt för sin svengelska titel, liksom för sin existens. Bonnier med Obsession kom på den roliga idén att skriva en roman precis som ett modereportage, men utfallet blev varken-eller på usel prosa. Flygt med Underdog satsade på att rabbla trivsamheter och ledsamheter från en vardaglig uppväxt i Malmö, och gjorde det väldigt långt och beskäftigt påståeligt.

Två riktigt stora romanförfattare läste jag också. Det var Combüchen och Ekman, vars böcker (Spill och Grand final) har vissa likheter. Båda är skickliga, båda ger återblickar på ett Sverige som inte längre finns och en ungdom som kunde ha varit författarens men inte var det (med avsikten att vi ska tycka det är spännande att inte riktigt veta; kickfaktor noll). Skillnaden är att Combüchen är teknisk ekvilibrist och Ekman har humor.

Två oväntat läsvärda böcker var skrivna av varsin Sjöberg. Den ene var han som skrev Den motvillige monarken, en bok som tidigare figurerat här i bloggen. Den andra var hon som skrev avhandlingen Chatt som umgängesform, om hur unga människor behandlar språket i dess allra kortaste kommunikationsform. Båda aktuella och intressanta.

Hela fyra böcker som behandlar mode läste jag. Glöm bedrövliga Obsession, ty något bättre lyckas Bonnier med de mindre pretentiösa skisserna i Fashionista, även om jag undrar varför ingen av hennes släktingar på förlaget hjälper till med grammatiken. Betydligt mer ödmjuk och mindre förutsägbar är Froman i sin studie Islam, brudar och paljetter, en skildring av livsstil och mode från oväntad vinkel. Bäst av modelitteraturen var Nordiska museets antologi Modemedvetna museer, om klädsel och textilkonst från folkdräkter till idag.

De böcker jag tyckte mest om under år 2011 var som vanligt omläsningar av gammalt. David Copperfield är alltid lika härlig i sin blandning av absurdism och patetik, och Jiménez’ samtal med sin åsna Silver håller väl som bedrägligt naiv naturlyrik.

Nyare politik och poesi på listan var...
- Hackman: Att skjuta en dront, för den som är intresserad av Harriet Löwenhjelm, även om det roligaste är att någon fortfarande skriver om Löwenhjelm trots att den klassiska biografin av Björkman ännu står sig
- Drakulic: Inte en fluga förnär, om krigsförbrytare under kriget i Bosnien
- Czarnecki: Jag är frisk och mår bra, brev från Auschwitz
Drakulic har lyssnat på förbrytarna under rättegångarna i Haag. Czarnecki skrev om det helvete han själv befann sig i. Båda är seriösa, med fullständig koll på situationen.

Fortsatt antirasistisk kamp

2011-12-31T14:37:00.001Z

Har läst Ohlys nyårslöften.
Gillar dem.

Särskilt idag när vi inte vet om tidskriften Invandrare och minoriteter kommer att få fortsatt stöd för utgivning. I flera decennier har den varit den viktigaste kunskapskällan för oss som arbetar med immigranter och integration.

I senaste numret av IochM läser jag att även Ceifo är på väg att läggas ned. Centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer som varit ett paraply för den så kallade IMER-forskningen i Sverige. Orsaken till nedläggningen är otydliga. Det låter som om Stockholms universitet bara tröttnat.

Tröttnandet inträffat i ett lägligt politiskt klimat. Ett klimat när en avgående oppositionsledare måste nyårslova att fortsätta kampen mot rasism – inte för att någon tvivlat på hans avsikter, utan för att det är en kamp som alldeles för få är intresserade av.

Rasisterna är i riksdagen. Forskningen tystas. Det finns inget samband, ännu. Bara en obehaglig synkronicitet.

Ett svårt år är avslutat. Tidningarnas bildreportage visar på den ena katastrofen efter den andra. Politik och poesi välkomnar år 2012!

Arbetskraftsekvationen

2011-12-29T18:48:00.004Z

Ibland undrar man... Här gör jag mitt yttersta att flytta min kunskap och erfarenhet från Botkyrka till Hedemora. I Botkyrka gör kompetenta människor sitt yttersta för att få jobb. Och mitt kunde de få, om jag finge jobb i Hedemora - en kommun som gör sitt yttersta för att få inflyttare.

Ekvationen borde gå ut med DN:s lösning:

Men vid närmare läsning av lösningen ser vi att det är vårdpersonal som är eftersökta – och himlen bevare Hedemoras pensionärer från att bli vårdade av mig.

Lösningen för oss som vill ha både-och har inte kommit närmare. Vi vill bo och jobba. På en plats som vi faktiskt gillar. Det låter som en modest önskan, men ibland undrar man.

Hedemora är dock att gratulera om de får tag på en Fittja-född sjuksköterska.

Jul i Betlehem

2011-12-25T12:19:00.002Z

“Korset restes redan i Betlehem. Och krubbans plats är på Golgata.”
Så skrev Dag Hammarskjöld. Det ligger både politik och poesi i det, förutom religion.

Poetiskt vinklat säger det att alla tider är samtidigt och det som hände då, händer nu. När barnet föds höjer Döden taktpinnen och slår in tempot för barnets färd i det brusande flöde som är livet tills Maestro slår av.

Politikens vinkel är tårarna hos mödrarna i Gaza, tårar som inte får räknas om hennes döda barnen kastat sten över gränsen, gränsen som är en mur över vilken de visa inte kan ta sig fram.
Krubban i Betlehem, ett hot. Vilka barn ska få leva idag?

Sett ur religionens vinkel talar citatet om livet och döden som den stora cirkeldansen. När bebin drar sitt första skrik börjar plågan, när askan efter en kropp hamnar i jorden kan nytt liv spira.

Korset restes redan i Betlehem, och krubbans plats är Golgata.
Varje födelse och död är länkar i ringen, i det under vi alla är delar av.

Två snabba

2011-12-20T14:41:00.002Z

Dagens bästa kvitter:
Carema tar över driften av Nord-Korea!

För övrigt har jag gästbloggat hos Clarté med en kommentar till Ulf Lundells senaste bok Allt är i rörelse. Vilket det inte är i den boken.

Med tvekan godkänt till regeringssajten

2011-12-20T12:02:00.006Z

Avslöja myter? Eller ge dem extra tyngd? Med all respekt för inriktningen känner jag ändå skepsis inför regeringens hemsida där olika integrationsrelaterade påståenden bemöts.
Till att börja med uppskattar jag inte att sidan söks på www.regeringen.se/tolerans. Varje gång vi använder ordet tolerans bekräftar vi att några sitter hemma med normen och andra håller sig med ovanor som vi kan välja att tolerera.

En smula smidighet och tolerans i vardagslivet skadar aldrig, men rasism är inte en fråga om privata attityder.
Om den frågan har regeringen och jag aldrig varit överens. Det förtar inte att sidans uppsåt är gott och det mesta av innehållet likaså.

Regeringen kallar sin artikel för att bemöta ”nätmyter om invandrare”, men lika mycket handlar myterna om situationen i Sverige, om anpassning eller brist därpå hos såväl minoritets- som majoritetsbefolkning. Och vad regeringen har valt att koncentrera sig på är några av de grövsta myterna. Jag saknar de i vardagskonversationen ofta förekommande ”men barnen måste väl iallafall lära sig svenska först” eller ”tror du vi skulle få göra som vi vill i Saudi-Arabien”.

Fler oemotsagda uppfattningar är Folkpartiets idé om att folk måste mutas med pengar för att lära sig landets umgängesspråk och Moderaternas okänslighet för grymma utvisningar genomförda på Lucia-morgonen.

I en DN-artikel framförs kritik från Bjurwall och Lodenius, som kan de här frågorna. De menar att sajten kan ge fördomarna extra tyngd genom att de bemöts officiellt. Varje gång en myt upprepas - även i god avsikt - riskerar vi att förstärka den. I artikeln påpekas också att frågorna måste drivas från föreningshåll eller av en oberoende aktör, inte av regeringen.

Inte av den regering som la ner Integrationsverket, kan tilläggas. Men Centrum mot rasism finns kvar, och detta är en uppgift för dem - vem synliggör deras verksamhet, utom för att förlöjliga den?

Men okej, Alliansen. Så här strax före jullovet får ni godkänt för ert försök. Men ni kan säkert jobba mer med läxorna!
Vänstepartiets Christina Höj Larsen har ett inlägg mot er inhumana flyktingpolitik. Ta den till er, så kan ni satsa på VG sedan.

Kunden har aldrig rätt

2011-12-17T20:23:00.003Z

Häromdagen anmärkte jag på ett hotellrum, i tron att jag skulle bli erbjuden ungefär en glass som ersättning. Men istället sa receptionisten att jag hade fel. När jag envisades med att mörker om natten är ett vanligt krav att ställa skrattade hon åt mig: ”Ska tänka på det till nästa gäst!"
Affärsvärlden bygger på individens behov, så nästa gäst intresserar inte mig.
Det är en annan sak i offentlig verksamhet, där kan vi verka för kommande generationers behov. Kunde, iallafall.

Man föds inte till gnällkärring, man blir det. Som ung beklagade jag mig aldrig över dålig service. Arbetarklassen gjorde inte det. Det var något som måste läras in, att säga att man ville ha det man betalat för. När det lönade sig fick man ungefär en glass.

Som ung offentliganställd lärde jag mig något annat också: att vi byråkratiska regelryttare inte skulle läxa upp folk, utan lära av de privata affärsidkarna, de som på praktiskt taget ideell basis slet ihjäl sig med att alltid ge kunden rätt. Förvisso fanns det lärdomar att dra ur det – men trettio år senare måste de ”offentligt ansatta” (som det heter på danska) slicka golven för att på ett artigt sätt krångla sig ur det för allmänheten tydligen kränkande faktum att en tjänst ska levereras i enlighet med politiska beslut.

Under de trettio år som gått märkte jag så småningom att de stackars förtryckta hantverkarna i sitt lidande under statliga regelverk inte längre ville ha mina simpla uppdrag. Snickaren fnös åt mina skåp, rörmokaren skulle hämta en grej i bilen och höll sig borta i tre veckor, målarna krävde att mitt jobbschema skulle läggas om för att göra ett dyrbart besök. Under samma tid lärde sig servicepersonalen att det inte kostar dem något att vara oförskämd.

Ett uselt hotellrum är värt en snorkig kommentar. Det felvända dörrhandtaget slipper jag betala för efter ett halvårs väntan, som om det vore en förmån att få oanvändbara varor gratis.

Kunden har aldrig rätt. Utom när hon vill ta hämnd på de nedskurna tjänsterna inom offentlig verksamhet.
Kunden har knappast rätt att vara kund. Hon är ett råmaterial som håller den privata företagsamheten igång.
Vill hon inte gnälla kan hon väl låta bli att köpa något.

Luciabeslutet

2011-12-14T12:04:00.005Z

Luciabeslutet fattades år 1989 då socialdemokrater och moderater ingick en uppgörelse om att inskränka flyktingmottagandet som fram till dess varit tämligen generöst och humant.

Lucia 22 år senare kan de fira genom ett grymt avvisande av en barnfamilj i Ånge?
Vill du veta mer om det, läs Kalle Larsson på Flyktingbloggen

Att någonting är i enlighet med lagen betyder inte att man inte får protestera mot det. Polisen kan vägra utföra sådana order.
Och folket i Ånge protesterar.

Är det partiets fel?

2011-12-09T18:17:00.004Z

Idag kan man läsa en intressant intervju med en av dem som kan bli ledare för Vänsterpartiet; Jonas Sjöstedt. Något urtypiskt i sammanhanget är att tidningen inte kan eller bryr sig om att skriva rätt namn på övriga kandidater. Andersson och Dinamarca klarar de, men sedan ska det vara Hans Linde (inte Jens Holm, även om han också är en hyvens prick).

Sjöstedts politiska ståndpunkter är förträffliga – som denna till exempel: ”Vi går faktiskt igenom en kris för det kapitalistiska systemet. Då måste vi våga vara systemkritiska och föreslå reella maktförändringar där demokratin växer på spekulationens bekostnad. Det är vår själ i politiken.”

Sjöstedt beskrivs ofta som tydlig och rak, den skarpaste politikern av de fyra kandidaterna. Enligt tidningen säger han själv att han är den enda ”som vågar prata i termer av ekonomisk makt och att vi är ett socialistiskt parti” (nej: han är inte den enda). Men han ”tänker inte driva fråga om att förstatliga näringslivet”. Detta kan vålla bekymmer. Inte att han avstår från utspel i utopiska frågor! – det är inte en partiledares uppgift, hen ska arbeta på lång sikt och med förnuft. Bekymren kan uppstå ur de enorma förhoppningar som många kamrater knutit till Sjöstedt. Honom ska vi ha! – och då tänker man sig att han tufft och rakt och skarpt och tydligt och medryckande dra med sig massorna i kampen för socialism...
Men han kommer inte att driva frågan om att förstatliga näringslivet. Han kommer inte att se till att privatskolorna läggs ned. Han kommer inte att införa sex timmars arbetsdag och lika lön för lika arbete. Hur i alla helgons mörker skulle han kunna göra det?

Politik är inte en show, den utspelas i ett sammanhang. Dagens sammanhang är kapitalets hegemoni. Och i slutet av intervjun börjar jag undra hur Sjöstedt tänker om det, om politikens idag mycket trånga villkor. Det är när han får frågan om Vänsterpartiet kan exploatera ett politiskt vakum, och svarar: ”Absolut, det är bara vår egen förmåga som hindrar oss. Men det har den gjort förut.”
Det är inte mycket till förklaring. Att det är partiets fel. Det är framför allt inte den förklaring jag vill höra av någon som eventuellt ska leda sagda parti.

Bortsett från det kan Sjöstedt nog bli bra. Bara ingen förväntar sig att han ska flytta berg eller motsvarande hos svenska folket. Det kunde inte Ohly heller, som också var en bra karl, skicklig politiker och god socialist.
Det är ett försök till lösning som kallas "mera av detsamma".

Intervjun finns här.

Normalläge?

2011-12-08T13:34:00.003Z

Börjar vi närma oss normalläge igen? I brist på nyheter om islamistisk terrorism återbrukar tidningarna de gamla. Breivik däremot är mentalsjuk medan Sverigedemokraterna är ett ansvarskännande, regeringsstödjande parti.

Den som vantrivs med normalläget rekommenderas att läsa Mustafa Cans artikel.
Den handlar om diagnosen av Breivik och därmed om vårt samhälles sätt att hantera ondska. ”Utøya lär oss att det inte måste finnas en motsättning mellan galenskap och ideologi, att ’galenskapen’ kan vara själva grundförutsättningen för ideologin” - så lyckas Can förklara det komplexa.

Breivik är lika klok som vilken kallt kalkylerande massmördare som helst. Eller omvänt: alla som hyser extrema livsåskådningar och är beredda att dra konsekvenserna av dem ska sjukförklaras. ”Extremister, oavsett politisk färg, religion och etnicitet, lever på sätt och viss i en helt schizofren sinnevärld, men det betyder inte att de per definition måste vara schizofrena” säger Can.

- - -

Roligt påhitt / påhopp från fejsbok: ”Lena Mellin: ’Trots all dynga jag spridit om Håkan Juholt i månader och så fort jag kommit åt, så ligger Alliansen och de rödgröna lika i mätningen. Fan, vad gör jag för FEL?!’

I verklighetens Aftonblaska ägnar sig Mellin åt icke-nyheten att blocken ligger opinionsmässigt lika trots att Socialdemokraterna backar. För att förmedla detta krävs 2400 tecken och lika storslagna ordval som när viktiga saker som klimatkrisen eller schlagertävlingen står på spel: rekordhögt - historiskt lågt - nästan exakt lika många - historiskt mönster - tvekampen - historiskt skifte - genombrott - historiskt låga - krisen - världsbild - historiskt maktskifte - -

Försök till historieskrivning i all ära, men jag tycker jag historieberättandet på fejsan var bättre.

Nya caremor att vänta

2011-12-07T12:20:00.003Z

Hörde i radionyheterna att det kommer att bli tvång för kommunerna att privatisera sin äldreomsorg. Med hjälp sitt extrema stödparti, Sd, kommer regeringen att genomdriva sin högsta prioritet: privat ägande. Kapitalism - ja! Demokrati - nej!
Lagtvång innebär att det kommunala självstyret sätts ur spel. Det är en del i Alliansens framgångsrika kamp såväl ideologiskt som praktiskt för att sabotera välfärden och berika företagarna. Därför kan det göras utan att kommunmedborgarna tillfrågas, utan att kvaliteten ökar, och utan att några som helst lärdomar dras av Carema-affären.

Kjell Hanseklint har bloggat. Även Hanne Kjöller skriver bra, fast hon har den uppfattningen att Vänsterpartiet inte har sagt någonting. Det tillkommer kanske inte henne som skribent på landets största tidning att hålla så noga reda på sådant?
Vänsterpartiets principiella hållning till vinstdrivande omsorg borde vara klar. Riksdagsledamoten Eva Olofssons uttalande i det aktuella fallet finns här.

Retoriken i antipolitiken

2011-12-06T14:22:00.002Z

Politikerna säger ingenting - det säger en docent som skriver i tidningen Språk. Han har granskat politiska tal ur retorisk synvinkel och kommit fram till att de är ritualer utan innehåll. De ger inget nytt, inga resultat, konstaterar han. De påstår och berättar, men presenterar inte ett resonemang med slutsatser.
Men nu är politiken inte en föreläsning. Där docenten irriteras av signalord, överdrifter och drastiska jämförelser kan politikern svara att det är just den typen av uttryck som passar i ett tal som visar var politikern står; ett ideologiskt tal.

Politikerna han lyssnat på är Juholt och Lööf. Det är möjligt att deras ideologi inte är särskitl skarp och att det gör talen otydliga. Men det är inte nog med dem - docenten har också blandat in kungens tal i sin redogörelse. Det är alltså två personer som ska förmedla en ståndpunkt och en som inte får göra det, som jämförs.

Där trillar docenten i sin egen grop. Han tror att han enbart ägnar sig åt retorik, för att kunna göra det måste han låtsas att han inte begriper ideologi, och plötsligt är artikeln politisk. Eller anti-politisk, med Greiders ord.
När arbetarrörelsens ledare, Alliansens nykomling, och så kungen på det, används som offentliga modeller i syfte att avslöja att allt de pysslar med är en social ritual, ligger syftet nära det antipolitiska antagandet att alla politiker är lika och bara snackar och snackar... och då har vi den borgerliga bekräftelsen här igen.

Frågan är om docenten ville säga ingenting - eller om hans raljanta retorik hade ett lika bestämt syfte som Juholts och Lööfs politiska tal.

Speldjävulen sitter i landstinget

2011-11-30T09:14:00.004Z

Spelberoendet är en farsot som går genom landets kommuner och landsting. En av de som sitter värst fast i spelandets träsk är borgarna i Stockholm.

Röda korsets förnämliga vård och rehabilitering av tortyroffer tvingas lägga ned. Inte därför att de sköter sin verksamhet illa - tvärtom. Inte därför att de saknar erfarenhet - 25 år skulle väl räcka. Inte därför att de saknar förtroende - tvärtom, människor från andra länder känner ofta till Röda korset som en human och opartisk organisation.

Röda korsets behandlingscenter i Stockholm läggs ned därför att Alliansen för kapitalism funnit ett billigare lösning. Nu ska ett privat företag utan erfarenhet på området ta över de marknadsandelar som heter traumatiserade och olyckliga människor.
Även Danderyds sjukhus måste göra nedskärningar inom rehabverksamheten när spekulanterna vunnit upphandlingen.

Röda korset kommer att överklaga beslutet, men förhoppningarna är inte stora.
När speldjävulen slår till ryker humanismen, antingen det är gamla mormor eller tortyrskadade flyktingar som drabbas.

Källa: Sändaren

Föraktet på Lundsberg

2011-11-25T10:19:00.005Z

Pennalism är ett annat ord för mobbning, som bara används när det är fråga om internatskolor. Just nu pågår en utredning om Lundsberg, och att det förekommer våld där likaväl som på andra skolor är inget anmärkningsvärt. Det obehagliga är att barnen bor på skolan så att den som är utsatt är utsatt hela tiden. Ännu mer obehagligt är att en del barn inte vill berätta för sina föräldrar, vilka ofta är gamla lundsbergare som månar om skolans rykte, sina egna festliga minnen och sitt barns image.
Det är aldrig roligt att ses som förlorare, men det måste kännas totalpest när en enig omgivning uteslutande går in för att fostra vinnare. Oavsett vad som hänt i det nu aktuella fallet verkar Lundsberg vara en egendomlig miljö att växa upp i.

Överklassen och de som gärna vill köpa sig in i den har Lundsberg som sitt kontaktcentrum. Där ska barnen träffa Betydelsefulla Personer som de i fortsättningen kommer att möta i bankpalats och styrelserum. Där ska man knådas till deg och bakas i form. Individuella behov har ingen plats, förutom att du kan få välja mellan ridning och segling.

”Skolan har funnits i över 100 år så risken är stor att det bland eleverna finns något som inte passsar in, de blir oftas entledigade enligt skolans regler” skriver en kommentator på nätet.
Elever som inte passa in i skolans form blir - entledigade? Menar han ”relle” som det heter i Guillous roman Ondskan?
Tydligare än så kan inte Lundbergs berömda skolanda uttryckas.

Hur tänker eleverna själva? Så här berättar Expressen: När de yngre eleverna fick tillåtelse att använda köket om kvällen reagerade flera av de äldre med att ”skolan sjunker ner i den kommunala dyn”.

Har vi egentligen en aning om hur mycket överklassen föraktar oss?
Isolerade i sin trånga lilla värld blickar de ut på oss, patrasket. Om det bara inte drabbade barn kunde de gärna för mig få banka skiten ur varandra därinne.

Kom detta ihåg: Du ska inte avundas överklassen, ty de har aldrig fått lära sig något bättre.

Ryck upp er, unga feminister

2011-11-24T13:43:00.003Z

Seminarium om jämställdhet. Trevligt att få lyssna på forskare på arbetstid och roligt att se engagerade kolleger som förstått genussystemets betydelse. Mindre roligt var det dock att upptäcka att de här unga kvinnorna skaffat sig en helt andra kategoriseringsproblem.
En tyckte det var hopplöst att jobba på en arbetsplats där alla ser ut som hennes mormor.
En undrade vad hon ska ta sig till för att de gamla tanterna ska höra på henne, för männen har man ju med sig på ett annat sätt.
En liten grupp målade upp det formliga skräckscenariot: Hur kommer det att bli när man är 37 och bara går där på jobbet och ingen ser en längre!?

Om horisonten går vid 37 år är man inte så litet begränsad. Jag upplyste småtjejerna om att jag har jobbat i ytterligare nitton år och lever än. För även om ingen ser mig är jag alldeles säker på att någon hör mig.
De skruvade lite generat på sig. Typiskt tanter att bara såga dem sådär.

Att skylta med sin genuskunskap och missa sin åldersfixering är inte bara inskränkt och småelakt utan dessutom kontraproduktivt. Gubbarna har alltid sagt ”vi måste se till att släppa fram de unga tjejerna” - men inte är det för tjejernas skull!
Äldre män har alltid velat ha unga kvinnor omkring sig, dels därför att det är behagligt (eftersom man inte hör dem), dels därför att de är rädda för de unga männen. Det är ju de som är konkurrenterna, som ska ta över.
De äldre kvinnorna sitter där på hönspinnen strax under glastaket, och så enkelt var det inte att ta sig ens dit. Så det är bara att fortsätta...

När jag fick mitt första jobb var också jag besvärad av tyngden hos äldre kolleger, men då för tiden sa vi inte sådant högt. Det stred mot de värden vi höll på, som jämlikhet och solidaritet. Idag har samhällets åldersfixering gått så långt att det ingår i normen att yttra sig negativt om och till äldre personer, som att det visar på verklig självkänsla och framåtanda.

Så ryck upp er, unga feminister. Slåss mot de mönster som fångar oss, istället för de rynkor som fårar oss. Bli 37 år och kom igen!

Riskerna med kapitalism

2011-11-22T15:29:00.003Z

Kanske borde jag bloggat tidigare om min upprördhet över Carema. Men det verkade så förutsägbart. Eller också var jag inte så upprörd som det förväntades.
Regeringen har sålt välfärden, spelat bort skattepengarna och sänkt skatterna. Precis som de lovat. Företagare använder våra skattepengar som startkapital för att skapa växande vinster och fler företagare. Precis som de lovat.
Upprörda är vi väl varenda dag - inte bara när det går för långt.

När det går för långt träder företaget fram och ber ödmjukt om ursäkt. De har insett att det är fel - på personalens utbildning. De kommer de på idén att satsa mer på kvalitet, den kanske lönar sig bättre? Den största risken i dethär är att ett enskilt bolag sanerar sin verksamhet så att spelet underlättas för de övriga, eftersom det är vad regeringen vill.

Riskkapitalister kallas de här företagarna. Inte därför att de riskerar våra liv och vår hälsa. Inte heller för att de riskerar att bli av med allt och stå på bar backe, för det gör de inte. De kallas så därför att det så länge har varit omodernt att tala om kapitalism att när inget annat begrepp finns att ta till måste det snyggas upp med en förstavelse som antyder mod och dådkraft.

Kapitalister har chansen och tar chansen, det är vad systemet bygger på. De som gillar detta system gillar att vinsten är överordnat intresse, men de kommer ändå och gnäller när de upplever att det gått för långt i det enskilda fallet.
Med borgarnas oförmåga att urskilja strukturer förblir Carema-skandalen ett undantag, inte ett symtom. Eller så kan den ses som en katastrof - för företagets rykte.

Kort efter Kristallnatten

2011-11-11T17:54:00.002Z

Larsmo skriver i DN om den kritik som finns mot att göra fiktion på Förintelsen. Han menar att det väsentliga i fiktion är att det är bra fiktion, oavsett ämne, och i grund och botten är det nog så. Ändå anser jag att vi författare bör vara mycket stränga mot oss själva innan vi börjar fabla om Förintelsen.

Genren är inte ny, den fick sitt genombrott med teveserien Holocaust. Det otäcka då liksom nu var att få höra av vanliga normalbegåvade personer att historien blev trovärdig först när den fick en intrig om några välspelade huvudpersoners spännande men sorgliga livsöden.
Skrynkliga svartvita foton omsorgsfullt bevarade från plattformar och lägerplatser tycktes platta och oskarpa i jämförelse med Meryl Streeps tårfyllda ögon. Är mänskliga förståndsgåvor så futtiga?

Larsmo hänvisar till den viktiga oenigheten mellan Wiesel och Kertész:
”För Wiesel är det omoraliskt i sig att över huvud använda fiktionen som metod att skapa inlevelse. Kertész är rakare och brutalare - -: ’Koncentrationslägret är möjligt att föreställa sig bara som litterär text – inte som verklighet.’ Där sätter också Kertész fingret på vad vi har romaner till - -: att närma oss det som annars knappast går att förstå.”

Om det är så – om! – att vi inte kan närma oss en förståelse genom vittnesbörd utan endast genom litteratur och film, då har de goda verken självfallet ett berättigande.
Men när i stort sett vartenda koncentrationsläger går att googla fram med kartor, historia och foton, när de sista överlevarnas sista berättelser samvetsgrant insamlas för tryckning innan det är för sent, då verkar det väl så beskäftigt, om inte något ännu värre, att sätta sig och hitta på.

Låt oss se på Steve Sem-Sandbergs roman De fattiga i Lodz. Den är alldeles utomordentlig. Ämnet är hanterat med respekt och värdighet, och jag som först var skeptisk blev omvänd när jag läste den. På detta vis tycktes det faktiskt möjligt att behandla Förintelsen skönlitterärt genom återbrukade fakta.

Men sedan gick jag till fakta: Yosef Zelkowicz: In those terrible days, en del av ghettokrönikan. Den var svårsmält. Långsam, fumlig, grå. Inte alls samma flyt som i Sem-Sandbergs roman. Bara elände och grymhet nogsamt redovisat av en alltför trött krönikör.
Det var mycket mödosamt att ta sig igenom den. Den blev liggande i veckor, jag mådde illa av att se boken. Vilket jag menar ger förståelsen – nästan fysiskt.

Att säga till dem som dog i ghettot att de är tråkig läsning är skändligt, och det är i denna skändlighet en del av förståelsen uppstår. Ghettoinvånarna tog sig igenom månader och år av liv utan hopp, medan vi har svårt att ta oss igenom ens reportaget. Då är det rätt att må illa.

Det kommer att skapas fler romaner och filmer om Förintelsen, och de som görs med respekt och konstnärlig integritet, utan spekulation, har givetvis ett värde.
Men glöm inte platsen därborta, där det fortfarande pågår.

Högern kommer med rättvisa

2011-11-08T14:23:00.002Z

Jan Björklund talade igår kväll på Stockholms universitet. Sju gånger på 35 minuter sa han att kunskap är helt centralt. Men själv använder han sig inte av kunskap i någon större utsträckning. Han drar slutsatser från sin egen skoltid, sa han. Och humanistisk forskning avfärdade han med att 2+2 inte alltid blir 4.

Här är ett exempel på utbildningsministerns kunskapssyn:
Kunskaper är själva förutsättningen för kreativitet. För att skriva en bok behöver man lära sig grammatik, för att komponera måste man lära sig noter! Och kritiskt tänkande, vart kommer man med det utan kunskaper, nej då blir det ju bara att man tjafsar emot i allmänhet. Man måste börja i fakta! Fakta är inte allt, det säger jag inte, nej förståelse är viktigt också, men kunskaper är helt centralt, den som inte tycker det kan inte förstå målen i läroplanen.

Detdär är helt enkelt inte sant. Men det värsta är inte Björklunds upprepande av de förnumstigheter som hjälpte honom vinna ett val. Det värsta är att han tänker vinna ett val till genom Alliansens nya strategi att använda arbetarrörelsens argument.
Det enda överraskande i hans framställning var betoningen av likvärdigheten. Grupper med sämre förutsättningar förlorar mest om skolan är passiv, en aktiv skola behövs för ett mer jämlikt samhälle, vi får inte svika dem som behöver mest... ja Björklund talade också om nödvändigheten av socio-ekonomisk utjämning!

Utbildningsministern har samma teknik som statsministern. Om vi säger att det ska bli bra för alla, spelar det ingen roll vad vi gör (eftersom ett starkt förtroende för Alliansen leder till ett starkt förtroende för Alliansen.) Men vad var det som gick snett i skolan? Enligt Skolverket var det segregation, decentralisering, differentiering och individualisering, förändringar som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar genomdrev. Men eftersom Björklund föredrar att tycka själv hänvisar han till helt andra förklaringar: Det började i läroplan 1962 med dess blygsamma demokratireformer, och sedan kom de så kallade progressiva metoderna som bara ökade klasskillnaderna.

Högern kommer med rättvisan, nu igen. Det är som att de inte ens behöver anstränga sig längre.

Hela tiden för ett år sedan

2011-11-05T17:11:00.002Z

För ett år sedan publicerade jag Hela tiden. Första delen är en parad från mitt 1970-tal, andra delen en dialog mellan ett syskonpar om livet och döden.

Korta omdömen om boken lyder:
"Du lyckas verkligen fånga en tidsperiod på ditt speciella sätt!"
"I den första delen känner man igen sig helt och hållet, det var ju precis så det var."
"När jag läste teaterpjäsen tyckte jag att jag liksom flöt in i den, jag såg för mig hur de rör sig och dansar ibland och pratar, de kom nära, allting var så nära, till och med att dö kan kännas nära."

Bibliotekstjänst skrev i sin recension, om första delen: "I sanning en lyckad parad där författaren har fångat bilder och miljö på kornet." Och om dialogen: "Hur förlänger man tiden, med klockor, genom att upprepa, återanvända? Man gläds åt en del rappa repliker och funderar över vad som finns att läsa mellan raderna, i undertexten."

Boken kan köpas här

Jag är tillgänglig för uppläsningar och poetiska temakvällar.

Intelligensen och dess användning

2011-11-02T12:20:00.002Z

Hänvisar till inlägg på Clartébloggen om högintelligenta personer.

Hegemoni

2011-10-28T10:42:00.005Z

Hegemoni. Varför har vi slutat använda det ordet? När moderatledaren företräder allmänintresset och vi lever i ett konsensussamhälle där högern skapat välfärden (Altstadt i Flamman), då är vi inneslutna i en borgerlig hegemoni som vi uppenbarnligen har mycket svårt att ta oss ur.
Med det menar jag inte enbart arbetarrörelsens gemensamma oförmåga att vinna val, utan syftar på den antipolitiska världsbilden, den som innebär att alla ideologiska kompasser plockats bort så att vi upphör att se de stora intressemotsättningarna i samhället (Greider i Dalademokraten).

Den erövrade hegemonin är resultatet av en lång och strävsam maktkamp. På 1970-talet var det Eskilsson som anförde arbetsgivarna i att ta det ideologiska greppet om frihet och ägande. På 1980-talet var det Engellau som sa:
”Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats, ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.” (Källa här)
Det värsta är att han hade alldeles rätt, och att vänstern idag kan upprepa det ord för ord.

Ungefär lika länge som Eskilsson har jag talat om ordets makt att styra tanken. Ofta har jag av mina kamrater kallats idealist och förmanats om att det är ”verkligheten” som skapar förändring, inte språket.
Som om språket vore overkligt. Och som om det inte vore ett växelvis förhållande. Och som om kamraterna inte hade läst partiprogrammet:
”Ett klassamhälle som vårt kan i längden inte bestå utan att människor åtminstone passivt accepterar de rådande maktförhållandena. Detta samförstånd organiseras och återskapas genom ideologi: allmänt omfattade uppfattningar om vad som är bra och dåligt, normalt och onormalt, sant och falskt. - - Uppfostran, utbildning, lagstiftning och massmedia producerar ständigt ideologi. Det är en kamp om människors medvetande och värderingar. Ideologiproduktionen är ingen kapitalistisk konspiration, utan sker i ett försvar av olika intressen, såväl medvetet som omedvetet.”*

Idag blir jag bedrövad av att höra vänstermänniskor anlägga någon sorts sluta-tjata-perspektiv. ”Hegemoni, ja ja det vet man ju... men nu lever vi i dethär samhället och måste förhålla oss till det!”
På vilket vis då?
”Håll inte på och gnäll på media, vi ska bara lära oss hantera dem!”
På vilket vis då?
”Allt detdär är ju bara ord, men vi måste prata om makt!”

Gång på gång måste vi göra det. Inom en hegemoni och för mestadels döva öron måste vi tala om makt, ifrågasätta makt, avslöja makt och efter bästa förmåga hålla förståndet fritt från maktens språk.
Antipolitikens vida spridning har inte genomförts med bajonetter, utan med ord.

---
Ännu en röst ur hegemonins dunkel: Åsa Linderborg begär en avbön från Moderaterna och ger en kort historiegenomgång.
Be om ursäkt! brukar Politik och poesi säga.

*Vänsterpartiets program, avsnittet Makt och medvetande

Favorit i repris

2011-10-27T13:55:00.005Z

Listan har lagts ur förut, men den blir aldrig inaktuell:

1916 var högern emot allmän olycksfallsförsäkring i arbetet.
1918 var högern emot allmän och lika rösträtt för män.
1919 var högern emot kvinnlig rösträtt.
1919 & 1923 var högern emot 8 timmars arbetsdag.
1921 var högern emot dödsstraffets avskaffande.
1927 var högern emot folkskolereformen.
1931 var högern emot statliga bidrag till sjukkassorna.
1933 var högern emot beredskapsarbeten.
1934 var högern emot statliga bidrag till arbetslöshetskassorna.
1935 var högern emot förslaget om folkpensioner.
1938 var högern emot två veckors semester.
1941 var högern emot sänkt rösträttsålder.
1946 var högern emot fria skolmåltider.
1946 var högern emot allmän sjukvårdsförsäkring.
1947 var högern emot allmänna barnbidrag.
1951 var högern emot tre veckors semester.
1953 var högern emot fri sjukvård.
1959 var högern emot ATP.
1963 var högern emot fyra veckors semester.
1970 var högern emot 40-timmars arbetsvecka.
1973 var högern emot möjligheten till förtidspensionering vid 63 år.
1976 var högern emot förslaget om en femte semestervecka.
1983 var högern emot löntagarfonderna.

Särskilt värt att notera är det konsekventa motståndet mot allt som hindrar folk från att arbeta ihjäl sig. Med tanke på situationen för dagens sjuka...

Moderaternas självbelåtenhet får dem att se syner

2011-10-25T11:12:00.006Z

Det är inte bara nutiden som Moderaterna gör till sin med språkets makt. Nu försker ”det nya arbetarpartiet” också lägga under sig det förflutna. Förut var det socialdemokraternas ledord, nu är det vänsterns. Du vet, vi som knappast får säga "kamp för rättvisa" för att det inte låter mysigt nog?

I sitt nya idéprogram är det Moderaterna som utmålar sig som kämpande rättviseförespråkare. Och som kämpande rättviseförespråkare skryter de med att ha varit en drivkraft i rösträttskampen och mot apartheid.

Lögn är det, men ska det kallas självbedrägeri eller falsk varudeklaration?

Att Moderaterna inte minns hur de motarbetade rösträtten och ursäktade aparthed är uppenbart. Kanske minns de inte heller vad de sa om stater där sådan historierevisionism ingick i det politiska livet?
Diktatur. Propagandalögner. Indoktrinering. Verklighetsförfalskning.

Har deras självbelåtenhet gått så långt att de lyckas intala sig att de någonsin har brytt sig om någon sorts rättvisa? Kan de idag rentav se det för sig: hur deras moderata arbetare till mor- och farföräldrar i sin kamp för rättvisa och rösträtt piskades ner i kullerstenarna av beridna vänsterpoliser och socialistmilitärer?
Den som utan att blinka presenterar de mest hårresande påståenden brukar anses behöva hjälp.

Moderaterna är ur stånd att skämmas eller be om ursäkt för sin historia.
Överklassen känner sällan behov av sådant.
Nog behövs här kamp för rättvisa.

Läs i Aftonbladet om unga moderater på 80-talet. Kanske en del av dem som har makten idag. Jag tilltalas särskilt av att "Amnestys aktivister avfärdades som kommunister." Detdär minns jag mycket väl. Varje ställningstagande för fred, solidaritet, antirasism, lika värde och framför allt rättvisa kallades för kommunism... det vill säga, det värsta de visste.

Läxfritt i repris

2011-10-21T10:18:00.003Z

Läxfritt - minns någon den valrörelsen? Vänsterpartiet avhånades för ett utbildningspolitiskt förslag som gick ut på att arbete ska göras på arbetsplatsen med handledare på plats. Inte sent på kvällen med en utarbetad mamma som inte kommer ihåg vad aggregationstillstånd betyder och aldrig böjde verbet pouvoir.
Men det gick aldrig hem. Kunskapsfientliga fick vi heta.
Kritiken inom vänstern var nästan lika stark som den utifrån. "Folket" ville ju ha läxor, och folket har rätt även när de har fel eller?

Så läs fem år senare i Sydsvenskan om hur man arbetar i skolan utan läxor. Med målinriktning och omdöme går det mesta att klara av. Barnen lyckas väl och skolan är eftersökt.
Detta hade kunnat ske i en kommunal skola i en vänsterstyrd kommun. Men det gjorde det inte.

De som vill att allting ska vara som det alltid har varit får aldrig något gjort.
Nyhetsfientlighet lär man sig inte mycket på.

- - -
Läs också Stockholmsvänstern: Rädda barn- och ungdomspsykiatrin i Botkyrka. Ett led i borgarnas privatiseringsmani som drivs med den sortens envishet som står dumheten så nära.

Billström har rätt: Vi måste ta pengar från annat!

2011-10-19T11:11:00.002Z

Europadomstolen körde över svenska Migrationsverket. Den 91-åriga kvinnan får stanna en tid till, och Europadomstolen kommer att ta upp hennes fall. Flera partier vill ändra lagen så att sådana här inhumana fall inte ska behöva uppstå.

Men moderate ministern Billström är inte intresserad av någon sådan. En ny lag som ger gamla och sjuka utan anhöriga i hemlandet möjlighet till hjälp riskerar nämligen att urholka vinsterna för de allra rikaste.
Nej, så säger inte ministern. Han säger: ”Ska vi ändra lagen måste vi ta pengar från annat.”

Javisst! Det är bara att sätta igång! Problemet är att borgarna endast räknar med det offentliga goda. De har helt enkelt en blind fläck när det gäller att taxera samtliga tillgångar i landet. Det är naturligtvis svårt att genomföra nyttiga förändringar så länge de rika vägrar att stå för sin del, och för spänningens skull spelar bort den gemensamma.

”Man måste våga prata om ekonomin annars lämnar man fältet fritt” säger Billström. Men i denhär intervjun är frågan varför han inte talar om någonting annat än ekonomi?
Politik ska inte bygga på personligt medlidande. Men något så skrämmande opersonligt som migrationsministern var det länge sedan vi hörde.

”Det finns en mängd andra saker som är viktigare för regeringen” avfärdar Billström idén om en lagändring. Jodå, det yttrandet bekräftar sig självt.
Viktigt för regeringen är framför allt att försvara de som har mot dem som inte har.
Att hjälpa folk skulle kosta.
För Billström är det självklart att det är skäl nog, och han låter som om det borde vara självklart för alla andra också; ingen nytta utom egennyttan.

Våga prata om ekonomin. Om ekonomisk demokrati. Om att ta pengar från annat.

Vilka politiker? eller Ganna får stanna?

2011-10-18T13:34:00.004Z

Många är de bloggare som med bestörtning skrivit om det inhumana beslutet att utvisa en sjuk gammal människa till sitt ursprungsland, där hon saknar släktingar.

Innan du läser Kalle Larsson på Flyktingbloggen som ger hela historien, tar vi en nypa mediekritik till:

SvD skriver: ”Till och med 1997 fanns regeln om den så kallade sista länken som hade kunnat räcka för att ge Chyzevska rätt att stanna. Den stadgade att just åldringar utan anhöriga i hemlandet men med släkt i Sverige kunde få uppehållstillstånd. Men regeln plockades bort av politikerna.”
Det är mycket vanligt att man hänvisar impopulära beslut till ”politikerna”, som om de vore en grupp med gemensamma intressen av att göra livet surt för folk. Sällan får vi reda på vilka politiker det är, vilka intressen de försvarar.

Alla partier utom Vänsterpartiet stod bakom deformeringen av pensionerna, talade jag om för en yngling senast idag.
Det är inte "politikerna" som sålt ut välfärden, utan de borgerliga politikerna.
Det aktuella fallet har jag inte faktakollat, men är säker på att Vänsterpartiet inte medverkat till att åldringar utan anhöriga ska slängas ut.

PS: Enligt obekräftad uppgift på Fejsbok har Europadomstolen beviljat inhibition - vilket betyder tillfälligt stoppad utvisning! Vi gläder oss.

Mediekritik tills jag blir Socker-Conny

2011-10-18T08:48:00.004Z

I sin egen blogg får man gnälla, och den möjligheten ser Aftonbladets chefredaktör Jan Helin till att ta vara på när han i ett blogginlägg siktar in sig på den ”slentrianmässiga och trötta” mediekritiken.
Mediekritiker, det är vi som finner det problematiskt att media är under total borgerlig dominans, vi som förväntar oss ett gott journalistiskt hantverk i form av grävande och ifrågasättanden, vi som tycker det är ynkligt att kalla det självständig granskning när man tjuter i flock som schakaler.
Vanligen tycker vi också att journalister, om än underbetalda, ska kunna prestera bättre än fritidsbloggare.

Helin har som chefredaktör blivit starkt ifrågasatt för Aftonbladets fläskiga artiklar om Juholt, så nu ägnar han en helsida åt att förklara varför Aftonbladet egentligen har haft rätt hela tiden, och sociala medier haft fel.
Det enda han egentligen medger är att det i mediesvängen kan skapas ”en upphetsad stämning och jargong i skarpa nyhetslägen”.

Varje yrkesgrupp har sin jargong. Trött och slentrianmässig är den oftast. Blir den upphetsad låter det som när Socker-Conny jobbar på SL och skriker ”Vi måste väl hålla ihop mot kunderna!”
Men i en position där man har förmånen att dagligen få tala till tusentals läsare borde man sålla i jargongen - inte bara tjata med, inte göra bruset självuppfyllande. Om tonläge och innehåll korresponderar kanske läsarna rentav skulle bli engagerade och vilja lära mer, istället för att dästa somna av övermättnad.

I en i övrigt välskriven och vettig ledare konstaterar Katrine Kielos: ”Det är lika konstruktivt för en politiker att klaga på medierna som för en sjöman att klaga på havet.” Men hon har fel. Ty media görs av människor.
Att jämföra media med havet är att indirekt säga att de är en naturkraft, att de är djupa och eviga, att de ska respekteras och beundras, vördas och fruktas - och att de är mycket svåra att påverka utom av ett kärnkraftverk eller en oljetanker.
Risken är att det sista stämmer. Men faktum kvarstår att media görs av människor och att de måste förtjäna respekt. Inte som ohejdbar naturkraft, utan respekten för väl utfört arbete. Det är ju det som vi efterlyst!

Helin menar att journalisternas helt avsiktslösa jargong inte kan skada en tung politiker. Se här Alliansfritt Sverige som samlat en rad epitet om Juholt från såväl media som borgerliga politiker. Ska detta vara ett exempel på jargong utan avsikt så blir jag Socker-Conny!

En genomgång av Helins blogginlägg finns hos Homo politicus

Vems trovärdighet?

2011-10-14T10:28:00.005Z

Nu har den bisarra uppgiften om att riksdagen ändrar sina egna regler i början av en skandal tagits upp, om inte på nyhetsplats så i en väl placerad debattartikel. Det är Suhonen som har åtskilligt att säga om de inre striderna i socialdemokratin. Han tar också upp medias besynnerliga spel kring förtroende, där ett avgångskrav i sig blir till argumentet för avgång. Därtill nämner han riksdagsförvaltningens agerande:
”I själva verket visade det sig inte finnas några regler alls utan olika praxis där principen om ’halva hyran vid samboskap’ formulerades först den 10 oktober när uppgifterna, helt plötsligt och som av en händelse kom upp på riksdagens hemsida.”

Media, gör er plikt. En inte längre anonym källa har påtalat ett missförhållande. Gräv där ni står, om det så är upp till halsen i er egen skit!

Sedan träder hen äntligen fram - den hederliga journalisten! Det är dags att återupprätta trovärdigheten, och då snackar vi inte politikernas utan resterna av den mediala.
Henrik Eriksson ställer krav på sina kolleger: ansvarstagande, integritet, källkritik - kanske till och med kvalitet ska efterfrågas. Skallet mot Juholt och fjäsket för hovet har så att säga samma (anti)journalistiska upplägg.
”Anonyma källor är otroligt viktigt för journalistiken och det är därför ännu viktigare att de inte missbrukas för illa underbyggda nyheter eller litas blint på för lättvindigt”, skriver Eriksson, och föreslår till exempel att skribenten ställer den enkla frågan: Vem tjänar på dethär?

Tidningar som inte klarar att uppge rätt ålder på en sommarkatt, som spår väder så det liknar rysk roulett, som proklamerar landssorg när en boll gått åt fel håll och pockar på intresse för ett stackars foster som ockuperat Haga slott - hur vågar de använda ord som trovärdighet och förtroende?
Därför att ingen kan stoppa dem, förstås.

Homo politicus är inne på samma linje: "Jag kastar gärna den första stenen i detta fall: Avgå Jan Helin! Avgå Lena Mellin!"

Idag lördag återger SvD vad Juholts advokat har att säga om riksdagsförvaltningens regelverk. Nämligen att det inte alls är klart och tydligt. Att ingenting går att bevisa med stöd av detta. Men ifråga om mysteriet med den manipulerade hemsidan är det tyst.
Fotolasse förklarar hur den kunnige enkelt kan se att reglerna uppdaterades efter hand.
Avlönade journalister kan uppenbarligen inte klara en sådan sak.

Ingen idé att skriva nytt inlägg, inte med det fåtal läsare som Politik och poesi lockar. Bättre att länka till Homo politicus som med skärpa fullföljer ärendet.

Förhäxat uppdrag

2011-10-13T13:18:00.005Z

Är det tillåtet att vara S-ledare? frågar sig Kajsa Ekis Ekman i en utmärkt text om drevet som psykologisk krigföring. Omoraliska politiker har varit en börda för medborgarna i alla tider - ett helt nytt och mycket mer lömskt problem är de privata mediernas makt över politiken.

För övrigt är frågan inte utredd om vilken grad av omoral Juholt har uppvisat. I ett inlägg på Approximationer får vi reda på att riksdagsförvaltningens information om ”regelverkets tillämpning” ändrades efter det att misstankarna mot Juholt kommit upp! Så sent som i juni i år fanns där inga regler för samboende. Hallå - detta är ett SCOOP!

Kanonerna fortsätter mullra. Lögn och svek, flykt och kris, skriker löpsedlarna. Ingen journalist är modig nog att gräva vidare i uppgiften om den högst situationsbundna regeltolkningen.
Nyheter som inte passar in, får inte komma fram.

Om det sedan visar sig att Juholt skulle vara oskyldig, får han då upprättelse? Nej, enligt medias experter är han rökt i alla händelser. Hans förtroende har fått skador som inte går att reparera.

Att vara ledare inom arbetarrörelsen är som att vara lärare i Defense against the dark arts på Hogwarts. Av hämndlystnad och förstörelselusta är uppgiften förhäxad. Ingen blir kvar.

Så nej, det är inte tillåtet att vara S-ledare.
Men det är tillåtet att tillfoga människor oläkliga skador.

Varning för antipolitik

2011-10-10T13:31:00.002Z

Greider skriver starkt i Dalademokraten om hur gamarna cirklar över Juholt. Det är inte ett klumpigt försök till ursäkt eller någon lånsökt konspiration. Vi är nog alla överens om att tecknen tyder på att Juholt betett sig fruktansvärt illa, och de som har störst anledning att vara bedrövade är andra socialdemokrater.

Men Greider sätter in agerandet i ett sammanhang. En arbetarrörelse som självgott lät sig smälta samman med eliten tillägnade sig alla dess olater, tills det idag knappast finns någon folkrörelse kvar. Den som en gång var basen och kunde ställa moraliska krav på dem som de givit sitt förtroende.

Juholt tycks ha utnyttjat sin bostad för två personer, varav den ena borde ha betalat halva hyran. Det kan sluta med hans avgång och skapa nya problem för socialdemokratin.
Men media utövar en sorts antipolitik när ena kvällstidningen frågar fem medborgare: ”Tycker du att staten ska betala riksdagsledamöters boende?”
Det tycker de naturligtvis inte. De fick ju inte följdfrågan: ..eller tycker du att endast de rika ska ha möjlighet att ägna sig åt politik och kunna ha en plats i Sveriges riksdag? Tycker du förresten att bostadsmarknaden i Stockholms innerstad är rimlig?

Det finns åtskilliga brännande principer, villkor och strukturer att ifrågasätta, men Greider skriver briljant om den förborgerligade offentligheten, där vi ser på ledare som privatpersoner - om hon lik mig, om jag kan lita på honom?
I och med detta blir förlorarna ”de rörelser som vill omgestalta samhället i mer jämlik riktning, eftersom en sådant projekt förutsätter att man ser längre än till den enskilde individen”, påpekar Greider.

Borgerliga politiker verkar aktivt för att begränsa politikens beslutandesfär. De ser politik om någonting konstlat utanför människan, som ska skyddas ifrån den.
Antipolitiken är till sin natur borgerlig, och media har sedan länge spelat med i detta. Det som en gång kallades granskning och uppkäftighet har idag förtunnats till fjäskande för borgerligheten, vars förespråkare av media upphöjs ”till ett slags experter höjda över politiken” som Greider skriver.

Inte på samma sida

2011-10-07T17:53:00.005Z

Ohly och Juholt kommer inte att delta i partiledardebatten på söndag. När jag först läste det trodde jag de blivit skogstokiga. Inte medverka i teve – nu? för att Sd deltar?? som om man glömt att de dessvärre är folkvalda.

Men när jag förstod vad problemet var blev jag bara glad över beslutet. Teve planerade att gruppera de politiska partierna med alla utanför Alliansen som “oppositionen”, oavsett politiskt program. Det vill säga, med socialdemokrater, socialister, liberalekologer och rasister på samma sida. Det är så dumt sååå.

Ena dagen hävdar murvlarna att blockpolitiken ska upplösas, oavsett politiska program. Andra dagen hittar de själva på nya block som det passar dem. Numera tydligen: Den-enda-vägen mot osorterade övriga. Mediedramaturgin låter sig inte hejdas av enkla faktum, exempelvis att det idag inte existerar någon enad opposition.

Om teve tycker att S och V är dumma som inte ställer upp som det var planerat så får de tycka det.
Att vi inte sätter dagordningen, det vet vi. Men därför behöver vi inte tvingas följa deras.

Vinnaren tar allt, eller Med såna vänner behöver S inga fiender

2011-10-07T10:54:00.005Z

Hur har Sverige förändrats under fem år med Reinfeldt vid makten? frågar SvD, och ger utrymme åt två statsvetare, en på varje sida om blockgränsen enligt vad det påstås.
Att den borgerlige tycker det känns skönt att ha blivit av med en hög a-kassa säger sig självt. Jag är till och med tacksam att han vågar nämna något så konkret.
Den andre är Stig-Björn Ljunggren, som väl ännu gäller för att vara någon sorts socialdemokrat - men det skulle ingen tro som läser texten.

Ljunggren är alldeles till sig av den makt, framgång och optimism som kännetecknar dagens borgare, och texten genljuder av längtan att bli som de. Först fastslår han att Reinfeldt och Borg är "riktiga politiska stjärnor" - en överraskande upphöjelse av några som helt enkelt sköter sitt uppdrag väl! - sedan går han in för självspäkning.

Moderaterna har storslaget haft målet att bli dominerande parti (vilket parti har inte det?) medan de överlåtit ”Förlorarsverige” till Socialdemokraterna, ”en uppgift som svensk arbetarrörelse med sällsam lust och energi tagit på sig.”
Förlorarsverige. Man riktigt ser det för sig. Glesbygd. Kvinnor. Fackföreningar utan arbetsplats. Snoriga ungar utan dagisplats. Odiagnostiserade sjukfall som myglar sig runt mellan åtgärdspaketen. Suck. Blä. Vem vill vara sådan?
Som rättvis kritik kunde man skriva: S borde med liv och lust ha gjort något åt Sveriges förlorare istället för att gnällla.
Men så står det inte. Ljunggrens text säger mellan raderna att arbetarrörelsen borde varit klokare än att beblanda sig med förlorare. Misslyckandet smittar.

Inte nog med detta, utan med halsbrytande förvirring beträffande agenten konstaterar Ljunggren: ”Socialdemokraterna har överlåtit titeln ’arbetarepartiet’ åt Moderaterna, och själva tagit på sig rollen som ’bidragspartiet’.”
Tänk att inte en enda politisk analytiker begripit att det var så det gick till. Att Alliansen satt där som misskända borgare, utan PR- eller mediastöd, tills hygglona i S generöst flyttade om bland etiketterna.

Högerns imponansfaktor är total. Ljunggren avslutar: ”Målsättningen att skapa en arbetarpolitik utan socialism ligger inom räckhåll. Kanske ser vi en ny hegemonisk kraft i svensk politik.”

Ja kanske det. Kanske ska gamla sossar sätta sig hand i hand under stjärnorna och beundra segrarens strålglans.
En glans så bländande att folk börjar tro att kapitalets hegemoni är alldeles ny, ännu självklarare än den var i förrgår.

Det är väl därför av dem ingen kan svara på frågan. Hur har Sverige förändrats? A-kassan var ju bara början...

Rätt Låt Vann

2011-10-06T17:36:00.005Z

Av princip bör inte nobelpriset gå till svenskar. Iallafall inte särskilt ofta. Men om senaste gången var -74 med den obegripliga utnämningen av Johnson och Martinson kan det möjligen vara dags för en internationellt väletablerad storpoet:
Tack till dig, Tomas Tranströmer.

Övergångsstället
Isblåst mot ögonen och solarna dansar
i tårarnas kaleidoskop är jag korsar
gatan som följt mig så länge, gatan
där grönlandssommaren lyser ur pölarna.

Omkring mig svärmar gatans hela kraft
som ingenting minns och ingenting vill.
I marken djupt under trafiken väntar
den ofödda skogen stilla i tusen år.

Jag får den idén att gatan ser mig.
Dess blick är så skum att solen själv
blir ett grått nystan i en svart rymd.
Men just nu lyser jag! Gatan ser mig.

ur Sanningsbarriären

Negativismen är underskattad

2011-10-05T10:10:00.002Z

Det negativa med positivt tänkande eller hur du börjar tycka svartmålning är ett realistiskt alternativ... jag recenserar Barbara Ehrenreichs bok på Clartébloggen

Mediaslask och sorlet från källan

2011-10-04T08:44:00.004Z

Slaskpressen gör det igen! ”Splittring hotar i Vänsterpartiet, risk för två läger” bla bla bla.
Som du vet ska kongressen välja ny ordförande om tre månader, och det är denna fullständigt normala föreningspraxis som får Aftonbladet att än en gång följa sina lägsta instinkter.
Hör redaktionsmötet: ”Vänsterpartiet, få se... det är detdär lilla mobboffret va? Och han dendär kommunisten har ju blivit petad hela hösten, det kan vi väl göra nåt på? Vadå, redan gjort? Nyheter som passar in i bruset ska återbrukas! Hur låter dendär festliga rubriken vi brukar ha - ’Splittring’, den tar vi!”
Aftonbladet, en gång folkrörelseägt, nu med en tillkämpat sosseaktig ton på ledarsidan, är idag bättre på rojalistiskt fjäsk och extrema väderspådomar än på nyhetsförmedling.

Det som framställs som en nyhet är att såväl Sjöstedt som Dinamarca kandiderar till ordförandeposten, vilket är väl bekant. Kryddan är etiketterna: Sjöstedt tillhör ”förnyarfalangen”, Dinamarca är ”mer konservativ”, beskrivningar som smygs in i löpande text som allmängods, utan förklaring eller argumentation.
Sedan har vi den berömda Källan, det vill säga någon inom V som leker viskleken och blir citerad. Enligt Källan handlar Splittringen om jantelag och förändringsrädsla och om en ”grupp” som inte vill ”ta in folk utifrån”.

Som tur är har Politik och poesi också en källa. Den sorlar och porlar om att de här visklekarna uppstår hos patetiska föredettingar som aldrig riktigt kommit över sin lust att i rent självhävdelsebegär hacka på partiet och som antagligen är för klena i ryggraden för att delta i en saklig debatt där de ludna, lena mottagaröronen saknas.

Detta kanske inte alls är sant. Men det är ju inte Aftonbladet heller.

Enklare jobb...

2011-10-03T14:18:00.002Z

Stockholmsvänstern har skrivit berömvärt på Newsmill.

Arbetsgivarförbunden har uttalat att ”enklare arbeten” förstås ska ha lägre lön, och att det ofta är kvinnor som har dessa ”enklare” jobb. Vänsterpartisterna ifrågasätter vad ett enklare arbete är, och vem som ska förmås att utföra det.
Varför skulle det vara enklare att ta hand om barn och gamla?
Varför ger en gymnasieutbildning till barnskötare lägre lön än en lika lång utbildning till elektriker?

Vänsterpartisterna konstaterar att det är färre som söker till gymnasiets vård- och omsorgsprogram idag än på 1980-talet, och frågar spetsigt: ”Beror det på att det är ett allt för enkelt arbete med allt för hög lön?”

Vilka ska ta hand om barn, gamla och sjuka? Är det verkligen okvalificerad, lågavlönad personal som ser jobbet som ett genomgångsarbete som är bäst på att leka, vårda, trösta, lindra och stötta oss?

Roligt i kyrkan

2011-09-30T17:59:00.005Z

Miljöpartiet vinner. Och Fredrik såklart. Det är så välbekant att det inte behöver upprepas. Men lite roligt blir det ändå när Kyrkans tidning publicerar sin undersökning av 500 prästers politiska preferenser. Något otippat får Vänsterpartiet 8.2 procent av rösterna!
Cirka en tredjedel av de svarande anser att av ett urval faktorer är “etisk värdegrund” politiskt avgörande – och av dessa etiskt intresserade personer är det alltså fler än bland befolkningen som helhet som väger in socialism, feminism och antirasism.
Det säger oss något om ideologins betydelse.

Men det säger inte så mycket, ty Kd vinner tillsammans med Miljöpartiet med 22 procent vardera. Mp som inte har någon ideologi alls, men ständigt lyckas få det att låta så.

Den mest populäre partiledaren är Reinfeldt, överlägset. Men också här finns en liten överraskning: Ohly kommer på fjärde plats. Det är vi inte vana vid. Idag får man väl vara glad om han kommer på fjärde plats i vårt eget parti.

Sd är bland prästerna ett försumbart parti som inte har suck på en riksdagsplats, hur traditionskristna de än vill föreställa. En (1) präst tycker att Åkesson är bäste partiledare.

Inte för att antalet svarande var särdeles stort. Men man kan väl få ha roligt ändå.

Jerker Nilsson tackas för tipset!

Det avlånga landet

2011-09-29T18:18:00.005Z

På fejsbok pågår just nu en debatt med anledning av en vänsterpartistisk riksdagsledamot som flyger den relativt korta sträckan till sin hemstad för att hinna vara tillsammans med sina barn.
I debatten framhålls att hon inte visar en god miljöprofil, och det är ju sant.
Det förekommer också åsikter om att hon inte visar en god arbetarprofil. Förstår det inte - när såg vi arbetarklassen inbegripen i kollektiv fotvandring? De kanske menar att hon inte visar någon god fattigdomsprofil, men det vore väl rena hyckleriet när man har det jobbet? och är det verkligen en fattigdomsprofil vi väntar oss av våra företrädare?
“Om ni visste vad det kostade att hålla Gandhi i fattigdom” sa någon av hans i och för sig lojala medföljare - av vilket kön kan du ju gissa.

Att riksdagsledamoten ifråga visar en god föräldraprofil har plötsligt blivit ointressant. Om hon däremot struntade i ungarna därhemma skulle hon få fan för det, eftersom hon är Mor och kvinnor har en faslig förmåga att göra fel hur vi än vänder oss.

Men jag ska inte vara omedgörlig. Vi behöver alls inte ha några jamsiga småbarnsföräldrar eller svårflyttade provinsialister i riksdagen. Församlingen vore säkert funktionell med enbart strömlinjeformade manliga stockholmare som joggar över broarna mot riksdagshuset. Ettpar mammor från småstan vidgar bara vyerna, vilket kan bli besvärligt för den enda vägens politik.

Massor av saker går att åtgärda, men inte att Sverige är långt. För att transportmässigt få Sverige att förefalla mindre långt behöver vi vänsterpartister som är feminister och miljökämpar i riksdagen.

Nu till en annan historia. När jag var ordförande i vänsterns integrationsutskott bestämde vi att hålla mötena på olika platser i Sverige. Detta blev både dyrare och krångligare. Ty så centralistiskt utbyggt är detta land att det är betydligt smidigare för sju personer från olika håll att ta sig till Stockholm än för samma personer att ta sig till Vadstena eller Härnösand.
Det finns en poäng med det: Alla ska kunna åka till den gemensamma huvudstaden.
Det är den enda poäng jag ser.
Hur som helst fick vi iallafall göra dessa dyra tågresor, eftersom integrationsutskottet uttryckligen byggde på tillvaratagandet av olikheter. Men nästa gång jag hade ett particentralt uppdrag och föreslog samma ineffektiva modell tittade de på mig som om jag inte var klok. Inte för att de i första hand var lata centralister, utan för att de tänkte på partikassan och miljön.

En del av inläggen i den ovan omtalade debatten på fejan handlar om att man “utgår från” hur en vänsterpartist ska bete sig. Det kan man inte. Det är bara människor med i dethär partiet också.
Men det aktuella fallet handlar inte om eftergifter för mänsklig svaghet, utan om nödvändigheten av att hålla politiken igång med olika sorters människor på olika platser.
Jag skulle gärna utgå ifrån att detta vore något som mina kamrater är överens om, men så enkelt är det inte.

Haga idag

2011-09-24T19:33:00.006Z

För ett drygt år sedan skrev jag mycket om Hagaparken, hade också en namnlista uppe under namnet Haga ska vara park.
Nu har Victoria Bernadotte och hennes man flyttat in, fastän de mycket väl kunde ha bott någon annanstans. En sen eftermiddag får jag tid att se efter – inte hur de har det, utan hur parken har det.

Alla brister i tillgängligheten som jag förutsåg har glädjande nog inte förorsakats. Merendels är parken fortfarande strövområde. Men vid slottsgrindarna ser det ut såhär:
Mer bilder än så blir det inte, ty Politik och poesi följer lagens påbud:

Men Hagas mystik lever än, ty den är större än den petiga privategendomen och överträffar alla Victoria B:s karriäranspråk.

Haga är den sällsynt lyckade föreningen av Gustav III:s personliga vanvett och samtida förskolebarn som äter matsäck i hans Ekotempel. Ska vi se till nutidshistorien så var det här som luggslitna sjuttiotalister firade vår helt egna variant av Bellman-dagen i något mycket likt diktarens egen anda av att upphöja det barnsliga och fåniga till konst och sång.

Hagamystiken är sol och slott, dunkla dungar, enslighet och festivitas, paradis och fattigdom

och Lövhäxan vakar över slänten nedåt Pelousen mot raden av ekar och lindar

Lära om att lära

2011-09-21T11:12:00.002Z

Vad är det som gör att vi lär oss, när vi är i skolan? Ja, inte är det lärarens utbildning eller nivågruppering av barnen, och knappast hemläxor heller. Vem säger det? En inbiten vänsterpartist?

Inte heller lär vi oss bättre av elevkontroll över lärandet, mindre klasser eller bättre ekonomiska resurser. Se där, är det en folkpartist som talar?

Nej. Fakta kommer från den store nyzeeländske utbildningsforskaren Hattie. Han har sammanställt resultaten av över femtio tusen forskningsrapporter som omfattar drygt 80 miljoner elever. Den skala för effektivt lärande som Hattie kommer fram till återgavs i september i Sydsvenskan. Tråkigt att inte fler reagerat.

Viktigast: Formativ bedömning, där pedagogen kontinuerligt bedömer barnens arbete medan de håller på med det - inte ger ett slutomdöme när arbetet är klart.

Därefter kommer:
- Lugn och ro i lokalen
- Ömsesidig undervisning där barnen kan bedöma varandras arbeten
- Förtroendefulla relationer
- Organiserad och tydlig undervisning med mål och exempel
- Hemmiljö, kamratpåverkan och självuppfattning
- Skolstorlek

Alla andra förändringar är tämligen ineffektiva, om det så är datorstöd, sommarskola eller utflykter, eller de politiska slagträn jag nämnde ovan.

Kunskapen finns. Använd den.

Jag har bara en invändning: Sedan Björklund tillträdde har jag kontinuerligt bedömt hans arbete. Han har inte lärt sig något om hur barn lär sig för det.

Adelns kvardröjande makt

2011-09-21T06:39:00.002Z

Har gästbloggat i Clartébloggen med en recension av Björn af Kleens förträffliga bok Jorden de ärvde.

Om Gud m. fl. i Storkyrkan

2011-09-15T18:54:00.004Z

Det hör inte till vanorna hos Politik och poesi att citera moderater.
Möjligen då tokmoderater.

En inskränkt riksdagsledamot för Kd är upprörd över att en imam var inbjuden att tala i Storkyrkan.
Upprörd kan man nu lika gärna bli över att sådana åsnor sitter i riksdagen. Men på sitt sätt är ju också de inbjudna. En kejsare kan göra en häst till senator, ett folk kan göra en åsna till riksdagsledamot. Vare sig diktatur eller demokrati har hittat någon bra utväg från idioti.

Om någon sa att Storkyrkan är lutherskt kristen och att därför endast lutheranska präster ska tala där, så låge det en viss logik i detta, om också ingen generositet. Men Kd skulle antagligen gilla en pingstpastor eller katolsk kardinal, och de hade inga problem med rabbinen som tidigare gästat. Det var imamen som var problemet - eller den världsreligion han företräder.

Det har alltid föresvävat mig att Kristdemokraterna blandar ihop religion och politik, eller Gud och samhälle (för att inte tala om Mammon).
Idag föresvävar det mig att de blandar ihop det på ett tämligen religionsfientligt sätt.
Ty jag har aldrig märkt att Gud skulle hindra någon från att gå i kyrkan.

Om riksmötet börjar med en samling i Storkyrkan så utgår jag ifrån att alla deltagande riksdagsledamöter går dit för en stund med Gud. Inte för att positionera eller fotografera sig.

Två inlägg i ett

2011-09-06T18:08:00.006Z

Att de inte skäms. Danska SF, ett så kallat vänsterparti, tar initiativ till samarbete med rasisterna. Även om de ”aldrig kan tycka lika om utlänningspolitiken” som ordföranden Sövndal skriver, tänker han sig att de kan göra gemensam sak i välfärdsfrågor som a-kassa, sjukpenning, barnfattigdom och pensionärernas villkor.
Dansk folkeparti avfärdar det i en ovanligt välfunnen kommentar: ”Det är bara för att de vill få oss att prata om annat än utlänningspolitik.” För kanske är det så att Sövndal vill få rasisterna att avslöja bristande insikter i välfärdsfrågorna.
Men jag befarar att Dansk folkeparti i och med denna förfrågan tillåts att prata om annat. Att de även för vänstern blir till en politisk partner som andra, ett parti att förhandla med även om man tycker lite olika.

Det är just det som inte får ske.
För länge sedan borde Vänsterpartiet ha avbrutit allt samarbetet med danska SF.

- - -

Göran Rosenberg hade idag sin sista kolumn i DN. Han skriver mångbottnat om hem och hemlöshet i Europa, om mångkulturen som förutsättning och utmaning, och kommenterar det genom att citera sig själv för sjutton år sedan: ”Det enda vi säkert vet om Europas framtid är att den har en lång historia emot sig.”
När Rosenberg började sitt skrivande för DN var han ”övertygad om att Europa skulle övervinna sin historia och den europeiska unionen bli det hus som till sist skulle lyckas härbärgera Europas mångkulturella öde”. Idag är han inte lika säker på den saken, vilket kan vara en orsak till att medarbetarskapet upphör.

Sjutton år – ja, folkomröstningen om EU ägde rum för ungefär så länge sedan. Det var då jag började beskriva unionen som en fästning med propaganda som lås och fönsterluckor. Det gick inte att övertyga mig om dess förträfflighet, för till skillnad från Rosenberg fann jag det aldrig svårt att göra Europa till ett hem, en hembygd av skiftningar och motsättningar.
Det var innan lögnerna och förnekandena om vår långa historia blev till segrarnas ideologi.

Skola mot rasism

2011-09-03T16:47:00.001Z

“Vi ska inte anpassa oss till rasisternas världsbild” skriver Lars Ohly och presenterar ett program i fem punkter för hur skolan kan arbeta mot rasism och högerextremism. Det återges här, något kortat. Hela artikeln får du läsa själv.

1. Bryt segregationen – investera i en likvärdig skola
Nedskärningarna i skolan måste stoppas. Skattepengar ska inte användas till vinster för riskkapitalbolag. Slopa det fria skolvalet och systemet med skolpeng, varje barn ska i första hand gå i en skola så nära hemmet som möjligt. Kommunerna ska ta hänsyn till boendesegregationen när skolornas upptagningsområden fastställs. En likvärdig skola innebär att alla elever oavsett social bakgrund och ekonomiska förutsättningar ska ges samma möjligheter att uppnå målen.

2. Utveckla skoldemokrati och elevinflytande
Vi vill öka elevers inflytande över sin arbetsmiljö och över utbildningens inriktning. En demokratiserad skola är nödvändig eftersom eleverna har rätt till reellt inflytande men också för att stärka de demokratiska värderingarna i samhället i stort. Genom en tidig delaktighet kan rasism och högerextremism förebyggas. Den borgerliga regeringen har halverat samhällskunskapen på yrkesprogrammen på gymnasiet. Vi menar att alla elever ska ges likvärdiga förutsättningar till delaktighet och till högre studier.

3. Stöd antirasistiska skolgrupper
Ung Vänster har tagit fram en handledning till elever som vill starta antirasistiskia grupper. Det kan handla om att elever samlas för att stödja kamrater som utsätts för trakasserier, att de tillsammans ställer krav på skolans likabehandlingsarbete* eller ordnar filmkvällar och debatter. Arbetet ska organiseras av eleverna själva, men stödjas och uppmuntras från skolan genom att lokaler och andra resurser erbjuds. Elever som engagerar sig ska också ges möjlighet att ta igen missade lektioner.

4. Obligatorisk utbildning om rasismens historia
Allt för ofta framställs rasism som ett problem hos enskilda personer istället för det samhällsproblem som det är. Därför är det viktigt att undervisningen tar upp rasismens och antirasismens historia. Vi vill att Skolverket ges i uppdrag att göra en översyn av kursplanerna i grund- och gymnasieskolan i syfte att integrera kunskaper om rasism och diskriminering ur såväl ett historiskt som sociologiskt perspektiv. Vi vill se en obligatorisk utbildning för såväl lärare och skolledare som elever.

5. Stärk den mångkulturella skolan
Skolan ska vara en mötesplats för elever med olika bakgrund och erfarenheter. Vi vill därför stärka den mångkulturella inriktningen av skolan. Vi vill ha en samlad genomtänkt tvåspråkig utbildning från förskolan till och med gymnasiet. Vi vill också se fler lärare och skolledare med utländsk bakgrund. Flerspråkighet ska vara en merit.

* Alla skolor är enligt lagen skyldiga att upprätta likabehandlingsplaner mot kränkande behandling. Hur detta fungerar ser mycket olika ut skolorna emellan. Vi vill därför att kunskaper om rasism och kränkande behandling ska bli en obligatorisk del i lärarutbildning, fortbildning och rektorsutbildning.

Kommunist betyder...

2011-08-31T20:07:00.003Z

Det gamla k-ordet dyker upp igen så fort Vänsterpartiet ska välja ny ordförande. Gamla debatter återbrukas. Betyder kommunist att slakta präster och bönder, eller betyder det drömmen om ett klasslöst samhälle?
Det beror på vem som bestämmer betydelser, förstås. Idag är ordet kommunist omöjligt.

Om jag blir den sista kommunisten ska jag åtminstone berätta vad det betyder. För mig. Inte för media eller allmänna opinionen.
Nobelpristagaren Heinrich Böll skrev en gång i en familjebeskrivning om “kommunistisk värme”. Han var katolik. Men den kommunistiska värmen hade han fått uppleva.
Den värme som min mormor kände när hon blivit änka, och makens kamrater ändå kom och hämtade henne på valdagen för att äta soppa i partilokalen. “Där hör man till” sa mormor.

När jag gick i lågstadiet sa min rara, söta fröken att amerikanerna försöker rädda världen, medan Sovjet bara vill roffa åt sig mer och mer land. Morfar fick ett astmaanfall när jag berättade det.
USA hade just gått in i Vietnamkriget och jag gick i grundskola med neutral läroplan i ett demokratiskt land.
Det var så som morfar skrek i sin andnöd: de fick lura dumma ungar att tro på vilka vanvettigheter som helst.

Jag har den djupaste respekt och sympati för de medmänniskor som i hela sitt liv varit rädda för kommunisterna. Det vill säga, rädsla för dem som kallade sig kommunister och därmed begick både människorättsbrott och ett brott mot sina efterkommande eftersom de gjorde ordet till ett omöjligt k-ord.

I mitt hela mitt liv har jag varit rädd för nazisterna. Det var morfar och hans söner som berättade för mig, kanske för tidigt. De pekade på foton från koncentrationslägren och sa: Där skulle vi ha suttit, allihop!
Om nazisterna tagit över skulle familjen ha varit utraderad. Allihop: kommunister, fackföreningskämpar, människorättsförespråkare och socialdemokrater.

När jag var i tonåren satt jag lite i läger. Nåja, bara ett konfirmationsläger som jag trodde skulle bli kristet och trevligt. Men prästen sa att om vi hörde talas om några pacifister eller kommunister skulle vi meddela honom. Då skulle han se till att de blev omhändertagna på rätt sätt.
Detdär var ju bara gubbskryt, men de andra flickorna uppfattade att de fick frispel. De hade redan hört att jag var kommunist, så sedan gick det inte att sova tryggt en enda natt i prästgården. Ungarna krävde att jag skulle ge dem alla mina fickpengar för att dela lika, de körde in fingrarna i mina barnsliga bröst och stal min dagbok för att skråla högläsning. Överklassens döttrar kunde inte se att de gjorde något fel. Jag var ju en sådan som skulle omhändertas på rätt sätt.

Att vara kommunist betyder att drömma om det klasslösa samhället. Men det har jag aldrig ansett vara ett särskilt tungt skäl för egen del.
Till ganska nyligen betydde att vara kommunist att känna värmen i en tillhörighet som alla kan få del av. Men nu finns det så få kvar, så det skälet väger allt lättare.
Fortfarande betyder att vara kommunist att vara fritt byte för dem som inte kan se att de gör något fel. Och att vara en sådan som kan bli dödad av nazister. Det skälet är tungt, och aktuellt.
Ty jag har inte hört att de bett om ursäkt?

Landet utanför

2011-08-23T06:40:00.003Z

Det inlägg om glesbygd som tidigare aviserades för Politik och poesi är nu färdigt och finns att läsa i Clartébloggen. Inlägget bygger på boken Landet utanför av Kristina Mattsson.

Tveksam Expressen-effekt

2011-08-22T15:22:00.002Z

Det är inte var dag Politik och poesi hamnar i Expressen! När det sker är det apropå Elsa Beskow, vilket är hedrande.
Orsaken är att boulevardbladet har en artikelserie om Beskow, och i ett dess avsnitt hade de googlat fram att Politik och poesi (110326) kritiserade Beskow ur genussynpunkt (och hyllade henne som beklagligt undervärderad akvarellist, men det var det ingen som märkte).
Att den patriarkala Tomtebobarnen bör förses med egen text till bilderna var något som Expressen citerade, och feministätaren Pär Ström reagerade förstås. I kommentarsfältet till hans blogg görs jag sedan till totalitär censurvän.

Ström har rätt i att jag anser många av Beskows berättelser svårsmälta ur genussynpunkt. Vad han missat är att jag finner Beskow storartad som konstnär. Inget barn bör missunnas att få gå in i hennes bilder, så jag föreslog att förskolepersonal eller föräldrar använder sin fantasi och berättar själva till bilderna.
Somliga har uppfattat detta som att förgripa sig på en oskattbar ikon. Hattstugan tycks ha upphöjts till katekes. Men det jag föreslår är ett samma kulturella medskapande som att sätta mustascher på Mona-Lisa, att vissla Beethovens sjua eller byta ut rimmen i en visa till sina egna barns namn. Kultur är något vi gör tillsammans.

Ett stycke i min text var: “Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, tvekar jag inte med svaret. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, då blir det onekligen svårare att svara.”
Nu i efterskott förstår jag att det för läsare som är obekanta med Politk och poesi kan låta hur totalitärt som helst. Den förtydligande versionen lyder:
Om någon frågar vad som är viktigast, konst eller moral, är det naturligtvis konst, som överhuvudtaget inte ska bedömas med moraliska mått. Men om någon frågar vad som är viktigast, estetik eller feminism, blir det onekligen svårare att svara eftersom båda är så viktiga. Jag tvekar om att ta ställning för den rena estetiken, om den ens existerar, på bekostnad av nödvändiga tankeverktyg.

Medveten läsart och aktivt medskapande - inte låtsas som att vissa verk står över samhället och skaffat sig status av oberörbarhet.

Det är inte var dag Politik och poesi hamnar ens i Expressen, så när det sker blir jag lite stolt över spridningen. Sedan ser jag att det alls inte var någon hedervärd referens till Politik och poesi. Det är bara ett citat från mig som vänsterrepresentant, utan länk till bloggen.
Det tycker jag är bra snålt. Lite censuriskt, nästan.

Kulturberikare

2011-08-20T19:54:00.004Z

Kulturberikare är ett besynnerligt ord. Att göra sig rik på kultur är närmast omöjligt för andra än Astrid Lindgren eller Anneli Alhanko. Att uppleva sig som rik tack vare kultur är så självklart att vilken graffitiartist som helst kan instämma. Att vara en som berikar kulturen genom att sprida ord eller bilder är något vi bara kan hoppas på, vi som producerar på egen bekostnad.

Kulturberikare är ett besynnerligt ord som den rasistiska bloggosfären har valt åt sig. Med veritabla citattecken står det för något som en sverigedemokrat i sin blogg (april 2010) definierade som att ”gammelmedia och även andra inbillar sig att invandring och mångkultur ’berikar’ Sverige på alla möjliga sätt och det är därmed bra med massiv invandring och mångkultur. Som reaktion på denna helt absurda inställning har det ironiserande begreppet ’kulturberikare’ börjat användas flitigt i bloggosfären som ett förtjänstfullt hån mot svensk pk-media. Det roliga med begreppet är självfallet den enorma diskrepans mellan medias bild och verkligheten, vilket våldet från vissa invandrargrupper så tydligt visar.”
Problemet med definitionen är att den är så beroende av sitt sammanhang att den är inavlad. Det vill säga: det förtjänstfulla, roliga och självfallna stiger/ sjunker beroende på närheten till Sd:s samhällsuppfattning. Enligt bloggarens exempel är det oprovocerat våld, mord och gruppvåldtäkter som avslöjar ”medias försök att skönmåla mångkultur”, varvid begreppet kulturberikare för honom blir ”klockrent* att använda.”

Oprovocerat våld förekommer på varenda skolgård och i de bästa familjer. Det gör för övrigt även provocerat våld vilket inte är ett dugg bättre, även om bloggaren verkar tycka det. Mord har begåtts så länge människan gått på jorden, medan gruppvåldtäkter är ett av de grövsta uttrycken för ett patriarkalt system. Endast i bloggarens huvud finns det ett påvisbart samband mellan dessa tragiska men inte alltför ovanliga brott och immigration.
Medias försök att skönmåla ”mångkultur” är oigenkännligt ända sedan den tiden då de gjorde exotiska resereportage i kryddoftande förorter – vars invånare inte var särskilt roade av att tilldelas rollen av krumbuktande lustigkurrar. Numera verkar medias kulturuppfattning ligga på nivån: Måns kämpar mot gråten, Victoria strålar av bebislycka**.

Kulturberikare är ett besynnerligt ord. HD skulle gärna vilja bli rik på kultur. I brist på det vill Politik och poesi gärna vara en kulturberikare.
En som sår
frön eller ord var som helst
en som vet om sår
en som sår ur sår
frön eller ord, vart som helst
till blommor och frukt
ur sår
blommor att dela ut
var som helst
till rikedom
över såren

---
*Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det slentrianmässiga bruket av ordet ”klockrent”
** Politik och poesi är mån om det svenska språket och ifrågasätter det nyligen påkallade bruket av ordet bebislycka. En formell invändning är att det vid snabbläsning ser ut som barnolycka

Var vi än bor i landet

2011-08-20T17:58:00.003Z

Ett inlägg om glesbygdsutveckling är på gång. Innan det blir färdigt kan du ta del av Vänsterpartiets Ulla Andersson: "Folk ska ha rätt till service var de än bor i landet, oavsett om man bor i förorten, i storstaden eller på landsbygden. Vi har en lokal kraft i landet men vi har inte tagit tillvara på den tillräckligt mycket."

Mer om detta i Fria

Europas skam

2011-08-19T07:10:00.003Z

Det går att säga hur många gånger som helst. Europa har ingen lång demokratisk tradition. Rasismen är en del av de europeiska strukturerna. Rasisterna har framgång i val därför att folk helt enkelt håller med om vad de säger.

Om detta har Lisa Bjurwald skrivit Europas skam; en utmärkt reportagebok där hon metodiskt går igenom situationen i Ungern, Italien, Storbritannien, Tyskland och Skandinavien. Genom intervjuer med både forskare och högerextrema politiker söker hon förklaringar till att nazister mobiliserar, fascister vinner val, våldsamma antimuslimska rörelser växer fram och romer förföljs - för att bara ge några exempel på den bristande respekten för mänskliga rättigheter på den kontinent som skamlöst skryter med sin höga civilisationsgrad.

”Från att inte ha tagit den akuta frågan om rasismens frammarsch i Europa på allvar krävdes nu /efter valet 2010/ experter på snabba lösningar. Det får mig att undra om problemet verkligen sjunkit in. Jag tror inte det,” skriver Bjurwald, och påpekar att vi måste se sanningen: ”Det är inte obskyra högerextremister som tagit sig in i maktens korridorer. Det är européer. Rasismen finns mitt i bland oss.”

En tragiskt paradoxal orsak till den allmänna blindheten kan faktiskt vara Förintelsen. ”Denna katastrof för mänskligheten har satt reaktionsribban onaturligt högt” skriver Bjurwald. Det är på grund av dess fasor som överklassnazisterna inte känns igen. Med utrotningsbilder i huvudet har det i Sverige blivit ett värre brott att säga att någon är rasist, än att vara det.
De Onda måste vara några andra!

Se sanningen. Europa har ingen lång demokratisk tradition, och rasismen är en del av våra euorpeiska strukturer.

Barnkonventionen och traditionella familjer

2011-08-18T12:32:00.005Z

Det finns barn i Sverige som föds in i en djupt patriarkal tradition. Religiösa sedvänjor, en konservativ familjs krav och förväntningar, klanens tidigare erfarenheter och uråldriga historiska ritualer styr barnens liv redan i fosterstadiet.
Det är barn som inte får välja sin framtid eller sin utbildning, och som kommer att ha mycket svårt att fritt välja sin livspartner. Varje del av barnets liv - arbete, fritid och umgänge - planeras av föräldrarna med familjens ära för ögonen.

Ett sådant barn lär nu vara på väg i familjen Bernadotte. Barnet förväntas få sina första uppdrag redan vid fyra års ålder, men ska tränas långt innan, bland annat med återkommande uppvisningar inför massmedia. Om detta säger kungahusets devote tjänare Herman Lindqvist: ”Allt är normalt.”
I varje annan familj vore det ett fall för barnombudsmannen.

Monarkin är inte för barnets bästa! Läs Barnkonventionen!

För övrigt säger Lindqvist att barnet är ”preparerat”. Undrar vilket medel de använde då?

Skämtet överlever, men sedan då?

2011-08-17T19:40:00.004Z

Vad händer? skriver Göran Rosenberg på sin blogg. Det som händer är att hans sista text i DN kommer i september. Sedan kommer han att publicera sig själv, samt i danska Information och norska Klassekampen.

Jädrar i det! Inte för att det är så uppseendeväckande att klipska skribenter publicerar sig själva, vem gör inte det? Men att Rosenberg, som jag för länge sedan utnämnde till min favoritliberal, inte längre platsar på DN, det säger mer om DN än om någonting annat.
Och om en trång, vrång och trångsynt mediavärld.

Rosenbergs blivande arena är två nordiska vänstertidningar, och vad säger det? Att Rosenberg inte längre är liberal? eller att vänstern är de enda kvarvarande liberalerna? Märk väl att jag avser liberal i intellektuell och inte ekonomisk mening.

Visst var det roligt när man någon enstaka gång kunde öppna morgontidningen och läsa någonting klokt. Som en bekant på fejan skrev om DN: “Nu är det bara Rocky kvar.” Undrar när Berglin åker ut från SvD?
Eller är det en historisk logik i att klokheten endast kan överleva i skämtets form?

Rekommenderas: Rosenbergs bok Det förlorade landet, om Israels utveckling, och i viss mån även om Rosenbergs; från kibbutz-idealist till seriös regimkritiker.

upprepning upprepning

2011-08-12T08:52:00.002Z

Jag har sagt det förr 1: Amerika är stort. Det är till och med två: norra och södra. Därför är det inte ”amerikanerna” som ställt till med kris i världsekonomin. Det är usa:nerna, eller ännu hellre Förenta staternas regering. Kanadensarna och mexikanerna är för tillfället oskyldiga, även om de är amerikaner.

Jag har sagt det förr 2: Göran Rosenberg är otroligt bra. Denna text om det tragiskt onödiga i världsekonomins kris är briljant (även om han säger ”amerikanerna”). Hans beskrivning av ”verklighetsföraktets potentiella förstörelsekraft” är skrämmande trovärdig.

Jag har sagt det förr 3: USA:s storhetsvansinne kommer att störta oss i fördärvet och EU:s hyckleri bär åt samma håll.
Rosenberg formulerar sig snyggare.

- - -
Ett annat lästips är Fotolasses inlägg om murar

Före och efter Ohly finns en kvinna

2011-08-11T13:18:00.005Z

Flera gånger har jag fått frågan vem jag vill se som vänsterns partiledare efter Ohly. En inte helt enkel fråga.
Lättare att besvara är vem jag ville se före Ohly. Det var nämligen just han, det. Valet var planerat, önskat och välförankrat, och han motsvarade våra förväntningar. Tuff debattör, van organisatör, ansvarsfull partibyggare. Han gör ett utomordentligt arbete.

Nu diskuteras, inför kongressen, om ett delat ledarskap vore att föredra. Som princip har jag inget emot det. Ett vältrimmat radarpar kan nå långt. Men det hänger på att det står ett vältrimmat radarpar och väntar i kulissen.
Att göra organisationsförändringar som en desperat eller kosmetisk åtgärd tror jag inte alls på, och argumentet att det skulle vara bra för kvinnor är felaktigt och inget annat. Varför är det bra för en kvinna att dela med sig till en man? Gör vi någonsin annat?

Vänsterpartiet har en verkligt stark och klok kvinna i den högsta ledningen; vår partisekreterare Anki Ahlsten. Henne har media inte varit särskilt intresserade av. När jag får frågan "var är alla duktiga kvinnor?" och då ger partisekreteraren som exempel, är folk ofta helt ovetande om hennes existens. Så var det inte när Lönnroth, eller för den delen Ohly innehade samma uppgift.
Vad är det då som säger att media skulle ge utrymme åt en kvinnlig dubbelpartiledare, om den andra halvan är en redan känd man?

Men idag hade glädjande nog SvD nästan en helsida med Ahlsten. Hennes uppfattning om partiledarvalet är att det är dags för en kvinna nu. De förra ledarna som hette -man men inte var det - Schyman, Hoffman, Burman - får inte bli en parentes.
Som så ofta, har vår partisekreterare alldeles rätt!

Lätt-nassar gör inte avbön (uppdaterad)

2011-08-10T13:07:00.003Z

Gubben Sommerlath var bara litegrann nazist, sägs det. När han övertog judisk egendom var det i själva verket en god gärning för att hjälpa de förföljda ut ur Tredje Riket. Var det någon som trodde att Silvia Bernadottes egen utredning skulle visa på någonting annat?

Än en gång det triviala avslöjandet av en nazist som verkligen inte gick och spred ZyklonB omkring sig - så den svenska och tyska överklassen kan dra en lättnadens suck. De var ju bara hyggliga lätt-nassar allihop!
De drömde bara lite om ordning och reda under en stark man som fick tyst på kommunister. De myste bara lite åt rågblond styrka och fnyste bara lite åt mörklockig degeneration. De njöt bara pyttelite av att vara övermänniskor med fädernearv och mödrahjärta, i enlighet med den nationalistiska läroplanen.
Vad beträffar de antisemitiska skämtteckningarna i pressen så såg de dem helt enkelt inte. Skämten var så utnötta att de knappast märktes, några Engström-figurer mer eller mindre...

Den rumsrena överklassnazismen var inbäddad i västerländsk tid och kultur. Den kom naturligt, en klassisk tidlös modell. Idag förmår hyggligt folk knappast urskilja den, eftersom det inte står KZ stämplat på den.
Överklassnazisterna har aldrig avkrävts några ursäkter eller avböner, de har aldrig behövt kräla i stoftet och spotta på sin farfar, de får inte samma fråga varje dag om de verkligen tagit avstånd från industriell utrotning. Varenda en har kommit undan med att le och säga, vi menade inte så och förresten var det så länge sedan och isåfall bara lite...

En sak de tycks ha menat var iallafall att få tyst på kommunister. För det ser ju ut att ha lyckats.

Men här tar Arnstad fram vissa ekonomiska fakta ur den hemlagade utredningen. Så var det med filantropin i det Sommerlathska övertagandet av judiska företag!
För övrigt har den karln inte någonting med vårt land att göra. Ta istället familjen Bernadotte som representerade Sverige utåt under världskrigets båda faser - medan de hyste starka nazistiska preferenser. Som så många andra i den svenska adeln, företagsvärlden och pressen. Det passar dem förstås att komma dragande med en brasiliansk svärfar istället!

"Counter Jihad"

2011-08-03T16:34:00.002Z

Innehållsrikt i SvD idag: Alcalá skriver om det gränslösa hatet och om hur sverigedemokrater har varit med om att utforma en hårdare kampstrategi – ja, även det upprensade och ansiktslyfta Sd vi fått möta de senaste tre åren har haft representanter från den så kallade Counter Jihad med som “framstående experter” på sina partikongresser.

Vet man sedan inte vad Counter Jihad är finns en återblickande understreckare på sidan efter. Här ger Archer bakgrunden till islamofobin som rörelse och de förvirrade idéer den bygger på. Märk väl att kommentarsfältet till artikeln har stängts av på grund av den råa tonen i inläggen.

Det är på olika Counter Jihad-bloggar som Breivik hämtat sina idéer, eller fått dem bekräftade. Inte samma människor, men samma rörelse som erbjuder experter till ett svenskt riksdagsparti.

Ännu en återblick finns i Aftonbladet hos Tamas, som visar parallellerna mellan Lasermannen och Breivik, deras samband med majoritetssamhället. Ett samhälle som vägrar att inse att “en ensam galning” återbrukar gammalt gods.
“Skjut för att döda!” – så skanderade sverigedemokrater på gatorna för bara nio år sedan.

Den ovan refererade artikeln av Archer slutar tyvärr med hans förvissning om att det är progressiv politik som gjort Europa till vad det är idag. Det är väl ungefär vad de högerextrema rasisterna säger, de som äcklas av kultur, möten och öppenhet och avböjer förnuftsargument.
Det är kolonialism, utplundring och bortstötning som gjort Europa till vad det är idag.
Hatmord är ingen nyhet. Men de har kommit så nära att vi blivit rädda.

Kunskap och skolpolitik

2011-08-02T15:52:00.001Z

Idag bloggar jag på Clartébloggen om kunskap och skolpolitik:
http://www.clarte.nu/index.php?option=com_content&task=view&id=7624&Itemid=51

Esbati överlevde

2011-07-31T16:39:00.004Z

Läs intervjun med Ali Esbati. Kanske betyder den mest om man känner honom och hör tonfallen från kamraten som överlevde. Men i sin korthet är intervjun ett viktigt vänsterns vittnesbörd från högerns terrormord på Utöya.
“Detta är ett politiskt attentat som måste förstås i en politisk kontext” säger Esbati.
Till skillnad från en medial eller skapad kontext, den där vi så ofta vistas.

Om Breiviks manifest säger Esbati: “Det han har skrivit är åsikter som är vanliga i den samtida debatten”.
Ja. Tyvärr är de inte särskilt ovanliga.
Så läs och lär

Språkspel

2011-07-30T17:29:00.003Z

Larsmo skriver om “språkspel”. Hur, enligt Wittgenstein ett litet antal begrepp börjar användas på ett särskilt sätt inom en grupp, tills det är lagkänslan som ger orden deras mening.
Extremhögern använder språkspelet för att exempelvis sätta samman migration med ord som mass- och -strömmar, och Larsmo varnar med rätta för att sådana betydelseförskjutningar kan forma det offentliga samtalet.

Men språkspelet används av alla, inklusive av dem som har makten. Skickliga språkspelare har bestämt att det är förfärligt att vara kommunist, och till sitt förfogande har de staber av tjänstemän som sätter samman ersättning med bidrag med beroende med fusk...

“Språket banar väg för massmord” varnar Larsmo. Det är tveksamt om språket verkligen har denna tungt aggressiva funktion. Men språket styr tanken, och det måste vi vara medvetna om – sedan är frågan om vi ska bli skickliga språkspelare eller avstå från den manipulativa retoriken.

En annan varning från Larsmo: “På nittiotalet ville vi inte benämna det rasistiskt” – han menar våld, demonstrationer och mord. Observera här det lågmälda bruket av “vi”, vilket också är ett slags språkspel. Finns gruppen “alla vi” som var lika skygglappade? Nej Larsmo, vi var ganska många som kunde urskilja rasism även på 90-talet. Det gjorde vi på konferenser i billiga skolmatsalar och i upprörda brev till våra politiska företrädare, men några medspelare i vårt språkspel fick vi inte!
Frågan är om vi ens idag har medspelare i tillräcklig utsträckning. Fortfarande avråds vi från att kalla sverigedemokrater för rasister då de bara är obildade och förvirrade, och att säga rasist till någon har blivit en anklagelse – mot den som säger det, alltså, som anklagas för att hindra en förstående debatt och stänga folk ute.
Hur förstående hjälper det att vara? Slutar en rasist då???

En annan intressant artikel kommer från Lööw som väl beskriver risken med fanatiker av alla de slag. En av de som kommenterar Lööw skriver att vi inte kan ha en “multikultur bestående av sekulariserade kristna nordbor och muslimer oavsett hur sekulariserade. I vart fall inte förrän vi skapat en gemensam värdegrund att stå på. Vilket vi endast får om vi tar bort islam.”
Apropå fanatiker och hur de använder språket. Här i ett försök att korpa åt sig hela värdegrunden och peka ut en motståndare.

Men den gemensamma värdegrunden finns. Den heter FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Använd den!

Läs också Eva-Britt Svensson, V, som har lite koll på läget i Europol

Brunblått, farmor och civilisationen

2011-07-29T21:12:00.003Z

Här följer några utdrag ur vilken brunblåblogg som helst:

“Svenskfientlighet. En viktig fråga som diskuteras alltför sällan.”
Det kanske är som med bruket av semikolon eller tron på återfödelse, vilka också diskuteras ganska sällan. Vi som gärna skulle göra det oftare får nog finna oss i att de inte är särdeles viktiga.

“Mitt arbete för Sd är en kamp för den västerländska civilisationen.”
Hur går det då med kampen för mänsklighetens överlevnad, oavsett väderstreck?

“Jag ser muslimska kvinnor i hucklen som kräver att få sprida islam.”
Min farmor bar huckle och spred kristendom så gott hon kunde. Det gick väl sådär. Men hennes bristande framgång kan jag inte se som:

“En brokig skara människor förenade i sitt hat mot vår civilisation.”
För att spela dethär spelet måste vi tydligen vara överens om vems civilisation?

Farmor, med huckle och allt, är en del av vems civilisation. Exempelvis: Hon fann det som var bättre än det som ska bli, men inte lika bra som det som hade varit. Hon ogillade främlingar, och självfallet gav hon inga skäl för sina åsikter, för hon hade inga. Inga andra skäl än hur det hade varit.
Hennes civilisation var sockenkyrkan, och hon kände det som att den stod eller föll med hur hallonen plockades in eller hur väl kakelugnsluckorna putsades.

Sockenkyrkan står kvar, farmor förutan. “En brokig skara människor” sitter stundom där, eftersom de söker skydd och får förbön.
Såpass fungerar till och med farmors usla civilisation.
Civilisationen är vad de brokiga människorna hoppas på, oavsett väderstreck. I dethär väderstrecket kan vi kalla den kristen eller upplysningsrationell.

Då är det inte särskilt civiliserat om några självutnämnda korsriddare säger att det är "svenskt" eller "västerländskt" att låta folk gå i döden.

Nyhetsvärdering

2011-07-27T19:37:00.002Z

Eftersom alla i hela mediasvängen för närvarande tycker ungefär som Politik och poesi, vilar min uppgift. Du kan läsa Esbati istället.

Eftersom denna uppkoppling saknar all effektivitet kan jag inte länka till Hammargren som också skriver bra: “När terroristen heter Anders, är blond och kristen, förväntar sig ingen att kyrkliga ledare i Skandinavien ska ta offentligt avstånd från hans hatideoogi och illgärningar.”
Men i kommentarer på webben ser jag att det är självklart, eftersom alla vet att kyrkan inte står för sådant!
När självmordsbilen exploderade i Stockholm gick heta linjen till åtminstone tre muslimska företrädare. Sedan stod det på nyhetsplats att de tar avstånd.

Det är detdär med kontexten, igen. Den kontext vi vuxit upp med och inandas; det är en självklarhet att kristendomen ogillar mord, det är en nyhet att islam gör det.

Ännu en ouppkopplad kommentar: SvD:s förstasida visar med ett stort foto att Sverigedemokraterna är här för att stanna. Inuti papperstidningen fanns en ambitiös artikel om hur besvärligt det lilla högerextrema partiet bör ha det nu efter ett högerextremt massmord. Men Åkesson tror inte att det blir så besvärligt.
Jag skulle inte heller oroa mig i hans situation. När man bemöts med en seriös, välgrundad kritisk granskning har man som litet och illa uppskattat parti inte mycket att gnälla om.

Rannsakan II

2011-07-23T18:49:00.002Z

I dagens nyhetssändning får forskaren Helene Lööw frågan om det finns länder som är vaccinerade mot extremism? Hon skakar bara lugnt på huvudet och säger: Så är det inte.

Hon påminner om att Norge och Sverige har olika historia, att Norge var ockuperade av nazi-Tyskland och därför hade en motståndsrörelse, och att norska nazister efter krigsslutet flydde hit och fick skydd hos likasinnade. Detta är värt att komma ihåg.

Det är också värt att komma ihåg att vit makt-rörelsen idag har kontakter över nationsgränserna, och att sådana kontakter mellan Norge och Sverige har funnits under hela efterkrigstiden. Det är forskning som Lööws som borde hjälpt oss att se hur varaktig förbindelsen bakåt är.
Logiskt men förrädiskt är reporterns försök att få det att låta som om myndigheternas kontroll borde vara starkare. Svaret från Lööw är ett kyligt konstaterande: Det går aldrig att förutse vad en enskild individ kan tänkas göra.
Detta är inte bara värt att komma ihåg, det är också något vi måste leva med.

Enligt Lööw är litteraturen är viktig för att sprida den högerextrema och ofta rasistiska världsbilden. Dessa litterära förebilder kommer vanligen från USA och bygger på att författaren förpackar sitt budskap i romanform så att det undgår åtal, även om det är en terroristhandbok som skildrar attacker som den i Norge och ger recept på bombtillverkning.

Men vi kan idag ingenting säga om den individuella motivbilden, inskärper Lööw.
Vi måste vänta. Nyheterna ger en halvtimmes extra sändning vilket behövs för att vi ska få väga våra känslor mot möjliga ståndpunkter, men därigenom får vi inget mer veta. Där är det polisarbete, inte våra känslor, som avgör.

Ett bra citat från socialdemokraten Urban Ahlin: “Han sköt in sig på det vackraste i vår demokrati, ungdomars politiska engagemang.”

Just det gör brottet ännu svårare att uthärda. En vanlig kommentar är att reaktionerna blir starkare i och med att dådet begåtts i Norge, ett land som ligger så nära oss och är oss så likt. Gärna skulle jag säga NEJ – så är det inte alls; varje katastrof är lika viktig.
Men låt oss rannsaka än en gång:
Ett politskt ungdomsläger är en härlig tillställning, djupt igenkännlig. Det stämmer att det gör reaktionen starkare. Jag erkänner att jag inte engagerar mig lika djupt i varje annan attack mot församlingsfrihet och gemenskap.

Alla betyder alla. Det är ett huvudbudskap hos Politik och poesi.
Men det är svårt att lära sig.

Rannsakan

2011-07-23T14:34:00.003Z

Till den sorg, den vrede och det fastklibbande obehag som vållas av massmorden i Oslo kommer en tredje känsla: eftertanke, rannsakan.
“Vi bör rannsaka oss själva”, säger terrorexperten Ranstorp i nyheterna, och menar då de terrorexperter som misstog sig och tidigt spekulerade i en islamistisk aktion. Men han urskuldar kåren med att de “bara uttalar sig om en existerande kontext”.

Igår kväll tyckte jag nyheterna höll en återhållen ton, men säkert har förhastade kommentarer kommit efter det. Då kan jag inte anklaga terrorexperter eller journalister, för min första tanke var också: Men vad har Norge gjort?, jo det är krigen då, de är ju med i NATO och agerar i Afghanistan, Libyen, Irak, så det kanske handlar om det...

Det var inte en slutsats, inte ens en misstanke. Det var bara den allra första idé som dök upp efter frågan “varför”?

Någon som heter Ascher skriver på Facebook att det enligt Europol begicks 1770 terrordåd i Europa mellan 2006 och 2009. Av dem hade 90 procent högerorienterade kopplingar och inte ens en halv procent islamistiska kopplingar.

Nu verkar den misstänkte vara en högerextremist med god vapentillgång. En som ogillar socialdemokrater och mångkultur. En sådan som ser ut att kunna passa in i Europols statistik.
Varför är då den alla första idé som dyker upp även i en antirasists hjärna att det handlar om bestraffning av norsk krigföring?
Därför att Europols siffror aldrig sjunkit in och sedimenterats till kunskap.
Därför att det finns, som Ranstorp säger, en “existerande kontext”. Problemet med den är att det är en skapad kontext som inte bottnar i fakta. Kontexten heter mediavärldsbild eller allmänna opinionen, de som puffar fram den allra första idé som dyker upp.

Därför är det ta mig fan förbjudet att ens på skämt triumfera över den misstänktes bakgrund eller att antyda något liknande att ropa “äntligen” (som någon i Sd gjorde efter Lucia-attacken i Stockholm). Att krafsa politiska poäng ur askan efter ett massmord är oacceptabelt.
Den skapade kontexten lever vi i allihop.
Den stämmer till eftertanke och rannsakan.

Frihetskamp och en liten båt...

2011-07-18T17:02:00.007Z

När frihetsflottan låg i Atens hamn var tidningarnas ledarsidor fulla av tvärsäkra påståenden. Att ingen blockad rådde i Gaza, till exempel. Eller att deltagarna i Ship to Gaza var illa maskerade våldsverkare ute för att ge sin stöd åt en terroroganisation. Nyheter från flottan eller för den delen från Gaza var svåra att få.
Idag ser det bättre ut, åtminstone på nyhetsplats. På ett brett uppslag skildras hur unga palestinier kämpar för demokrati, trötta på Hamas och frustrerade av sin isolering. De lyckade demonstrationerna i Tunisien och Egypten har självklart inspirerat.

Idag skriver tidningen: ”Israels blockad har gjort att samhällsutvecklingen har gått i stå. Efter förra årets Ship to Gaza-konvoj infördes vissa lättnader i blockaden.”
Vi vet. Skulle det vara så svårt att kläcka ur sig det för två veckor sedan?

Men av flottan finns en liten båt kvar. Den beräknas nå Gazaremsan imorgon, om de alls kommer fram. Med på båten är personer från Frankrike, artisten Dror Feiler från Sverige och en journalist från den israeliska tidningen Haaretz, och båten sägs symbolisera ”den internationella solidaritetsrörelsens fasta beslutsamhet att bryta blockaden mot Gaza och ge sitt stöd till de 1,6 miljon palestinier som sitter fängslade där sedan 2007”.

Politik och poesi känner sig mer berörd av detta än av någon sorts brons.

Som på beställning fann jag en länk hos Esbati om palestinska minderåriga som kastat sten och ställs inför israelisk militärdomstol. Men varför skulle svenska media bry sig om vad en israelisk människorättsorganisation säger.

En dag senare: Den franska båten bordades och deltagarna har förts till Israel.
Se http://www.dn.se/nyheter/varlden/gazabat-omringad-av-israeler

Sjömiljö

2011-07-16T16:28:00.009Z

Insjön mellan tre byar, som den såg ut på 1940-talet enligt Wikström. Gyllengula hässjor följde åsarnas sluttning och gårdarna grupperade sig runt sjön så som de alltid har gjort.

Alltid? Trakten kan ha varit bebodd på järnåldern, men det äldsta nedskrivna namnet Rörie härstammar från 1500-talet. Rörie är en beskrivning av sjöns rikedom på rö, det vill säga vass. Gårdarna och byarna i Rörie ligger kvar, men idag kan vi inte längre se ån mellan sjöarna, och nästa generation kommer knappast att se sjön. Foto nedan, med Skogsholmen, är taget så pass högt uppifrån åsen att strandslyet går att redigera bort.

Det finns inte mycket att göra åt förbuskningen. Folket i Rörie kan inte återgå till småskaligt jordbruk med rågskörd och djurfoder tillräckligt för att föda en familj - av det krassa skälet att det inte föder en halv familj ens. Därför kommer markerna att växa igen.

Från början eftersträvade EU detta. Var och en ska göra det mest lönsamma, och Sverige är som gjort för gran - så gör gran då! Det blir exportvinster i utbyte mot att alla måste titta på gran. Överallt.
Men numera har miljörörelsen förmått unionen att betala för hjälplig avröjning av gammal hagmark, en konstgjord andning som tacksamt mottages.

Nästa bild är ute på slättlandet med dess avsnörda små sjöar utan avrinning. Med sjön syftar jag på den mycket smala blå linjen i mitten. Igenväxningen är ett faktum, här vass. I Röriebygden lär det bli skog som tar över.

Det är därför jag önskar vi kunde sätta de så kallade patrioterna på att röja sly. Efter någon månad med trimmer och röjsåg bland mygg och snokar kommer de att få en mer realistisk uppfattning om vad detta land kräver för att bli älskansvärt.

Mer lagliga förslag är:

1) Sommarjobb. Istället för att tömma papperskorgar i kommunhuset eller kratta välskötta kyrkogårdar kan skolungdomarna röja upp gamla järnvägsbankar så att bybor och vandrare ser bäckar, forsar, strömmar, kvarnhjul, dammar.
2a) Lättnader i strandskyddet. Låt föralldel höginkomsttagarna bygga! Hellre ser jag lagom stora små hus på utsökt bearbetade strandtomter, än en ogenomtränglig vägg av snår.

2b) Kommunen kan mycket väl behålla servitutet för allemansrätt på en gångstig vid vattenbrynet.

Recension hos Clarté

2011-07-13T19:57:00.002Z

Idag gästbloggar jag på Clartébloggen, det är en recension av Bengt Ericsons bok om överklassen

Paljetter och politik på Pride

2011-07-12T16:27:00.004Z

Har du för dig att Pride-festivalen är ett cityfierat Almedalen där vi än en gång ska övertygas om politikernas välvilja – eller ser du den som skränande paljettklädd aggressivitet? Hamnade du på ett sjabbigt ölskvättigt raggparty, eller på de supernormala parens schlagermys?

Alla de sorternas Pride kan man råka ut för. Man kan också ha hur roligt som helst, eller faktiskt försöka prestera en politisk eller konstnärlig ståndpunkt.

I resten av världen är homosexuellas liv inte särskilt mysigt. Därför är det glädjande att Stockholm Pride i år vänder blickarna utåt och än en gång visar på nödvändigheten av en politisk homorörelse, en internationell sådan.

I år kommer deltagare från elva afrikanska länder till Pride, och den 5 augusti är det solidaritetsfestival! En viktig fråga är förtrycket av homosexuella i många länder. En annan solidaritetsfråga är att svenska Migrationsverket nekar hbt-flyktingar asyl och skickar dem tillbaka till länder där de riskerar att dödas.

Mer om detta kan du läsa i Svd

Pride i år är viktigare än någonsin! Allt om evenemanget finns här

Flottan seglar inte

2011-07-08T21:08:00.004Z

Vänsterns Kalle Larsson (varför kandiderar inte han till partiledare när alla andra gör det?) blir intervjuad i Internationalen om stilleståndet för Ship to Gaza. Som de flesta nu förstått har frihetsflottan hindrats från att gå till sjöss, och Larsson kommenterar: “Det är skamligt att de europeiska länderna och EU går i Israels ledband, bryter mot folkrätten och deltar i att upprätthålla en folkrättsvidrig blockad.”
Att frihetsflottans deltagare vänder och åker hem är inte enbart en förlust. I flera länder – exempelvis Norge – har de vunnit debatten. Dock inte i Sverige, här där det inte går att få reda på någonting om man inte följer udda bloggar. Många väntar på nyheter från Ship to Gaza, “men på P1 säger de ingenting” skriver Internationalen.
Ingenting är en god sammanfattning av alla stora media. De är i Almedalen, inte i hamnen i Pireus, inte bakom muren i Gaza, inte i Knesset i Israel. En tidning är i Bolivia.

Med att “vinna debatten” syftar Larsson på att mer medicin och andra förnödenheter har förts in i Gaza än vad som skulle ha varit fallet utan frihetsflottan. Det har blivit allt mer nödvändigt för Israels regering och för svenska media att påvisa att någon blockad överhuvudtaget inte existerar.
Problemet är, att den gör det.
Kvinnor, barn och män står ensamma mot världen.
En flotta som inte får segla är deras bästa stöd.

Frihetsflottans deltagare har i svenska media utmålats som politiska pirater på väg att uppfylla sin dröm om risktagande. Men ensamseglatser är inte aktuellt för de högst seriösa deltagarna, och Larssons sammanfattning lyder: “Mänskliga rättigheter ska gälla för alla, även för folket i Palestina.”

Flamman som vanligen är en intressant tidning innehåller två sidor om Bolivia. Det är ju också ett intressant land.

Grandiosa Maud

2011-07-07T18:13:00.009Z

Råkade gå in på SVT forum*, och se där stod Maud Olofsson och hytte med näven. Hon sa: Tänk om alla våra entreprenörer var våra hjältar, vilken skillnad det skulle bli!
Joodå. Frågan är om det är den skillnad vi vill ha.
Tänk om alla våra poeter vore hjältar, vilken skillnad det skulle bli.
Alla som orkar med att leva är hjältar. De som hjälper andra att leva är mera hjältar.

Sedan blir Olofsson arg på klimatutsläppen. Hennes trumfkort är dock att hon och Alliansen bygger ut kollektivtrafiken. Så tråkigt att ingen har märkt att det är det de gör! Vi tyckte precis att de givit bort den till spekulanter.

För att lösa problemen med klimatet måste vi kroka arm med näringslivet, säger Olofsson. Det finns tusentals entreprenörer som har lösningen. De tänker inte på annat än hur saker kan göras smartare.
Är hon säker på att de verkligen menar ekologiskt när de tänker sådär smart? Jadå, enligt Olofsson är det bara för entreprenörerna att leda så får vi se om politikerna vågar följa i rätt riktning.
Tydligare har det aldrig sagts: Företagarna kräver och politikerna ska foga sig.
Demokrati enligt Centerpartiet.

Vet ni att bioenergin är större än olja som energikälla här i Sverige? frågar Olofsson entusiastiskt. Äntligen en intressant punkt! Det hade jag nämligen ingen aning om. Det är svårt att få reda på sådana glädjande fakta så länge oljebolagen styr världen. Och politikerna fogar sig, förstås.

Olofsson slår sig för bröstet i och med att hon är den som har förklarat för svenska folket att det är våra pengar som regeringen förvaltar.
Nu får hon väl ta och ge sig. Eftersom vi levt i någon sorts folkhem är svenska folket fullt införstådda med den saken - det är därför en del av dem inte vill betala skatt, ty de anser det vara deras pengar. En större del av folket tycker skatt är helt okej, så länge våra pengar används till allas bästa. Det är denna goda princip som Alliansen gjort sitt bästa att hamra sönder. Jag förnekar inte att Olofsson har del i denna diskutabla insats.

Sedan talar hon om C som en fortsatt blåslampa i miljöpolitiken**. Milda makter!
“Vad ska väck? Barsebäck!
Vad ska in? Sol och vind!”
Så sa centern under folkkampanjen mot kärnkraft. Just när jag ger upp totalt och zappar in några geparder istället ska mänskan citera Fälldin. Jag lovar att det inte är den ramsan.

När Ohly är i underläge håller han ett lysande tal, och media skickar fram hans utmanare som ett koppel huggorm.
När Olofsson är i underläge visar hon en grandiost narcissistisk självsäkerhet, och den enda som hänger henne i knävecken är Politik och poesi.

* Det tryckta talet är annorlunda. Och mitt bloggverktyg har slutat länka: http://svt.se/2.22620/1.2475724/maud_olofsson_-_almedalstal_den_7_juli_2011

** Största miljöinsatsen är Carlgrens famösa skinnjacka. Den är skitsnygg, jag har sett den.

Gaza ensamma

2011-07-05T10:48:00.001Z

FN, EUSA och Ryssland ger ordet om att frihetsflottan inte ska få lämna Grekland. Att FN på detta vis ställer upp för Israels blockad är tragiskt. Palestinierna blir ensamma mot världen.
För övrigt ger det ett förfärligt dåligt intryck att se FN räknas upp som en av flera jämbördiga aktörer - men den aktuella ståndpunkten bidrar onekligen till att reducera den en gång stolta föreningen.

Aftonbladet kommenterar klokt om inskränkningen i den fria opinionsbildningen, men lägger hela skulden på Grekland. Skulder har landet förvisso gott om - och det är väl ett skäl för dem att åtlyda påtryckningarna.

Hur kan blockaden av Gaza räcka ända hit? frågar man sig uppgivet, oroligt, sorgset. Så står det också i Jonas Hassen Khemiris brev; politik och poesi direkt från hamnen

Det var en Ohly, en Reinfeldt och en Bellman

2011-07-05T08:59:00.003Z

Glädjande att läsa Lars Ohlys och Ulla Anderssons artikel idag. Vad de i korthet föreslår är:
- Möjlighet för arbetslösa under 25 år att läsa in gymnasieutbildning med ekonomisk ersättning, samt ett framtidslyft för både yrkesutbildning och kompletterande högskoleutbildning
- Två miljarder avsätts till att få järnvägen att fungera
- Investeringsstöd för billiga och miljösmarta hyresrätter
- En miljard till vårdplatsgaranti inom sjukvården, och vidareutbildningmöjlighet med 80 procent av lönen för sjuksköterskor
- En miljard till förebyggande hälsocentraler
- En höjning på minst 200 kronor av underhållstödet till ensamtstående föräldrar

Pengarna som går åt för detta hade regeringen ändå tänkt ge bort. Nämligen i form av ett femte jobbskatteavdrag för att öka klyftan mellan dem som har jobb och dem som saknar, och minska möjligheterna till gemensamma investeringar.

Men för att DN ska ge en sida åt Vänsterpartiets politik krävs förstås två sidor om kritik mot ordföranden, tro inget annat. ”Ohly har gjort ett bra jobb, men det räcker inte”, kommenterar en distriktsordförande. Nej hur skulle det kunna göra det?
Som efterträdare skissar de på en som är i stort sett likadan: Sjöstedt, näste blonde medelåldring med politisk kunskap och skärpa i argumenten. Ska vi hålla oss till den sorten finns det faktiskt en kvinna också. Se artikeln ovan: Ulla Andersson. Alla tre kan göra ett bra jobb. Men det räcker inte. Vi måste ha en folklig rörelse också.

Den borde starta redan idag. Statsministern gör föralldel ett bra jobb han med, men det räcker inte på långa vägar för att försvara följande fasansfulla framtidsscenario: ”Kanske att människor måste ställa in sig på att ha två långa karriärer mitt i livet för att när de är 70 bestämma sig för att bli företagare.”
I folkkäre Fredriks fantasier blir vi alla starka, friska och frimodiga som på affischer från Jehovas vittnen.

Två långa karriärer mitt livet? Karriär, Fredrik? Är det sju år som busschaufför eller fjorton år i förskolan? För att vid 70 års ålder bestämma sig för att andra ska betala för mina tjänster - vilket de sannerligen inte gör bara för att man bestämmer sig - och fortsätta bävra på som heroisk entreprenör. I den sköna nya värld där arbete skapar frihet existerar inga värkande leder, ingen utmattning, och inte minsta avundsamma tanke på de lekfulla miljardärer som kunde ta permanent ledigt från 45.

Rödaberget kallar Reinfeldt för floskelgenerator och saknar visionerna. Jag finner visionen ohygglig - eller bara ett ohyggligt dravel. Ta dendär om Bellman istället. Eller starta upproret.

HD:s text i Flamman

2011-07-02T21:04:00.001Z

Denna relativt interna Vänsterparti-text finns i veckans nummer av Flammans pappersupplaga:

Framtidsdokument som tagits fram inom Vänsterpartiet har mötts med viss entusiasm. Men de förslag som lyfts fram strider i viss mån mot partiets tidigare linje. Jag menar det ofta citerade: ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Och även: ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla människor alls inte tjänar på vår politik, ty om fattiga och kvinnor ska få mer måste rika och män få mindre. Vi har haft ett konfliktperspektiv som visar att det finns en intressemotsättning där vi väljer sida. Vi har också sagt att ”göra politik” inte är att genom välgörenhet ta på oss det som borde vara kommunalt eller statligt ansvar.

Men ett litet parti kan inte säga samma saker jämt. Kanske ska vi byta linje. Då bör vi veta att det är det vi gör, och därför bör demokratifrågan diskuteras. Kan vi kräva full demokratisk kontroll samtidigt som vi öppnar eget? Jag tänker på tidigare demokratidiskussioner som gällde frågor om självförvaltning, kooperativ och olika självhjälpsaktioner. Några menade att folket ska kunna göra saker själva och inte enbart låta sig förvaltas. Andra betonade den parlamentariska makten över offentliga medel. Med instinktiv sympati för folkliga aktioner och stark motvilja mot socialdemokratisk fixarmani tyckte jag att ställningstagandet var svårt och bör vara svårt. Därför lyfter jag frågan igen: Är det att göra politik, att Vänsterpartiet ställer upp med läxhjälp eller vad annat som behövs?

Det kan det vara, om det borgerliga systemskiftet har gått så långt att solidaritet och gemensamma strukturer är sönderslagna. Då måste vi göra saker från början. Den tidiga arbetarrörelsen behövde inte grubbla över parlamentariskt finlir när de samlade ihop till sina första sjukkassor eller hjälptes åt i röda barnkrubbor. Kanske befinner vi oss idag i en liknande situation, och eftersom parlamentarismen numera är uppfunnen låter det som början på en revolutionär situation. Men är vi verkligen där? Var det vad Framtidskommissionen avsåg?

När folk tog itu med sjukkassor och barnkrubbor gjorde de det därför att nödvändigheten förmådde dem. Om Vänsterpartiet säger att vi ska öppna fritidsgårdar och medlemmarna säger jättebra, då undrar jag om det klart framgått vem det är som ska jobba med tonåringarna varenda tisdag? Vår organisation är inte stor nog att säga att ”partiet” tar på sig uppgifter, än mindre att betala för dem. Partiet är sina medlemmar, och många av oss tänker inte öppna någonting alls.
Folkets handlande är grunden för all organisation, så tänkte jag som maoistinfluerad ungdom. Sedan länge organiserad tänker jag numera att vi borde hålla oss med en påtaglig och närvarande politik som iståndsätter folk att göra saker själva. Ett politiskt parti som utför tjänster – det låter som en idog kaders försök att göra det som socialdemokratin en gång kunde genomföra med makt. Möjligen är det, nu post-S, en riktig väg att gå. Men då måste vi verkligen veta vad vi gör.

Tillmälen - en personlig redovisning

2011-07-01T20:40:00.006Z

I senaste inlägget länkade jag till Linderborg, som i sin kolumn gav exempel på de sextrakasserier en uppkäftig kvinna riskerar att utsättas för. Tack och lov har jag inte drabbats av det, har (på gott och ont) inte Linderborgs spridning. Men hennes text gav inspirationen att sammanfatta vad mina kommentatorer brukar säga – väl att märka att kommentarer med rasistiskt innehåll inte publiceras.

Idiot. Överlägset vanligast. Kan blandas upp med synonymer som ”omåttligt naiv” eller ”ofattbar dumhet”. En gång var det en läskunnig kommentator som förundrades över hur en sådan idiot som jag var i stånd att formulera mig som, tja, som jag. De som skriver Idiot är vanligen övertygade nationalister.
Fanatiker. Ideligen återkommande, stundom ersatt med enögd, förblindad, manisk, eller hos någon verbal kommentator: ideologiskt förblindad. Manshatare och hysterika ingår ibland, ty de som skriver Fanatiker är i första hand antifeminister.
Politiskt korrekt. Ett töntuttryck härstammande från dem som själva inte har något att säga utan bara vädrar sin frustration över att någon annan har makten, och gör det på ett politiskt improduktivt vis. Förvisso är jag både politisk och korrekt, så långt stämmer det. Varför sammanställningen ska utgöra ett skällsord är ett samband som hittills undgått mig.

Den senaste veckan har jag, på ett och samma inlägg, blivit tillskriven två uttryck i dynamisk kombo: arabkramare och judinna. Med risk för att göra kommentatorerna besvikna är det såhär:
Senast jag kramade en arab var inför påsklovet. Men jag lovar att göra om det när det förefaller rimligt och passande!
Att vara judinna skulle jag inte ha något emot. Det skulle vara hedrande att ha detta gemensamt med Anne Frank, Etty Hillesum och Magda Eggens. Men såvitt jag vet är jag så kallad etnisk svensk och konfessionslös protestant. Vad jag har gemensamt med de tre nämnda är att vi är skrivande kvinnor med ett brinnande intresse för mänskliga rättigheter. Det är inte det sämsta.

Det sämsta var den gången jag blev skälld för antisemit.
Om du som skrev under på det läser dethär - tyvärr, jag har än idag svårt att förlåta det.
Idioter och fanatiker kan ursäktas på sina grunder. Det är svårare med folk som borde begripa bättre.

Könet som vapen

2011-07-01T10:31:00.003Z

Män kan inte våldtas. Bortsett från det drar det ihop sig till en attack mot Mustafa Can nu.
I en utdragen porrnovell knullar, klöser och biter han den kåta och lyckliga ledaren för norska Fremskrittspartiet. Detta ska dock inte förstås som ett passionerat utlopp för Cans åtrå efter Siv Jensen. Det är en högst irrelevant hämnd på hennes rasism.

Könet som vapen är inte ovanligt i manlig krigföring. Sexuell bestraffning kallas det i civila sammanhang. Förekomsten av det, vetskapen om det, är något som kvinnor bara måste underkasta sig, ty så ser världen ut. Det är därför vi är rädda.
Till detta vill tydligen Can aktivt bidra.

Linderborg har som vanligt skrivit mycket bra. Cans råheter är på samma nivå som kommentarstrollen i bloggosfären.
Ingerö undrar varför inte fler reagerar, varför inte drevet gått? Kanske för att novellen stod på en norsk förlagsblogg - vem i all världen läser såna? Morgontidningen hade en notis som jag avfärdade som simpel idioti, först vid läsningen av Linderborgs kolumn kom jag mig för med att klicka på länken* och uppröras. Därför ska Ingerö inte låtsas att mediatystnaden är en vänstersammansvärjning (där SvD tydligen deltar) och ett hot mot demokratin. Sådant är bara trist stil efter ett i övrigt bra blogginlägg.

Män kan inte våldtas. Vad gör vi så med Can? Ber honom vänligen ta ut sina frustrationer på sig själv, han kan väl skära sig i armarna eller sätta eld på håret? Det är vad alla vi som inte får journalistpris har att ta till när motståndaren är överförjävlig.
Inte så att jag förespråkar självskadebeteende. Men skadan mot den antirasistiska rörelsen är redan skedd.

* Av principiella skäl länkar jag inte. Det är inte läsvärt.

Gratisätarna

2011-06-30T08:44:00.001Z

Ekonomen Stefan de Vylder ger idag en förträfflig pedagogisk beskrivning av det ohemula projektet ekonomisk och monetär union - eller hur de stora skinnar de små. ”EMU är en klubb med fel medlemmar och inkompetent styrelse”. Den skapar och underblåser kriser, och under kriserna riskerar vår kontinent att sjunka tillbaka i hatisk nationalism.

Kapitalismens enda och allt överskuggande mål är företagarnas vinster. EU:s mål är en stabil kapitalism. Alltså måste bankerna till varje pris få tillbaka de pengar som lättsinnigt lånats ut. De arbetande folkens välfärd är av noll och ingen betydelse.
På europeiska ryms den lilla välfärden inom den så kallade sociala dimensionen, som i stort sett går ut på att folk måste vara tillräckligt friska och nöjda för att fortsätta arbeta.
Freden, som EU-förespråkarna gärna tutade om i början, är inte heller intressant i sig, bara som smörjmedel för goda affärer. De självutnämnda fredsanhängarna deltar gärna i USA-ledda krig, om börsen gillar det.

Idag återstår för grekerna ”endast en kapplöpning nedåt: en obönhörlig försämring av löner och välfärd” skriver de Vylder. Imorgon står andra länder på tur.

Därför är det ironiskt att se hur ledarsidan mittemot artikeln fortsätter mobbningen med både slitna och aktuella klichéer som att grekerna är vana vid ”manna från himlen” men att det nu är slut med ”gratisluncher”.
Gratisätarna finner inte hos olivodlare och hamnsjåare som knappast hinner gå undan i skuggan med dagsransonen av fetaost och tomater, utan i den ekonomisk-politiska eliten i Europas city. Lobbning är där en accepterad metod för politisk påverkan, och innebär att en beslutsfattare kan äta sig mätt hos Shell och Nestlé så länge hen nickar och lyssnar till deras behov.
Behov som intet har att göra med bra barnomsorg, billiga kollektivförbindelser eller näringsriktig skollunch, det lovar jag.

Läs även Jonas Sjöstedt: Beslutet om krispaketet applåderas av EU:s makthavare, de som ”slipper vara med och spara och bli fattiga och arbetslösa som de förtvivlade grekerna på gatan”.

Skepp till Gaza - bryt blockaden

2011-06-29T08:48:00.004Z

Märkligt hur olika uppfattningar det finns om livet i Gaza. Enligt SvD förekommer knappast någon blockad, där är bara brist på byggmateriel och mediciner. Botemedlet är att Hamas erkänner staten Israel och vips blir livet lite lättare!

Jo, ett erkännande vore nog bra. Men måste vi erkänna staten Israels rätt att bete sig hur som helst?

Visst gjorde det ett besynnerligt intryck att köra frihetsflottan i repris. När en metod är prövad och saboterad borde man väl försöka en annan? Sedan har jag förstått att när syftet är att bryta en blockad och få världen att uppmärksamma dem som drabbats av den, då är stora båtar det bästa sättet. Förutsatt att båtarna kan lägga till och lasta av.
Nu verkar som om staten Israel planerar att göra om allting. Metoden militärt överfall är också prövad, men de tycks anse att den fungerade. Provokationen i dagens läge är att de "tror" att det finns personer som tänker använda våld med på båtarna.

En annan som tror är Israels ambassadör. Som skicklig tankeläsare påstår han att ”inga reella humanitära bevekelsegrunder” finns hos resenärerna. Som att de av rent egenintresse och bara för att jävlas sitter i krisens Aten och gör ickevåldsövningar.
Ambassadören menar vidare att Ship-to-Gaza-rörelsen är extremistisk och ofattbart enögd.
Så som i en spegel, så att säga.

Jag tänkte citera fler dumheter, men avstår när jag likt kungen vände blad och fann den israeliske fredsaktivisten Uri Avnery som den 11 juni skrev om sorg, inkompetenta ledare och historia. Läs detta!
Avnery kan dethär. Han har varit med. Han ser det inte i affekt eller i en spegel, utan som en dyster kedja av felaktiga beslut.

Följ Johannes Anyurus blogg från skeppet!

Om midsommaren

2011-06-26T16:42:00.006Z

Om sommaren sköna när marken hon gläds

vid Dala två älvarna vida

Från Tunaå strand åt Gagnefmäns näs

hur fagert att ro och att rida

Gud glädje och styrke det folk som där bo

vid älvom på berg och i dalom

Så äro belägne till vatten och land
de skönaste dalar i Svea
Besöke den orten helst vilken som kan
då får du erfara långt mera
Gud glädje och styrke det folk som där bo
vid älvom, på berg och i dalom

text: prosten Walerius, 1600-tal

foto: HD, 2010-tal

Nej till EMU, tacka folket!

2011-06-20T09:18:00.002Z

Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt skriver om Greklands kris - läsvärt! Det fullständigt självklara, att bankerna måste vara med och betala, ifrågasätts på de flesta håll inom EU. Det arbetande folket används som buffert för att rädda finanserna. Helt i enlighet med kapitalistisk logik: vinsten är företagarnas och bankernas, förlusten är medborgarnas.

Det var den härvan av kasinospel och spekulation som Svenskt näringsliv och alla partier utom Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet ville lura in svenska folket i - EMU, den ekonomiska och monetära unionen. Det finns inte en politiker idag som beklagar att folket röstade nej år 2003.

Ändå gjorde de det till en omröstning om det enklaste: om Sverige skulle införa euro som valuta. Avsikten var att folk då skulle lockas av att slippa växla pengar. Vänsterpartiet ville att omröstningen uttryckligen skulle gälla Sveriges medlemskap i EMU, en betydligt större fråga än färgen på sedlarna. Medlemskapet innebär att Riksbanken förlorar sin självständighet och att bestämda regler införs vilka beslut ett land får fatta om sin egen ekonomiska politik. De stora partierna trodde inte att medborgarna skulle klara av så komplicerade frågor. Idag kan de tacka oss.

EU- och EMU-anpassningen har visserligen gått långt i Sverige. Men utan en rest av ekonomisk självständighet skulle vi bara ha varit ännu ett litet krisdrabbat land i unionens utkant... och för dem går det inte så bra. Det berömda samarbetsprojektet är för stora länder, stora företagare.

Hitta en centerpartist!

2011-06-17T19:49:00.004Z

Dags att plocka svamp! Olofsson avgår som centerledare. Jippii – eller gör det någon skillnad?
”Det var magiska och historiska dagar. Högfors kommer att vara platsen man pratar om när man ska beskriva svensk politisk historia” säger Olofsson.
O hjälp härreguu… Bara de anonyma ”man” slutar prata badtunna, händelsen som aldrig ägt rum, får vi väl vara glada. Sedan kan ”man” tala om tryggat borgerligt maktövertagande, det är åtminstone historiskt belagt. Under maktövertagandet spelade Högfors-överenskommelsen sannolikt någon roll, men inte större roll än att svenskt näringsliv hade tröttnat för gott på sin gamla uppgörelse med arbetarrörelsen, en modell som EU dissat för längesen.

Skrivs historia via någon med ashögt självförtroende som talar om att detta är historia? Dessvärre; det är ett av de sätt som finns.

SVT vet inte vem som ska bli nästa partiledare i C. Det vet inte Politik och poesi heller. Vad som är anmärkningsvärt är att media avstår från sin beslutanderätt, den som de brukar nyttja så väl när det gäller vänstrare partier.
Däremot pekar SVT ut kärnkraften som Centerns hjärtefråga. Gulligt är det, men gammalt. Vem som helst som föddes före journalisten vet hur C har misshandlat den frågan.

Med all respekt för mina förföräldrar bönderna – ajö, Centern, tack för ett gott försök. Jag hoppas bara att ni hittar en centerpartist nästa gång.

Monark utan vilja

2011-06-16T11:46:00.001Z

Nu har jag läst den, skandalboken, Sjöbergs Den motvillige monarken.
Den var både bättre och värre än jag trodde. Bättre därför att jag väntat mig mer av lättviktigt skvaller. Värre därför att överklassmännens föraktfulla nöjen faktiskt verkar vara återgivna så gott det är möjligt för den som inte varit med, men som talar genom dem som varit med. Talar för dem som inte vågar skylta med namn, därför att överklassmännens nöje, löje och möjliga misshag går före sanningen.

Den bäst belagda delen i boken handlar om kungens förhållande med artisten Camilla Henemark. Det är också det minst intressanta; vi vet att utomäktenskapliga förhållanden förekommer och historiskt sett är en kunglig tradition.
De sämst belagda avsnitten handlar om huruvida kungen köpte sex, eller lät det köpas för sin räkning. Det är den enda brottsliga handling som isåfall skulle ha skett, även om den inte var brottslig då för tiden. Inte heller kan jag utläsa att monarken skulle ha varit särdeles motvillig. Monarken verkar ha fötts in i ett fait accompli som omöjliggjorde till och med motvilja eller egen vilja överhuvudtaget.

Observerta att boken inte är ett debattinlägg ifråga om statsskicket. För monarkins förespråkare skulle boken kunna komma som en räddning. Om de ser till att snabbt rensa i slasken och placerar ett fräscht par på uppdraget så kommer tronen att stå kvar i hundra år till.
För republikens förespråkare återstår då en oerhört trist fråga: Ska vi driva det därhän att kungen åker dit på tjugo år gamla moraliska övertramp? Eller ska vi framhärda i att Carl-Gustaf Bernadottes personliga tillkortakommanden är ointressanta för andra än hans maka?

Ändå är den fråga boken avser att väcka konstitutionell, om än komplicerad: I vilken mån är statsöverhuvudet någonsin privatperson?
Mot den bakgrunden gjorde Vänsterpartiet klokt i att ifrågasätta kungens roll som ordförande i utrikesnämnden. Det är enbart där privatpersonens leverne skapar risker för statschefen.

Återstår de tämligen alldagliga men pinsamma avsnitten om överklasskarlarnas barnsliga festande då ”tjejer” behandlades som ett njutningsmedel bland flera. Så fungerar patriarkatet, och då är det i första hand patriarkatet som ska vältas över ända, inte monarkin, hur irriterande den senare än är.

Ett intressant efterord i pocketupplagan skildrar reaktionerna efter bokens tillkomst. Undersåtarna verkar ha ett närmast mytiskt förhållande till sin kung: Han kan inte begå några fel, och om han gör det är de inte fel, och om de ändå är det ska vi inte tala om dem ty de kan skada kungen...
Som borde ha tänkt på det lite tidigare.

Prata goja eller papegoja

2011-06-15T16:42:00.003Z

Sverigedemokraternas språkbruk har spritt sig, konstaterar SvD. Deras uttryck används numera även av andra partier. Ofta är det för att kritisera och bemöta, men att överhuvudtaget lufta terminologin ger den spridning, säger tillfrågade experter.
Det är värt att fundera över även i andra sammanhang:

De borgerliga har redan spritt ett otal ord över det offentliga samtalet, ord som styr tanken och formulerar problem och lösningar enligt borgerlig synvinkel. Ta bara vurmen att säga ”friskola” istället för fristående skola…

Eller entreprenörskap! En gång betydde det företagande. Nu betyder det summan av alla goda egenskaper. Efter intensiv lobbning har näringslivet fått in entreprenöriellt lärande i senaste läroplan, en propagandaseger utan motstycke i svenskt skolväsende.

Eller utanförskap. Utanför vadå? Fattigdom är klarspråk.

Vi kan inte försvara oss från alla skamgrepp från borgerligheten. De säljer våra skolor och apotek och skambelägger de sjuka. Men vi kan låta bli att äta ur handen på dem genom att papegoja deras nyspråk.

Rut grubblar nog hon också

2011-06-12T16:19:00.004Z

Läs Linderborg vs Koljonen angående Rut!
Koljonen är en DN-skribent som berättar att det luktar pyton hemma hos henne så att någon annan måste städa, och eftersom arbetsvillkoren är så goda för städaren är allting bra utom att Koljonen ibland undrar hur hon fick det så bra.
Linderborg på Aftonbladet tar ner människan på jorden.

Det värsta med Koljonens spalt är inte att hon köper hushållsnära tjänster. Det är lagligt, alla som har råd kan göra det. Själv brukar jag köpa ny bil. Det är kostsamt och klimatosmart, men lagligt.
Visst ser det värre ut att köpa en människa än att köpa ett ting, men tinget har tillverkats av människor så det är ingen himmelsvid skillnad.
Vi lever inom kapitalismen och så länge folk handlar enligt lagen finns det inte så mycket att moralisera över.

Men jag skulle kunna moralisera i timmar öve Koljonens sätt att beskriva saken. Kokett! – hon har det så skitigt men är ändå så efterfrågad att hon jobbar en-och-en-halv-tid i veckan, och ändå grubblar hon så på om hon borde ha Rut!
Vem bryr sig? Förhoppningsvis inte Rut.
Men jag grubblar på varför somligas grubbel får betalt i landets största tidning. Inte är det för att människan flörtar lite med feminismen, utan bara för att landets största tidning gillar Rut.
Ett sådant anställningsförhållande skulle få mig att grubbla betydligt värre än vid inköpet av en laglig bil eller husa.
Vad är det Koljonen känner "skam" för? Att betala för städning eller att få betalt för skräpkolumner?

Istället för att skriva texten borde Koljonen ha sprungit ett varv med wettextrasan. Sålunda hade hon fått ned både sin monstruösa arbetstid och sin dekorativa skamkänsla.
Man kan städa medan man grubblar. Tro mig. För att inte tala om Rut!

Rädda Invandrare och Minoriteter!

2011-06-07T13:07:00.002Z

Ett nödrop från etnologen Åke Daun: Tidskriften Invandrare och Minoriteter ska läggas ned, vilket är en katastrof.

Invandrare och minoriteter har i närmare fyrtio år varit en nödvändig kunskapskälla för oss som arbetar med migrationsfrågor. Här finns forskarrapporter, här finns intervjuer med immigranter, här finns utblickarna och samhällskritiken.
Men nu drar Statens kulturråd in utgivningsstödet, eftersom de inte anser att I&M är en kulturtidskrift.

Kulturbegreppet är som bekant tänjbart. Det kan stå för konstnärligt skapande, för idrott och hobbyer, för uppfostran och sedvänjor, för människors försök att leva tillsammans. I&M skriver uteslutande om mänsklig sammanlevnad, och om andra kulturformer när de är av betydelse för eller belyser just detta. Alltså kan den mycket väl sägas vara en kulturtidskrift - men när den borgerliga regeringen snävade in ramarna för Kulturrådets verksamheter var det faktiskt med avsikten tysta just de tidskrifter som kommer med vederhäftig kritik eller som ökar vår kunskap.
Det är inte bara I&M som drabbas

Regeringen är kunskapsfientlig. Vuxna människors självbildning och professionella utveckling intresserar dem inte. De enda forskningsresultat regeringen vill sprida är de som handlar om sänkta löner.
Regeringen är kulturfientlig. För dem är kulturen idealistisk och oföränderlig. Den saknar innehåll och aktion.
Regeringen motverkar integration. Beslutsfattare i kommuner och myndigheter som använt I&M har skaffat sig bättre underbyggda ståndpunkter. Utan den inspirationen och tillgången till extern kunskap ökar risken för att känslobetonade rykten tar över.
Och känslobetonade rykten, det är Sverigedemokraternas allra bästa gren, det.

Leve måndag!

2011-06-05T14:44:00.002Z

Imorgon är det helg, långlediga är vi, strunt samma varför – nej.
Frågan varför är aldrig strunt samma. Varför följs av därför: Att Annandag pingst avlövades skadar ingen, men orsaken var att den ingrodda nationalismen ansågs behöva sin egen dag, vilket måste genomföras utan att arbetsgivarna gick miste om ett dygns produktionstid.

Så var det. En nationaldag hade vi redan tidigare med flaggviftning på skolorna och idrottsgalor och kanske en kommunal medborgarceremoni på kvällen, hur trevligt som helst. Att dagen skulle vara helgdag beslöts av alla dåvarande riksdagspartier utom V och Mp. Motiveringen var att vi skulle göra som alla andra och vara stolta över att vara svenska.
Märk väl, det var inte några sverigedemokrater eller andra extremister som gick först. De var försumbara när den etablerade folkvalda makten i Sverige ansåg att folket behövde få njuta sin svenskhet.
Folket kan visserligen njuta på vilken arbetsfri dag som helst, men svenskheten är kollektiv och måste avnjutas i gemensam formation. Den som föredrar stillsam söndagsnjutning på egen hand längs motionsspåret, i bäddsoffan eller på groggverandan riskerar att upptäcka att vår förbannelse är löneslaveriet - inte alla de andra länderna!

Numera är förstås Sverigedemokraterna på. Nationaldagen ska de tåga till Skansen för att fira, de som har all anledning. Ett parti som påstår sig vara tystade och utstötta fick sin egen helgdag innan de ens var i närheten av en maktposition, fick den av en regering som hade makten att ge bort den efter en pinsamt usel och obekant utredning, fick den därför att de maktbärande partierna tyckte att svenskhet och stolthet var en bra kombination. Det är något att fira det, för somliga.

Nätverket Mot Rasism uppmanar till samling för att protestera när rasisterna intar våra gator. Här på det lilla bruket välkomnar Parkföreningen till samling i Engelska parken för att röja sly och ta fram de vackra gångbroarna över kärret – det vill säga att genom hårt arbete verkligen skaffa sig anledning till att känna stolthet över traktens lokala historia.
Bägge dessa uppmaningar finner Politik och poesi vara verkligt goda idéer.

Värderingar enligt Brecht

2011-06-04T20:41:00.008Z

Idag har DN hittat de nittonåringar som aldrig hörde ett ljud om demokrati under hela sin skoltid. Därmed faller mitt förra inlägg om vad vi tutar i barnen, det var väl bara under min tid som pedagog.
Flickorna i DN har inte blivit itutade en stavelse om demokrati, har aldrig deltagit i minsta lilla projekt i den vägen. Det första de får höra om demokrati är, tro DN eller ej, precis just när den utsända reportern frågar dem!
Då har den antingen har de fått en ännu sämre undervisning än på 80-talet, eller så är det lika som då, nämligen att de hellre lyssnar på vem som helst utom Fröken.

Nyligen intervjuade jag femtonåringar som var innerligt övertygade om vikten av att få vara med vid varje beslut och om varje människas rätt att säga vad hon tycker. DN skulle säkert ha haft resurser att leta rätt på några sådana, om de velat. De är trots allt fler än de 25 procenten likgiltiga.

Igår skrev jag om unga vuxna som är beredda att sälja sina röster, och att de framför allt skulle göra det om de blir lovade jobb. Vad detta säger om arbetsmarknaden vill tidningen inte gå närmare in på, men idag preciseras ståndpunkten: ”De är alla öppna för att sälja sin röst till en politiker som lovar dem jobb – om det inte strider för mycket mot deras värderingar.”
Se, det var väl en annan sak.
Se, det börjar väl likna själva basen.
”Erst kommt das Fressen, dann die Moral” sa Brecht, det vill säga: Käket först – moralen sen.
Att försörjningen kommer först är dels sant, dels nyliberal moral och marxistisk råärlighet.

Unga vuxna går ut gymnasieskolan. Några av dem känner panik inför sin jobbsituation och är beredda att rösta på nästan vem som helst. Finslipningen nästan dyker upp vid intervjuer, inte i enkäter, och det är den som vi äldre vuxna borde fila än mer på.
Var går gränsen?
Vem är man nästan beredd att rösta på i ett samhälle med eller utan fungerande a-akassa?

Ååå, häpnar de liberala… Hänger demokratin på en så skör tråd? Är inte demokratin den lärdom vi alla insöp med skolbänksdammet?
Nåja. Beror på skolbänken och en hel del omkring den.
Demokratin är inte starkare än vi som bär upp den. Kan den inte ge sina medborgare das Fressen kan den inte opåkallat räkna med deras Moral.

De ungdomar som uttalar sig i dagens artikel, de som inte har hört någonting om demokrati, de har knappast heller hört någonting om marxism. Ändå är slutsatsen de drar iskallt marxistisk för den som befinner sig i paniktillstånd.
Å andra sidan finns det ungdomar som tror att bara man studerar tillräckligt hårt får man toppjobb utomlands. Dem önskar jag all lycka, de som anser sig ha råd med demokratiska värderingar.

De andra önskar jag helhjärtat ett bättre samhälle, ett som erbjöde bättre värderingar.

Demokratiminister Ohlsson anser att studien är svårbedömd bland annat för att man inte vet hur många unga som utfrågats. Det har demokratiministern rätt i. Rubriksättaren däremot har saken klar för sig: Bekymmer!
Det är nog riktigt. Men det kanske inte är just de bekymmer som rubriksättaren tror.

Unga vuxna och demokratin

2011-06-04T14:42:00.002Z

Utmärkt artikel i DN där statsvetaren Lindberg redogör för en opinionsundersökning: Unga vuxna (18-29 år) visar en milt talat bristande uppskattning av demokratin.
De delar av resultatet som redovisas är att en femtedel av 18–29-åringarna kan tänka sig att byta parti för en mindre summa pengar, och nästan en tredjedel kan tänka sig att ge bort sin röst om riksdagskandidaten fixar ett jobb. En dryg fjärdedel av de unga vuxna tycker att det vore bra om Sverige styrdes av en stark ledare som inte bryr sig om demokratiska val, och en något mindre andel tycker helt enkelt inte att det är så viktigt att leva i en demokrati.

Istället för att förfasa sig och ropa på fler upplysningskampanjer i skolorna funderar Lindberg över vad vi äldre vuxna har ställt till med. Men först frågar han sin 16-åriga dotter, ty att höra sig för med dem det angår har alltid varit en god utgångspunkt. Dotterns uppfattning lyder: ”Alla pratar så mycket om hur bra det går ekonomiskt för Kina och hur bra de har det, och ingen talar om fattigdomen och förtrycket på landsbygden, så de kanske får intrycket att diktatur inte är så farligt.”
Den flickan kan tänka! – och har förstått att man kan bli som det man ser och hör.
Alla blir det inte. Men en fjärdedel är illa nog.

Möjliga orsaker till att en så pass stor del av de unga vuxna är likgiltiga inför demokratin listar Lindberg som:
- Historielös och mekanisk demokratiundervisning i skolorna. Visst är det så!, plus det jag brukar säga i liknande sammanhang: Barn får sig itutat att vi lever i en demokrati vilket de ska vara jävvlit glada för. Allting de är missnöjda med kan alltså ge hugskottet att man borde försöka med motsatsen.
- Lärarutbildarna i samhällskunskap och historia, bland annat statsvetarna. Det är lite långsökt, men befriande med någon som ser sitt eget samtida ansvar.
- De politiska partier som försöker avskaffa ideologiska skillnader. Enligt Politik och poesi ett för den liberala och parlamentariska demokratin sucidalt beteende.
- Teve och dagspress som ska informera medborgarna verkar ha misslyckats… skriver Lindberg, plötsligt finkänslig.
Säg som det är, karl. Media har aktivt och konsekvent underminerat demokratin genom att upphöja plattityder till lätt utbytbara sanningar.

De som nu är unga vuxna har fått lära sig att demokrati är marknadsekonomi, att politiker fuskar, att du ska vara beredd till precis vad som helst för att få ett jobb, och att det existerar ett rent visionärt ledarskap befriat från tyngande dikotomiskt tänkande.
Vi som nu är äldre vuxna är medskyldiga till den bilden.
Är det så många som en fjärdedel av oss som har reagerat på det och vill göra något åt det?

Att finna början

2011-05-31T13:50:00.003Z

Äntligen har jag kommit mig för med att läsa kommit mig för med att läsa Framtidsdokumentet, Vänsterpartiets nyligen framtagna strategi, som jag finner mer kommunikativ än strategisk.
De politikområden som ska lyftas är välfärd, feminism, miljö, för hyresrätter och mot rasism. Möjligen är de för många, som alltid när vi ska prioritera. Det är den sista punkten, vår livsviktiga systemkritik: Mer demokrati, inte mindre, som istället borde ha utvecklats.

Det som irriterar i dokumentet är förmaningarna om hur vi ska uppföra oss. Alltid lyssna, aldrig predika och så vidare. Vem som helst kan få lust att ställa sig på en klippa, dunka med staven och domdera när man hör det. Däremot vill jag längga stor vikt vid skrivningen att vårt parti och vår politik måste uppfattas som relevanta. Just detta tror jag varit ett av de allra största hindren för oss - att det är fler som inte känner till, förstår eller tror på vår politik, än de som aktivt ogillar den. Plus att vi till dels har en politisk dagordning som folk inte uppfattar som relevant för deras eget liv, eftersom media gjort individuell livsstil till det enda som räknas. Vilket för vår del innebär att vi både måste leta efter privatekonomiskt engagerande frågor och försöka återupprätta solidariteten människor emellan.

Två saker i dokumentet fann jag extra intressanta därför att de innebär en förändring av vad vi tidigare sagt, ja faktiskt en möjlig strategiförskjutning.
Den ena är att ”De allra flesta människor tjänar på ett sammanhållet samhälle”. Tidigare har vi sagt att alla inte tjänar på vår politik, vi har haft ett konfliktperspektiv, visat att det råder starka intressemotsättningar och på vilken sida vi står.
Den andra är det ofta citerade att ”Vi ska göra politik - - - ordna fritidsverksamhet och läxhjälp, erbjuda juridisk rådgivning”. Tidigare har vi sagt att vi ska göra politik, men inte sköta välgörenhet genom att ta på oss det ansvar som borde vara samhällets.

Men vi kan inte säga samma sak jämt, och kanske är Framtidskommissionens slutsatser riktiga. Isåfall visar detta om något hur långt det borgerliga systemskiftet har gått. Kanske har sönderslåendet av gemensamma strukturer lett dithän att de allra flesta idag behöver en starkare sammanhållning, så att socialisterna måste bli frivilligarbetare?
Särskilt framtidsinriktat är det inte, men det beror på att nutiden är reaktionär. Det fanns en tid då egna sjukkassor och röda barnkrubbor var den enda möjligheten, då det var en arbetarrörelses början. Och är det så att vi idag är sönderslagna, måste vi finna början igen.

Tysk vår

2011-05-30T08:00:00.002Z

Aldrig aldrig aldrig
aldrig ger vi opp!
Tyskland avvecklar kärnkraften till 2022
Vi står som trän med djupa djupa rötter
och aldrig ger vi opp!

Miljöminister Carlgren tycker inte att det är så bra. Ska han säga, han som borde tycka det är skämmigt att rädslan hos de konservativa gör Tyskland till ett förgångsland idag.

1980 ägde den svenska kärnkraftsomröstningen rum. Nej-sidan skulle antagligen ha vunnit om inte Socialdemokraterna börjat leka med en medelväg. Hur en avveckling med förnuft ser ut? Som dagens kärnkraftsberoende Sverige.

Tyskland kommer att få problem, varnar Carlgren. Javisst, ju längre man väntar desto svårare blir det. Om det inte tar slut med en hejdundrande härdsmälta förstås, för då är allting slut.
Aldrig ger vi opp!